En vän kämpade i flera år för att få sitt efterlängtade barn, tillslut nådde hon målet med hjälp av surrogatmamma i Indien.
Flera andra vänner har adopterat från olika länder, barn som fick en helt ny möjlighet i sina liv.
Flera vänner fick hjälp med IVF då de är samkönade och inte kunde få barn på "naturlig" väg.
Ofta ser jag dessa vänner på facebook, lyckliga med deras familjer, deras ledsna ansikten har bytts ut mot leenden och glädje. Deras fb loggar pryds liksom min med bilder på ett skrattande barn, barn som lyfter huvudet, barn som äter gröt, barn som lär sig sitta......

De har liksom jag haft drömmen om ett barn som det största och enda målet.
De har liksom jag gråtit, kämpat, hoppats och varit nära att ge upp.
De har liksom jag fått hjälp för att nå sitt mål.

Synd att det finns folk som står för att möjligheten till deras lycka skulle tas bort. Just mina vänner har turen att kämpat i en tid då man fortfarande tycker det är acceptabelt att man adopterar från andra länder och att samkönade får hjälp att skaffa barn.
Den möjligheten har inte alltid funnits här i Sverige, det är något några kämpat sig till för att få igenom.
EN möjlighet eller rättare sagt en rättighet som vissa nu vill ta bort.
Jag röstar på att vi ska gå framåt i tiden och inte bakåt.

Jag har vunnit över Tristans motvilja att sova, en seger som i stridens hetta inte känns så speciellt trevlig. Det känns inte alls bra att låta ens hjärta gråta sig till sömns men samtidigt är det ett måste för att tillslut slippa dessa strider. Ett måste för att få ett par timmar för sig själv så här vid kvällskvisten.
Det kallas visst egentid men jag kan njuta lika mycket med Tristan i min famn på kvällarna. Ja iallafall nu när han är någorlunda still men visst är det skönt att bara få rå om sig själv en stund.
Som nu...... lite levande ljus, en kopp kaffe och lite vindruvor.
Ikväll ligger jag bara i soffan, bacause I'm worth it, som man säger i reklamen.

Diskmaskinen är sönder så jag har precis diskat för hand, jag har plockat bort allt i köket, allt är iordning och jag har tänt levande ljus i hallen. Den hallen som jag själv har fixat iordning, jag är även klar med lilla toaletten nu. Jag har målat och tapetserat, känner mig riktigt nöjd faktiskt.
Imorgon ska jag ge mig själv min belöning för att jag klarat mitt första delmål i viktnedgången. Ja imorgon blir det ett besök hos frisören och jag kör all in.
En hairmakeover.......
På kvällen blir det tupperwareparty.

Ja här sitter jag.... eller ligger..... i soffan och bara är. Inga måsten och jag tar ett djupt andetag, andas in en stor dos med känsla av välbehag.

Jag hade inte så höga förväntningar på denna veckas invägning på viktväktarna eftersom jag hade slarvat lite i veckan.
Några promenader har det heller inte blivit då det regnat nästan konstant.
Men när jag ställde mig på vågen imorse blev jag mer än förvånad, den visade 72,7 kg vilket är en viktnedgång på -1,3 kg sedan förra veckan.
Dessutom har jag nu nått första delmålet som låg på 73,8 kg och det innebär att jag ska beställa tid för den där hairmakeovern som jag lovat mig själv.
Nästa delmål blir 68 kg så jag passerar en bit under 70.
Vad jag ska ge mig själv för belöning får jag nog grubbla på en stund dock.

Det kan ha gett resultat pga att jag inte legat på latsidan trots regnet, nädå jag har minsann jobbat. Jag fick plötsligt för mig att göra om hela hallen så jag har målat och fixat under veckan som varit.
Har en skänk och några dörrar kvar att måla men är nöjd med reslutatet.
Ja denna veckan startas med ett mycket väl godkänt resultat på vågen och en fin hall.
Inför nästa delmål tänker jag fixa gästtoaletten.

Jag har även testat på viktväktarnas matkasse som de lanserar första veckan nu så idag åt jag kycklingfilé med pasta, sparris och spenat/basilikasås. Riktigt mumsigt var det och imorgon blir det korv stroganoff.
Det ska bli intressant att se nästa veckas resultat på vikten men det blir nog lite slarv i helgen också då vi ska till Holmsveden på westernhelg. Jag satsar på att spara alla veckobonus samt jobba till mig lite aktivitetspoäng (poäng man får av tex promenader)
Ja det är det fina med viktväktarna, man kan unna sig en trevlig helg men det kostar lite poäng såklart.

Tyvärr har jag ingen bild helt från början men allt var i obehandlat trä. Tapeten var vit, nu är den ljusgrå vilket syns dåligt på bilden.

Slutresultat i entréhallen, jag ät inte klar med korridoren som går till sovrummen.

Igår läste jag en fin facebookstatus som min vän Lina hade skrivit. Den handlade om civilkurage och om medkänsla även för människor som hamnat snett.
Den fick mig att tänka på en kille som jag känner.
En kille som hamnade snett, så snett att det kom in droger och brottslighet i hans liv. Han både brukade och sålde droger.
Det är de vi föraktar mest, de som säljer skiten. Det är de som prackar på andra och kanske är det hans fel om våra barn köper av honom. Eller?
Är det kanske vårt fel? Vi som föräldrar?
Ja när det gäller denna killen säger nog folk "vart fanns föräldrarna"
Men skulle det gälla våra egna barn ja då är det nog hans fel, han som sålde och förmodligen tvingade våra barn att testa.
"Han borde få ett skott i pannan den jäveln"

Ja han, han som jag känner eller en gång kände, som en mycket härlig liten kille.
Vi lekte, skrattade och föräldrarna ja de fanns där som vilka föräldrar som helst.
De hade det lite kämpigt ibland då grabben hade "myror i brallan", han hade svårt att anpassa sig och han märktes för mycket i skolan.
Det hette att han störde och inte kunde vara i skolan.
Hans föräldrar kämpade, försökte och fanns där hela tiden. Andra människor runt om kunde inte tro att denna goa killen hade det svårt. Han som är så lugn och trevlig.

Några år av jobbig tid, flera byten av skola, hemstudier, skäll, anklagelser (både befogade och icke befogade), misstänksamhet och undansparkade fötter gång på gång blev denna pojkens uppväxt redan från första klass.
Jo föräldrarna fanns där, kämpande, ibland gråtande, misstrodda och anklagade av andra. "De hade ju ingen pli på ungen"

Det blev värre i tonåren och tillslut kom drogerna in i bilden.
Inget någon ens i sin vildaste fantasi kunde misstänka. Alkohol och tobak var väl det man la fokus på och försökte hindra pojken från att bruka. Ja precis som vilken tonårsförälder som helst.
Men droger....... vem kunde ana.....
Killen var visserligen lite svårare än många andra tonåringar men inte farlig eller på någotvis en "missbrukare", han var ju bara en tonåring som alla andra.
Det var först när polisen blandades in som föräldrarna förstod. Då var det nästan försent. Drogerna tog över mer och mer, man började tappa kontrollen men föräldrarna fanns fortfarande där. Kämpande...... man ger inte upp sitt egna barn så lätt.
Inte lika lätt som många andra vill
"slå ihjäl idioten och gräva ner honom"
"göra samhället en tjänst"

På senare år har jag fått höra många som sagt: ja den där killen har hållt på med både det ena och andra. Det vet ju alla.
När jag då ställt frågan varför de inte sagt något så har jag fått svaret:
-Man vill ju inte lägga sig i

Fråga inte bara vart föräldrarna är utan fundera även på, vart är jag och vad kan jag göra?
Men det är kanske inte din ensak att förhindra denna pojkens liv att rasa samman, det är inte ditt barn.
Men nästa gång kanske det är det, när ditt barn inte kan säga nej till drogerna som denna grabben vill sälja. Kanske blir även ditt barn lockad av pengarna och börjar själv sälja.
Då när folk frågar vart ditt barns föräldrar är, ser de inte vad ungen håller på med?!
Men vi tänker inte lägga oss i och meddela, vi är inte dens föräldrar.

Jag har precis suttit och tittat på filmen Återträffen, en film om och av Anna Odell.
Jag är ingen filmkritiker vars jobb är att lämna omdömen om filmer men just denna film berörde mig.
Nej jag tyckte väl egentligen inte att den var speciellt bra som en underhållande film, det var egentligen en sevärd och underhållande film jag hade tänkt mig ikväll.
Men denna var bra som en upplysande dokumentär som vill lämna eftertanke.
Det var precis vad den gjorde och såpass mycket att det blev ett blogginlägg.
Den handlar om mobbning och det bästa är att den inte handlar om mobbning så som vi är vana att filmerna speglar den utan här river man upp mobbningen flera år senare.
Man konfronterar mobbarna och ger dem en chans att lämna sin syn på saken.

Att bli konfronterad i vuxen ålder för något man gjort i ungdomen är tufft. Det svider och ingen vill nog stå för det man gjorde då, ingen vill bli klassad som mobbare.
Att någon som blivit mobbad plötsligt ställer en mot väggen och vill ha svar på frågan varför eller vill berätta hur han/hon känt under uppväxten är nog inget man känner sig bekväm med.

Precis som flera i filmen vill jag inte påstå att jag allvarligt mobbat någon men jag är rädd för att jag varit med och stött ut och ignorerat vilket förmodligen eller jag vet att det har satt sina spår.
Jag har nämligen blivit konfronterad med det av personen ifråga och det behövdes inte mycket i ord för att jag skulle förstå vad hon menade. Det krävdes bara en enda mening och inledningen till den meningen stod jag för själv.
Jag brukar träffa denna tjej ofta och vi pratar och skrattar ihop, det finns inga agg mellan oss idag.
Det var just i ett av våra samtal som hon fick in sin armbåge i sidan på mig, jag förtjänade den.

Vi stod och pratade om min son André om att han går i särskola och inte har så många vänner. Jag sa att ingen är nog egentligen dum mot honom och han har ju ett par vänner men han är väldigt mycket själv.
"Han är väl inte den som de andra vill hänga med antar jag", sa jag.
Det var då hon fick in sin kommentar:
- Nä då vet du kanske hur jag kände det.
Hon behövde inte säga mer än så för att få mig att känna mig som en fullkomlig idiot och skitstövel.

Så ja idag när jag såg filmen Återträffen så var det henne jag tänkte på.
Hon fick kanske inte min uppmärksamhet i skolan men hon fick den verkligen nu ikväll.

Idag kom vi hem från semestern och det första jag gjorde var att testa ett par byxor som inte gick att knäppa när jag gick med i viktväktarna online 1/7-14.
Idag nästan 7 kg lättare fick jag på mig dem och kunde knäppa men de sitter fortfarande för tajt, kanske sitter de perfekt om ett par veckor. Jag provade även min förlovningsring som jag inte fick över knogen innan vi åkte till Jämtland för 2,5 vecka sedan. Den gick på nu!!!!
Sitter dock precis så om man svullnar lite så fastnar den. Den får också avvakta ett litet tag till. Men iaf båda sakerna gick på nu! Underbar känsla att på mer än bara vågen se att något har hänt.

Jag var så sugen på något nu ikväll och det var nästan så att jag sket i allt vad poängräkning heter och bara tänkte proppa i mig godis, som en form av belöning.
Det är väl ändå den sämsta belöning jag kan ge mig själv.
Istället tog vi en härlig promenad med den nya barnvagnen som vi köpte i Tyskland för tre veckor sedan. Jag hann knappt använda den innan vi åkte till Jämtland där vi har en äldre vagn för att slippa ta plats i bagagen.
Min belöning fick bli att köra den fina vagnen. I affären tänkte jag återigen "belöna" mig med massa godis men ångrade mig i sista sekund och kom fram till att fruktsallad är minst lika gott.
Ett bad och sedan fruktsallad samt en film är en bra belöning.

Jag har som första delmål genom viktväktarna att gå ned till 73 kg. När jag har klarat det ska jag kosta på mig en hair makeover. Jag känner att mitt hår behöver det rätt snart så det är bara att kämpa vidare. Jag hade som mål att gå ner till 75 kg till första vägningen efter semestern vilket är nu på Tisdags. Jag vägde mig nyss och nu på kvällen väger jag 75,6 så ja om jag håller mig till mina points så ska jag klara det. Belöningen får väl bli äran att klarat mitt egensatta första delmål.

Jag SKA fixa det, jag SKA......

Jag ifrågasatte en kille som tyckte att det var ett smart drag att ta på sig solglasögon och dra ner solskyddet för att undkomma fartkameror. Jag frågade om det inte var enklare att sänka farten.
Som svar fick jag att jag jävla kärring jävel minsann kunde ta mina moralpredikningar på söndagsskolan.
Så sagt och gjort, bloggen blir för tillfället en söndagsskola mitt i veckan och den jävla kärringen tänker minsann tala högt och tydligt. Jag kör för fort och jag har fått böter för det, de står jag för och jag betalade fast det sved. Det ska svida och kännas, allt annat vore ju dumt.

MEN i två veckor har jag befunnit mig på vårt fritidsställe i Jämtland, en liten ort som heter Hällesjö. Liksom många andra mindre orter består Hällesjö nästan enbart av en genomgående landsväg och husen ligger på varsida om vägen samt uppe i skogen. Vägen som går igenom byn leder bla till Sundsvall så den är väl trafikerad och märkt med hastigheten 50. Här kör även stora timmerbilar i fullfart rakt igenom byn.

Som jag skrev i tidigare blogginlägg så håller jag på att kämpa mig ner i vikt och det innebär även att jag tar mig ljuva kvällspromenader med min ögonsten Tristan i barnvagnen.
För att ens kunna ta mig någonstans så måste jag ut på landsvägen och gå på den, jag har aldrig tidigare tänkt på hur jäkla otrevligt det är att gå med barnvagn på en väg där folk fullkomligt skiter i att sakta ner, de bara blåser förbi och jag överdriver inte när jag säger att det skakar i barnvagnen. Det är väldigt få som saktar ner, de få som gör det eller håller hastigheten får mitt leende och ett vinkande som tack.
Det borde inte behövas, jag ska inte behöva tacka folk för att de är rädda om mitt och Tristans liv. Det borde vara en självklarhet.
Jag vet att det är lätt att man bara kör på utan att man tänker på det, det är just därför jag skriver detta. Det är först när man går där och känner oron över att någon ska ta med sig barnvagnen i farten som man tänker på det.
Visst man kan tycka att jag har ett val, jag kan stanna hemma och skita i promenaden men NEJ varför ska jag behöva göra det.
Det finns en anledning att vägeneär märkt med 50.

Nej här finns inga poliser och heller inga fartkameror men här finns människor och djur, folk borde ha mer respekt för dem än vad de har för polisen och fartkameror.
Rädslan att skada någon eller ha ihjäl någon borde vara större än rädslan över att få böter eller bli av med körkortet.
Jag skulle vilja se den som tar på sig solglasögon och drar ned solskyddet för att slippa undan skulden efter att de kört ihjäl en bebis eller överhuvudtaget skadat en människa eller ett djur för att man ansåg sig ha rätten att skita i hastighetsbegränsningen. Det finns ingenting i världen som kan ta bort den skulden man bär då, den bär man med sig hela livet kan jag lova.

För några år sedan innan jag fick veta att jag har hypotyreos (för låg ämnesomsättning) så började jag gå upp lite i vikt. Det kom liksom smygandes och var svåra att bli av med. Jag tyckte ändå att det inte gjorde så mycket eftersom jag fortfarande kunde ha mina gamla kläder.
När jag sedan slutade röka när vi försökte få barn så kom några kilon till och ännu mera kilon bara smög sig på när jag gick på hormonbehandling inför provrörsbefruktningen. Tillslut kunde jag inte ha mina gamla kläder utan jag gick upp en storlek och tyckte det var skitjobbigt men i det läget var tillvaron jobbig nog ändå och att gå ner i vikt var inte något jag hade klarat av mitt uppe i missfall och kampen som var under den tiden. När jag sedan blev gravid gick jag upp ytterligare 14 kilo.
Jag var glad att det inte blev mer än så för de kilona rann av mig rätt fort.
De som sitter kvar är de innan graviditeten och det är de som är svåra att bli av med.

Att jag skriver detta beror främst på ett uttalande jag läste idag. Någon undrade hur en människa kan passera över 70 kilo utan att se sig i spegeln och må dåligt.
"Det är ju bara att sluta ligga på soffan och äta chips" tycker personen ifråga som själv vägde 52 kilo.
Ja det är lätt att tycka så, jag tyckte själv när jag vägde 65 att jag var tjock förr eftersom 60-62 kilo var den vikten jag brukade ligga på när jag var som mest tränad. Sen tyckte jag att 65 var bra för då hade jag gått upp till 70 kilo därefter började gränsen öka mer och mer. Det är väl därför det kallas "det smyger sig på en"

Jag tycker man ska vara försiktig med att döma folk när man inte vet bakgrunden, det spelar väl ingen roll hur eller varför man gått upp i vikt.

Min andra anledning till detta inlägg är väl som med så mycket annat jag skriver om, jag vill ha pepp och stöd för att kunna bli av med mina kilon. Om jag är öppen så har jag svårare att ge upp har jag märkt.
Men NEJ detta ska inte bli ännu en bantningsblogg i raden av alla andra.
Den är fortfarande en blogg om vardagen så som den alltid varit och alltid kommer vara.

Just nu har jag iaf gått ner 4,3 kilo de 3 första veckorna med hjälp av viktväktarna online, ja jag vet att det finns massa olika metoder men detta är vad jag har fallit för och trivs med, de tar dessutom hänsyn till att jag ammar. Nu måste jag erkänna att det blivit lite slarv ett par gånger då vi är på semester men jag går iaf sakta men säkert neråt. Jag startade på 82 kilo och målet är runt 62-65 kilo så nu när det är officiellt så hoppas jag att jag kan kämpa med ert stöd och pepp för att nå dit.

Jag har vägningsdag imorgon så jag är inte helt hundra på hur mkt det är men förra veckan var det -4,3 kg, har jag tur är det lite mer imorgon :-)