Idag kände jag att jag fick mig en liten tankeställare som var helt befogad.
Jag vill inte riktigt gå in på detaljer kring det hela för att inte riskera att lämna ut någon mot sin vilja.
Men jag pratade först och tänkte sedan kan man säga, personen ifråga gav mig ett besked som jag inte hade förväntat mig. Ungefär som när man glatt och trevligt frågar: "hur mår du" och den man frågar svarar att det är skit och drar en lång ledsam berättelse som man inte hade förväntat sig. Man förväntar sig bara ett "jo tack det är bra".

Personen idag berättade just en sak som jag inte hade väntat mig och jag har nog innan tagit personens "problem" som mindre än vad denne själv upplever det. Jag fick det klart för mig idag och bad om ursäkt för detta.
-Ja man förstår nog inte förrän man själv är där, fick jag till svar.
Precis så är det!
Hur mycket man än försöker förstå eller bry sig om andra så tror jag inte att man kan sätta sig in i hur andra har det. Man måste varit där för att kunna känna det andra känner.

Jag kan lida med någon, känna sorg för andra och försöka sätta mig in i den personens känslor men jag kan aldrig säga att jag förstår om jag inte själv gått igenom samma sak och inte ens då förstår jag kanske fullt ut för vi reagerar så olika.
Det som är en petitess för mig är kanske en väldigt stor sak för någon annan. Vem kan bedöma vad som är ett stort och litet bekymmer?
Ja jag kan ha mycket värre problem än vissa andra men för dem är kanske deras problem väldigt stora.
Ibland kanske man borde gå i varandras skor för att kunna förstå.
Kanske kan man då även uppskatta sina egna mer än vad man faktiskt gör.
För vissa kanske det vore en avlastning att få gå några mil i mina skor och för andra vore det kanske ett helvete, för vi upplever situationerna så olika från person till person.
Mina skor känns kanske inte så trivsamma för alla.
"Man kan aldrig förstå förrän man själv varit där"

 

Camilla

24 augusti 2013 08:53

Inland får jag kommentarer att mina problem är i petitesser i jämförelse med den andres, speciellt när jag var nymist. Men när jag hörde det så tänkte jag att alla har sitt egna helvete. Det som för stunden kan vara ett stort problem/sorg/bekymmer, kan andra dagen vara väldigt litet, men i andras ögon mätt alltid stora/små.
Sorry för dålig formulering, men du förstår nog :-)
Http://omlivetefter.blogspot.se

http://Omlivetefter.blogspot.se

Rose-Marie

24 augusti 2013 19:10

Förstår precis och det är just det som är så svårt att tänka ibland, att aldrig mäta sina bekymmer med andra.
Jag har ibland skämts över mitt gnäll om barn tex när jag läser om andra som gått igenom så jäkla mycket mer.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...