Inlägg publicerade under kategorin Hälsa och välmående

Av Rose-Marie - 2 maj 2012 19:58


Här hemma är det inte helt ovanligt att man ser luftballonger då och då, ja det beror självklart på att vi har en aktiv luftballongsklubb i kommunen. Det ser så härligt ut när de sakta sakta svävar förbi långt där uppe.

Varje gång jag ser dem så får jag känslan av att vilja följa med på färden, att handlöst kasta mig i ballongen och bara låta den ta mig dit den flyger.

Ja Som Pippi när hon for iväg med Tommy och Annika på upptäcksfärd. Bara sväva iväg mot okänt mål och inte tänka så mycket på var jag hamnar, hur jag ska ta mig hem och alla andra saker man planerar inför varje sak man gör.

Vardagen är full av planering, saker man ska göra och massa måsten, precis som om hela livet skulle rasa samman om man någon gång gjorde något helt oförberett.

Som om det vore farligt att någon gång kasta sig i luftballongen.

Det är klart att det krävs massa förberedelser och jobb inför en luftballongsfärd också, man kan inte bara sätta sig i korgen och tro att ballongen far iväg av sig själv.

Det är kanske som med livet, man kan inte bara sätta sig ner och tro att allting löser sig utan minsta lilla ansträngning. Livet är inte alltid en dans på rosor. Man kan inte bara hänga med och hoppas att man inte krockar med något på vägen.

Precis som en luftballong går det ibland uppåt och ibland neråt, så måste det vara för att man inte ska fastna i samma vind och inte komma någonstans alls.

Ibland rinner energin ur oss och vi sjunker sakta sakta neråt och det kan krävas en del ansträngning för att vi ska kunna ta oss uppåt igen.  

Ibland tar gasen helt slut och vi sjunker ända ner till marken, liksom en liten fågelunge flaxar vi med för små vingar och flaxar utan någon form av kunskap i hur vi ska kunna flyga. Det är vid de tillfällena vi kan behöva en liten puff av andra eller någon som kommer med mer gas för att vi ännu en gång ska lyfta, för att vi ännu en gång ska kunna vara där uppe i det blå. För att vi ska kunna sväva och kanske till och med helt oplanerat bara ge oss iväg på nya äventyr i livet.

Att ibland kunna vara lite wild and crazy är nog bara bra för oss, att för ett ögonblick handlöst kasta oss i ballongen och sväva bort utan mål. Men jag antar att vi alla behöver en rödtråd att följa i vardagen, en väderleksrapport som talar om ifall vi bör ge oss ut i ballongen eller inte.

Ingen vill väl flyga i storm?

Vi behöver också någon som kan hjälpa oss att komma uppåt när det krisar, en hjälpande hand, en andra pilot, en vän.

Det är tillsammans som vi kan få ballongen att flyga riktigt riktigt högt och det är tillsammans som vi kan stå där i korgen och titta ner utan att vara rädda för att falla, för sjunker vi så hjälps vi åt att ta oss uppåt igen.

Tillsammans!

  

ANNONS
Av Rose-Marie - 25 april 2012 21:18

Jag läste en gammal anteckning jag skrev på Facebook i Juni 2009 och tänkte idag dela med mig av den här.

Jag hade haft ett ganska jobbigt år då jag under ett årstid hade försökt hitta mig själv efter att jag separerade med Andrés pappa. Jag hade under det året även mycket glädje då jag var nykär i Roger men vi hade ju 75 mils avstånd som jag skrivit tidigare och det var mycket saknad och pendlande. Jag hade även tagit upp kontakten med gamla vänner och också träffat många nya. Ja det var en intensiv tid och mitt i detta hittade jag en knöl i bröstet.

Jag tänkte först att det förmodligen inte var något men besökte ändå vårdcentralen för att vara riktigt säker.

Jag vet ju hur det var med pappa som väntade för länge innan han gick till läkaren med sitt födelsemärke.

När jag kom till vårdcentralen så fick jag inte alls det svar jag väntat mig utan hon ville skicka remiss till bröstcentrum för kontroll. Som med allt annat var det ju 3 månaders väntetid och det var under den tiden jag började fundera mycket. Förr trodde jag nästan att cancer bara drabbade folk man inte kände eller iallafall inte någon som stod en nära men efter pappas bortgång tyckte jag att det var fler och fler i min omgivning som drabbats av denna grymma sjukdom.

Jag visste att det kunde drabba vem som helst, ingen går säker. Detta gjorde nog att jag oroade mig extra mycket och gjorde min ensamhet ännu jobbigare än vad den behövde vara.

Men då i Juni när jag skrev anteckningen satt jag på tåget på väg hem från Roger, det var en härlig sommardag och tankarna blandades med massor av olika känslor på en och samma gång vilket resulterade i följande text:


 


Jag väljer livet 

Jag sitter på tåget mellan Jämtland och Bohuslän. Det är ca åtta timmar att åka. Man hinner fundera en hel del då man sitter och lyssnar på musik och tittar ut på den underbara naturen utanför fönstret.

Jag älskar verkligen naturen. Skulle vilja hoppa av tåget och rusa ut på den där ängen. Skrika av glädje, skrika av sorg och skrika av rädsla. Ja bara skrika....

Jag har så mkt att vara glad över i livet fast det kan kännas tufft och hårt ibland. Ibland oftare än vanligt.

Nu det sista har det känts mer hopplöst än det brukar. Man överlever ändå, det roliga tar ut det tråkiga.

Kärleken, vännerna, solen, naturen ja allt det där gör att saker inte känns lika jobbigt.

Jag har en fasa inom mig också, det finns en skräck i mig som gör att jag kanske upplever saker som mer jobbigt än annars. Men snart får jag veta, snart får jag svar. Det är förmodligen inget jag behöver oroa mig för men det är ovissheten som är värst. Att inte veta, att vänta.

Ibland tror jag livet spelar oss ett litet spratt bara för att vi ska se glädjen i det vi har. Livet skrämmer oss lite för att vi ska vakna upp och tänka efter. Vad gör jag med mitt liv? Är jag rädd om det? Sätter jag värde på det?

Jag tittar ut genom fönstret på tåget. Vi närmar oss stockholm nu. Jag ler och tänker:

Nej allt är så härligt, underbart och fantastiskt. Jag tänker inte älta bort mitt liv, tänker inte låta jobbiga saker ta över mitt liv! Nej, Jag väljer livet och jag väljer att leva!


   


Efter ett tag fick jag iallafall komma till bröstcentrum där de gjorde mammografi och även där såg de att det var något i bröstet, jag minns att jag började kallsvettas då de sa att jag skulle sätta mig i väntrummet för att sedan få komma in för att göra ultraljud så de kunde se bättre vad det kunde vara. Väntan var enormt lång kan jag säga och i väntrummet satt vi några tjejer tysta och tittade på varandra då och då, de undrade säkert som jag varför just de var där.

Tillslut kom jag in till doktorn igen och han tittade en stund, så sa han: -

-Jaha där har vi den lilla rackaren

Jag stelnade till men blev snabbt lugn då han sa:

- Den tar vi lätt bort, den ska du inte gå hem med.

Det visade sig vara en liten ofarlig cysta och efter en kvart hade han gått in med en liten nål och fått bort den.


Jag inser att alla inte har den turen som jag hade och jag kan inte i min vildaste fantasi sätta mig in i hur det skulle vara att lämna sjukhuset med ett annat besked den dagen.

Det jag kände bara under de 2 timmarna jag var där på bröstcentrum, oron, tankarna ja allt som snurrade runt i huvudet upplever många under mycket längre tid. För mig var det över på 2 timmar, jag kunde återgå till mitt liv som det var innan, jag kunde le när jag lämnade sjukhuset. Jag kunde andas ut.

För alla blir det inte så, för många ändrar detta besök hela deras liv!


 



ANNONS
Av Rose-Marie - 11 april 2012 21:56

För första gången på länge känner jag att jag inte riktigt har något som jag känner att jag vill skriva om eller jag känner mig liksom sådär tom och fantasilös. Jag kan ibland tycka om uttrycket "ära vare den som inget har att säga men ändå har förmågan att hålla käften" och det kanske är just det jag borde efterleva just nu. Jag känner mig liksom varken glad eller ledsen, jag känner ingenting egentligen.

jag borde vara full av energi efter en avkopplande ledighet där jag faktiskt verkligen haft tid att koppla av, jag har inte haft några måsten eller saker som jag känt att jag legat efter med. Jag har bara varit bortrest, långt hemifrån och inte haft tankarna varken på jobbet eller hemmet. Jag borde vara full av energi och lust.


Kanske är det så när man kommer tillbaka till vardagen att det tar ett tag att ställa om sig och kanske har man förträngt saker så bra under ledigheten att man får lite panik när man kommer hem.

Jag hade visst några datum jag var tvungen till att komma ihåg men de har jag glömt, jag vet att LSS skulle komma hem någon dag i slutet av denna månaden, klockan 15:00 var det men vilken dag?

Äsch det kan jag ringa och kolla hur svårt är det.

Under ledigheten tillät jag mig själv att koppla av och ändå var det just då jag besvärades av magkatarr men det kanske är då man hinner lyssna på kroppen, då när man har tid att lyssna, när det inte gör något om man känner sig lite hängig för jag är ju ändå ledig. Annars har man inte tid att vara sjuk.

När vi kom hem blev jag även påmind om att André ville ha barnkalas och självklart ska han få ha det men jag fick sänka mina ambitioner om det kalaset lite, jag hade massa planer tidigare men med närmare eftertanke så blir han glad av att ha några vänner här hemma och äta gott och ha det trevligt en stund. Varför ta på sig mer jobb än vad som krävs? Det krävs inte så mycket energi att ordna en trevlig stund i goda vännerslag.

Jag fick även idag hem ett brev från min läkare, det var svar på proverna jag tog strax före ledigheten, det där hade jag glömt bort när jag var ledig. Jag trodde t.o.m att min magkatarr kanske var tecken på att jag var gravid men nu i verkligheten så vet jag bättre.

Brevet innehöll iallafall väldigt lite information, det stod bara att mina värden fortfarande inte var bra och att han skickat remiss till Göteborg för vidare utredning och förslag till behandling. Mer än så stod det inte.

Sådant leder till egna spekulationer och internet är både på gott och ont en bra plats att söka på.

Jag är lika dum varje gång det är något jag undrar över. När pappa blev sjuk sökte jag massa info. om hudcancer och hittade mest folk som hade dåliga erfarenheter, de som hade förlorat en nära anhörig.

Det var ju inte det jag ville hitta, jag sökte solskenshistorier, precis som att om jag hittade en enda sådan så var det så det skulle gå för pappa. Alla sjukdomar är olika och allas öden är olika, det kan man inte läsa om på nätet.

När jag läser om förhöjt Prolaktin, magkatarr och mina symtom så hittar jag oftast att orsaken är en godartad tumör på hypofysen. Men jag vet bättre och jag vet att det finns massa andra orsaker bla stress och min låga ämnesomsättning, lätt fixat när man väl kommer fram till orsaken. Det är bara den där väntan som är jobbig, dessa jäkla köer. Sen tycker jag att det är ganska onödigt att skicka ett sådant brev med så lite information, varför inte ringa istället så man kan ställa frågor. Jag försökte ringa min läkare men det gick inte få tag i honom idag så det får bli ett nytt försök i morgon, bara för att. Jag vill kunna fråga saker och få ett ungefärligt besked om hur lång väntetid det kan vara. Jag är lite av ett kontrollfreak och det måste jag nog vänja mig av med för när jag försöker ha koll på ALLT så glömmer jag det mesta istället, det blir som när vatten droppar ner i en burk, tillslut blir den full och då rinner det över fast för mig välter ofta hela burken och allt rinner ut.

Burken blir helt tom, ungefär så som jag känner nu. Jag är tom på fantasi och energi och hur var det nu?

"ära vare den som inget har att säga men ändå har förmågan att hålla käften"


Ja jag tystnar där och hoppar i säng, i morgon är det en ny dag och den kan vara helt tvärtemot denna dagen.

Det är det som är vardagen för oss alla, ibland är den toppen och ibland är den mindre bra, eller hur?


Av Rose-Marie - 1 april 2012 22:20

Eftersom jag i Fredags fick provsvar från utredningen som vi påbörjat för att ta reda på varför det inte blir barn så har jag nu suttit och intensivläst allt om hormonet prolaktin som jag kan ha överproduktion av.

Jag ska ta nya prover nu i veckan och se vad dessa visar.

Men när jag läste om detta så blev jag först lite chockad eftersom allt jag hittade handlade om en godartad tumör i hypofysen som iofs är ganska ofarligt men ändå inte bra såklart.

När jag sedan fortsätte läsa så fick jag veta att det även kan bero på stress och för låg ämnesomsättning alternativt att för låg ämnesomsättning kan bero på för hög prolaktinhalt.

Jag har i nästan 2 år ätit levaxin för att jag har just för låg ämnesomsättning. (Ämnesomsättningen har med ett hormon i sköldkörteln att göra) Både för låg ämnesomsättning och för hög prolaktinhalt minskar chansen att bli gravid och det gjorde mig hemskt irriterad att läsa detta. Min läkare på vårdcentralen vet att vi försökt få barn och vet att jag inte blivit gravid men ändå har han inte sagt något om detta. De har heller inte tagit prover på prolaktinhalten tidigare. Det hade kanske besparat oss massa tid om man kollat upp detta redan när utredningen om min för låga ämnesomsättning pågick. Nej här får man levaxin att äta resten av livet och sedan får man inte veta något mer, man kollar heller inte upp om det kan finnas någon orsak till den för låga ämnesomsättningen.

Jag försöker verkligen att inte gnälla för mycket på vården men genom mina dåliga erfarenheter från Andrés uppväxt och nu med mig själv så börjar jag bli mer och mer negativ. Jag har säkert haft otur just i dessa fallen för jag har bra erfarenheter också men varför ska man behöva ta reda på så mycket själv?

Jag läste följande text på sjukvårdsrådgivningens sida och la enkelt ihop 1+1


Hormoner från sköldkörteln aktiverar cellerna



"Sköldkörteln är kroppens största hormonbildande körtel. Den ligger på framsidan av luftstrupen alldeles under struphuvudet, och når delvis runt strupen. Den är uppbyggd av två halvor, som var och en innehåller en mängd små blåsor. Blåsornas väggar består av celler som bildar hormoner. De nybildade hormonerna kan lagras i blåsorna innan de utsöndras i blodet.

Sköldkörteln bildar viktiga hormoner som styr kroppens ämnesomsättning och aktiviteten i cellerna. Hormon från hypofysen stimulerar sköldkörteln att öka produktionen av sköldkörtelhormoner. När tillräckligt mycket hormoner från sköldkörteln bildats hämmar de hypofysen. Då bildar hypofysen mindre mängd av hormon som stimulerar sköldkörteln. Det är ett exempel på så kallad återkoppling. I sköldkörteln bildas även hormonet kalcitonin, som påverkar omsättningen av kalcium i kroppen."


Med andra ord:


För att hormonerna i sköldkörteln ska vara korrekt måste hormonerna (Prolaktin) i hypofysen vara korrekt

Varför tar man då inte dessa prover samtidigt?!


Tydligen så upptäcks detta med hypofysen oftast när man som kvinna får problem med mensen, ägglossning och att man inte blir gravid. Det är då de oftast kollar upp Prolaktinhalten eftersom:

"Prolaktin är det hormon som behövs för att mammor skall kunna amma sina barn. Prolaktinnivåerna stiger därför normalt under hela graviditeten, samtidigt som östrogennivåerna stiger, och bröstkörtlarna utvecklas så att den nyblivna mamman kan producera mjölk. Varje gång barnet ammas insöndras prolaktin i moderns blod, vilket oftast ger mamman ett naturligt skydd mot att bli gravid igen. (Alltså finns risk för att man inte blir gravid när man har för hög halt av prolaktin)

Tillsammans med en rad andra hormoner bildas prolaktin i hypofysens framlob. Hypofysens hormonproduktion kontrolleras i sin tur av signaler från en region i hjärnan som kallas hypothalamus. Där bildas bland annat signalsubstansen dopamin som naturligt bromsar prolaktinproduktionen, så att vi inte får för mycket prolaktin i blodet. Men ibland blir det fel. Att hypofysen producerar för mycket prolaktin är faktiskt den vanligaste rubbningen i hypofysens funktion. Orsaken är en knuta i hypofysen. Som kallas för prolaktinom, det vill säga en godartad tumör som producerar prolaktin."


Jag ser det ändå som att det är bra om de upptäcker detta nu för då kan ju det vara en orsak till min låga ämnseomsättning eller tvärtom och detta rättas ju till med mediciner.

Synd bara att man ska behöva ta reda på allt själv :-(

Jag tror jag fattat det där med husläkare, det måste innebära att jag är min egen läkare och sitter hemma och söker på nätet. Det är väl där vi är snart i denna datoriserade värld, man är snart inte välkommen till en "riktig" läkare längre.



                       





Av Rose-Marie - 28 mars 2012 19:49

Jag hade verkligen sett framemot denna Onsdagskväll, André skulle följa med sin kompis Eric på Judon för klubben har "ta med en kompis vecka" och eftersom André velat prova så passade detta utmärkt.

Jag såg framemot att för första gången i mitt liv få vara förälder och sitta i cafeterian och titta genom fönstret på min son som tränade den sport som betytt så mycket för mig genom åren. Denna gången skulle det inte vara jag som var tränare eller tränade själv. Jag skulle få känna på den andra sidan.


Men som vanligt var det en stressig dag på jobbet och det börjar bli mer och mer vanligt än ovanligt numera.

Jag undrar hur mycket man ska pressa sig för att kunna göra ett bra jobb?

Jag förstår att företag måste spara, dra ner och göra förbättringar för att överleva som det ser ut idag, jag inser hur lätt det är att det går som för SAAB och andra industrier men jag undrar hur länge jag orkar vara förstående över detta. Kanske måste jag ändra kraven på mig själv, kraven på att göra ett bra jobb.

Kanske måste jag gå över till att tycka att halvdant och halvgjort jobb är bra nog, jag klara nog inte av att hålla 100% länge till. Ju mer det dras ner ju sämre jobb gör man, man hinner ju inte med att vara noggrann om saker ska gå fortare än man hinner med. Så vart går gränsen? Bara lite till........ ja men det gick ju bra då tar vi bara lite till...... och sen liiite till..... när brister det totalt?

Jag har alltid försökt göra saker till 100% och gå in för det jag gör, där är kanske felet, jag kanske ställer för höga krav på mig själv. Jag vill ha total koll och vill kunna vara serviceinriktad och med ett leende på läpparna göra mitt jobb. Jag vill inte vara som det senaste året då jag varit sur, irriterad och negativ på jobbet.

Denna sinnesstämning har jag dessutom den senaste tiden tagit med mig hem och den drabbar min familj och min omgivning. Är det värt det?

Jag förstår att man måste göra förbättringar och tänka på ett sätt som gynnar företaget och jag tycker att vi gör det men det tar liksom aldrig slut, det ska alltid bli bättre och bättre.

Jag kan gå med på det om inte alltid bättre betyder nerdragningar och mer stress. Bättre för mig innebär att det blir bättre för alla, bättre arbetsmiljö, bättre arbetsförhållanden och ordning och reda. Detta genererar också i pengar vågar jag påstå. Ordning och reda skapar lugn och minskar tidslöseri och onödiga kostnader, bättre arbetsmiljö minskar sjukskrivningar och bättre arbetsförhållanden gör att vi är mer noggranna och motiverade på jobbet. Nej det kanske inte tar bort lika mycket personal men är det verkligen bara det som räknas?

Jag kan ingenting om att sköta ett företag så jag är inte rätt person att diskutera det, jag känner bara att jag inte längre känner att jag gör ett lika bra jobb för jag har inte möjligheten till det.

Jag känner att jag inte längre är lika glad efter jobbet och det passar mig inte att ständigt vara sur och irriterad.

Jag har oftare huvudvärk och är alltid väldigt trött, jag har även svårare att ta mig upp på morgonen och jag ser saker som mycket jobbigare än jag gjort förr.


Så min kväll som jag hade sett framemot så mycket, då jag med glädje skulle följa med André till Judon och sedan få sitta där och vara judoförälder för första gången, blev totalt misslyckad.

Jag var sur, trött, irriterad, hade huvudvärk och ville helst bara ligga hemma i soffan för att jag haft så fullt upp hela veckan, för att jag känt mig misslyckad på jobbet och känner mig otillräcklig som arbetare, sambo och mamma.

Jag följde självklart ändå med André och jag hoppas att min sinnesstämning inte märktes alltför mycket för honom trots att den märktes tydligt för de tränare, föräldrar och mina judokamrater som var där.

När jag suttit där en stund kände jag ändå att efter att jag fått gnällt av mig lite och fått lite leenden och sett barnen träna så började jag sakta känna mig bättre. Tankarna kring jobbet och annat försvann mer och mer.

När min grupp skulle in och träna blev jag nästan lite avundsjuk och ångrade att jag inte hade dräkten med mig men kände ändå att jag fattat rätt beslut att avstå dagens träning.

Innan jag tog med mig André och åkte hem så skulle vi överraska Ellinor som fyller år idag så vi bjöd henne på skönsång med ja må hon leva.

Jag sa sedan hejdå och gick, när jag passerade fönstret för dojon tittade Tommy ut, knackade, vinkade och log.

Han fick en slängkyss av mig och den besvarades glatt. Jag lämnade Judon och kom hem till Roger som en väldigt mycket gladare och trevligare tjej än den som lämnade honom ett par timmar tidigare.


 


Av Rose-Marie - 21 mars 2012 22:04

I helgen satt jag och pratade med några kompisar om hur man upplever andra om man vet hur de var förr.

En av dem sa att eftersom hon hade en viss attityd i högstadiet så tror de som kände till henne då att hon är sådan ännu. Ja iallafall de som inte träffat henne sedan dess, sen inser de att oj hon har visst ändrat på sig.

Jag instämde med det hon sa och nej vi var inga änglar på den tiden varken jag eller hon, vi ville iallafall inte att andra skulle tycka att vi var det, därav våran attityd.

Jag berättade då om att jag träffat en av våra gamla lärare från högstadiet, det var i en affär ett par år efter jag fått André. Jag skulle på kalas och var ganska finklädd och en aning stressad men tog mig ändå tiden att stanna till då jag såg min gamla lärare där i affären. Jag hälsade trevligt och blev lite förvånad över att hon kom ihåg mig än mer förvånad när hon sa: -ja dig glömmer jag ju inte. Det kändes lite pinsamt eftersom jag inte var speciellt trevlig emot henne på den tiden. Vi pratade iallafall om vad vi gjorde nu för tiden och ja lite allmänt som man gör när man träffar på gamla bekanta i affären. När jag sedan sa hejdå så sa hon: - Ursäkta men vad snäll och trevlig du blivit och vad fina kläder du har.

Med all rätt sa hon detta för självklart mindes hon mig som otrevlig och klädd i trasiga Jeans och en sliten skinnjacka. Framför sig hade hon en helt annan person än det hon hade där i skolan.

Hon hade t.o.m haft min syster som elev några år efter mig och syrran har berättat att hon fick höra hur duktig och trevlig hon var i jämfört med mig.


Samtidigt som jag är glad över att jag valde en annan väg så önskar jag ändå att jag hade kvar lite av det där bestämda som jag hade då. Jag önskar ibland att jag kunde slå näven i bordet och säga ifrån som jag gjorde då men nej jag kan helt enkelt inte bli arg. Eller det tar väldigt lång tid innan jag blir det, jag säger aldrig ifrån förrän bägaren rinner över och då blir jag oftast ledsen istället. Jag skulle vilja kunna ryta ifrån som jag gjorde förr.

Så har jag dessutom under min vuxentid blivit välsignad med ett samvete och medkänsla vilket ibland kan göra mig irriterad på mig själv. Jag tycker synd om folk om jag blir arg på dem och ångrar mig.

Det finns tex en person eller kanske fler men just denna människan kan driva mig till vansinne, det är ingen nära vän eller någon av er som läser detta, det kan jag till 99% garantera så ingen behöver ta åt sig.

Men jag träffar honom ofta och samtidigt som jag tycker han gör så mycket fel så kan jag komma på mig själv att tycka synd om honom för att han får så mycket skit och får ta så mycket gnäll.

Men han kan själv göra något åt saken, han kan själv påverka sin situation och det är hans eget fel att han får ta all skit. Men samtidigt som jag tycker allt detta så tycker jag synd om honom vissa gånger, det gör mig irriterad på mig själv.


Det är som med missbrukare som gång på gång får hjälp och tillslut ger folk upp för att de uppenbarligen inte vill ta emot hjälpen. I sådana lägen kan många bara säga: -Nej nu ger jag upp, jag skiter i det här, du får klara dig själv!

Jag skulle inte kunna göra det, jag skulle lida med dem och få dåligt samvete om jag övergav dem.

Jag klarar inte av att göra något som får någon annan ledsen eller må dåligt även om man kan tycka att de bara har sig själva att skylla.

Visst detta är väl en bra egenskap men det kan vara väldigt jobbigt för man kan lätt bli utnyttjad och överkörd pga sin "godhet".

Därför önskar jag att jag hade kvar lite av det jag hade förr, lite mer jävlaranamma!

När jag tänker tillbaka på den tiden så vet jag dock att egentligen var jag inte sådan då heller men det var lättare att spela en roll då när man var yngre. Det var även lättare att vara sådan eftersom alla ändå såg en på det sättet. Man blir som folk säger att man är vill jag påstå.


Om ett barn gång på gång får höra hur jobbigt och bråkigt det är så lever de tillslut upp till det "alla ser mig som jobbig och bråkig så då är jag väl det då" 

Man behöver bara gå till sig själv, om man hela tiden får höra att man är sur så är man sur eller om någon säger att man är duktig på jobbet så försöker man ännu mer och man blir motiverad till att leva upp till det ryktet.



                                               




Av Rose-Marie - 1 mars 2012 20:40

Idag och de 4 kommande Torsdagarna har jag äran att gästblogga i Tommy Widerkärrs blogg.

Tommy är min gamla Judotränare och har funnits med i mitt liv sedan jag var 6-7 år och jag tror vi alltid kommer att ha mer eller mindre kontakt.

Jag tänker inte avslöja förmycket om vad jag skriver om i hans blogg utan ni får helt enkelt gå in och titta på: http://tommywidekarr.blogspot.com/2012/03/forord-till-mina-kommande.html#!/2012/03/forord-till-mina-kommande.html



Däremot fick det mig att tänka tillbaka lite på tiden i Judon som en av eliten, ja jag vågar skriva att jag var en av de bästa tjejerna då för det gick riktigt bra för mig. Jag tittar tillbaka i mitt Judopass där jag antecknat varje tävling och ser att jag aldrig känt på hur det är att stå utan medalj och jag känner mig helt ärligt riktigt stolt när jag där räknar: 8 st 3:e pris, 17 st 2:a pris och 16 st 1:a pris.

Om någon frågade mig förr vilken som var min finaste medalj så hade jag svarat SM-guldet eller 3:e platsen på Stockholm Open som är internationell men jag har faktiskt på senare år en ny medalj som kanske inte klingar lika högt för alla andra men för mig gör den det.

Jag slutade min tävlingskarriär 1996 och efter det tränade jag av och till och år 2006 så kände jag att jag ville vara med på Färgelanda Judoklubbs egna tävling Judodraget. Min första medalj är nämligen ett 3:e pris från 1986 och min sista i tävlingskarriären är ett 3:e pris från 1996 så det var klart att jag till samlingen ville ha ett pris från 2006 (20 års jubileum)



Jag minns att jag var hemskt nervös och jag såg mina motståndare som var både yngre och mer tränade än mig. Konstigt nog kom några av dem fram till mig innan tävlingen och sa: -Du är Rosa Tell va? vi har hört talas om dig. Du är duktig har vi hört.

Jag tänkte: herre gud det var ju 100 år sedan!!! Men jag lät dem våndas lite över att de skulle möta mig och svarade lite blygsamt: -Jodå det har allt gått bra för mig genom åren.

Jag minns första matchen jag skulle gå, mina ben skakade och jag har aldrig varit så nervös på en tävling tidigare. Jag rätade upp ryggen och stirrade in i ögonen på motståndaren precis som jag gjorde förr, fast jag tror helt ärligt att jag såg mer skräckinjagande ut förr.

Dommaren startade igång matchen och jag började känna lite på min motståndare, vilken balans hon hade, vilka tekniker hon verkade använda och vad jag trodde skulle fungera på just henne. Det är lite så jag har gjort på tävlingar fast då kände jag till mina motståndare väldigt väl. Jag skrev t.o.m tävlingsdagbok på den tiden. Noterade alla mina motståndare och skrev vad de var bra på och vad de var mindre bra på.

Nu stod jag här och visste ingenting om min motståndare, jag var som en nybörjare fast ändå inte.

Det tog ändå inte så lång tid förrän jag fick in ett halvdant kast och kom på så sätt ner i mattan, här förvånade jag mig själv med att göra en strypning och på så sätt ta hem segern.

Även matchen därpå vann jag och jag var nu garanterad 3:e pris, 2 motståndare kvar och det var de 2 bästa. Båda var väldigt duktiga tjejer från Lilla Edet, jag hade hört talas om dem via Tommy som var aktiv i deras klubb ett tag.

Jag förväntade mig ingen vinst i någon av dessa matcher men jag gick matcherna tiden ut och de fick ändå kämpa för att vinna över mig. Det var första gången i mitt liv som jag förlorade 2 matcher och ändå log när jag gick av mattan. Jag har aldrig aldrig någonsin gått av mattan med en förlust med ett leende på läpparna. Hade mamma sett mig denna gången hade hon undrat om jag var sjuk.

Hon vågade aldrig prata med mig efter en förlust förr, jag accepterade inte förluster.

Men nu kunde jag se det hela på ett annat sätt, ja jag förlorade men jag gav dem ett riktigt hårt motstånd och det kom de fram och sa efteråt. Jag hade kanske tränat 2 gånger i veckan i 4-5 månader och dessutom haft ett långt uppehåll sedan sist tävling. Jag hade ju inte tävlat på 10 år!

Dessa 2 tjejerna var yngre, de tränade ofta och var erfarna tävlande. Jag var t.o.m förvånad över att jag faktiskt kom 3:a, jag vann 2 matcher mot 2 tjejer som brukar klara sig bra på tävlingar. Det var ju inga nybörjare jag mötte så nog hade jag gjort mig förtjänt av att ha ett leende på läpparna.

Jag var jätte nöjd!!

Så ja detta är faktiskt idag mitt bästa tävlingsminne och min bästa medalj trots att jag har medaljer som klingar högre. Och vem vet kanske får jag för mig att ställa upp igen.  


Glöm nu inte att gå in på länken i början av detta inlägg.


Här nedan är bilder på det jag näst efter min son André har lyckats bäst med i hela mitt liv.


 


Min första medalj 1986 och min senaste medalj 2006

 


Mitt SM-Guld och mitt 3:e pris från Stockholm Open är väl de största erövringarna

 

Av Rose-Marie - 29 februari 2012 21:15

Som jag skrivit flera gånger förrut så var Judon den sport jag föll för redan som 7-åring och av många idrotter jag testade på var Judon det jag fann som min grej. Det var det jag blev bra på och jag fick ett bra självförtroende genom den. Det har under i stort sett hela mitt liv varit mitt största fritidsintresse.



Min son André har testat på fotboll, simning och judo men fann tillslut ridning som det han föll för. Jag blev lite förvånad över valet och kände att detta kunde jag knappt någonting om men jag var glad att han hittade något som han ville göra på sin fritid. Jag tycker det är viktigt att man har ett intresse oavsett vad det är.

Nu hade han dessutom något jag inte visste mycket om, jag har inte ridit sedan jag var 11-12 år och hade nästan börjat bli lite rädd för hästar. Detta är något eget för honom och något som han är bättre på än mig.

När det gäller ridning så är det ju bra om man som förälder hjälper till med att göra iordning hästen innan lektion och det var det som skrämde mig lite. Hur skulle jag kunna hjälpa André?

Ja jag var helt enkelt tvungen att minnas tillbaka då jag höll på lite med hästar själv och fick återigen lära mig hur man sätter på en sadel och ett träns. Med andra ord lärde även jag mig något av hans intresse och nu tycker även jag att det är riktigt roligt fast jag inte rider själv.

I början var jag orolig över hur han skulle klara detta och jag var nästan lite överbeskyddande, tills han själv sa:

- Mamma gå du och sätt dig i cafét, det funkar bättre då.

Han hade helt rätt, han klarar detta så bra själv och under dessa 5 år har han lärt sig så otroligt mycket.



En häst bryr sig inte om ifall man inte kan prata rent, om man har funktionshinder, hur man ser ut eller hur man är. En häst accepterar en för den man är så länge man inte skadar den.

På en häst måste man vara skärpt och lyssna på ledaren, man kan inte sticka iväg eller göra något annat för man har ett ansvar över hästen. På någotvis fungerar detta och det har fått André att växa genom att han behövt ta det ansvaret.

Jag var lite orolig för hur det skulle bli när han närmade sig tonåren och barnen på skolan skulle tycka att ridning var "löjligt" eller en "tjejsport" så under åren har jag förberett honom på detta.

Jag har sagt att om någon säger något så fråga om cowboyar är löjliga, de rider ju och riddarna red.

Förr var det faktiskt killar som använde hästarna mest och tjejerna var nästan inte tillåtna att rida, det räknades som ofint. Ser man på travet så är det även där mest killar som är kuskar.

Han skriker väl inte ut på skolan att han rider men jag tror inte att han skäms över det heller.

Han ser dessutom upp till Roger (min sambo) som har haft häst och hållt på med wetsernridning och detta skryter han gärna om: - "min låtsaspappa är en cowboy"

Jag var även orolig för att första gången han ramlar av en häst så kommer han inte vilja kliva upp på den igen men detta hände för inte så länge sedan och han blev ledsen men var snabbt upp igen så det hade jag ju heller inte behövt oroa mig för.

Nu på senare tid har André även pratat på att han vill testa judo igen, han har ändrat sig fram och tillbaka flera gånger så vi får se hur det blir.

När han testade då han var yngre så var jag tränare och det fungerade inte alls varken för mig eller honom, nu är det en annan som tränar barnen så jag kan hålla mig utanför mattan.

Jag har aldrig velat "påtvinga" André judon även om det är en sport jag själv brinner för, jag vill inte att han ska känna att han måste följa mina fotspår för idrott är något man måste välja själv om man ska tycka det är roligt. Han får helt enkelt testa och se om det är något för honom och för mig behöver han inte välja mellan detta eller ridningen, man kan hålla på med båda delar.



Ett fritidsintresse måste ju heller inte vara en idrott utan kan ju vara så mycket annat, måla,musik,teater m.m

Ja det är ju upp till var och en vad det är. Det viktiga är ändå att man har ett intresse för någonting, det ger en självförtroende och får en att må bra. Man kanske hittar vänner med lika intresse och får en gemenskap i det.

Judon gjorde oerhört mycket för mig i mina barndomsår och inte minst i den jobbiga tonårsperioden.

Jag hittade en dikt jag skrivit som jag tänkte dela med mig av. Kom dock ihåg att jag var 13 år när jag skrev denna så det kanske inte är den bästa jag skrivit    men jag tycker ändå att den säger rätt mycket.


Judon är som balsam för själen

Jag skriver ord som jag sedan suddar ut, jag gråter tårar som aldrig tar slut.

Jag ber böner som ingen hör, morsan och farsan bara stör.

Det är jobbigt att vara 13 år, allt känns skit och skolan är svår.

På Judon är enda gången jag känner att jag är bra, på judon kan ja´ vara ja´

Judon får mig att må bra och den gör mig väl, Judon är som balsam för min själ.




Jag vill också idag hänvisa till min gamla tränare Tommy Widekärrs blogginlägg för idag, han har med säkerhet tagit upp betydelsen av detta med fritidsintresse, hur det känns när man så gärna vill vara med men inte kan pga av olika saker, som i hans fall denna veckan då han är sjuk (imorgon kväll kommer jag gästblogga i hans fantastiska blogg)

 http://tommywidekarr.blogspot.com/2012/02/saknad-och-nedstamdhet.html#!/2012/02/saknad-och-nedstamdhet.html




Jag avslutar dagensinlägg med några bilder på André och hästen Bambam. Han fick vara modell på ridskolan för Färgelanda fotoklubb.

     

 

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se