Ikväll var det föreläsning i kyrkan, det var Per-Erik Lundberg -narkotikapolis som berättade lite om droger.
Färgelanda församling hade upprop mot narkotikamissbruk och jag har under flera år skänkt pengar till organisationen "ett drogfritt Sverige" så detta var en grej jag ville gå på.
Jag är rätt låst på kvällarna eftersom jag har Tristan och Roger jobbar kväll men det är inte mer än att jag får ta med lilleman och det gick ju hur bra som helst.
En reporter från Bohusläningen kom fram och ställde lite frågor men tittade i vagnen och sa:
-Ja nu kanske det inte berör dig så mycket än för han är ju så liten men........
Jag berättade att jag har en tonåring också men att jag tror att om det bara skulle komma sådana som tyckte att det berörde dem pga deras barn så hade nog ingen kommit. För jag tror inte att vi i vår vildaste fantasi kan tänka oss att våra ungdomar skulle hålla på med droger. Jag undrar om vi ens vet i vilken utsträckning det förekommer här i kommunen. Man har ju hört lite men nja det är väl inte så farligt tänker man. Det saknade jag med dagens föreläsning, att man på något sätt fick oss att dra in andan och vakna, att man satte lite kämparglöd i oss, att när vi lämnade lokalen skulle vi alla känna "nu är det på tiden att vi gör något" "vi kan om vi gör det tillsammans"
Det är nämligen någon som har tänkt att så ska ske, att starta någon grupp där vi som bor här kan vara med och göra en insats och när reportern från Bohusläningen frågade om det vore något för mig så tvekade jag inte att säga ja.
Jag tror många vill och vi är bra på att samarbeta i Färgelanda när vi bara får någon som drar igång det. Det såg vi på insamlingen till Feffes spel och godis.
Vi vill ha ett tryggt samhälle och vi vill göra något. Det handlar nog bara om att ha tiden till det och är vi fler så har nog alla lite tid att avvara, då blir det inte lika mäktigt att klara av. Många bäckar små blev sist vi hjälptes åt väldigt mycket pengar till en omtyckt butik. Denna gången kanske det kan bli väldigt många som skänker lite tid för att skapa ett tryggare samhälle och framförallt för att kunna förhindra att endel av våra ungdomar hamnar i missbruk.
Nej det kanske inte gäller ditt barn eller mitt barn men det kommer att gälla någons barn.
Och nej det gäller framförallt inte min 7 månaders bebis men jag vill att han ska växa upp i ett tryggt samhälle, jag vill förhindra att han riskerar att hamna i klorna på drogerna. Jag vill inte behöva stå där i kyrkan om 15 år och känna att det här berör mig av allra högsta grad, vart blev det fel?
Jag vill förhindra det innan det går för långt, jag vill bädda för framtiden helt enkelt.

Har precis kommit hem från en trevlig tillställning i Färgelandas sporthall, Färgelandas insatts till Världens barn.
Ja ikväll hölls det världens barn gala här i bygden. Jag tror jag hörde något om uppåt 250 personer som kommit dit och ville bidra till insamlingen.
Kvällen bjöd på blandad musik och även en uppvisning av barnen på Judoklubben, min judoklubb eller ja en gång var det så iallafall. Det spritter alltid i kroppen när jag är bland mina judoklädda vänner, när jag ser dem på mattan, där de har roligt numera utan mig.

I pausen serverades fika och det fanns tid för mingel. Så många kända ansikten, alltid lika trevligt på ortens tillställningar då man känner de flesta. Jag tänkte inte så mycket på varför jag egentligen var där. Att denna trevliga kväll faktiskt var för att det finns så många barn som lider runt om i världen.
Det är svårt att tänka sig när man lever som man gör. För jag har det allt annat än dåligt.
Jag radar upp i mitt huvud de funderingar och sk svårigheter jag ställts inför denna veckan, Opeln som är sönder och måste lagas, vilken bilstol vi ska välja till Tristan eftersom han måste byta snart, hur vi ska lägga upp föräldrarpenningen så den räcker lite längre, vilken barnomsorg vi ska välja till Tristan och om jag verkligen skulle ätit den där kakan förrut då jag håller på att gå ner i vikt. Ja funderingarna känns ju ganska så små när jag tänker på det och drar det i samband med barnen vi just nu samlar in pengar till. Vi lever i så olika världar och när det nu är som det är så är jag både stolt och glad att jag kan bidra. Att så många människor faktiskt tillsammans gör någonting för även om det alltid kommer finnas barn som svälter och lider kring hela vår jord så gör det som vi tillsammans samlar in så oerhört mycket. När jag tänker på kvällen och den välfyllda sporthallen här i min kommun så känner jag också en stolthet och glädje över att jag är en del av alla de människorna som var där ikväll, att vi är så många som vill hjälpa till.
Vi fick en trevlig kväll, vi fick mingla och träffas samtidigt som vi bidrog till en god sak. Det kan kännas som en ganska märklig kontrast men om solen skiner när det regnar så bildas det en vacker regnbåge.

Det har blivit ett par gnälliga dagar för mig men jag vet egentligen inte varför.
I helgen levde jag gott utan att räkna några viktväktarpoäng, var med min syster på trerätters middag och stand up show, därefter blev det en helkväll på krogen med nattbuss hem. Söndagen tillbringades mest i sängen med handen i ostbågspåsen.
Så helgen var ju väldigt bra.
Tyvärr fick jag betala idag när jag hade invägning för viktväktarna online och jag hade gått upp 0,7 kg. Jag första nederlaget jag haft men jag ligger iallafall fortfarande under 70 kg så ja jag får vara nöjd. Jag åt trots allt väldigt gott hela helgen.

Idag startade vi dagen med babysim, en underbar timme som tillbringades på vattenpalatset i Vänersborg med Tristan och Roger. Jag vill alltid kunna ha kvalitetstid med dem men inser att det snart kommer en dag då jobbet kallar och stunderna med Tristan blir kortare oavsett om jag går ner i arbetstid. Vi har inte råd att gå ner för mycket och absolut inte om vårdnasbidraget försvinner i och med den nya regeringen. Så väl hemma satte jag i soffan för att se riksmötet, riksdagens öpnnande 2014, en sermoni som visas på TV. Oftast brukar de då framföra en regeringsförklaring, en sorts deklaration som beskriver den politik som regeringen ämnar bedriva. Men nej denna var självklart inte klar utan skulle framföras på Fredag. Men jag hörde ändå i de olika intervjuerna som hölls att det verkar bli slut på vårdnadsbidrag och man vill införa en tredje påtvingad PAPPAmånad, bara grejen att de fortfarande säger PAPPAmånad och PAPPAdagar klingar ju falskt när de samtidigt försöker stoltsera med deras jämställdhets- och genuspolitik.
Nej jag blev bara förbaskad på alltihop och jag förstår inte varför jag låter de förstöra min dag.
Jag tittade ut genom fönstret, tittade på lilla Tristan som växer för varje dag, som förgyller dagarna mer än något annat.
Solen sken , Tristan log och hade han kunnat prata hade han sagt att vi skulle gå ut. Ja jag ska bannemej ta vara på tiden.
Det blev en härlig promenad och därefter gjorde jag mig en lök- och broccolisoppa med egengjort ost- och vitlöksbröd.
Nu ska kvällen avslutas med Mikael Persbrandt i filmen En sång från hjärtat.
Jag är redan på bättre humör

[Bild]

Just nu lever jag i ett lyckorus, jag kan liksom inte se något negativt med livet som det är idag. Det kan nog sticka i ögonen på många och det retar nog upp en och annan att jag dessutom skyltar med att jag känner så här. Men jag vet att de som står mig nära unnar mig detta, de som stod vid min sida när jag kämpade som mest för att hålla mig vid ytan. De som höll mig kvar stående när livet kändes orättvist, de är glada för mig nu.
Några av dem mår själva väldigt dåligt just i denna stund men de kan ändå vara glada för min skull. De behöver mig och mitt stöd, inte som en frisk och glad fläkt som skriker ut min glädje utan de behöver mig för att jag orkar finnas. Jag kan använda min energi till att lyssna och bara finnas där.
Jag kan förmodligen inte hjälpa någon av dem att må bättre, kan inte ta bort deras sorg eller få dem att tänka annorlunda.
Men jag kan finnas där så som de fanns för mig. De orkade komma och fika när jag inte orkade ta mig ut själv, de orkade ringa, skicka små söta meddelanden och fråga hur jag mådde samtidigt som de faktiskt orkade ta emot mitt svar. De förväntade sig inte att jag skulle svara att jag mådde bra.
De orkade också vänta på mig, även om jag avvisade dem ibland så vände de mig aldrig ryggen. De stod lite på håll och såg till att jag inte sjönk längre ner, som små flöten såg de till att jag höll mig flytande.

Jag tror ni vet vilka ni är och jag tror att ni vet att jag finns och vill finnas för er.
Någon frågade hur hon skulle kunna tacka mig och jag svarade "du kan alltid göra något för mig en annan gång"
För sådant är livet, som en berg och dal bana och när vindarna vänder så vill jag att du finns där.

Idag var det invägning för mig på viktväktarna online och jag var lite nervös för jag har varit sjuk under veckan.
Jag har i och för sig promenerat men har haft lättare att falla för frestelser.
Men åhhhh vad glad jag blev när vågen visade 68,9 kg i morse, äntligen under 70 kg. -13,1 kg sedan 1 Juli.
I min förra viktuppdatering här i bloggen satte jag ju 68 kg som eget delmål så jag hoppas på att jag når dit nästa vecka.
Men nu undrar jag ju vad jag ska ge mig för belöning då? Har fortfarande inte kommit på något. Har någon av er läsare förslag kanske?
Min förra belöning var ju en hair makeover och den är gjord nu (bild i slutet)
Jag skrev också att innan jag nådde mitt delmål på 68 kg så skulle jag fixa våran lilla toalett. Det är också gjort nu.
Men nu fortsätter jag alltså neråt mot nästa delmål 68 kg och därefter är det viktväktarnas delmål 65 kg. Väl där får jag se hur många kg till det blir. Min dröm är runt 60-62 kg. Jag återkommer med viktresultat när jag kommer till delmålet, förhoppningsvis nästa Tisdag.

Har målat och tapetserat lilla toaletten

Jag trampade nyss på en av Tristans leksaker, första känslan var att skrika ut en rad med svordomar. Det var givetvis smärtan som fick mig att känna den känslan. När den lagt sig så dök en annan känsla upp.
Tacksamhet...... ja du läste rätt, jag kände mig så enormt tacksam över att kunna trampa på en leksak, min sons leksak, lille Tristan som nu är 6 månader.
När jag sitter här och tänker på det så är jag till och med tacksam över den senaste tidens sömnbrist.
Det finns så många där ute som skulle göra allt för att byta med mig. Så många i den där facebookgruppen jag är med i, för oss som behöver hjälp att få barn, som fortfarande kämpar. Som faller gång på gång och reser sig igen om och om igen.
Jag är så tacksam för att jag slipper allt det där nu, leksaken som jag nyss trampade på påminner mig om att kampen är över, den påminner mig om att vara tacksam.

Idag har vi haft träff med skrivargruppen och det var jag som var värd för kvällen.
När man är värd får man bestämma ämne att skriva om och så har man med sig fikat.
Jag bestämde ämnet "min bästa barnvakt" före semestern och hade då tänkt att jag skulle skriva någon form av saga i stil med Mary Poppins eller liknande.
Som vanligt väntar jag dock in i det sista så mitt bidrag skrev jag i Lördags, när jag faktiskt själv var barnvakt åt min systers barn.
Jag hade inte en aning om vad jag skulle skriva men barnen sov, jag hade tänt lite ljus och stridigheter inför riksdagsvalet tyngde ner den mesta glädjen inom en.
jag valde därför att fly tillbaka till barndomen och det blev följande resultat:

Mina bästa barnvakter

Mormor var inte den som man såg som barnens favorit, det var morfar som alltid lekte med oss. Alla barn ville vara med morfar och han ville vara med oss.
Han hade alltid orken och lusten att springa runt, kasta oss i luften och han sa aldrig nej till att bada. Han har lärt både barnbarn och barnbarnsbarn att simma. Alla barn avgudar morfar Jens, han var nästan själv som ett barn då jag var liten.
Men trots allt detta så är det ändå stunder med mormor som jag minns som allra finast.
Som till exempel i juletid, varje julaftons morgon så tänker jag på mormor.
Jag minns hur jag satt i hennes knä, tidigt på morgonen, mormor var alltid vaken tidigt. Jag hade fått min julstrumpa av tomten och satt i mormors mysiga knä, vi bara satt där och småpratade och stämningen var 100% julstämning.
Mormor såg ut precis som en mormor ska göra, rund och mjuk, kort vitt hår och glasögon.

På sommaren var vi ofta i sommarstugan på Havler i Norge, min mamma är norska och mormor och morfar bodde i Fredrikstad i Norge. Idag finns bara morfar kvar.
Mormor var sällan med oss till stranden utan hon trivdes bättre med att sitta i stugan och lösa korsord men även här minns jag de bästa stunderna med henne.
Hon tackade sällan nej till ett parti Yatzy eller Ludo, Ludo är Norges fia med knuff.
Jag har på senare år hittat gamla Yatzyblock där mormor skrivit ner våra resultat. Ja sommarstugan finns kvar men idag finns bara minnena kvar efter mormor. Det kanske är därför jag minns tiden med henne som den allra bästa.
Morfar finns kvar men hans energi är begränsad nu för tiden så det är väl mest minnen kvar av hans sätt att leka med oss barn också.
Och jag, jag är ju inget barn längre, jag kan bara minnas alla stunder då de bästa barnvakterna gav all sin tid åt oss.
De gav oss inte bara tid utan de gav oss massor av fina minnen, minnen som man plockar fram då man bäst behöver dem, när man behöver fly från vardagen en stund.
Nu är det jag som ger dem av min tid då jag skänker dem några tankar, tiden då jag minns dem.... Så som det en gång var......

Mormor

Morfar när jag var liten

Morfar den 17 Maj 2014, här med min son Tristan

Det är slutspurten inför valet nu, de där sista timmarna för partierna att ragga folkets röster. Jag tror nog aldrig jag upplevt ett sånt engagemang och jag vet inte vad jag ska kalla det.... pajkastningen som sprids i medierna.... för det känns inte som engagemang på det viset. Iallafall inte ett positivt engagemang i mina ögon.
Det har både varit på gott och ont för man ser så många nya sidor hos folk, vissa goda andra onda.
Folk blir som besatta och ingenting verkar kunna reta upp oss så mycket som politik kan göra.

Denna dagen har jag tagit en promenad i det fina höstvädret, jag har ätit sallad på pizzerian och jag har haft kvällsmys med två av mina syskonbarn.
Nu avslutas kvällen med lite tända ljus och lite skrivprojekt som jag inte riktigt tagit mig tid till eller kanske inte haft inspiration till förrän nu.
Jag fick börja med det som har deadline på Måndag. Då är det träff med Dalslands skrivförening som jag är värd för denna gång och det är jag som bestämt ämnet.
Hade jag tänkt till så hade jag givetvis valt riksdagsvalet 2014 men detta bestämdes före sommaren så jag hade inte en tanke på valet då.
Just nu är jag nog ändå glad över det för jag tror att vi är ganska mättade på politik så det kändes skönt att så här sista kvällen fly bort från det där och tänka på annat.
Mitt val av ämne var nämligen "den bästa barnvakten"
Jag kan inte publicera det jag skrivit här ikväll men det kommer på Måndag eller Tisdag.
Ikväll har jag nämligen använt tiden till att skriva om min mormor, hon finns inte med oss längre men minnena gör det och vad är väl inte bättre än att tända lite ljus, koppla bort verkligheten en stund och minnas tillbaka till barndomen, tiden då man knappast brydde sig om politik eller hade värre bekymmer än att man inte hade något att göra.