Det verkar kanske som att behandlingen för att hjälpa kroppen att få bort missfallet har fungerat som tänkt.
Helt hundra vet jag inte förrän efter återbesöket på Onsdag men om så är fallet så har det blivit väldigt "lindrigt" för min del. Inte alls så som jag hade läst att det skulle vara. Fast jag vet inte om plågan jag genomlidit genom att fått vänta flera dagar känns så lindrigt ändå. Jag kommer skriva ett mer informativt inlägg om detta efter Onsdagens besök. Mest för andras skull, de som sorgligt nog kommer gå igenom samma sak. För det är många, många fler än man tror. Tyvärr är det så.

I morgon återgår jag till jobbet efter 2 veckors sjukskrivning, när jag gick hem för 2 veckor sedan trodde jag att jag var gravid. Kanske hade jag bara drabbats av njursten. Jag hade börjat räkna lite på när jag skulle gå på föräldrarledigt och börjat fantisera om en sommar med en plutande mage. Jag vågade inte tänka på det för mycket för hur som helst var det tidigt. Vad som helst kunde hända och varken jag eller Roger vågade ta ut någon större glädje före det tidiga ultraljudet.
Det som vi fasade över hade hänt, fostret eller embryot som det fortfarande kallades hade dött i vecka 5 och måste bort. Jag skulle annars gått över på vecka 9 nu men när jag kommer tillbaka till jobbet i morgon är det inte längre som gravid.
Som om sanden sakta runnit ur min hand och de stackars sandkorn som blev kvar fick jag borsta bort.