Inlägg publicerade under kategorin Hälsa och välmående

Av Rose-Marie - 29 juli 2014 00:40

För några år sedan innan jag fick veta att jag har hypotyreos (för låg ämnesomsättning) så började jag gå upp lite i vikt. Det kom liksom smygandes och var svåra att bli av med. Jag tyckte ändå att det inte gjorde så mycket eftersom jag fortfarande kunde ha mina gamla kläder.
När jag sedan slutade röka när vi försökte få barn så kom några kilon till och ännu mera kilon bara smög sig på när jag gick på hormonbehandling inför provrörsbefruktningen. Tillslut kunde jag inte ha mina gamla kläder utan jag gick upp en storlek och tyckte det var skitjobbigt men i det läget var tillvaron jobbig nog ändå och att gå ner i vikt var inte något jag hade klarat av mitt uppe i missfall och kampen som var under den tiden. När jag sedan blev gravid gick jag upp ytterligare 14 kilo.
Jag var glad att det inte blev mer än så för de kilona rann av mig rätt fort.
De som sitter kvar är de innan graviditeten och det är de som är svåra att bli av med.

Att jag skriver detta beror främst på ett uttalande jag läste idag. Någon undrade hur en människa kan passera över 70 kilo utan att se sig i spegeln och må dåligt.
"Det är ju bara att sluta ligga på soffan och äta chips" tycker personen ifråga som själv vägde 52 kilo.
Ja det är lätt att tycka så, jag tyckte själv när jag vägde 65 att jag var tjock förr eftersom 60-62 kilo var den vikten jag brukade ligga på när jag var som mest tränad. Sen tyckte jag att 65 var bra för då hade jag gått upp till 70 kilo därefter började gränsen öka mer och mer. Det är väl därför det kallas "det smyger sig på en"

Jag tycker man ska vara försiktig med att döma folk när man inte vet bakgrunden, det spelar väl ingen roll hur eller varför man gått upp i vikt.

Min andra anledning till detta inlägg är väl som med så mycket annat jag skriver om, jag vill ha pepp och stöd för att kunna bli av med mina kilon. Om jag är öppen så har jag svårare att ge upp har jag märkt.
Men NEJ detta ska inte bli ännu en bantningsblogg i raden av alla andra.
Den är fortfarande en blogg om vardagen så som den alltid varit och alltid kommer vara.

Just nu har jag iaf gått ner 4,3 kilo de 3 första veckorna med hjälp av viktväktarna online, ja jag vet att det finns massa olika metoder men detta är vad jag har fallit för och trivs med, de tar dessutom hänsyn till att jag ammar. Nu måste jag erkänna att det blivit lite slarv ett par gånger då vi är på semester men jag går iaf sakta men säkert neråt. Jag startade på 82 kilo och målet är runt 62-65 kilo så nu när det är officiellt så hoppas jag att jag kan kämpa med ert stöd och pepp för att nå dit.

Jag har vägningsdag imorgon så jag är inte helt hundra på hur mkt det är men förra veckan var det -4,3 kg, har jag tur är det lite mer imorgon :-)

ANNONS
Av Rose-Marie - 1 juli 2014 23:38

"Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå men det kan vara svårt att tro om man inte ser den"........
För mig är det för tillfället tvärtom, det regnar men jag ser ändå en blå himmel.
Jag måste medge att det är svårt att låta andra känslor än lycka finnas i mitt sinne just nu.
Idag är en tung dag, pappa skulle fyllt 60 år, nu i midsommar var det 11 år sedan han lämnade oss och både midsommar och födelsedagen har varit tunga dagar med jobbiga minnen.

Idag gick jag med barnvagnen till affären och köpte rosor, jag gick med BARNVAGNEN upp till graven och satte dessa rosor från mig, Tristan och André.
Mig, Tristan och André......
Det regnade och pappa saknas men just det där med att kunna gå med barnvagn, att vara mamma till Tristan och André känns så underbart ändå. Jag inser att om inte pappa varit avliden så hade Tristan inte funnits för då hade jag inte träffat Roger.....
Det känns konstigt och det känns kluvet att känna den lyckan samtidigt som jag stod där vid pappas grav.
Han saknas.....

När jag sedan skulle gå vidare så besökte jag en vän som haft det lite tufft, jag funderade på vägen om jag verkligen ska komma oanmäld. Så gör man sällan nu förtiden. Spontanbesök uppskattas inte alltid och kanske än mindre om man inte mår bra. Eller så är det just då man behöver det, det är ett lotteri men jag chansar hellre än att skita i det.
Min vän blev glad över besöket och vi hade ett par trevliga timmar tillsammans.
Tristan var dessutom på sitt strålande humör och hans leende och glädje är en bra medicin för en ledsen själ.
Återigen insåg jag att jag förmodligen inte hade gått till henne om jag inte skulle till graven.

Påväg hem så regnade det fortfarande, ett stilla, tunt och fint sommarregn. Det bekom mig inte alls att det regnade. Jag tittade på ett av husen som jag gick förbi, där brukade jag vara hos en kompis när jag var liten. Tänk så många gånger jag gått här.
Jag fick plötsligt en trygg och varm känsla inom mig. Tänk att jag bor här som jag är uppväxt, där jag har alla barndomsminnen. Ja till och med i samma hus. Jag kan erbjuda mina barn samma miljö som jag själv hade.
Tänk att jag nu går med en barnvagn på den väg som jag så många gånger gått och cyklat som barn.
Men pappa fattas, hade han inte gjort det så hade jag förmodligen inte bott här.
Ja regnet föll där jag gick, tankarna på pappa kändes tunga men i samma ögonblick kände jag en enorm lycka inombords och samtidigt som regnet föll så var himlen blå.

ANNONS
Av Rose-Marie - 28 juni 2014 00:42

Oj vad tiden går fort, det är en månad sedan jag skrev sist. Min blogg handlar om min vardag och ni läsare måste ju tycka att den är oerhört innehållslös om jag inte haft något att skriva om på en hel månad.
Sanningen är den att jag nog aldrig haft en mer givande vardag än nu.
Jo självklart hade jag det väldigt bra innan Tristan kom också men han förgyller dagarna lite extra det måste jag medge.

Jag kände mig osäker på vad jag gav mig in på när vi först planerade barn. Orkar jag bli småbarnsförälder igen?
Hur ska det bli nu när André äntligen börjar klara sig så bra utan mig hela tiden?
Har jag tålamod? Ja tankarna var många men de försvann mer och mer ju längre tiden gick. När vi fick kämpa så oerhört för att ens få barn så förvandlades all tvivel till en stark vilja. Under graviditen kom frågorna tillbaka då och då.
Det är en förändring att få barn det kan man inte sticka under stolen med. Men för oss har det enbart varit en positiv förändring.
Jag ångrar ingenting och att bli mamma igen nu vid 37 års ålder är det bästa som hänt mig. Tänk att jag alltid sagt att efter 35 år är det stopp, inga barn då inte. Det har jag helt ändrat uppfattning om nu.

Jag lever mest i ett lyckorus tillsammans med mina pojkar. Dagarna går fort och jag försöker att bara njuta och inte ha massa krav på mig själv.
Jag måste säga att jag är rätt bra på att koppla av hemma i soffan när det behövs men jag tycker också att det är väldigt trevligt att träffa andra mammor så det blir både barnvagnspromenader och mamma-barnträning varvat med hemmamys.
Tristan växer och blir mer och mer social och vill vara med. Han jollrar och skrattar. Ett smittsamt skratt som man inte kan låta bli att dras med i. När han skrattar stannar världen upp helt och hållet. I det ögonblicket kan ingenting ta bort mitt lyckorus.

Av Rose-Marie - 20 maj 2014 00:48

Den sista tiden under min graviditet så pustade och stönade jag för att det var jobbigt att vända mig i sängen, gjorde ont att sitta i soffan, svårt att ta mig ur bilen och det var tungt att bära hem matkassarna.
Ja slutet av graviditeten är mest tung och jobbig men jag var så oerhört glad över att jag lyckats bli gravid och jag var därför tacksam över allt det där jobbiga.

Nu när Tristan är född så njuter jag av varje sekund men ibland kan jag tycka att det är lite jobbigt om jag behöver laga mat och han inte vill ligga vid babygymmet eller sitta i babysittern. Det kan också vara lite störande om han gråter när jag ska se på TV eller prata i telefon. Men jag är ändå tacksam, jag skulle aldrig aldrig vilja ha tillbaka mitt gamla liv trots all egentid jag hade.
Den tacksamheten jag känner är för att jag överhuvudtaget fått ett barn. Jag lyckades!

Men igår blev jag tacksam för något helt annat. Jag läste en artikel om några som byggt ett hem under en bro i Uddevalla, inte så långt från Färgelanda.
En av kvinnorna ska ha barn i Augusti!
Plötsligt kändes det lyxigt att jag ens kunde få gnälla över att det var jobbigt att vända sig i sängen, sitta i soffan, ta mig ur bilen och bära matkassar.
Plötsligt känns det överflödigt att behöva tystnad för att se på TV och prata i telefon.
Jag har åtminstone allt det där att gnälla över.
Ja jag vet, man ska inte ha dåligt samvete över att man har det bra. Det har jag inte heller, jag är bara så förbannat tacksam!
Ännu mer tacksam än vad jag var i förrgår.

Jag vinner aldrig på lotterier brukar jag klaga över. Vi vill alla vinna de där miljonerna eller hur? Det skulle sitta fint och jag vill fortfarande göra det.
Självklart vill jag det!
Trots att jag i mångas ögon har det mest värdefulla man kan få, barn och välmående. Jag har tak över huvudet, mat på bordet och det viktigaste av allt så kan jag ge mina barn detta. För de under bron är jag otroligt rik, vad är väl en en miljonvinst?
Jag har ju redan vunnit en högvinst....
Högvinst i livets lotteri!

Av Rose-Marie - 12 maj 2014 01:36

Idag har jag läst igenom lite vad våra olika partier står för och försökt hitta något som passar mina värderingar. Det finns flera som tycker lika i många frågor och alla har väl något bra och något dåligt. Men det som ligger mig närmast hjärtat är ju barnen. Barnen är våran framtid och det kan ju aldrig vara fel att investera i framtiden.
Därför fördjupade jag mig i vad de olika partierna anser om skolan. Gick ännu djupare och letade upp hur man vill stötta barn som inte har det så lätt.
Ett barn som av olika anledningar har svårare att anpassa sig blir inte sällan stökiga. De märks mer än andra barn och får ofta ta en jäkla massa skit rent ut sagt. Hur vill partierna stötta och hjälpa dem?

Jag blev förargad när jag läste att iallafall ett parti anser att man löser situationen genom att flytta barnet!
Man flyttar alltså "problemet" någon annanstans. Vad händer när det inte funkar "någon annanstans"???? Flyttas barnet igen och igen och........
Vad händer med ett barn som i tidig ålder får klart för sig att ingen vill ha mig.
Hur känner man sig när man i stort sett skriker SE MIG, HÖR MIG, HJÄLP MIG OCH FÖR GUDSSKULL ÖVERGE MIG INTE!
Och det är precis vad man gör, släpper taget, sparkar på barnet och vänder ryggen åt. För det är lättast så, det är billigast och dessutom mår de andra barnen och fröknarna i klassen mycket bättre.
Problemet är löst...... eller?

Nä för det har just precis börjat och det blir ännu värre. Vad händer i tonåren och i vuxen ålder när man blir utanför och utstött ur samhället?
Om man inte passar in i normen så är man ingenting värd. Kan man inte anpassa sig så får man skylla sig själv.
Vet vi egentligen vad utanförskapet kostar i längden? Hur mycket billigare hade det blivit att försöka stötta och hjälpa barnet från första början?

Jag vill satsa på framtiden, jag vill rösta på ett parti som ser värdet i att investera för framtiden, våra barn!

Av Rose-Marie - 6 maj 2014 22:44

Imorgon blir Tristan två månader.....
TVÅ månader!!!!
Samtidigt som tiden har gått superfort så känns det som om han alltid funnits i mitt liv. Minns nästan inte hur det var innan han kom till oss. Nu har man börjat komma in i vardagen och har vant sig att han finns där, det är en självklarhet.
Men jag sätter värde på varje sekund.
Älskade lilla vän, så mycket glädje du ger.
André är en stolt storebror och hjälper mig så mycket på kvällarna när Roger jobbar.
Jag kommer på mig själv med ett fånigt leende när jag tänker på min underbara familj.
Visst man kan vara trött och grinig ibland men vi ser alltid till att reda ut saker och irritation kvarstår inte så länge.

Idag har det regnat ute så jag har tillåtit mig själv att ligga på soffan med Tristan på magen i stort sett hela dagen. Tiden går så fort så jag tycker att man ska ta vara på de stunder man kan ligga och bara mysa.
Vad finns det att göra som inte kan vänta?
Vad skulle vara viktigare än att ta sig en dag för bara mys?

André sa igår till Tristan "vi har världens bästa mamma" bara så där utan att jag gjort något eller att han ville ha något för att jag skulle vara förtjänt av den titeln.
Jag började då tänka på hur ofta jag själv säger "jag har världens bästa barn" rakt ut till dem.
Ja till andra och i skrift säger jag det ofta men helt spontant till André kan jag inte minnas när jag sa det senast.
Jag har ju världens bästa familj och jag menar det men jag tar dem nog förgivna för ofta och visar nog min uppskattning för sällan.
Jag tänker bli bättre på det för utan min familj vore jag ingenting.
De gör mig hel!

Av Rose-Marie - 31 mars 2014 14:19

Ni kan reta mig till vansinne när ni har dåliga dagar, vilket fömodligen mina dåliga dagar även gör med er.
Ni kan få mig att sväva bland molnen med er kärlek, vilket förmodligen min kärlek även får er att göra.
Ni kan få mig att skratta av glädje av lyckoruset ni ger mig, såsom förmodligen även jag ger er lyckorus då och då.

Känslorna jag har för er är obeskrivliga, jag kan inte med ord tala om hur ni får mig att känna.
Glädje, ilska och rädsla, rädslan att förlora er. Den känslan är hemsk, vad vore jag utan er? UTAN ER....... tanken får mig att rysa.
Min underbara familj, ni är mitt allt.
I ilska, sorg, rädsla och glädje så finns ni alltid vid min sida och jag hoppas att det så kommer att förbli.
Ingenting i världen väcker så mycket känslor inom mig som ni gör.
Det är obeskrivliga känslor, min älskade familj.

André och Tristan, mina underbara barn.

Roger min underbara sambo

Av Rose-Marie - 12 mars 2014 22:50

Vårt lilla mirakel har äntligen kommit till oss efter 16 dagar över tiden, egentligen hade jag tänkt skriva en förlossningsberättelse men inte ikväll.
Jag är alldeles för lycklig och förälskad i denna underbara lilla varelse för att vilja minnas det jobbiga dygnet mellan Torsdag 6 Mars och Fredag 7 Mars. Jag skriver den sedan när jag har landat lite.
Just nu vill jag bara uttrycka min glädje, kärlek och känslan av att sväva på moln.
Ingenting känns jobbigt just nu och ingenting spelar egentligen så stor roll mer än min fina lilla familj.
André som varit lite bekymrad över hur det skulle bli sa i förrgår:
"Mamma jag är väldigt nöjd med lillebror, han är så söt"
Ja André är en stolt och nöjd storebror, det riktigt lyser om honom när han sitter med lille Tristan i sin famn.
Jag Tristan blev namnet på vår son, vårat efterlängtade barn som efter 3 år av väntan och kamp tillslut kom till oss.
Jag finner inga ord för känslan jag kände när han låg där på mitt bröst i Fredags den 7 Mars kl 12:15.
Då när livet plötsligt förändrades och sedan dess har jag befunnit mig där uppe, svävandes bland molnen.
Lilla Tristan så underbar, älskad och efterlängtad.

Första bilden
Tristan var 56 cm lång och vägde 4560 gram

Några timmar gammal

Stolt pappa

Stolt storebror

Stolt mamma

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Senaste kommentarerna

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se