Idag kände jag att jag fick mig en liten tankeställare som var helt befogad.
Jag vill inte riktigt gå in på detaljer kring det hela för att inte riskera att lämna ut någon mot sin vilja.
Men jag pratade först och tänkte sedan kan man säga, personen ifråga gav mig ett besked som jag inte hade förväntat mig. Ungefär som när man glatt och trevligt frågar: "hur mår du" och den man frågar svarar att det är skit och drar en lång ledsam berättelse som man inte hade förväntat sig. Man förväntar sig bara ett "jo tack det är bra".

Personen idag berättade just en sak som jag inte hade väntat mig och jag har nog innan tagit personens "problem" som mindre än vad denne själv upplever det. Jag fick det klart för mig idag och bad om ursäkt för detta.
-Ja man förstår nog inte förrän man själv är där, fick jag till svar.
Precis så är det!
Hur mycket man än försöker förstå eller bry sig om andra så tror jag inte att man kan sätta sig in i hur andra har det. Man måste varit där för att kunna känna det andra känner.

Jag kan lida med någon, känna sorg för andra och försöka sätta mig in i den personens känslor men jag kan aldrig säga att jag förstår om jag inte själv gått igenom samma sak och inte ens då förstår jag kanske fullt ut för vi reagerar så olika.
Det som är en petitess för mig är kanske en väldigt stor sak för någon annan. Vem kan bedöma vad som är ett stort och litet bekymmer?
Ja jag kan ha mycket värre problem än vissa andra men för dem är kanske deras problem väldigt stora.
Ibland kanske man borde gå i varandras skor för att kunna förstå.
Kanske kan man då även uppskatta sina egna mer än vad man faktiskt gör.
För vissa kanske det vore en avlastning att få gå några mil i mina skor och för andra vore det kanske ett helvete, för vi upplever situationerna så olika från person till person.
Mina skor känns kanske inte så trivsamma för alla.
"Man kan aldrig förstå förrän man själv varit där"

Efter att jag fått se det lilla livet som nu lever inne i mig så vågade jag mig på att titta på avdelningen för diverse gravidtidningar. Jag kom dock ganska snabbt på att jag inte riktigt är den där typen som läser om senaste barnvagnsmodet eller huruvida man ska föda med eller utan bedövning.
Barnvagn har jag haft i förrådet sedan första gången vi fick ett plus.
Ja den har faktiskt klarat sig från att bli utslängd i vredesutbrott då vi misslyckats med våra försök.
Bedövning behöver jag inte ens läsa om, jag ska ha allt som krävs och går att få. Där har Roger ingen talan heller för den delen.
Tänk att man ibland läser att blivande pappor säger: "vi ska föda naturligt"
Vad då VI?!

Nä efter att jag bläddrat lite i de tidningarna som fanns så blev det en tidning med namnet:
"kom i form träna som gravid"
Ja det behöver jag, för jag har verkligen lyckats att pluffsa till mig rejält. Det händer redan att folk klappar en på magen och talar om vilken fin mage jag börjar få. Många får dock ett konstigt ansiktsuttryck när de känner hur mjuk den är och jag förklarar att än så länge är det mest fett. Ingen hade ens vågat nämna något om magen om det inte vore för att de vet att jag är gravid.
Nu börjar den i och för sig att bli mer fast och se mer gravidaktig ut men tyvärr har även rumpan och låren fått för sig att suga åt sig av allt gott jag tryckt i mig så ja jag köpte tidningen, 69 kr!!!
Här ska kommas i form minsann, det är ju så dags att tänka på det nu, i 14:e veckan.
Men det fanns ju träningsschema och massa tips och såna där tidningar gör mig ju alltid så peppad.
Självklart var det ju idag, Måndag, som skulle bli den där dagen när jag skulle börja det där schemat.
Så jag kikade förrut, läste igenom övningarna som skulle göras idag. Bäckenbottenövning, vagga barnet- stående balansövning med utfall och knäböj med stol, så var det en övning där jag skulle stå på alla fyra och sträcka ut armar och ben....
Jag kan säga att kvinnorna på bilden förvisso ser gravida ut på magen men de har inte det minsta hull någon annanstans och de orkar till och med le och se glada ut när de utför dessa övningar. De ser inte alls ut som flodhästar när de står på alla fyra och har heller ingen förvånad, chockad 14 åring som står och undrar vad fasiken de håller på med.
Jag läste vidare och det står att man även kan lägga in ett par dagar med promenad om man inte vill göra dessa övningar varje dag.
Efter en snabb och enkel diskussion med mig själv så bestämde jag att börja mitt träningsschema med en promenad.
Därefter ska jag ta mig ett bad och tänkte då läsa artikeln "skönhetstipsen för ditt vackraste gravida jag"
Hur det går med den biten får bli ett annat blogginlägg.

Nu är det inte många timmar kvar tills verkligheten är här igen, tills vardagen är åter och tidiga morgnar är en rutin igen. En plågsam rutin enligt mig.
Jag provade mina arbetsbyxor idag och nej de passar inte, jag får inte igen dem i midjan och det fattas mycket. Men till skillnad från förr så är jag glad över denna upptäckt. Det betyder att något växer där inne.
Visst jag har allt lagt på mig mer än nödvändigt egentligen men det får bli ett bekymmer inför nästa semester.
Just nu är jag bara glad.

Jag tycker att semestern gått lite för fort och önskar egentligen att det hade varit någon vecka till men samtidigt är jag glad för att det är vecka 32 nu och att vecka 33 ankommer i morgon. Det betyder att jag är i gravidvecka 13 nu och att risken för missfall har minskat med 65%, att passera vecka 12 var ett mål för mig och än verkar allt stå rätt till.
Ja jag är fortfarande livrädd för att fostret ska vara dött där inne, att det ska vara som sist då jag fick missfall utan att veta om det.
Därför är jag även glad för att vecka 33 närmar sig för det innebär att jag ska på kontroll nu på Fredag.
Då ska jag på kub-test vilket även innebär att man gör ett ultraljud för att mäta fostret. Det får bli nästa mål, att allt är bra på Fredag. Då har jag gått in i vecka 14.

Ja samtidigt som jag våndas över att semestern är över och hösten är på väg så är jag glad och tacksam, jag har så mycket att se framemot så tiden får mer än gärna rusa på.
Jag gillar ju dessutom hösten och mysighetsfaktorn som höstmörkret bär med sig och att få mysa med en växande mage gör ju att jag välkomnar hösten ännu mer.
Just nu känner jag mig bara glad och tacksam över kommande tid.

Ofta så pratas det om hur viktigt det är att inte hamna i invanda hjulspår och att ta sig ur vardagslunket, det som vi kallar "den trista vardagen".
Åh man ska vara spontan, göra saker tillsammans och umgås med familjen, göra roliga saker så att det inte blir trist och tråkigt.

Ja det kanske ligger något i det men jag undrar om inte jag trivs i min vardag ändå, känner mig tillfreds med det liv jag lever. Ja kanske att man skulle haft mer tid över efter jobbet men den senaste tiden på semestern har jag haft väldigt mycket tid och jag har nog inte känt mig nöjd med det.
Eller jag har inte tagit tillvara på den tiden, jag blir liksom uttråkad och grinig av att "göra ingenting"
Trots det så har jag inte hunnit det jag tänkt och dagarna har rusat på lika fort som vanligt men varit mindre innehållsrika än en vanlig vardag.
I vardagen hinner vi inte bli uttråkade på samma vis och man blir inte lika "off" som på semestern när man har tid över.
I vardagen sätter man mer värde på den lediga tiden och mer värde på stunder man har tillsammans med familjen.

Men även om jag känner som jag gör så känner jag självklart ett visst vemod över att bara ha en vecka kvar, en ynka vecka ledigt. Men jag tänker inte ens försöka göra den till något speciellt, det brukar aldrig bli som man planerar eller önskar ändå.
Jag låter saker komma som de kommer, inga planer och skitsamma om det blir trist och tråkigt, då blir ju bara vardagen roligare sedan när den infinner sig om en vecka.

Just nu i denna stund känner jag mig väldigt avslappnad då vi tillbringar denna söndagen och natten i en lite stuga, utan TV och utan någon direkt tanke i vad vi egentligen gör här.
Roger grejar och jag bara är, kanske har jag tråkigt men trivs med det just i denna stund.

Tiden rusar ju på som om det vore något rallylopp eller liknande.
Varför har tiden så bråttom? Vad är det som tiden måste skynda till?
Arbete, hösten, regn och rusk?
Jag drar gärna i nödbromsen och saktar in lite. Stannar gärna upp en stund för att njuta.

Den första semesterveckan är redan avklarad och det är redan dag två på andra veckan. Vi har ändå hunnit med endel.
De fyra första dagarna var vi på bilresa ner till Tyskland, där träffade vi min bror, hans fru och barnen.
Så underbart att äntligen tagit sig i kragen och åkt dit efter alla år.
Vi bilade genom Danmark och det är en resa på 62 mil, alltså kortare än när vi åker till Hällesjö i Jämtland, vilket vi gör ungefär 4 gånger/år men hos brorsan har vi aldrig varit innan.
Det är väl också tidens fel, man hinner inte allt man vill även om man försöker prioritera.

Efter resan till Tyskland var vi hemma en dag för lite läkarbesök och packa om för att på fredagen bege oss till Värmland på Westernfest i Svanskog.
Bara 10 mil från oss så det var iallafall ingen lång resa.
Det var en fantastiskt trevlig helg med underbara westernvänner.
Självklart rusade tiden på även här, det går fort när man har roligt sägs det ju.

Söndagen gick åt till att ännu en gång packa om väskorna och denna gången fylla bilen med både vanliga kläder och westernkläder för nu ska resten av semestern tillbringas uppe i Jämtland i Hällesjö på vårat fritidsställe. Här kan jag nog i alla fall få njuta av lugn och ro men även lite westernäventyr i westernstaden Old Trail Town.
Kanske även en dagstur upp till Kramfors där ännu en westernstad (fort kodiak) dykt upp.

Jag hoppas dock att tiden lugnar sig lite, att den stannar upp ett ögonblick då och då för att bara gå sakta.
Jag har gärna tråkigt emellanåt, gör gärna ingenting ibland och bara njuter av de stunderna. Andas och känner att det är skönt att bara vara.

[Bild]

[Bild]

Det närmar sig midsommar nu och jag gjorde veckans sista arbetsdag idag, på en Onsdag. Det är lyx med fyra dagars ledigt.
Regnet kom såklart direkt när jag kom hem men det gör mig inte så mycket.
I morgon ska vi vara hemma och greja på förmiddagen och på eftermiddagen lånar vi mammas husbil och beger oss till Svanskog i Värmland. Vi ska hem till några vänner som vi träffat via vårt westernintresse. Vi är ett gäng som tillsammans ska fira årets midsommar, det är det midsommar är för mig. Att umgås, äta gott och njuta av den sommarkänsla som midsommar brukar ge. Barn som springer omkring, glada skratt och gemenskap, för att inte tala om de ljuvliga blommorna.

Skulle jag enligt seden plocka sju sorters blommor så vore det då rakt inte för att drömma om någon som jag skulle dela resten av livet med.
Nej jag skulle ha en helt annan anledning till att plocka dem, de skulle vara symboler för viktiga saker i livet.
Följande blommor skulle ligga under min kudde:

1. Ringblomman som symboliserar varaktig kärlek, den skulle jag plocka för min familj. Min kärlek finns alltid för dem.

2. En vit nejlika för mina vänner, vänskap är något man ska vara rädd om.

3. En rölleka för att tala om för nära och kära att lider ni så vill jag finnas för er såsom jag hoppas att ni skulle göra för mig.

4. En blå ros för att symbolisera hopp om nya möjligheter, hopp om framtiden.

5. Krokusen för livslust

6. Vallmoblomman för att hedra minnet av de bortgångna, minnet av pappa som den 23 Juni 2003 lämnade oss. Det är 10 år sedan i år.

7. Den sista blomman skulle vara en förgätmigej, inte för att vara egoistisk utan för att jag hoppas att jag gett mina vänner och bekanta ett såpass gott intryck och att jag satt ett litet spår som gör att ni kommer minnas mig. Jag önskar att även den dagen då jag inte skulle finnas kvar så blir jag inte bortglömd.

Mina blommor är sju i antal vilket symboliserar kärlek, kärlek är viktigt, inte bara till en partner utan till vänner, sina barn, syskon, föräldrar och djur. Kärlek kan aldrig spridas för mycket.

Färger i min bukett är:
Vit som symboliserar tron på ärlighet, Blå för evig vänskap, Orange för trohet Och lila för att jag önskar er alla lycka och välgång i livet.

Detta är vad jag skulle lägga under min kudde för detta är vad jag önskar att jag får drömma om.
Detta är vad som är viktigt för mig.

Trevlig midsommar på er!

Idag ringde jag till Sahlgrenska för det glömde jag ju i Fredags av någon konstig anledning. Ja det var ju skolavslutning för André och lite annat den dagen så tankarna fanns på annat håll.

Men idag kom jag som sagt ihåg detta och hade förväntat mig att få vänta hela semestern innan vi skulle få komma på kontroll för att se om något hjärta slår. Min avdelning på Sahlgrenska stänger nämligen i Juli.
Men jag hade tur för enligt barnmorskan ska vi kunna göra denna kontrollen redan nästa vecka så den 28 Juni blir det ultraljud.
Känns väldigt nervöst eftersom det var det som visade att något var fel sist gång. Men samtidigt vill jag veta innan semestern.

Jag ringde även till min läkare på vårdcentralen. Jag har bytt vårdcentral efter att gång på gång ha varit besviken på min gamla. Jag var envis länge, ville så gärna gynna ortens vårdcentral men nu när det blev annat än förkylning och dyligt så insåg jag att jag måste tänka på mig själv. Jag vet helt ärligt inte om jag ens vill ha kvar en vårdcentral där man inte känner sig trygg.
Ja jag gjorde mitt val, istället för att gång på gång gnälla över hur dåligt jag blivit bemött så gjorde jag något åt saken.
Min nya vårdcentral känns än så länge trygg, min läkare var duktig och framförallt så hade han egen erfarenhet av det jag behövde hjälp för. Hans fru åt nämligen Levaxin för ämnesomsättningen och de hade haft problem med att få barn. Han visste precis vikten av rätt dos på levaxinet.
När jag var hos honom passade jag på att ta upp lite andra saker som jag inte orkat ta med de andra läkarna då de alltid varit så stressade. Men denna läkaren tog sig tid, han undersökte mitt öra, mina leder och tog diverse prover, förklarade saker för mig och säkerställde att jag hade förstått och att jag var nöjd då jag gick därifrån.

Några veckor senare skulle jag lämna blodprov för att kolla hur kroppen svarade på hormonbehandlingen inför äggutplock. Vad jag förstått på min gamla vårdcentral så är detta provet krångligt och de blev tveksamma då jag sa att jag skulle ha med provet för att själv posta det med ordinarie post. Jag kände mig hemskt besvärlig och omständig helt enkelt.
Men på min nya vårdcentral så kom jag bara dit på morgonen, de visste precis vad det handlade om och tog mitt medhavda vadderade kuvert och bad mig återkomma efter 2 timmar så skulle de ha allt klart så jag bara kunde posta det i närmsta brevlåda.
Så himla lätt och smidigt!

Så idag ringde jag för att höra när vi bör börja ha koll på min dos av levaxin då detta är väldigt vikigt vid en graviditet. Vid de två tidigare tillfällena har ingen kontrollerat detta.
Sköterskan jag pratade med i telefon förstod min oro och självklart skulle jag få prata med en läkare.
Min läkare var dock på semester men hon skrev ner hela min berättelse och sa att en läkare kommer ringa mig på Torsdag morgon så avgör denne när vi ska ta ett blodprov.
Denna gången har vi dessutom att jämföra med eftersom ett prov togs före jag började med hormonbehandlingen.
Även om detta inte är det som påverkar de två misslyckanden så känns det så oerhört skönt och tryggt att någon faktiskt lyssnar och ser till att jag känner mig väl behandlad.
Ingen som pustar och stönar och tycker att jag är besvärlig och ingen som ifrågasätter någonting alls.

Jag ångrar hittills inte mitt nyval av vårdcentral och jag är tacksam för att vi faktiskt har rätten att välja, det är ändå våra hälsa det handlar om och i det läget måste man få vara lite självisk.

[Bild]

Denna Lördagen har jag återigen shoppat och använt min kreativa sida.
Var först på loppis och fyndade sedan bar det av till Uddevalla för att shoppa lite till. Jag hade nämligen sett en bild på ett "blomarrangemang" på Facebook som jag var tvungen att härma såklart. (Bild 1 i slutet)
Jag behövde bara några krukor och mer sprayfärg för att fixa detta.
Därefter hem och sätta igång direkt, sista delen i "rabatten" på framsidan får jag väl kalla glamour eftersom det blev guldfärg. (Se bild 2 i slutet)

Jag känner väl delvis att jag lyckades härma bilden som jag såg men eftersom jag har plattor och inte jord så gick det inte göra exakt som exemplet, min stapel med krukor ramlade bara så jag fick göra en lägre variant och sätta krukorna mer rakt men jodå jag blev nöjd ändå. (Bild 3 i slutet)

Har jag bestämt mig för att göra något så gör jag det och gärna med en gång innan kreativiteten och fantasin har svalnat. Nu väntar jag bara på att det ska bli lite varmare så man vågar köpa lite mer sommarblommor.
Där kan jag tyvärr inte med varken fantasi eller kreativitet påverka utan det är väl bara att ha tålamod antar jag. Tålamod är verkligen inte något som jag har i överflöd. Ge mig sol och värme NU!