Ja årets första inlägg lät sig väntas ett tag. Men den som väntar på något gott eller bättre sent än aldrig......

Jag skippade allt som kunde verka som ett nyårslöfte för sådana är jag inte mycket för. Visst jag har massa saker jag skulle kunna lova mig själv, som tex den där sista dörren som skulle vara klar, de där sista kilona som skulle varit borta, rensning i skrymslen och vrår som jag skulle ha gjort..... ja jag skulle kunna fortsätta men man blir ju bara besviken på allt det där halvdana, halvklara som man alltid måste ha hängande över sig.
Istället vill jag hellre klappa mig själv på axeln för det jag faktiskt har åstadkommit.
Jag har faktiskt gjort mig av med 17 kilo och de där 5 som är kvar ja de lär nog försvinna ganska snart eftersom jag börjar jobba om två veckor.
Jag har gjort om en hall, gästtoaletten och badrummet så den där sista dörren kommer bli målad så småningom för den stör jag mig på varje dag. Jag har inte tålamod att störa mig för länge utan att göra något åt saken. Trånga garderober och överfulla skåp åtgärdas lätt genom att köpa en byrå. Men jag har också bokat plats på ett loppis som är i slutet av Mars så innan dess lär jag ha rensat hela huset.
Ja jag löser som ni märker mina halvgjorda saker utan att behöva kalla det för nyårslöften.
Jag vill inte heller kalla det måsten utan helt enkelt befrielser. Jag ska befria mig själv från halvgjorda saker för att må bättre men jag behöver inte brådska med det.
Det sker när det sker helt enkelt.

Som jag gör inför alla nya år så säger jag bara till mig själv "ta saker som det kommer och gör saker du vill"
Allt som får en att må dåligt är inte värt att lägga energi på, energi ska man lägga på saker som får en att må bra.
Det är mitt motto inför 2015 eller inför alla nya årtal. Vi gör om och vi gör rätt det som inte blev rätt sist.

Bild till vänster från i Juli 2014, bild till höger från nyår 2014. Skiljer sig 15 kilo på bilderna.

Då har sista dagen på år 2014 anlänt och jag vet att jag tjatar enormt mycket om hur fort tiden har gått men den HAR faktiskt rusat i väg. Som om jag har snabbspolat en film, ja det hette så förr på videons tid, då när man såg på kasettband och man kunde välja mellan att spola långsamt och snabbt.
2014 kan jämföras med en snabbspolad VHS med andra ord, ja en mycket bra sådan som jag med glädje gärna ser om igen.
Den kommer hamna bland de bästa filmerna ur mitt liv. Genren blir en blandning av komedi, kärlek, drama och spänning ja faktiskt även västern också.

Hur slutar då denna film?
Ja det är ju idag det..... sista snutten av filmen och den kommer antagligen sluta ganska stillsamt och innehållslöst men ändå inte för den delen tråkigt, nej nej tvärtom, det blir ett perfekt slut tror jag.
God mat med familjen som ikväll även innefattar svärmor. Det är ju bara 3-4 gånger om året som vi är här uppe i Jämtland på vårt fritidställe som vi träffar svärmor så det är en stor sak att vi är samlade idag och avslutar året tillsammans.
För 1 år sedan avslutade vi 2013 med svärmor och påbörjade 2014 med henne, i år blir det samma men nu med älskade lilla Tristan inkluderad. Han har förgyllt 2014 en hel del kan jag lova och det är väl därför tiden gått så fort.
"Tiden går fort när man har roligt"

2015 tänker jag inte sia om ännu, det kommer senare. Först avslutar man det gamla och sedan kan man ge sig in i det nya, varför skynda på när tiden går så fort ändå som Magnus Uggla sjunger.
Ett gott slut och Gott Nytt önskar jag er alla!

Första Julen..... Tristans första jul är snart förbi.
Ja det är ju mycket som är första för Tristan nu under hans första levnads år och dessa tillfällen är givetvis speciella. Kanske mest speciella för oss föräldrar, Tristan själv bryr sig nog inte så mycket, iallafall inte just nu men kanske när han blir äldre. Man dokumeterar iallafall allt och speciellt alla "första gången tillfällen" nja kanske inte riktigt ALLA..... inte första kyssen kanske ;-)

Idag fick han iallafall sin allra första julklapp och det var en pipleksak som låg i julstrumpan i morse.
Senare på eftermiddagen kom Tomten med fler paket. Det var inte första träffen med Tomten för honom har han träffat vid flera tillfällen nu innan jul.
Men 2014 blev Tristans första jul och jag är så glad och tacksam att vi fått uppleva den.
Jag ser framemot många många fler jular med honom, André och Roger......
Älskade familj vad vore jag utan er?

Nu är klockan snart 24:00 och då har någon skapat ett Facebook evenemang där man uppmanas att gå ut en liten stund och titta på stjärnorna. På så sätt kan vi vara många som delar just den stunden med varandra och tittar på samma sak. Just då de minutrarna. Man kan även passa på att skänka en tanke till de som inte kan vara med oss längre. Jag kommer tänka bla på Mormor och självklart pappa men också på "kocken" och några andra vänner som lämnat oss.
Jag skulle vilja väcka Tristan och dela även den stunden med honom, krama honom hårt och tacka för att han finns här hos oss.
Men han sover så gott, tiden går fort och snart är han i Andres ålder och kan då vara med och stå där och titta upp på stjärnhimlen.
Jag tror det räcker med intryck för honom denna dag, han har somnat för natten efter sin allra första julafton. JULAFTON 2014

Första julklappen

Väntar på en julklapp

Första gången han satt i en Tomtes knä

Det är väl inte riktigt dags att avrunda året ännu men jag börjar lite smått iallafall.
2014 är nämligen ett år värt sin uppmärksamhet och jag kan inte nog uppvakta detta år. Förvisso är det bara ett årtal och det är väl inte årtalet i sig som bör uppmärksammas utan allt som året inneburit för mig. Alla människor som funnits detta året och förhoppningsvis även i fortsättningen. Alla händelser som gjort att jag just vill lägga energi på att ge året ett fint farväl.

Älskade lille Tristan kom till oss, den 7 Mars 2014 och i samma stund fick Roger ett fast jobb. André min äldsta son fyllde 15 år och fick träffa Eric Saade. En stund som varken jag eller André kommer glömma. Allting i Mars, det var en fin månad och därefter var allting bara helt fantastiskt.
Ja det låter kanske överdrivet men så var det. Vi hade ett jättefint dop för Tristan på mitt favorit café Alla Sinnen här i Färgelanda. Deras bakgård är som tagen ur en romantisk film. Prästen var Andreas Widekärr (Sigge) som är en gammal judokompis. Det kunde inte bli bättre än vad det blev denna dag.

Sommaren bjöd på ännu mera glädje, vi var i Tyskland hos min bror tillsammans med min syster och hennes familj.
Syskonen var samlade vilket inte är överdrivet ofta.
Därefter var vi uppe i Jämtland och vi hann även med lite westernäventyr.
Tristan är en underbar liten cowboy, precis som sin storebror och pappa.

Hösten har inte alls varit grå och trist som hösten kan vara. Den har faktiskt bjudit på en heldel sol vilket har gjort att jag och några andra mammor varit duktiga på att vara ute på promenader. Jag har dessutom lyckats bli av med 17 kilo utöver mina 14 gravidkilon. Nu har jag bara 5 kilo kvar till 60 kilo. Jag har satt det som mål för att kunna lägga på lite trivselkilon och hamna på 62 kilo.
Våra mammaträffar har i och för sig även inneburit fika men det har gått bra ändå att förlora dessa kilon.

Ja jag har väl aldrig haft ett så bra socialt umgänge som detta året. Jag kan knappast påstå att jag känt mig ensam och uttråkad av att gått föräldrarledig. Jag vet inte hur jag ska ha tid att jobba sedan.
Kyrkans barnverksamhet är en av aktiviteterna vi aktivt besökt, så har vi varit på babysim och våra promenader.
Nu i slutet av året öppnades även familjecentralen som driver Öppen förskola så den sista tiden har vi även träffats där.

Jag har hittat flera nya vänner, några av dem bor grannar med mig och en annan är en barndomsvän som jag haft kontakt med i alla år men som också fått barn i år så därför ses vi lite mer nu.
Hon hade ett fantastiskt bröllop och dop för dottern nu på Lucia. Så jag och familjen fick vara med att dela denna dag med henne och hennes nära och kära.

Nej jag kan faktiskt inte hitta något dåligt med detta året. Jag har i och för sig fått klart för mig att det finns massa människor som har det väldigt väldigt dåligt, som är mindre lyckligt lottade......
detta var ju inget nytt för mig men jag har tänkt på det mer i år. I mitt glädjerus så har jag haft mer öppet sinne än vanligt för att ge av mitt överflöd. Min tacksamhet över hur bra jag har det har gjort att jag på någotvis känt att jag kan slösa lite med min glädje så att det även kan spridas till andra.
Girighet klär inte mig speciellt bra så när jag har möjlighet att dela med mig så gör jag det.
Att avsluta året med att sprida glädje är väl ändå det minsta jag kan göra.
Det får bli mitt sätt att ta farväl av 2014, ett år av tacksamhet och glädje.

Älskade barn, du anar inte hur mycket du tillfört i mitt liv.
Så mycket energi och glädje du sprider.
Självklart blir livet förändrat med en ny familjemedlem men jag hade nog glömt hur det var att ha en liten bebis.
Jag är mycket mer social och har träffat massa nya vänner tackvare dig lille vän.
Jag är avslappnad och känner inte alls av den stress som jag kände förr, man kan ju tycka att det borde vara tvärtom.
Visst jag går ju hemma nu och kan ju vara mindre stressad för att jag hinner mer på dagarna än när jag jobbar.
Det ska bli intressant att se sedan hur det blir då.
Jag hoppas att jag fortfarande kommer orka vara social och umgås med de härliga människor jag träffar nu.
Jag tror nog att jag kommer hinna med det också. Finns viljan så borde orken finnas. Men jag erkänner att jag börjar få lite ångest inför min "jobbcomeback" den 1 februari 2015. Det är snart.
Älskade barn vad jag önskar att jag kunde vara hemma med dig i flera år till, med dig blir dagarna aldrig långtråkiga.
Men vi ska allt lyckas få en bra vardag även sedan och det kan finnas fördelar med att inte träffas hela tiden också.

Imorgon 7 December blir du 9 månader, NIO månader...... det är helt otroligt.... vart tog tiden vägen?! Om tre månader är du ett år. Att tänka på det gör mig däremot stressad men även uppmärksam på att man faktiskt bör ta vara på dagarna och uppskatta dem. Ibland lägger vi nog för mycket tid på att planera framtiden och glömmer att ta vara på nuet. Varför skynda framåt när det går så fort ändå.
Älskade lilla vän mitt lilla hjärta vad jag önskar att det fanns en nödbroms som jag kunde stanna tiden med, bara för ett litet litet tag. Bara bromsa lite, inte stanna upp helt utan bara sänka farten.
Tänk att kunna trycka på paus och stanna upp en liten stund för att njuta lite extra.
Säga frys mitt i en kram och bara få känna den där enorma kärleken och värmen som finns i våra kramar.

Älskade lilla barn jag hoppas att du känner hur mycket jag värderar våra stunder tillsammans.

När jag gick med i viktväktarna den 1 Juli så gick det i rasande fart neråt men sen kom tiden då det inte gick lika bra. Det stod still och någon gång hade jag till och med gått upp lite. Men jag insåg att det delvis hade med amningen att göra.
Jag lurade ju ingen annan än mig själv när jag drog ut på att justera mina poäng.
Man får nämligen extra när man ammar och Tristan åt mest välling och riktig mat så det var bara att bita i det sura äpplet.
Efter justeringen gick det något bättre.

Det var inte bara viktnedgången som var motig utan mina homemakeoverprojekt gick också segt. Jag tappade lite lust och motivation. Men detta tog jag också tag i så nu är det bara två dörrar kvar att måla.
När det är klart så är "korridoren" helt klar så då får jag fundera ut nästa steg. Något mer hade jag tänkt hinna innan jag börjar jobba Februari. Stora toaletten eller köket för det bli.

Idag var det invägning på viktväktarna och jag kunde skriva in 66,9 kilo, nu kom det upp en stjärna som det stod -15 kg på.
UNDERBART! Och nu räknas jag heller inte som överviktig enligt BMI-beräkningen.
Delmålet är 65 kilo och att mina två dörrar är klara tills dess. Kanske om vädret tillåter så ska ytterdörren vara klar också men det håller jag lite öppet i nuläget.
Jag ska också tills dess ha funderat ut ett nytt projekt.
Undrar om jag kan nå till slutmål innan jag börjar jobba, det kan ju bli en liten tävling för mig själv. Ett projekt till och 60 kilo innan 1 Februari. Det blir nog tufft men alltid något att sträva efter. Det är fullt möjligt iallafall.

Före- och efterbild på korridoren

Jag tapetserade och tog bort handtaget på dörren från köket in till saloon. Dit går man genom saloondörrarna i vardagsrummet.

Lycka är att minnas gårdagen, drömma om morgondagen och att leva idag"

Ja faktiskt är det nog så jag känner just nu, man ska inte glömma det förflutna men man ska inte leva i det heller. Minnen är fina men de kan också göra ont så man får inte fastna där.
Idag har jag dock tagit med mig mitt förflutna in i nuet. Jag skulle göra pannkakor till André och jag avskyr verkligen att steka pannkakor för det är så tråkigt.
Därför satte jag på musik i telefonen och med en gång började Tristan att gunga med i musiken och klappa händerna.
Det smittades så jag började dansa, Tristan skrattade av förtjusning. En och annan pannkaka blev fångad i luften och Tristan klappade händerna. Plötsligt rymdes jag av ett enormt lyckorus, det förflutna kom fram. Den jobbiga tiden då vi kämpade för Tristan, nu förgyller han dagarna mer än jag kunde ana. Dagarna känns så lätta och när han sover så saknar jag honom. Så som nu.

På Fredag ska hela familjen åka till Stockholm, vi fick bara för oss att åka iväg på en weekend. Det ska bli så härligt att bara dra iväg hela familjen, min underbara familj. Jag har endel att längta till nu.
Den 28 November åker jag och min mamma till Tyskland för att hälsa på min bror. Något jag ser fram emot trots att jag våndas över att lämna Tristan en hel helg. Klart att Roger fixar det men det känns tufft ändå. Tufft men behövligt för man behöver tid för sig själv också. Samla lite ny energi och känna att man saknar.
Det är lätt att hamna i det vardagliga och låter dagarna gå av ren vana. Man tar lätt saker förgivet och glömmer att sätta värde på det man har. Det är därför man ibland ska stanna upp tänka efter och fundera. Kanske krydda tillvaron med lite extra bara för att ha något att drömma om.

Ja idag har jag tänkt på det förflutna, njutit av nuet och längtar framåt och jag känner bara en härlig underbar lycka just nu.

Idag var jag med en kompis till sjukhuset i Göteborg. Hon skulle till Sahlgrenska och det är ju där IVF-kliniken ligger, de som hjälpte oss så vi fick lille Tristan.
Jag ville därför passa på att gå upp till avdelningen och visa Tristan för dem samt lämna en gåva för att visa vår tacksamhet. Det var en ljuslykta, när man köper den skänks en del av pengarna till barncancerfonden vilket jag tyckte passade ypperligt.

Det var givetvis en underbar känsla att komma in genom dörrarna och ha mitt älskade barn med mig men samtidigt kändes det konstigt att komma dit igen. Väggarna bar på så mycket minnen och första gången jag satte min fot där var den 22 Maj 2012.
Vårt allra första IVF-försök var i Oktober 2012, 2 år sedan.
Det blev ett plus men bara efter någon vecka fick jag ett tidigt missfall.
Det blev inget mer försök det året utan vi började i stället år 2013 med att sätta in ett av våra frysta embryon. Vi hade tre stycken och alla gick åt vid upptiningen men vi fick iallafall ett som sattes in den 1 Februari 2013. Den 14 februari fick vi återigen ett plus och lyckan var total då det verkade som att det skulle stanna. Vi var väldigt förväntansfulla när vi skulle till Sahlgrenska för att se det lilla tickande hjärtat.
Men där sparkades våra fötter undan då det visade sig vara ett MA, missfall som kroppen inte stöter ut. Vi fick därför framkalla ett missfall och nu ville jag ge upp. Nu skulle vi få börja om med hormoner och äggplock vilket tar både fysiskt och psykiskt på en. Dock vägrade jag ge mig så den 1 Juni 2013 sattes ett nytt embryo in. Det blev ett plus men jag vågade inte glädjas förrän vi sett hjärtat slå vilket vi fick göra den 28 Juni 2013. Det var våran lilla Tristan som fanns där. Äntligen! Han kom till oss den 7 Mars 2014 och är nu 7 månader, 7 MÅNADER........
Jag satt där på samma stol som jag suttit så många gånger förrut och tittade på Tristan som lekte och jollrade på golvet.
Underbara Älskade lilla unge......

 2 år efter det första försöket satt jag nu där med mitt efterlängtade barn.

Första försöket bkev ett plus 21 November 2012, blev efter en vecka ett missfall.

Andra försöket blev ett plus 14 februari 2013, visade sig i vecka 8 vara dött.

Tredje försöket blev ett plus 12 Juni 2013 och det blev tillslut vår älskade lille Tristan. 7 Mars 2014

Tristans hjärta slog 28 Juni 2013, bilden under är från ultraljud i vecka 14. Därefter gjordes ett vanligt ultraljud i vecka 19 och vifick då veta att det var en pojke.

7 Mars 2014 kom Tristan Äntligen

Presenten till personalen på IVF-kliniken på Sahlgrenska. När man köper lyktan skänks en del av pengarna till barncancerfonden.

Tristan på besök på Sahlgrenska IVF-kliniken. 2 år efter vårt första IVF-försök.