Jag tror inte att jag är någon speciellt jobbig och krävande patient. Det är nog mer tvärtom, jag önskar att jag kunde säga ifrån och vara mer rak.
Istället blir jag ledsen och skäms när jag känner att en läkare inte förstår mig.

Jag var på vårdcentralen igår och återigen måste jag säga att jag känner mig så besviken. Jag har verkligen varit bestämd över att jag självklart skriver mig här för att våran vårdcentral ska finnas kvar. Nu känner jag dock att jag borde överväga andra alternativ än att gång på gång bli besviken och gå gråtande därifrån.

Igår gällde det mina onda leder och min onda rygg, det har bara blivit värre och värre sedan graviditeten och jag får ju inte äta mer än Alvedon.
Jo jag blev förvarnad om att det var mycket att göra då jag ringde och bokade tid, jag blev till och med tillfrågad om jag kunde gå hemma med Alvedon en vecka och se om det hjälpte. I vanliga fall hade jag nog accepterat detta men nu känner jag mig självklart extra orolig eftersom jag är gravid och verkligen har strävat för denna graviditeten. Inget får gå fel, just nu är jag nog en krävande patient ändå eller iallafall en överdrivet orolig patient. Kvinnan i telefon förstod mig fullt ut och ordnade en tid redan samma dag trots allt.

Jag kom till vårdcentralen 14:50 och blev inkallad 15:05, det gick ju hyfsat fort. När jag kom in i rummet och började förklara mitt ärende så lyssnade doktorn noga. Det kändes bra ända tills jag sa att jag inte kan äta starka värktabletter för att jag nyss gjort en provrörsbefruktning, jag kunde lika gärna bara sagt att jag var gravid men kanske kunde det vara viktigt att hon visste detta med provrörsbefruktningen. Hon tittade konstigt på mig och frågade:
- Vad är det?!
Jag kände hur tårarna börjad ekomma men bet ihop och försökte förklara, då sa hon:

- jaha IVF?
Jag trodde att man i folkmun sa provrörsbefruktning och att alla läkare vet vad det är men tydligen inte.
Återigen såg hon konstig ut och sa:
- jag är ingen barnmorska
Återigen kom tårarna, varför kan hon inte bara kolla min rygg och mina leder, jag visade knölen på handleden och hon tittade inte ens. Istället skulle jag ta urinprov och jag fick aldrig förklarat för mig varför utan plötsligt satt jag i väntrummet igen. Jag hörde hur min läkare pratade med en kollega, hon sa att hon inte hade tid och jag hörde hur båda tyckte att jag skulle vänt mig till en barnmorska. Vad kan en barnmorska göra åt mina leder?!
Varför skickar de mig inte bara vidare till gyn om de är så osäkra?

Efter 1 tim och 15 min var jag iallafall klar att lämna vårdcentralen. Ryggen och lederna var okontrollerade men jag fick veta att de såg lite blod i urinet, kunde ha något med njurarna att göra. De tog därför ett blodprov som jag antar att jag får svar på.... någon gång.

Min läkare var hur stressad som helst, under den tiden jag var där varvade hon mig och 2 andra patienter.

Jag förstår henne samtidigt som jag känner mig så hemskt besviken över min behandling.
Det är inte första gången jag lämnar vårdcentralen gråtande.

Som tur är ringde min barnmorska från Sahlgrenska bara 20 minuter efter att jag var klar. Jag började givetvis gråta igen när jag berättade om besöket. Hon var så förstående och lugnande så att bara höra hennes röst gjorde att jag lugnade mig.
Vi bestämde att jag kommer dit en vecka tidigare så istället för 13 Mars får vi komma den 6 Mars, nu på onsdag.

Då ska vi kolla hur det ser ut inne hos bebis, att det verkligen är någon där och att hjärtat slår. Så kan jag få prata med deras läkare om ryggen och lederna samt vem som ansvarar för kontrollerna av mitt levaxin. Detta är av stor betydelse när man är gravid. Fel dos kan ge fosterskador och även göra mig väldigt sjuk. Jag vill verkligen inte ha vem som helst som har detta ansvaret.

Kanske blir mina frågetecken uträtade på onsdag nästa vecka, kanske kan jag få slappna av och njuta sedan. Jag läste några kloka ord i någon blogg eller på något forum som jag ska försöka ta till mig.
"Tänk på att du väntar barn och inte missfall"

Idag var det dags för en träff på skrivföreningen igen och dagens tema var "mitt perfekta liv". Jag kom inte på något att skriva först men hittade tillslut på en historia om en tjej som såg pengar och saker som grunden till ett perfekt liv fram tills den dagen då en gammal sjöman berättade om alla orättvisor han sett runt om i världen.
Barn som svälter, krig och andra saker han hade upplevt på sina resor.
Jag kommer inte lägga ut berättelsen här för den blev lång och när jag kom hem efter denna kvällen då vi pratat om det perfekta livet så inser jag att jag lever ett perfekt liv.
Jag hade inte behövt hitta på någon historia utan jag hade kunnat använda två ord som sammanfattning av dagens tema, det hade räckt att skriva "min familj"

Visst vill man vinna den stora lottovinsten och visst vill man kunna köpa allt man önskar sig. Men jag inser ändå att hur mycket lyx jag än hade kunnat unna mig i livet så betyder ingenting mer än min familj, min släkt och mina vänner.
Inget gör mig så ledsen och rädd som tanken att förlora någon av dem.

Jag kan nog inte få något som är mer dyrbart än dem. De är ovärderliga och ingen kan någonsin sätta ett pris på dem. Förlorar jag någon i familjen, släkten eller en vän så kan ingenting ersätta denne. Var och en är unik och den enda i sitt slag, det finns bara en av dig och det är du som man sjunger i sången "det finns bara två av oss"

Så med vetskapen om att jag faktiskt lever ett perfekt liv ska jag snart bädda ner mig i sängen och glädjas över en ny dag i morgon. En ny dag i mitt perfekta liv och jag hoppas på många många fler dagar, veckor, månader och år tillsammans med familj, släkt och vänner.

Idag har vi varit och åkt slalom i backen i Åmål och jag mindes när vi brukade åka dit med skolan förr.
Ja det var då när man var ung, orädd och nästintill odödlig. Man slängde sig ut i backen utan att tveka och åkte mer än gärna i puckelpisten.
Vad kunde hända liksom?

Idag kände jag mig mer som Stig Helmer i Sällskapsresan. Ja det började redan vid skiduthyrningen då jag slet mig svettig för att få på mig pjäxorna och frågade killen vid uthyrningen om det ska sitta så hårt.
Precis som Stig Helmer så kände jag att jag fick cellskräck.
Jo jag har allt åkt skidor nu på senare år också men jag verkar glömma den där känslan för varje år.
Fötterna gjorde ont och benen domnade bort och man går ju som om man var gipsad upp till jumskarna.

Sen var det ju det där med liften då.
Jag stakade mig fram och tydligen utstrålade jag skräck för det kom snabbt fram en liftvakt för att hjälpa mig. Den hjälpen hade jag aldrig accepterat när jag var ung. Just nu såg jag honom mer som en livvakt än liftvakt.
På vägen upp så kände jag att benen nästan inte orkade bära mig, herregud hur ska det gå att åka ner sedan?

När jag var ung, orädd och odödlig så åkte jag zickzack i liften. Idag såg jag skyltarna "förbjudet att åka zickzack i liften" de kan väl inte ha funnits där förr? Var jag inte läskunnig då eller var jag så olydig?!
Att zickzacka nu fanns inte ens i tanken, jag stod som fastgjuten.
Undrar hur man tar sig därifrån sedan när man ska av? Det borde jag ha funderat på innan jag ens ställde mig i liften. Men jag kom av utan att väcka någon större uppmärksamhet.

Nu ska man ju bara ta sig ned också.
Återigen kände jag "Stig Helmer känslan" då det ena barnet efter det andra kastade sig ut i backen. De är unga, orädda och odödliga, tror de iallafall. Roger åkte en bit och stod sedan och väntade lite längre ned.
Jag började putta mig sakta framåt, å hej å hå å hej å hå..... Det gick ju sakta och säkert. Man kan ju faktiskt bryta varenda ben i kroppen om man ramlar tänkte jag. Undrar om jag hade hårdare skelett när jag var ung?
Då fanns iallafall ingen tanke på att bryta något, det fanns inte ens en tanke på att man kunde ramla.
Nu var ju iallafall benen bortdomnade så jag borde ju inte känna något om jag bröt dem.

Väl nere kände jag mig ändå rätt nöjd och dum som man är gör man ju om det hela om och om igen. Det var ju riktigt kul och det sista var jag faktiskt nja inte yngre men mindre rädd och rätt säker på att jag skulle överleva iallafall.
Jag har ju hållt på med Judo på äldre dar utan att vara rädd så nog sjutton ska jag klara av en vurpa om så skulle ske.
Det blev en trevlig dag i backen men jag kommer säkert ha glömt det till nästa gång då jag återigen kommer förvandlas till Stig Helmer för att efter några åk börjar inbilla mig att jag är..... Ung, orädd och odödlig.

Allting har ett slut och mina 14 dagars ledighet är inget undantag, sista dagen imorgon och sedan tillbaka till vardagen. Julen och nyår tillhör nu det förflutna, imorgon packar jag ned pyntet och ställer det i förrådet tills första advent återigen knackar på min dörr.
På måndag är det jobb som gäller och man förväntas vara inne i de gamla rutinerna och vanorna.....
Vilket jag egentligen inte har något emot men jag har svårt att komma in i det den första veckan. Det är så oerhört svårt att ta sig upp på morgonen. Samtidigt som jag lider lite av denna ångest så känns det skönt att komma igång igen.
Snart är det ju dessutom dags att göra ett nytt försök att bli gravid, snart ska vi få sätta in ett av våra frysta ägg.
Ja förutsatt att något av dem klarar upptiningen. Årets första dröm ska få en chans att uppfyllas. Det blir nog första veckan i Februari och jag ger inte upp den drömmen ännu, jag har väntat på att få den uppfylld i 2 år nu i Januari.
Jag vet inte hur jag kommer reagera på ytterligare ett negativt resultat och jag vet inte hur jag kommer reagera om jag någon dag måste ge upp drömmen. Likaså vet jag inte vad jag ska drömma om ifall den till min glädje uppfylls.

Drömmar måste man väl ändå ha? Jag menar livet går väl ut på att drömma om något, längta, hoppas och tro på något. Vad händer om drömmarna tar slut? Slutar man leva då? Hur gör man om man i brist på fantasi och energi inte längre kan finna nya drömmar?

Jag har vad jag vet alltid drömt och hoppats på något. När jag var liten handlade mest om Judokarriären och skolan. Senare blev det mycket om framtiden, kärleken, jobb och hur man ville att livet skulle se ut.
De drömmarna har jag mer eller mindre uppfyllt, jag känner mig iallafall mer än nöjd med livet jag lever.
Jag har fortfarande några drömmar kvar så än går jag inte tomhänt. Den största är ju barn såklart och sedan handlar det mest om att skriva och kanske om jobb också.
Ja jag hinner nog finna fler drömmar innan jag uppfyllt de jag har.

För visst har vi väl alltid något att drömma om, visst har vi väl alltid något att hoppas på och sträva efter?
Alla har väl ändå ett kall här i livet, någon form av uppgift att utföra och en anledning att finnas.
Kanske har inte alla funnit den och många har nog inte möjligheten att uppfylla sina drömmar, alla har kanske inte chansen att komma på sin anledning att leva.
Jag inser hur lyckligt lottad jag är som fortfarande drömmer, hoppas och tror, jag vill aldrig tappa den glädjen och lusten att drömma.

Årets första dag har snart passerat och kommer sedan att tillhöra det förflutna.
Ingen speciellt händelserik dag så den kommer hamna i handlingarna som ganska obetydlig skulle jag tro.
2012 års sista dag som var igår blev lugn men ändå inte en dag jag glömmer. Man minns för det mesta hur man firat nyår i alla år. Igår var en trivsam kväll med svärmor, mamma, Roger och André. God mat och 100 kr i vinst på Bingolotto. Jag hade inga planer för nyår som jag har haft många tidigare nyårsaftnar, inga stora förväntningar och inga stressiga förberedelser, det kändes skönt. Framförallt var det skönt att vakna imorse och vara pigg.

Lika stillsamt som 2012 avslutades har jag tänkt att gå in i 2013. Utan visioner, planer, mål eller löften men dock inte utan drömmar. Drömmar vill jag ha och ambitioner att förverkliga dem hoppas jag också på. Men jag vill ta dem som de kommer och fånga tillfällena när de dyker upp. Jag vill inte binda upp mig vid att jag absolut måste göra något eller jaga tiden för att hinna förverkliga drömmarna.
Nej 2013 får bli ett plan- och Kravlöst år, ett år där jag tar saker som de kommer och fångar dagen. Kanske lite mer leva i nuet men med en viss röd tråd att följa för visst har vi alla saker vi måste göra, ett visst schema att gå efter. Jag vill ju behålla min vardag för jag har inte mycket att klaga på och inte mycket som behöver ändras i mitt liv, men däremot behöver jag nog sätta mer värde på det.
Man behöver inte alltid sikta mot guld när man tycker att vägen till silver tar mindre energi och gör en minst lika lycklig som guld. Även en guldmedalj har en baksida. För mig är inte längre valören det viktigaste utan min insats och betydelsen av medaljen känns mer viktig än vart på prispallen jag hamnar.

Många tycker nog att det låter som lättja och att man alltid ska satsa på det bästa men just nu ser jag inget behov av att sikta mot stjärnorna, jag ser inget skäl till att förändra det som jag redan är nöjd med. Jag vill hellre lägga energin på att behålla det jag har, att inte "gapa efter mycket".

Att få drömmar uppfyllda blir i så fall en bonus, att överraskas av oplanerade och roliga händelser blir som grädde på moset och jag kommer på så vis förmodligen uppskatta det mer än om jag strävar efter det. Att ha höga förväntningar och stora planer har oftast gett sämre resultat än om jag gjort saker spontant är min erfarenhet. Att satsa på silver men vinna guld gör mig till en ännu mer lycklig vinnare.

Så det får väl bli min vision och plan för 2013, att fånga dagen, leva i nuet och att ta ett steg i taget för att förverkliga de drömmar jag har. Jag ska ta vara på de möjligheter och tillfällen som dyker upp och gå den vägen som känns rätt för mig.
Med den planen känner jag mig redo för att sakta men säkert smyga mig in i år 2013 och framtiden.

2012 lider mot sitt slut och 2013 närmar sig, bara 2 dagar kvar av detta året nu.
Jag försöker summera ihop året som varit och letar i mitt minne efter några höjdpunkter men jag kan inte riktigt komma på några för min egen del.
Jag fick 2 syskonbarn, min syster fick lille Neo och min bror fick lilla Alva.
Själv hade jag hoppats på en graviditet men det blir inte alltid som man önskar. Vi fick i alla fall gjort en provrörsbefruktning som tog sig men sedan lika snabbt försvann. Vi lyckades även utav detta få 3 embryon som nu ligger i frysen och väntar på att få en chans att bli ett barn. Det blir min önskan för 2013. Första försöket blir i slutet av Januari- början av februari. Jag hoppas att jag slipper börja om från början med nässpray och sprutor för det var en jobbigt tid med mycket känslor och sjukhusbesök.

Jag funderar lite till, 2012 måste varit ett rätt lugnt och händelselöst år känns det som. Jag fyllde i och för sig 35 år i Mars och min syster ordnade så några vänner kom hem och firade mig. Det var en trevlig kväll och jag älskar verkligen att överraskas på det sättet.
Festerna som varit under 2012 har varit som om varje fest varit den sista på ett tag framåt eftersom vi planerat graviditet. Varje gång har jag tänkt att nu ska denna kvällen bli extra rolig för man vet ju inte när nästa chans kommer om jag blir gravid.
Man kanske borde tänka så jämt för oavsett om man planerar en graviditet eller inte så kan så mycket annat hända. Jag tänker självklart främst på våran kära vän i Peacemakers, Lennart "kocken" Larsson som nu i slutet av året lämnade oss pga en bilolycka. 2013 börjar med en begravning, vi tar farväl av honom Fredag 4 Januari.
Den händelsen fick mig att återigen börja tänka på hur värdefullt livet är.

I somras var han full av liv då vi levde westernliv i Old Trail Town och i Holmsveden. Jag kunde när som helst få en av hans bamsekramar och när vi sa hejdå i Augusti så sa jag:
- vi lär säkert ses när vi kommer upp till Hällesjö på nyår.
Det är nu det, jag fick ingen bamsekram och jag fick aldrig se honom. Istället fick jag åka en ödslig väg till ett dike och ett träd, där jag tände gravljus och hängde upp en ros. Det var där de hittade honom död i sin bil. Jag ser honom framför mig med öppna armar och ett leende som knappt syns pga mustasch och skägg. Han kramar mig samtidigt som han lyfter mig. Det var så han gjorde.

Men året slutar inte bara med ledsamma tankar utan jag fick fira julen med min bror och hans familj som kom från Tyskland och bodde hos min syster. Jag har inte träffat de 2 yngsta barnen förr och jag har heller inte träffat honom så mycket de senaste åren så att få några dagar ihop var guld värt. Mamma kom ner från Jämtland och bodde hos mig så hela familjen var samlade ett par dagar. Det betyder mer än man tror att kunna vara tillsammans allihop om så bara för några dagar.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska summera ihop 2012 och inte heller vad jag ska sätta för betyg på det.
Med både sorg och glädje så som livet är så sätter jag värde på varje stund.
Jag har dock min familj, vi är friska, jag har ett hem, ett jobb och vänner.
Jag har så mycket att vara tacksam för.
Jag tycker kanske att vi kan gnälla för väldigt små och obetydliga saker och hoppas att man 2013 försöker tänka längre än näsan räcker och att man innan man brusar upp för småsaker funderar på vad som faktiskt är viktigt för en själv. Är just den saken viktig att lägga ned så mycket energi på?
Är den det för dig så kämpa för det, är den inte så lägg energin på något viktigare. Det är bara du som kan avgöra det och ingen annan.
Det som är småsaker för mig är kanske stort för dig. Vi är alla olika och det får vi aldrig glömma!
Ett gott slut och gott nytt önskar jag er alla nu de sista dagarna på året!

Om hösten är den årstid som ger mig mest energi så är nästkommande årstid, vintern, helt tvärtemot.

Jo jag tycker den är vacker när det är snö och ett par minusgrader och solen skiner. Kan jag dessutom få sitta inne i värmen med levande ljus och bara titta ut så är allt på topp men allt elände överväger detta.

Alltså att frysa och vara irriterad på snön är inte ett dugg uppmuntrande och att behöva gå upp nästan en timme tidigare för att hinna till jobbet gör mig inte det minsta pigg.

Ja jag tar på mig kläder, jag har så mycket kläder att jag knappt kan röra mig, ungefär som en baby med overall eller en Michelingubbe. 

Ja visst jag har motorvärmare och kupévärmare hemma så jag slipper skrapa rutor men på jobbet har jag ingen elstolpe och ja jag har en gubbe som kan skotta snö men ibland behöver jag hjälpa till.

Visst är det trevligt att åka pulka, springa och dra en kälke upp för backen för att sedan på några sekunder vara nere för att sedan dra upp den igen samtidigt som man omvartannat svettas och fryser. Nja jag tröttnar helt ärligt ganska snabbt och är nog rätt tråkig när det gäller den biten. Däremot tycker jag det är mysigt att åka skidor om det är en riktigt fin vinterdag eller åka skridskor. Så om jag kunde vara ledig hela vintern och bestämma själv om jag ska vara ute eller inte så hade mitt vinterproblem inte varit så stort.

Men ta en dag som idag tex, snön yr omkring och det är svinkallt eftersom det blåser. Folk kör som tur är sakta till jobbet men jag blir lite lätt stressad när de ligger i 50 på 80 väg. Dock vill jag inte göra några dumma omkörningar så jag ligger snällt bakom och tänker massa fula ord. Tittar på klockan och inser att det snart är dags att stämpla in, imorgon ska jag åka tidigare.

När jag varit på jobbet en stund och slirat runt med trucken och frysit då jag ska stå ute och checka av godset som kommit så ringer telefon för André var sjuk. Jag hade nästan väntat på det för jag undrade redan imorse om han inte skulle vara hemma då han klagade på huvudvärk men han ville till skolan och jag tycker att det är bra att man försöker om man tror att man orkar. Men nu kände han att han inte orkade och han hade försökt och då är det klart att jag åker hem. Roger skulle på möte just denna dagen så han kunde inte hämta honom. Jag sopade av bilen och drog mig hemåt, det gick givetvis lika sakta hem som till jobbet och mitt i detta så la fläkten i bilen av.

De där fula orden dök upp i huvudet igen.

Väl hemma la jag mig på soffan och vilade, då kändes det riktigt okej igen men stackars Andre mådde illa och somnade i sin säng. Efter ett par timmar kom Roger så det var dags för mig att åka tillbaka till jobbet men eftersom jag inte hade någon fläkt i min bil så blev det Rogers och det var ganska så bilfritt på vägen dit så det gick smidigt och bra. Dagen flöt på fast jag höll på att frysa ihjäl av att jobba utomhus.

Strax före jag skulle åka hem så fastnade jag givetvis med trucken i en backe ute på gården, det är ju det som gör en så super glad 5 minuter före arbetsdagens slut. Precis vad jag önskade just då!

Jag lyckades med hjälp att få loss trucken efter en stund och det var bara att börja sopa av bilen för att ge sig hemåt.

Mycket trafik vid den tiden så återigen gick det sakta. Väl framme vid en backe så blev jag stående med en spinnande bil. Samtidigt ser jag en lampa blinka hysteriskt, den ville tala om att jag spann.....

SOM OM JAG INTE MÄRKTE DET!!!! De där fula orden började hoppa upp i huvudet igen och då som en skänk från ovan så tutade bilen bakom, han ville nog bara tala om att jag slirade, ifall jag inte märkte det.

Eller så tyckte han att jag skulle köra!

Jo men jag försöker så mycket jag kan hade jag lust att skrika men tillslut så fick jag iallafall grepp på någon liten kal fläck mellan isen och snön. Just då kände jag att vintern är ett påfund från någon som bor långt långt ner i det där mörka varma, där som solen aldrig skiner.

Men nej jag är absolut inte bitter, vintern är underbar, vacker och härlig på alla sätt och vis, om jag bara kan få sitta inne med en filt, värme ljus och titta ut. Om jag bara kunde få göra som björnarna och gå i ide.

Väck inte den björn som sover, den kan vara vinterbitter ;-)

Idag är det en strålande vacker höstdag och jag har skrivit tidigare om hur mycket jag tycker om hösten.

Jag vet inte om jag alltid har gjort det eller om jag började göra det mer efter att pappa dog. Kanske är det minnen från stunder med honom som gör att hösten betyder extra mycket för mig. Blev färgerna på träden vackrare? Blev luften på någotvis renare på grund av att mina minnen av pappa förstärker allting? Gör minnena att saker och ting känns mer värdefullt än tidigare?

När jag är ute på hösten och solen skiner, luften är så där frisk och lätt att andas så upplever jag ett lyckorus blandat med sorg, båda dessa känslor på en och samma gång men jag känner mig ändå glad och full av liv.

Jag minns hur solen värmde oss när vi satt vid husvagnarna och tittade på trädens alla färger. Förvisso hade man fullt med kläder på sig men det var ändå en så skön känsla. Jag minns hur frosten hade färgat gräset vitt på morgonen när man vaknade och klev ur värmen från husvagnen. Jag minns hur man samtidigt kände ett vemod över att sommaren var över och det var dags att ställa husvagnen för vintern. Trots den känslan så var det ändå den bästa tiden.

Visst skulle man vänta länge för att få komma ut igen men det var liksom det som var lite tjusning också.

Höstmarknaden i Ed brukade vara den sista helgen med husvagnen. Jag och min familj brukade alltid tillbringa den helgen med mamma, pappa och deras vänner Berit och Peder. Ibland anslöt sig fler husbilar och husvagnar till våran "höstavslutning". På något vis blev detta det minne som jag förknippar med vackra höstdagar, det är den helgens känslor som kommer tillbaka till mig när jag känner lukten av höst, när jag värms av höstens solstrålar och när jag ser trädens alla färger. Det är detta som är höststämning för mig.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna uppskatta hösten efter pappas död, jag trodde aldrig att jag skulle känna mig glad på en vacker höstdag. Men trots att pappa inte finns med mig i livet så känner jag hans närvaro så fort jag är ute i naturen och speciellt på hösten.

Träden färgas fortfarande och hösten kommer fortfarande åter, löven slutar inte falla och luften är fortfarande lika frisk. Mina höstkänslor kommer åter år efter år. Ingenting av detta har försvunnit eller ändrats, han tog inte med sig detta när han lämnade oss. Det känns snarare tvärtom, han lämnade det lite extra vackert istället, som om hösten ska vara vackra minnen och glada tankar. Det är så jag ska minnas honom. Jag ska minnas honom som en vacker, ljus och frisk höstdag. Man tar farväl av sommaren och möts av en kall vinter men snart återkommer de ljusa tiderna, snart återkommer solen och värmen. Det är precis som sorgen, den försvinner aldrig utan den kommer ständigt åter, drar in mig i det mörka, kalla och trista men tar mig även till det ljusa, varma och glada. För mina minnen av pappa gör mig ledsen samtidigt som de kan göra mig glad. Sjukdomstiden och döden är mörka, kalla och trista minnen men hans tid i livet är ljusa, varma och glada minnen. Även om minnen kan göra ont så är jag glad och tacksam för att jag minns, ja jag är även glad att jag minns det sorgliga för jag sätter värde på varje sekund med pappa till och med de sista timmarna. För om jag slutar minnas så vore det som att glömma pappa.