I Torsdags hade André med sig en kompis hem och vi började prata lite om Judo eftersom Andrés vän tränar i min gamla klubb och förra helgen hade de en tävling.
Jag frågade hur det hade gått för honom och han svarade lite ödmjukt att han kom etta.
Ja men det är ju fantastiskt sa jag, vad bra du är!
Han såg en aning stolt ut men svarade snabbt:
- Ja det kändes bra men jag blir då aldrig lika bra som dig!

Klart att jag kände mig stolt över detta, att barnen även idag vet att jag varit duktig i Judo. De säger ÄR men jag säger VAR. Jag undrar ibland hur länge man kan leva på de meriter som idag borde vara rostiga och bortglömda. Själv minns jag tiden som om den vore igår men att även många andra gör det känns ändå märkligt.
Ja barnen idag fanns ju inte ens då utan det är väl sådant de fått berättat för sig. Jag börjar känna mig ungefär som Jesus, man har hört talas om hans verk men aldrig sett det med egna ögon. Jag ler lite för mig själv samtidigt som jag sitter här med en pärm med tidningsartiklar från min tid.
Min egna bibel.
Vi var 3 stycken i samma klass, 9 C på valboskolan, som vunnit SM-guld i varsin idrott (Judo, badminton och bågskytte). Detta blev känt i hela Sverige och för ett ögonblick fick vi vara "kändisar". Tidningarna ringde och de dök upp på skolan för att få intervjua oss. Bohuslänningen, Aftonbladet, Expressen, Göteborgs Posten, Dagens Nyheter, ELA och ja t.o.m hemmets journal. Vi var med på Radion och ingen av oss förstod egentligen vad det var som var så stort med det hela. Samtidigt fick tidningarna även upp ögonen för oss inviduellt och för min del blev det nästan en nackdel eftersom jag blev så rädd att förlora, att göra folk besvikna. Tänk om jag inte var så bra som man antydde.
För även om det kan vara svårt att tro när man ser tidningsartiklarna och mina medaljer så tyckte jag nog aldrig att jag var riktigt så bra själv.
Precis som Andrés vän känner om mig så kände jag likadant om andra, jag blir aldrig lika bra som dig!

Det kanske är så att vi inte ser våra egna framgångar så stora som andra ser dem, att det alltid finns någon som verkar bättre, att alla andra kan så mycket mer. Kanske måste man alltid ha någon att se upp till för att hela tiden sträva framåt, det kanske är en gammal veteran som en annan, någon man "bara hört talas om" eller någon motståndare som man hela tiden kämpar för att vinna över. För mig var det ganska många som jag ansåg vara bättre, även om jag vann över dem så kände jag mig aldrig överlägsen. Jag kanske underskattade mig själv men jag gick aldrig upp på mattan med inställningen "jag är bättre än dig"
Dock fanns det nog många motståndare som liksom Andrés vän tänkte "jag blir aldrig lika bra som dig" men detta har jag inte insett förrän nu, ungefär 20 år senare.

Denna dagen hamnar inte i handlingarna som en av de bästa dagarna. Den är snart passerad och har ändå slutat helt okej.
Men ibland när man känner att man inte räcker till så tar man även småsaker som om de vore hur stora som helst, det är då det lätt går ut över andra. Någon som råkar säga något utan att mena illa får plötsligt ta allt som man under en tid hållt inom sig. Det har legat stilla som sanden i vattnet på en strand men när man trampar på den så blir det helt grumligt. Allt skit kommer upp till ytan och man ser inte lika klart längre.

Det var det som hände på jobbet idag, någon lyckades komma i vägen för mitt bottenskrap, någon råkade trampa upp den sand som jag lagt på botten inom mig.
Jag blev helt enkelt blind för hur situationen egentligen var och brusade upp helt i onödan. Sedan ångrade jag mig och blev ledsen. Varför blir jag alltid ledsen när jag blir arg?!
I alla fall när jag inte riktigt är i balans.
Det gör att jag känner mig svag och vek på något vis. Jag vet att man inte alltid måste vara stark och att man bara kan göra så gott man kan, jag vet att man ska räkna till tio men det är lättare sagt än gjort.
Det är lättare att ge andra råd än att följa dem själv.

Jag har egentligen inte speciellt mycket runt mig just nu, jag känner mig faktiskt ganska lugn.
Ja på jobbet har vi mycket nästan jämt men jag har ju klarat det plus massa annat på fritiden nästan utan problem förut.
Nu har jag ju hela kvällarna att återhämta mig. Men ändå finns känslan att jag inte räcker till.
Läkarbesök, tandläkarbesök och andra saker som gör att jag behöver be om ledigt, det känns som rutan för ledighet på tavlan är nedklottrad med mitt namn och jag vill därför göra bra ifrån mig när jag väl är på jobbet. Har ju nyss varit sjukskriven och framför mig har jag en ny omgång med turer till Sahlgrenska inför nästa IVF försök.
Ja om kroppen nu vill komma igång vill säga, jag behöver få mensen nu i veckan om vi ska följa plan men inte ens det verkar vilja gå min väg.
Vad jag än gör så känns det som jag misslyckas. Plötsligt börjar jag inbilla mig att även mina arbetskompisar tycker det jag känner, att jag inte gör saker tillräckligt bra, att jag inte räcker till. Jag får svårt att hålla irritationen inom mig och utan att ens försöka räkna till tio så brusar jag upp på helt fel personer.
Som tur är så kan jag lika snabbt be om ursäkt och just idag godtog personen ifråga detta. Idag blev allting bra innan jag lämnade jobbet.
Det känns skönt även om händelsen fortfarande ligger kvar i bakhuvudet.
Jag hoppas på en bättre dag imorgon.

Av någon konstig anledning så har jag läst mycket idag om just detta med vad man bör och inte bör lägga ut på Facebook och i bloggar. Jag blev lite inspirerad av andra och hänger därför på med en risk för att bli kallad härmapa ;)

Jag har ju skrivit förut om att några tycker att jag lämnar ut för mycket både vad gäller André och barnplanerna. Men jag tycker inte att jag skadar någon med det jag skriver och för mig är detta inga hemligheter. Jag skäms inte över André och hans svårigheter och därför har vi även pratat mycket om detta hemma så att han själv ska känna att han kan vara den han är.
Vi bor på en ganska liten ort och det är omöjligt att undgå att få veta att han går på särskolan såvida de inte skulle lägga särskolan i en dold lokal långt från skolan, vilket jag är starkt emot.
Att vara öppen med varför han går där gör det mindre intressant för folk att spekulera själva. Vid tillfällen då det förekommer finns det alltid någon som tagit sig tid att läsa min blogg, finns bland mina vänner på Facebook eller är någon av dem jag umgås med som tar död på historierna genom att säga: -jag VET att det där inte är sant!
De har nämligen läst eller hört MINA ord, de ord som berättar sanningen. För jag är ingen skvallerreporter, jag skriver om vardagen och MITT/VÅRT liv. Jag bestämmer själv vad jag delar med mig av.

Samma visa med våra försök att få barn, där har jag också hört från andra att någon sagt si eller så om varför vi inte kan få barn (Rogers eller mitt "fel") och även där har uppmärksamma människor kunnat flika in med sanningen, mina ord om det hela.
De har läst om min låga ämnesomsättning och att jag har för få ägg och att det är mig det beror på.
Det har inget med att göra att "Roger inte skulle vara karl nog"

Det mest förvånansvärda jag hört är dock när någon sa att Andrés pappa hade dött, jag blev helt paff och undrade vart människan fått detta ifrån. Ytterligare en gång kunde personen som fick höra det, ta död på ryktet och få Andrés pappa att återuppstå eftersom hon hade mig på Facebook och visste att André brukade vara hos sin pappa varannan helg.
Antagligen har den andra fått allt om bakfoten, vi bodde i mitt barndomshem när vi gick isär.
Plötsligt syntes inte Andrés pappa till här längre och någon kanske har sagt att MIN pappa är död och lade ihop ett plus ett och fick det till tre. Vad vet jag.

Jag hävdar fortfarande att min Facebooksida är min och min blogg är min, jag skriver och lägger upp det jag känner för, hur ofta jag vill.
Så länge jag inte sårar andra eller sprider lögner och förtal.
Jag skriver inte om vare sig Andrés funktionsnedsättning eller våra barnplaner för att folk ska få medkänslor eller för att de ska få något att snacka om, jag skriver för att upplysa om hur det kan vara.
Som jag sagt förr så ger det mig så mycket peppning av andra samt att jag får skriva av mig, som en öppen dagbok.
Det märks ju uppenbarligen att folk ändå skaffar sig egna historier och spekulationer om saker och ting så varför inte ge dem sanningen istället? Då lär det inte bli lika kul och lätt att sprida rykten och osanning.

På Facebook finns det ju en möjlighet att gruppera sina kontakter och på så vis bara dela vissa inlägg med några i en viss grupp. Vilket innebär att man tex kan ha de under tex 18 i en grupp, nära vänner i en annan, bekanta och annat i en grupp för sig osv....
Det gäller bara att ta sig tiden att göra det men har man väl gjort det så är det lätt att sedan välja grupp när man skickar ett inlägg. Väldigt smart anser jag.
Stör man sig på att folk lägger ut saker som man inte vill se eller uppdaterar för ofta kan man även välja att dölja den i nyhetsflödet om det är någon man ändå vill ha kvar i kontakterna. För vänner kan man ju vara fast man inte är intresserad av just samma saker eller delar åsikter.

Vad jag menar är att istället för att hålla på att störa sig och reta sig på vad folk skriver och gör i denna cybervärld så gör ditt val för att slippa använda energin till att reta upp dig och klaga på allt. Vad folk skriver, vad de gör, tycker och tänker, hur de stavar osv.....
Att man har olika åsikter om saker tycker jag är helt okej om man även tillåter att andra inte delar dem. Diskussioner på ett bra sätt tror jag bara är nyttigt och bra.
Man är ju inte sämre människa än att man kan ändra sig om man får en annan syn på saken ifråga.

André fyllde ju 14 år nu den 30 Mars och efter det så har han pratat mycket om ålder och hur man känner sig, vilken ålder man tycker sig själv vara.
Han har vid ett flertal tillfällen sagt
"jag känner mig inte som 14 år, mer som 10"
Han har nog en ganska rätt känsla känner jag, det är ju runt den åldern hans vänner är och han trivs med det. Det är väl ändå så det ska vara, man ska trivas och må bra i den person man är.
När jag lite skojsamt sa att jag ibland känner mig som 80 så svarade han att jag iallafall inte ser så gammal ut.

Detta med ålder är ju ändå bara en siffra. Den säger ju inte mycket om hur vi känner oss eller vart i livet vi egentligen befinner oss.
Visst finns det normer för vad man borde klara och sådant men borde vi inte få vara de vi är och befinna oss där vi känner att vi platsar in?

Många gånger får André höra, inte minst från mig, "du är såpass gammal att det klarar du av"
Jag säger det mest för att jag vill att han ska försöka för att han ger lätt upp eller tror inte att han kan. Han kan så mycket mer än han tror många gånger. Nu tränar vi på att han går själv till fritids vissa dagar. Mest för att han varit tvungen eftersom min bil inte fungerar. För många är detta en självklarhet när man är 14 år (de har iofs normalt inte fritids då) och även en sådan sak som tandläkarbesök bör de klara av själva enligt många.
Men så är det inte i vissa fall, inte i vårt fall. På utsidan är han 14 men på insidan är det som han själv säger inte riktigt där han befinner sig ännu.
Vi tar lite i taget och varje framsteg är ett stort steg. Han är ändå såpass stor nu att han kan förklara själv hur han känner även om han ibland behöver lite hjälp framåt. Han verkar trivas där han är och hans vänner verkar trivas med honom och jag tror nog att han följer dem, när de tar sina kliv framåt och blir äldre så hänger han på.
Han är klok och öppen, han försöker inte vara någon annan än den han är och det är inte alla som klarar det när man är 14 år.
Jag önskar att jag hade haft samma förmåga.

Är nu på väg uppåt i landet, upp till Jämtland där Roger är uppväxt.
Vi har kvar hans gård i Hällesjö och där tillbringar vi en del långlediga helger och en del av semestern.
Eftersom det är Skärtorsdag idag så är många lediga eller slutar tidigt så vi är väl medvetna om att 45:an fylls av bilar som färdas mot norr. Det syns på bilarna att de ska åka skidor för de flesta har takboxar. Hela tiden körs vi om eller har flera bilar med takbox bakom och framför oss. De verkar hemskt stressade för att vara lediga.

Solen skiner och vårvädret riktigt fyller en med glädje och energi. Vi har kommit upp till Dalarna nu så nu är det ett snötäkt landskap som passerar förbi mitt fönster. Jag känner mig inte ett dugg stressad utan sitter och njuter av solen, naturen och en kaffe latte som jag nyss köpt på Mc Donalds.
Ja Mc Donalds i Mora är det ställe vi alltid äter på, det är Andrés önskan och jag tycker jag kan uppfylla den då han är duktig och åker så här långt.
Men det verkar som alla andra också uppfyller barnens önskan för där är det alltid mycket folk dessa helger och det verkar vara djungelns lag som gäller. Man kan inte ens urskilja vart köerna går och hur många köer det är. Det enda man kan göra är att ställa sig i gröten och hoppas på att man kommer fram tillslut. Ibland kommer man t.o.m före den man stod bakom och undrar hur det gick till.
Inte ens detta stressar mig för jag orkar inte vara stressad. Stress hör inte till min ledighet, det förknippar jag med jobb och vardag.
Och jo jag brukar vara stressad i vanliga fall, hatar köer, mycket trafik och folk som kör sakta när jag vill fram.
Men nu är jag ledig och har 4 dagars ledighet framför mig. Solen skiner just nu och våren tycks vara på väg så det är väl bara att njuta av stunden. I bilen finns ingen disk eller städ, jag bara sitter och slappnar av, tittar ut och blundar emellanåt. Ja när Roger kör såklart.
Det andra kan få stressa, bilarna med takboxar kan välja att köra om eller ligga bakom oss och svära. Är det så deras ledighet börjar så vill jag inte ens veta hur den kommer att fortsätta.

Glad påsk alla läsare och njut av ledigheten ni som är lediga.

För en tid sedan så började jag sortera mina inlägg i olika ämnen så att det ska vara lätt att hitta de inlägg man tror man är intresserad av att läsa. Eftersom jag skriver om så olika saker så lockar det olika läsare och alla är kanske inte intresserade av alla ämnen jag skriver om. Så nu har jag kommit en god bit på väg iallafall.

På sidan av min blogg där det finns olika flikar, finns det en flik som heter ÄMNEN. Där ser ni vilka som finns just nu och hur många inlägg som finns. Det är bara att klicka där så får ni upp det som handlar om just det ämnet.

Vissa inlägg finns med under flera ämnesrubriker och ALLA inlägg finns med i fliken Allmänt där man kan läsa bloggen i sin helhet.

ÄMNEN SOM ÄR SORTERADE NU

• Barn med särskilda behov (bla min son)
  

  Här skriver jag om att vara förälder till barn med funktionshinder och andra saker som passar in under detta ämnet.

• Djur och natur
  

  Ja detta handlar just om det djur och natur helt enkelt

  
  
• Idrott, hälsa och välbefinnande
  

  Här skriver jag om idrott bla min gamla sport Judo och även om hur jag mår och annat som har med välmående eller icke välmående att göra

• Kära pappa (dog av hudcancer 2003
  Inlägg om min älskade coh saknade pappa som fick hudcancer och lämnade oss midsommar 2003,
  48 år gammal/ung. Han hade så många år kvar att leva om han bara hade fått vara frisk.

• Kärlek och vänskap
  Jag och min Sambo Roger pendlade 75 mil enkel väg i 2 år för våran kärlek. Han bodde uppe i Jämtland och jag nere i Dalsland. Men efter 2 år flyttade han hit ner till mig. Kärlek utan gränser.
  Men här skriver jag även om när jag separerade med min sons pappa och även om vänskap och saker som har med vänskap att göra.

• Skrivarglädje - dikter och texter
  Jag älskar och skriva dikter och har lagt in några i vissa inlägg, här finns sammanfattning på vilka som finns i bloggen. Jag älskar även att skriva små noveller och annat och är med i en skrivarförening så saker som har att göra just med skrivarglädje hamnar här.
  
  
• Vägen till ett barn (när man måste kämpa)
  Jag och min sambo längtar efter ett gemensamt barn men det är lättare sagt än gjort så nu får vi hjälp via IVF (provrörsbefruktning)
  Vi har i skrivandetsstund gjort 2 försök vilket resulterat i 2 missfall, i April hoppas vi på tredje gången gillt.

• Westernlivet - En livsstil
  Ett intresse jag och min sambo delar och brinner för är country och western, vi är med i Peacemakers westernshow och har vänner i hela Sverige och även några i Norge som vi delar detta intresse med.
  Vi åker runt på olika tillställningar och lever westernliv helt enkelt. Klär oss och lever som man gjorde i 1800-talets vilda västern. I det livet kallas jag Rosetta och är oftast en glädjeflicka, därav namnet på min blogg.

Ja detta är ämnen som jag hittills sorterat in mina inlägg i, jag får ta några i taget för det är ju 1 års inlägg att gå igenom. Men som sagt ALLA inlägg finns under Allmänt.

Tack alla som läser min blogg, jag är inte ute efter att ha flera 1000 läsare/dag fast det är ju roligt att de tär många som uppskattar det jag skriver. Mest skriver jag för min egen skull, för att få ur mig tankar och känslor och för att jag tycker det är roligt att skriva. Sedan vill jag självklart säga något med det jag skriver, inte bara skriva hej hej bloggen idag har jag...... bla bla bla..... det kan jag göra på facebook   

Med bloggen hopppas jag kunna upplysa om saker, dela med mig och kanske få läsarna att tänka efter vissa gånger eller ge stöd till er som upplevt samma saker. Men samtidigt fr jag så oerhört mycket stöd och råd av er läsare också.

Jag vill ha ett budskap med det jag skriver och därför skriver jag när jag tycker att jag har något att skriva om och inte bara för att skriva något. Därav blir det ibland uppehåll emellan inläggen, fast jag försöker att inte ha för många dagar emellan såklart.

Tack för att ni finns

MVH

"Rosetta" 
(Rose-Marie)

Äntligen kom dagen då det skulle firas att André fyller 14 år (egentligen är det den 30 Mars) som han har pratat om denna dag och längtat till detta kalas.
I år fick han äntligen ha sitt kalas på Ridskolan vilket vi har pratat om i några år nu men det har liksom aldrig blivit av då han inte riktigt velat skrika ut på skolan att han rider. Han har varit lite rädd för vad de andra grabbarna ska säga. Men nu äntligen fick vi till det. Och de andra barnen verkar ha längtat lika mycket som honom.
De blev 7 pojkar och 2 flickor, alla verkade gilla detta med att rida så de tyckte att André var riktigt tuff som höll på med det.
Detta fick självklart honom att växa och han fick visa upp sina kunskaper i galopp när de andra fick ta det lite lugnare.
En av tjejerna som var där rider också så hon fick självklart också galoppera.
Men annars var det verkligen Andrés dag idag.
Sådant stärker en när man annars är den som har det lite svårare med saker.

Det fina med att ha kalaset just på Ridskolan är ju att alla verkligen kunde vara med. André har ju kompisar både i sin klass på särskolan och även de som går i vanliga klasser. Här kunde han bjuda alla och ingen vän behövde känna sig sämre än någon annan för de var nybörjare nästan allihop. Man behöver inte känna att ens eventuella funktionsnedsättning gör att man inte kan vara med. Så jag hoppas och tror att dagen inte bara gav André glädje utan även hans gäster.

Tänk att han blir 14 år nu, vad tiden rusar på. Och precis som alla andra föräldrar säkert säger så är han det jag är mest stolt över av allt jag lyckats med i mitt liv. Men man vill ju nästan uppfinna en nödbroms att kunna dra i så tiden inte går fullt så fort, snart firar man hans 18 årsdag och jag gissar att det blir något helt annat än ridskolekalas ;)

Nyss hemkommen från ett möte på ridklubben som fasar för framtiden.
Jag brukar inte blanda mig i politiska frågor och kommer inte i detta blogginlägg ens försöka mig på att skriva om den politiska biten i det hela.
Det enda jag nämner är att man pratar på att ändra bidragen för bl.a hyrorna för lokaler. Där ligger ju en stor del hos ridklubben och det är klart att hyran av en ridanläggning är betydligt högre än att hyra någon av kommunens idrottshallar. Därav finns en stor oro för ridklubbens framtid. Att anläggningen även ligger ute på försäljning är ju ännu en bidragande orsak till oron för klubbens vara eller icke vara.

Jag är inte en av de i ridklubben som med stolthet kan säga att jag är överdrivet engagerad. Jag följer med André på hans lektioner och jag åtar mig den avtalade tiden för Stalltjänst och de få gånger man behöver ha cafeterian samt om jag är hemma så hjälper jag till på en och annan tävling. Okunnig som jag är faller mitt val på cafeterian.

Många gånger vill man nog göra mer än så, men vad kan jag? Roger brukar spana in traktorn med stora ögon men det arbetet kanske så många andra redan gör så bra. Man vill inte "klampa in och tränga sig på" alla andra gör det bättre. Det är väl så man ofta tänker och när det väl är arbetsdagar så är man bortrest.
Det är nog detta dilemmat som finns i de flesta föreningar, några få drar det största lasset och resten känner som jag, "vad kan jag"?

Först nu när det står klart för en att klubben räknar sig som nedläggningshotad då tänker man i andra banor. Det får ju inte hända.
André som haft så svårt att hitta ett intresse, svårt att hitta sin hobby och kunna tillhöra en förening. Ridskolan har under 6 år gett honom möjligheten att en gång i veckan ha en sysselsättning. Han har växt i sin hobby och han gör något som inte så många andra killar på skolan gör. Trots att han varit lite rädd för vad andra ska säga så har han stått på sig, detta gillar han och är stolt över.
Det passar honom när inget annat han testat har gjort det.

Jag har skrivit förr om vikten av en fritidssyssla och vad det gör mycket för en att tillhöra en förening.
I många andra idrotter krävs det att man kan var med i en grupp, att man kan samarbeta och göra flera saker samtidigt och att man ska våga ta för sig. Med osäkerhet och svårt att ta instruktioner som ges till en hel grupp så funkar det inte så bra.
Men en häst bryr sig inte så mycket hur bra du är, den bryr sig inte hur du ser ut eller hur du är så länge du är snäll emot den. Man måste inte tävla och man måste inte samarbeta med andra så som i lagsporter, här är det du och hästen. Ni är ett team och de andra i gruppen har liksom dig nog med att koncentrera sig på sin egen häst. Det märks inte så tydligt om du är osäker eller om någon är bättre än någon annan i gruppen.

För André har detta varit den ultimata hobbyn och för honom vore det ett stort nederlag om klubben försvinner och för mig vore det en svår kostnad om ridavgiften behöver höjas till det dubbla. Jag vill självklart kunna ge honom fortsatt möjlighet till sin hobby och det är därför jag först nu vaknar upp och tänker "kan jag kanske göra mer"????
Jag är bara en liten droppe i havet för det som krävs för att rädda klubben men kanske kan jag som den lilla droppen jag är fylla bägaren lite grann.
Kanske finns det fler små droppar som kan fylla den ytterligare. Många droppar små........