Jag tror inte att jag är någon speciellt jobbig och krävande patient. Det är nog mer tvärtom, jag önskar att jag kunde säga ifrån och vara mer rak.
Istället blir jag ledsen och skäms när jag känner att en läkare inte förstår mig.

Jag var på vårdcentralen igår och återigen måste jag säga att jag känner mig så besviken. Jag har verkligen varit bestämd över att jag självklart skriver mig här för att våran vårdcentral ska finnas kvar. Nu känner jag dock att jag borde överväga andra alternativ än att gång på gång bli besviken och gå gråtande därifrån.

Igår gällde det mina onda leder och min onda rygg, det har bara blivit värre och värre sedan graviditeten och jag får ju inte äta mer än Alvedon.
Jo jag blev förvarnad om att det var mycket att göra då jag ringde och bokade tid, jag blev till och med tillfrågad om jag kunde gå hemma med Alvedon en vecka och se om det hjälpte. I vanliga fall hade jag nog accepterat detta men nu känner jag mig självklart extra orolig eftersom jag är gravid och verkligen har strävat för denna graviditeten. Inget får gå fel, just nu är jag nog en krävande patient ändå eller iallafall en överdrivet orolig patient. Kvinnan i telefon förstod mig fullt ut och ordnade en tid redan samma dag trots allt.

Jag kom till vårdcentralen 14:50 och blev inkallad 15:05, det gick ju hyfsat fort. När jag kom in i rummet och började förklara mitt ärende så lyssnade doktorn noga. Det kändes bra ända tills jag sa att jag inte kan äta starka värktabletter för att jag nyss gjort en provrörsbefruktning, jag kunde lika gärna bara sagt att jag var gravid men kanske kunde det vara viktigt att hon visste detta med provrörsbefruktningen. Hon tittade konstigt på mig och frågade:
- Vad är det?!
Jag kände hur tårarna börjad ekomma men bet ihop och försökte förklara, då sa hon:

- jaha IVF?
Jag trodde att man i folkmun sa provrörsbefruktning och att alla läkare vet vad det är men tydligen inte.
Återigen såg hon konstig ut och sa:
- jag är ingen barnmorska
Återigen kom tårarna, varför kan hon inte bara kolla min rygg och mina leder, jag visade knölen på handleden och hon tittade inte ens. Istället skulle jag ta urinprov och jag fick aldrig förklarat för mig varför utan plötsligt satt jag i väntrummet igen. Jag hörde hur min läkare pratade med en kollega, hon sa att hon inte hade tid och jag hörde hur båda tyckte att jag skulle vänt mig till en barnmorska. Vad kan en barnmorska göra åt mina leder?!
Varför skickar de mig inte bara vidare till gyn om de är så osäkra?

Efter 1 tim och 15 min var jag iallafall klar att lämna vårdcentralen. Ryggen och lederna var okontrollerade men jag fick veta att de såg lite blod i urinet, kunde ha något med njurarna att göra. De tog därför ett blodprov som jag antar att jag får svar på.... någon gång.

Min läkare var hur stressad som helst, under den tiden jag var där varvade hon mig och 2 andra patienter.

Jag förstår henne samtidigt som jag känner mig så hemskt besviken över min behandling.
Det är inte första gången jag lämnar vårdcentralen gråtande.

Som tur är ringde min barnmorska från Sahlgrenska bara 20 minuter efter att jag var klar. Jag började givetvis gråta igen när jag berättade om besöket. Hon var så förstående och lugnande så att bara höra hennes röst gjorde att jag lugnade mig.
Vi bestämde att jag kommer dit en vecka tidigare så istället för 13 Mars får vi komma den 6 Mars, nu på onsdag.

Då ska vi kolla hur det ser ut inne hos bebis, att det verkligen är någon där och att hjärtat slår. Så kan jag få prata med deras läkare om ryggen och lederna samt vem som ansvarar för kontrollerna av mitt levaxin. Detta är av stor betydelse när man är gravid. Fel dos kan ge fosterskador och även göra mig väldigt sjuk. Jag vill verkligen inte ha vem som helst som har detta ansvaret.

Kanske blir mina frågetecken uträtade på onsdag nästa vecka, kanske kan jag få slappna av och njuta sedan. Jag läste några kloka ord i någon blogg eller på något forum som jag ska försöka ta till mig.
"Tänk på att du väntar barn och inte missfall"