När André var yngre testade han på lite olika idrotter så som fotboll,simning och Judo men inget av det fungerade eller passade honom.

När han började särskolan var det en i klassen som hade sitt kalas på ridskolan och efter det var han fast.

Det passade honom perfekt och han vill helst inte missa en enda lektion.

Det är så kul att se hur han växt i detta och det känns så skönt att han funnit sitt intresse.

Det fanns massa olika anledningar att de andra idrotterna inte fungerade och jag vet att det finns många barn som inte riktigt hittar sin grej.

Det är ännu svårare för barn med olika funktionshinder och det har gett mig en sådan enorm lust att starta något för dem.

Jag satt och tittade på gamla filer i min dator och hittade t.o.m en färdig mall jag gjorde för ett antal år sedan och en bra planering med vad jag ville göra men jag vågade inte sätta mina planer i handling.

Tänk om jag inte har nog med kunskap,att det inte finns behov i våran kommun och att allt bara blir ett fjasko?

Ja dessa tankar gjorde att jag la ner alltihop. Hur gör man för att starta något och vart vänder man sig,ska man betala med egna medel för att hyra lokal och redskap? Mina frågor var många och jag gjorde aldrig något för att ta reda på svaren.

Nej lika bra att strunta i det för om det hade funnits behov så hade ju någon redan gjort det.

Men ändå finns det fortfarande kvar i bakhuvudet,jag önskar så att jag var mer företagsam och att jag hade det där som jag tycker alla andra har. Lite mer mod och självkänsla,detta kan jag,jag kör på det!!!

Det finns många sådana där saker som jag skulle vilja göra som aldrig blir av,så många ideer som jag aldrig tar tag i. Mest för att jag inte vågar,för att jag tror att jag inte kan. Men tänk vad man skulle växa om man vågade testa.

Jag ser verkligen upp till alla er som verkligen gör det ni vill och som satsar för det. All heder åt er!!!

Jag vet inte om jag någonsin kommer ta tag i någon av mina planer men vem vet kanske dyker det där tillfället upp någon gång och kanske tar jag mig mod och satsar. Det kan gå åt helsike men det kan ju faktiskt lyckas också.

Vad är jag så rädd för egentligen?!

ALLA KAN!

Idag fick jag en facebook inbjudan från en vän som med sina vänner gör små kortfilmer om mobbning.

De ska visa sina filmer de gjort. Det tråkiga är att jag inte kan komma då eftersom jag har svårt att få ledigt på jobbet och det är på dagtid.

Men jag tycker det är så fantastiskt med människor som gör något och speciellt ungdomar. Att de har ideér och faktiskt gör något av dem. Att de kämpar för något som de tycker är fel.

Gruppen kallar sig 451Produktion och har lagt ut flertal filmer på youtube och även blivit intervjuade av vår lokaltidning Bohuslänningen angående sitt arbete.

De har även en facebookgrupp https://www.facebook.com/events/#!/groups/451produktion/ 

Mobbning är ju ett svårt ämne och otroligt svårt att bekämpa,hur kan man stoppa det?

Handen på hjärtat,har du mobbat någon? Varför? Hur ska man kunna svara på det?

Ja jag erkänner att jag har mobbat eller fryst ut eller vad man nu vill kalla det. När man sitter och pratar med vänner angånde detta så vill vi på något sätt få det som att det inte var så farligt,inte så allvarlig mobbning som man kan läsa om att människor utsatts för. För VEM var det inte så farligt??? Frågar jag den/de som blev utsatta av oss så gissar jag på att den personen helst av allt vill spotta mig i ansiktet.

Det allra värsta är att ingen av oss i "gänget" kan någonsin svara på varför. Jag kan säga själv att jag var osäker och jag trodde jag var tuff. Jag kan inte skylla på mina vänner för jag var lika delaktig som alla andra.

Jag tror dessutom att de skulle svara precis som mig,alla ville vi vara tuffa och alla gjorde det inför varandra.

Varför ville mina vänner vara tuffa inför mig? Jag som inte alls hade någon självkänsla.

Vi mobbade eller frös inte ut någon speciell person utan det var mer attityden vi hade mot de som faktiskt tyckte vi var tuffa,de som kanske t.o.m kände sig rädda för oss eller de som tyckte vi var idioter.

Det handlar nog mest om att synas,att man har så dålig självkänsla själv att man spelar ett spel utåt.

På insidan känner man sig mest liten och obetydlig.

Jag kan absolut inte säga hur man skulle kunna stoppat det,kanske genom att bli påkommen som osäker,fast det hade nog inte rasat muren man byggt upp ändå.

Jag tycker iallafall att det är viktigt och helt fantastiskt att folk ändå gör något,att man inte sätter sig med armarna i kors och säger:  -nä det finns inget som kan stoppa mobbning så vi skiter i det.

Jag har även känt på andra sidan,att jag själv blivit utstött. Det var det jag skrev om i ett annat inlägg då jag började på Judogymnasiet och 2 tjejer där fick för sig att av någon anledning vara emot mig.

Det var inte heller den där mobbningen som man kanske anser som värsta mobbningen och hade du frågat de tjejerna så hade de säkert inte ens kommit ihåg det. De hade bara tyckt jag var löjlig som fortfarande minns detta.

Därför vet jag att oavsett hur man anser mobbningen grov eller inte så sätter den spår hos den utsatte.

Jag går inte och tänker på detta jämt,absolut inte men det finns i mig och det har satt spår. Det tillhör mitt förflutna och eftersom jag fortfarande minns det så gjorde det något med mig. Det kan få mig att undra ibland,saker som:

Om de inte fryst ut mig,hade jag gått färdigt judogymnasiet då? Vad hade det blivit av mig?

Egentligen borde jag tacka dem för mitt liv kanske inte hade sett ut som det gör idag,jag hade kanske valt helt andra vägar än de jag valde.

Ibland kan jag undra om de kanske minns,sitter de som jag och känner, fy hur kunde jag göra så?

Var de också osäkra och såg de mig som ett hot? Jag borde stått på mig och gått emot dem istället kanske hade de slutat då. Men nu är det som det är och jag har som sagt ett bra liv som jag inte skulle vilja ändra på.

Så tack till dem!

För dig som är mobbad är det ingen tröst att veta att den/de som plågar dig förmodligen är jätte osäkra och de kommer till 100% att ångra sig en dag. Det finns inget jag kan säga som tar bort det de gjort/gör mot dig och tyvärr har jag inget att säga som kan stoppa det. För hur mycket jag än vill så vet jag inte hur jag ska hjälpa dig.

Det är inte ofta jag blir "mållös" men just nu sitter jag här och vet inte vad jag ska skriva.

Hur kan jag skriva något som tröstar dig? Inget kan ta bort din smärta.

Men jag är glad att det finns människor som ungdomarna i 451Produktion som gör något,som sprider information och som kämpar för dig och alla andra utsatta. Kanske kan det även öppna ögonen på de osäkra mobbarna med dålig självkänsla.

Ni som bor här omkring uddevalla med omnejd och är lediga Torsdagen den 16 Februari gå till Akademi Sinclair Margretegärde, 451Produktion kommer nämligen hålla en gratis filmvisning där hela dagen mellan 9-17.

Då visas alla filmer de gjort och även nya som håller på att göras och det är självklart i antimobbnings syfte.

Jag avslutar detta med att länka till en eftertänksam och underbar låt med Lasse Mattila- Djupt ner i hjärtat det svider.

http://youtu.be/qIzwR_CKaXc

Nu är sista träningspasset gjort på Judon för denna veckan och på Lördag ska det bli väldigt trevligt för då firar klubben 30 år. Detta fick mig att börja tänka bakåt i tiden igen :-)

Själv började jag då jag var runt 6-7 år (1983-1984) så jag var inte helt med från början men Judon är och kommer förbli en stor del av mitt liv. Jag har så mycket minnen från Judon och inte bara träning och tävling utan alla vänner man träffat under alla dessa år och rivalerna man minns. För att inte tala om kärleken ;-)

Oj vad vi sprang runt på tävlingarna och spanade grabbar jag och min bästa judokompis Marlene.

Min första riktiga kärlek träffade jag genom Judon,han bodde i Stockholm så det var också ett distansförhållande.

Jag var 14 år då och vi var tillsammans tills jag var 19,bodde ihop ett tag men när jag flyttade till stockholm så trivdes jag inte och det tog slut.

Men det är så mycket Judon gett mig och skulle jag skriva ner allt så skulle det bli en hel bok.

Men jag tror att det är viktigt att man hittar ett intresse i ungdomen och att man känner sig delaktig i någonting.

Judo var väl inte det alla anda höll på med utan helst skulle man träna handboll eller fotboll för att vara mer som alla andra. Jag testade ganska många olika sporter men Judon var det jag kände mig bra i,det var jag och där hade jag självförtroende. När det gick som bäst för mig och folk här på orten började känna till mig så tyckte kompisarna också att Judon var min sport,det skulle jag hålla på med.

Jag hade inte super betyg i skolan och var absolut inte intresserad av skolan de första åren i högstadiet men när det började närma sig 9:an och jag insåg att för att komma in på Judogymnasiet så räckte det inte att vara duktig på Judon,jag måste ha betyg för att komma in på en gymnasieutbildning också.

Detta fick mig att kämpa extra i skolan också och ja jag hade hyfsade betyg då jag slutade.

Jag kom in på Judogymnasiet och lyckan var enorm,min dröm blev sann och allt kämpande gav resultat.

Jag flyttade till Frövi strax utanför Örebro.

Det blev inte som jag tänkt mig,från att ha kommit från en klubb där gemenskapen var tajt och man kände sig välkommen och uppskattad så kom jag till ett ställe där jag fick prestationsångest och kände mig utanför.

Jag säger inte att människorna där gjorde det så men jo det fanns ett par tjejer som av någon anledning inte gillade mig (tror jag) Jag mådde skit och ville inget annat än därifrån.

Mitt självförtroende var i botten och inte ens en plats i landslaget gav mig det tillbaka. Jag kände mig helt kass och idag kan jag ju undra hur sjutton jag kunde känna så när jag var bland de bästa.

Vissa sa att dessa tjejerna bara var avundsjuka men det hjälpte mig inte mycket,jag ville bara hem.

Jag var 16 år och 30 mil hemifrån och jag ringde mamma var och varanan dag och grät.

Hade det inte varit för min klubbkompis Linda och en kille som heter Janne som gick sista året på Judogymnasiet då jag gick första, så vet jag inte om jag ens kämpat mig igenom första terminen.

De stöttade mig jätte mycket och jag är hemskt tacksam för det. Detta var första gången i mitt liv som jag undrade om jag verkligen platsade in i Judon. Om jag inte tränar Judo vad ska jag då göra? Vem är jag utan Judon? Det enda som jag någonsin känt mig bra i och som gett mig självförtroende var Judon och nu var det totalt raserat. Och om jag flyttade hem igen,tänka vad besvikna alla skulle bli på mig då. Vad skulle min tränare Tommy säga och vad skulle alla kompisar säga när jag var totalt misslyckad?

Efter en tids kämpande och många samtal till mamma så flyttade jag iallafall hem efter första terminens slut och det var ingen som tyckte att jag gjorde fel. Alla tog emot mig med öppna armar och i min klubb var de bara glada att jag var tillbaka. Jag började tycka Judon var rolig igen och självförtroendet började komma tillbaka.

Jag tävlade och lyckades lika bra som tidigare,glädjen var tillbaka.

Jag började träna barnen och började se dem bli duktiga och först då förstod jag min tränare Tommys glädje i att se sina elever på tävlingar. Jag hade aldrig fattat det innan,han la ner så otroligt mycket tid på oss och åkte med på läger och tävlingar var och varanan helg. Han var ju inte så gammal då så nog måste det funnits något roligare att göra på helgerna. Festa och träffa tjejer tex

Men när man ser sina elever bli duktiga och se deras glädje och ja även en heldel ilska på tävlingar så ger det en belöning för att fortsätta. Barnen ser dessutom upp till en och för dem är man betydelsefull och viktig.

Jag insåg också att det var inte framgångarna i sig som gjorde att man tyckte det var roligt att träna barnen utan det var deras kämparanda och sammanhållning. Hur de stöttade och peppade varandra på tävlingar och tröstade varandra när det gick mindre bra. Det var precis som när jag var yngre. Härlig känsla!! 

Jag förstod då att mitt misslyckande på Judogymnasiet var inget misslyckande i Tommys ögon,jag gjorde så gott jag kunde helt enkelt.

Idag ångrar jag inte att jag hoppade av men det störde mig ganska länge att jag gav de där 2 tjejerna den stora glädjen. Jag tror helt ärligt att det är som många sa,de såg mig som ett hot helt enkelt. Japp såpass kaxig är jag och kan säga att jag tror faktiskt det.

Det är med glädje jag går på 30 års jubileumet på Lördag för där kommer mina sanna Judovänner vara,de som stöttat mig i vått och torrt och som alltid trott på mig.

Vi är inte den största Judoklubben i Sverige och har kanske inte samma möjligheter som de stora klubbarna men vi har fått fram många jäkligt bra Judo tjejer och killar,vi har bra meriter och framför allt vi har en sammanhållning och glädje i klubben där ingen lämnas utanför, ingen är mer eller mindre värd än någon annan.

Det är det som gör att jag vill hålla på och har så svårt att hålla mig därifrån när jag av och till gjort uppehåll.

Det är inte i min Judo jag har självförtroendet utan det är med mina kompisar i klubben,det är de som stöttar,peppar och alltid är glada att se mig som ger mig självförtroende.

Tack till er alla gamla och nya medlemmar i Färgelanda Judoklubb

Sitter nu nyduschad efter en jätte rolig Judoträning och känner mig stolt över att jag trotsade mig själv och stack till träningen fast det tog emot. På morgonen funderade jag på om jag skulle strunta i den idag efter som jag visste att det skulle bli mycket på jobbet och min son har ridning mellan 17-18. Det blir liksom hem direkt för att åka till stallet och sen hem för att äta och sen direkt till Judon.

Jag hade lite ont i mina leder också så ja det tog emot. Men klockan 5.30 på morgonen tar det ju t.o.m emot att sträcka sig för att stänga av väckarklockan. Men när man sitter så här efter träningen och det känns så skönt,energin kommer tillbaka och man känner sig så nöjd,då kan jag undra hur tänkte jag där imorse egentligen?

Varför försöker hjärnan övertala en att kroppen inte orkar? Det gör en ju så gott ändå!

Framåt dagen började lederna kännas bättre och jag tänkte att ja jag kör lite lungt iallafall. Det kändes ju riktigt bra förra veckan så det kommer nog kännas bättre efter uppvärmningen.

För en vecka sedan när jag bestämde mig för att återvända till Judon efter 2,5 års uppehåll så läste jag på facebook grymma kommentarer som att jag var legend och legenden skulle komma tillbaka. Man fick ju inte alls prestationsångest.  

Idag skulle vi köra några lite mer avancerade kullerbyttor och bakom mig hörde jag:

-Men titta t.o.m med Rosa kan ju!! Och det kom från den minst graciösa av de alla. (min gamla tränare Tommy)

Ja träningen löpte på och när vi sen skulle köra en teknik där man skulle göra armlås på varandra så säger tränaren:

-Rosa,när motståndaren klappar av så släpper man.

Saken hör till den att jag då redan hade en motståndare och hon tittar på mig förskräckt och frågar:

-Är du så hårdhänt?!

-Nä,svarade jag, bara mot Tommy.

Vad jag har märkt på träningen nu så kan man skylla det mesta på åldern och varje gång jag nämner något om leder,anfåddhet eller liknande så får jag plötsligt massa instämningar från de äldre i gruppen!!!

-Det kommer faktiskt med åren det där,får jag ofta höra.

Jag fick idag t.o.m namnet stålfarmor och det var då jag började undra:

-Ser de mig som gammal?! Vaddå? Hur blev det så här? Förra veckan och alla år var jag legenden och har varit det fram tills nu!

Nu är jag STÅLFARMOR!!! Jag visste att jag skulle slutat när jag var som bäst,jag skulle aldrig kommit tillbaka men jag ska visa dem,jag ska visa vad stålfarmor går för minsann   

Som avslutning på träningen körde vi en lek där man var 2 lag och på varsinn planhalva la vi våra judojackor,dessa skulle sedan kastas över till motståndarsidan så det blev ett fasligt kastande fram och tillbaka mellan lagen,ingen ville ha någon jacka på sin planhalva när tränaren bröt för det laget som hade mest jackor på sin sida förlorade.

När jag kom hem gav detta mig en idé: Jag kastar min Judodräkt på min sambo så kanske han tvättar den men jag insåg att han skulle vara med i leken direkt och kasta tillbaka den och säga: -Tvätta dina svettiga kläder själv.

Så nu får jag avsluta och starta tvättmaskin för på Onsdag ska dräkten på igen!