"Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå men det kan vara svårt att tro om man inte ser den"........
För mig är det för tillfället tvärtom, det regnar men jag ser ändå en blå himmel.
Jag måste medge att det är svårt att låta andra känslor än lycka finnas i mitt sinne just nu.
Idag är en tung dag, pappa skulle fyllt 60 år, nu i midsommar var det 11 år sedan han lämnade oss och både midsommar och födelsedagen har varit tunga dagar med jobbiga minnen.

Idag gick jag med barnvagnen till affären och köpte rosor, jag gick med BARNVAGNEN upp till graven och satte dessa rosor från mig, Tristan och André.
Mig, Tristan och André......
Det regnade och pappa saknas men just det där med att kunna gå med barnvagn, att vara mamma till Tristan och André känns så underbart ändå. Jag inser att om inte pappa varit avliden så hade Tristan inte funnits för då hade jag inte träffat Roger.....
Det känns konstigt och det känns kluvet att känna den lyckan samtidigt som jag stod där vid pappas grav.
Han saknas.....

När jag sedan skulle gå vidare så besökte jag en vän som haft det lite tufft, jag funderade på vägen om jag verkligen ska komma oanmäld. Så gör man sällan nu förtiden. Spontanbesök uppskattas inte alltid och kanske än mindre om man inte mår bra. Eller så är det just då man behöver det, det är ett lotteri men jag chansar hellre än att skita i det.
Min vän blev glad över besöket och vi hade ett par trevliga timmar tillsammans.
Tristan var dessutom på sitt strålande humör och hans leende och glädje är en bra medicin för en ledsen själ.
Återigen insåg jag att jag förmodligen inte hade gått till henne om jag inte skulle till graven.

Påväg hem så regnade det fortfarande, ett stilla, tunt och fint sommarregn. Det bekom mig inte alls att det regnade. Jag tittade på ett av husen som jag gick förbi, där brukade jag vara hos en kompis när jag var liten. Tänk så många gånger jag gått här.
Jag fick plötsligt en trygg och varm känsla inom mig. Tänk att jag bor här som jag är uppväxt, där jag har alla barndomsminnen. Ja till och med i samma hus. Jag kan erbjuda mina barn samma miljö som jag själv hade.
Tänk att jag nu går med en barnvagn på den väg som jag så många gånger gått och cyklat som barn.
Men pappa fattas, hade han inte gjort det så hade jag förmodligen inte bott här.
Ja regnet föll där jag gick, tankarna på pappa kändes tunga men i samma ögonblick kände jag en enorm lycka inombords och samtidigt som regnet föll så var himlen blå.

Oj vad tiden går fort, det är en månad sedan jag skrev sist. Min blogg handlar om min vardag och ni läsare måste ju tycka att den är oerhört innehållslös om jag inte haft något att skriva om på en hel månad.
Sanningen är den att jag nog aldrig haft en mer givande vardag än nu.
Jo självklart hade jag det väldigt bra innan Tristan kom också men han förgyller dagarna lite extra det måste jag medge.

Jag kände mig osäker på vad jag gav mig in på när vi först planerade barn. Orkar jag bli småbarnsförälder igen?
Hur ska det bli nu när André äntligen börjar klara sig så bra utan mig hela tiden?
Har jag tålamod? Ja tankarna var många men de försvann mer och mer ju längre tiden gick. När vi fick kämpa så oerhört för att ens få barn så förvandlades all tvivel till en stark vilja. Under graviditen kom frågorna tillbaka då och då.
Det är en förändring att få barn det kan man inte sticka under stolen med. Men för oss har det enbart varit en positiv förändring.
Jag ångrar ingenting och att bli mamma igen nu vid 37 års ålder är det bästa som hänt mig. Tänk att jag alltid sagt att efter 35 år är det stopp, inga barn då inte. Det har jag helt ändrat uppfattning om nu.

Jag lever mest i ett lyckorus tillsammans med mina pojkar. Dagarna går fort och jag försöker att bara njuta och inte ha massa krav på mig själv.
Jag måste säga att jag är rätt bra på att koppla av hemma i soffan när det behövs men jag tycker också att det är väldigt trevligt att träffa andra mammor så det blir både barnvagnspromenader och mamma-barnträning varvat med hemmamys.
Tristan växer och blir mer och mer social och vill vara med. Han jollrar och skrattar. Ett smittsamt skratt som man inte kan låta bli att dras med i. När han skrattar stannar världen upp helt och hållet. I det ögonblicket kan ingenting ta bort mitt lyckorus.

Den sista tiden under min graviditet så pustade och stönade jag för att det var jobbigt att vända mig i sängen, gjorde ont att sitta i soffan, svårt att ta mig ur bilen och det var tungt att bära hem matkassarna.
Ja slutet av graviditeten är mest tung och jobbig men jag var så oerhört glad över att jag lyckats bli gravid och jag var därför tacksam över allt det där jobbiga.

Nu när Tristan är född så njuter jag av varje sekund men ibland kan jag tycka att det är lite jobbigt om jag behöver laga mat och han inte vill ligga vid babygymmet eller sitta i babysittern. Det kan också vara lite störande om han gråter när jag ska se på TV eller prata i telefon. Men jag är ändå tacksam, jag skulle aldrig aldrig vilja ha tillbaka mitt gamla liv trots all egentid jag hade.
Den tacksamheten jag känner är för att jag överhuvudtaget fått ett barn. Jag lyckades!

Men igår blev jag tacksam för något helt annat. Jag läste en artikel om några som byggt ett hem under en bro i Uddevalla, inte så långt från Färgelanda.
En av kvinnorna ska ha barn i Augusti!
Plötsligt kändes det lyxigt att jag ens kunde få gnälla över att det var jobbigt att vända sig i sängen, sitta i soffan, ta mig ur bilen och bära matkassar.
Plötsligt känns det överflödigt att behöva tystnad för att se på TV och prata i telefon.
Jag har åtminstone allt det där att gnälla över.
Ja jag vet, man ska inte ha dåligt samvete över att man har det bra. Det har jag inte heller, jag är bara så förbannat tacksam!
Ännu mer tacksam än vad jag var i förrgår.

Jag vinner aldrig på lotterier brukar jag klaga över. Vi vill alla vinna de där miljonerna eller hur? Det skulle sitta fint och jag vill fortfarande göra det.
Självklart vill jag det!
Trots att jag i mångas ögon har det mest värdefulla man kan få, barn och välmående. Jag har tak över huvudet, mat på bordet och det viktigaste av allt så kan jag ge mina barn detta. För de under bron är jag otroligt rik, vad är väl en en miljonvinst?
Jag har ju redan vunnit en högvinst....
Högvinst i livets lotteri!

Idag har jag läst igenom lite vad våra olika partier står för och försökt hitta något som passar mina värderingar. Det finns flera som tycker lika i många frågor och alla har väl något bra och något dåligt. Men det som ligger mig närmast hjärtat är ju barnen. Barnen är våran framtid och det kan ju aldrig vara fel att investera i framtiden.
Därför fördjupade jag mig i vad de olika partierna anser om skolan. Gick ännu djupare och letade upp hur man vill stötta barn som inte har det så lätt.
Ett barn som av olika anledningar har svårare att anpassa sig blir inte sällan stökiga. De märks mer än andra barn och får ofta ta en jäkla massa skit rent ut sagt. Hur vill partierna stötta och hjälpa dem?

Jag blev förargad när jag läste att iallafall ett parti anser att man löser situationen genom att flytta barnet!
Man flyttar alltså "problemet" någon annanstans. Vad händer när det inte funkar "någon annanstans"???? Flyttas barnet igen och igen och........
Vad händer med ett barn som i tidig ålder får klart för sig att ingen vill ha mig.
Hur känner man sig när man i stort sett skriker SE MIG, HÖR MIG, HJÄLP MIG OCH FÖR GUDSSKULL ÖVERGE MIG INTE!
Och det är precis vad man gör, släpper taget, sparkar på barnet och vänder ryggen åt. För det är lättast så, det är billigast och dessutom mår de andra barnen och fröknarna i klassen mycket bättre.
Problemet är löst...... eller?

Nä för det har just precis börjat och det blir ännu värre. Vad händer i tonåren och i vuxen ålder när man blir utanför och utstött ur samhället?
Om man inte passar in i normen så är man ingenting värd. Kan man inte anpassa sig så får man skylla sig själv.
Vet vi egentligen vad utanförskapet kostar i längden? Hur mycket billigare hade det blivit att försöka stötta och hjälpa barnet från första början?

Jag vill satsa på framtiden, jag vill rösta på ett parti som ser värdet i att investera för framtiden, våra barn!

Imorgon blir Tristan två månader.....
TVÅ månader!!!!
Samtidigt som tiden har gått superfort så känns det som om han alltid funnits i mitt liv. Minns nästan inte hur det var innan han kom till oss. Nu har man börjat komma in i vardagen och har vant sig att han finns där, det är en självklarhet.
Men jag sätter värde på varje sekund.
Älskade lilla vän, så mycket glädje du ger.
André är en stolt storebror och hjälper mig så mycket på kvällarna när Roger jobbar.
Jag kommer på mig själv med ett fånigt leende när jag tänker på min underbara familj.
Visst man kan vara trött och grinig ibland men vi ser alltid till att reda ut saker och irritation kvarstår inte så länge.

Idag har det regnat ute så jag har tillåtit mig själv att ligga på soffan med Tristan på magen i stort sett hela dagen. Tiden går så fort så jag tycker att man ska ta vara på de stunder man kan ligga och bara mysa.
Vad finns det att göra som inte kan vänta?
Vad skulle vara viktigare än att ta sig en dag för bara mys?

André sa igår till Tristan "vi har världens bästa mamma" bara så där utan att jag gjort något eller att han ville ha något för att jag skulle vara förtjänt av den titeln.
Jag började då tänka på hur ofta jag själv säger "jag har världens bästa barn" rakt ut till dem.
Ja till andra och i skrift säger jag det ofta men helt spontant till André kan jag inte minnas när jag sa det senast.
Jag har ju världens bästa familj och jag menar det men jag tar dem nog förgivna för ofta och visar nog min uppskattning för sällan.
Jag tänker bli bättre på det för utan min familj vore jag ingenting.
De gör mig hel!

Ni kan reta mig till vansinne när ni har dåliga dagar, vilket fömodligen mina dåliga dagar även gör med er.
Ni kan få mig att sväva bland molnen med er kärlek, vilket förmodligen min kärlek även får er att göra.
Ni kan få mig att skratta av glädje av lyckoruset ni ger mig, såsom förmodligen även jag ger er lyckorus då och då.

Känslorna jag har för er är obeskrivliga, jag kan inte med ord tala om hur ni får mig att känna.
Glädje, ilska och rädsla, rädslan att förlora er. Den känslan är hemsk, vad vore jag utan er? UTAN ER....... tanken får mig att rysa.
Min underbara familj, ni är mitt allt.
I ilska, sorg, rädsla och glädje så finns ni alltid vid min sida och jag hoppas att det så kommer att förbli.
Ingenting i världen väcker så mycket känslor inom mig som ni gör.
Det är obeskrivliga känslor, min älskade familj.

André och Tristan, mina underbara barn.

Roger min underbara sambo

Vårt lilla mirakel har äntligen kommit till oss efter 16 dagar över tiden, egentligen hade jag tänkt skriva en förlossningsberättelse men inte ikväll.
Jag är alldeles för lycklig och förälskad i denna underbara lilla varelse för att vilja minnas det jobbiga dygnet mellan Torsdag 6 Mars och Fredag 7 Mars. Jag skriver den sedan när jag har landat lite.
Just nu vill jag bara uttrycka min glädje, kärlek och känslan av att sväva på moln.
Ingenting känns jobbigt just nu och ingenting spelar egentligen så stor roll mer än min fina lilla familj.
André som varit lite bekymrad över hur det skulle bli sa i förrgår:
"Mamma jag är väldigt nöjd med lillebror, han är så söt"
Ja André är en stolt och nöjd storebror, det riktigt lyser om honom när han sitter med lille Tristan i sin famn.
Jag Tristan blev namnet på vår son, vårat efterlängtade barn som efter 3 år av väntan och kamp tillslut kom till oss.
Jag finner inga ord för känslan jag kände när han låg där på mitt bröst i Fredags den 7 Mars kl 12:15.
Då när livet plötsligt förändrades och sedan dess har jag befunnit mig där uppe, svävandes bland molnen.
Lilla Tristan så underbar, älskad och efterlängtad.

Första bilden
Tristan var 56 cm lång och vägde 4560 gram

Några timmar gammal

Stolt pappa

Stolt storebror

Stolt mamma

Jag vet inte riktigt hur man ska avrunda året som varit. Det började inte så bra då vi faktiskt startade året med att ta farväl av vår älskade vän Stig Lennarth Larsson, i westernsammanhang kallad kocken.

Därefter låg hoppet om att det tråkiga skulle övergå till lycka då vi februari satte in ett av våra frysta embryon som väntade på oss på Sahlgrenska och ja lycka blev det när det visade sig vara ett plus på graviditestestet.
I November 2013 skulle vi få vårt efterlängtade barn. Vi var så glada och bara väntade på att få komma till Sahlgrenska för att göra ett tidigt ultraljud då vi skulle få se hjärtat slå.
Detta gjordes i vecka 7-8 men där tog glädjen slut då det visade sig att embryot dött i vecka 6 och eftersom kroppen inte själv stötte ut det så skulle vi behöva framkalla ett missfall. Detta var nästan det som fick mig att vilja ge upp alla planer om ett barn. Nu skulle vi få börja om från början med hormoner och allt igen, eftersom de tre embryon vi hade i frysen gick åt vid upptining.

Det fick mig dock att inse hur mycket det gör med stöd från andra, vänner som peppar, tröstar och finns där. Inte bara familjen och nära vänner utan även de som man ser som bekanta och ja t.o.m läsare här i bloggen som jag aldrig träffat.
Alla kommentarer gjorde att jag vägrade ge upp och att jag orkade utsätta min kropp för dessa hormomer igen, för äggutplock och insättning, väntan på att få göra ett graviditetstest och få svar, därefter väntan och rädslan för det tidiga ultraljudet som skulle tala om ifall hjärtat slog.
Denna gången verkade det som vi hade lyckats fast ändå vågade jag inte koppla av.
I vecka 19 gjorde vi rutin ultraljud som visade ett underbart barn, en pojk.
Den känslan som uppstod vid detta tillfälle går inte att beskriva.

Ja lyckan verkade komma till oss för sommaren har varit fantastisk med massa westernäventyr och även ett besök hos min bror och hans familj i Tyskland.
Hösten har också varit bra och nu den sista tiden på året likaså.

Vi fick dock tyvärr avliva vår älskade katt Tirsha i början av sommaren och det var faktiskt mer ledsamt än vad jag trodde det skulle vara. Hon fick förmodligen epilepsi eller någon hjärntumör. Eftersom hon var runt 18-19 år så fanns det inte så mycket att göra mer än att låta henne få somna in och glädjas åt att hon haft massa fantastiska år och fått vara pigg in i det sista.

Mamma flyttade tillbaka till Färgelanda på våren 2013 och det är ju skönt att kunna ha henne nära. Hon har bott uppe i Jämtland några år.

Ja att sätta någon form av "stämpel" på året som varit känns nästan omöjligt med tanke på starten. Som jag alltid har sagt är livet både med och motgångar, glädje och sorg, kanske för att vi ska sätta mer värde på de bra stunderna. Kanske för att vi inte ska ta saker för givet. Framförallt ska vi vara tacksamma för det vi har och det vi får, för vänner som stöttar och peppar när livet inte känns så lätt. Vi får inte glömma bort det sedan när våra vänner har motgångar, då även de behöver stöd och pepp.
För tro mig...... alla faller vi någon gång då och då.

Jag önskar er alla ett bra slut på 2013 och ett gott nytt 2014.