När många av oss diskuterar i olika samhällsfrågor och annat så är vårt största argument skattepengar.
Jo så är det, när det gäller våra skattepengar är vi giriga. Vad är vi beredda att betala för? Vi klagar gärna på sjukvården och när saker läggs ned. Men vi är heller inte beredda att lägga pengar på det. Vi ska ha billig och bra sjukvård, barnomsorg och skola men vi ska ha låg skatt. Vi ska kunna överleva när vi är arbetslösa, pensionärer och sjukskrivna men vi är inte beredda att betala för det. Vad är nödvändigt och vad är onödigt? Åsikterna är olika beroende på vilka personer vi är, vilka liv vi lever. Jag säger inget om det för visst anser man att ens egna intressen kommer i första hand. Människan kan vara fruktansvärt egoistisk när det gäller pengar.
Jag säger inte att alla är det, nej långt ifrån, det finns så många godhjärtade. Så många som gör så otroligt mycket för andra, helt oegoistiska. Helt utan baktankar. Jag beundrar er så otroligt mycket.

Men det faller sig naturligt nu mitt i våran behandling för barnlöshet att jag läser extra mycket om åsikterna kring hjälpen man får när man inte kan få barn. Vissa bekostar det själva med minst 25000 kr för 3 försök medans andra väljer att gå via landstinget där man får 3 försök till reducerat pris. Åsikterna angående detta är spridda. Vissa anser att de inte vill bekosta detta med sina skattepengar andra tycker det är självklart. Jag påstår att alla barn oavsett hur de kommer till bekostas av skattebetalarna. Ja även när de ligger i magen, från det att kvinnan blir gravid bekostas kontroller, ev ledighet och annat med skattepengar. Detta barnet kommer under sin uppväxt hela tiden bekostas av skattebetalarna.
Enda skillnaden är att själva "tillverkningen" inte gör det.
Jag tar åt mig när jag läser många av motståndarnas åsikter, några mer elaka än andra. Vissa är till och med riktigt grymma. Tex att om man inte kan få barn naturligt så bör man inse att man inte ska ha barn. "Man har förmodligen dåliga gener som inte borde föras vidare". Jag önskar självklart att vi slapp genomgå detta.
Det finns de som får barn som inte borde ha det, många av de oönskade barnen kostar bra mycket mer än ett provrörsbarn. Ja det kostar till och med skattepengar när par inte vill ha barn, p-piller, spiraler, aborter och liknande är också reducerade priser.
Ibland bör man tänka efter innan man börjar tycka saker.

Se på andra länder med lägre skatt, se vad vi får för den skatten vi betalar och var inte så egoistiska. Alla får vi del av skattepengarna någon gång i livet. Jag håller med om att man blir förbannad när man läser om div fester, resor och lägenheter våra pengar går till, jag är helt och hållet emot sådant.
Jag håller också med om att man kanske kan fördela skattepengarna på bättre sätt än vad som görs.
Men jag håller inte med om att skatten är onödig. Jag tycker inte vården, mediciner, barnomsorg, skola och stödet för arbetslösa, sjuka och pensionärer ska drabbas för att jag är girig och inte vill dra mitt strå till stacken. Jag tycker heller inte att jag ska bli "avundsjuk" för att andra får större del av skatten, jag har nämligen inte en aning om vad som kommer hända mig själv i framtiden. Jag har inte en aning om när jag kommer ha användning för de där skattepengarna.
Det är en känslig fråga, pengar är ett känsligt ämne och människan tycks gå över lik för att komma åt dem.
Det är pappers lappar och metallbitar, ändå gör vi allt för dem.

Imorse vaknade jag som jag oftast brukar göra vänd mot sovrumsfönstret, jag tittade ut mellan rullgardinen och fönsterkarmen och såg en blå himmel. Det är märkligt det där för det brukar vara blå himmel när jag tittar ut där på helgerna och när jag sedan kliver upp så visar det sig att det inte alls är så fint väder som jag trodde.

Denna morgonen var inget undantag men vi hade redan bestämt oss för att det skulle bli en skogspromenad så vi tänkte inte ändra på den planen. Det regnade ju iallafall inte och vi har ju varma kläder att ta på oss.

På facebook var det dock lite delade meningar om hurvida man ska vistas i skogen eller inte då det är älgjakt, jag har för mig att det är på egen risk men att man bör ha färgglada kläder eller reflexväst.

Jag tänkte verkligen inte ändra på planerna utan vi fick väl gå med livet som insats då helt enkelt.

Vi hade nämligen bestämt oss för att gå till Karolinerstugan och grilla, vi kunde ju dessutom sitta inne i stugan så vi var inte så väderberoende mer än på vägen dit.

Vi packade väskan med kaffe, kakor, korv och bröd, därefter gav vi oss iväg.

Starten för vandringen ligger i en ort som heter Järbo och det är ca 1,5 mil dit så det fick bli bil den biten.

Vid parkeringen finns det en stuga där soldaterna övernattade förr och därför kallas den för soldattorpet, den är precis som karolinerstugan öppen för allmänheten men då behöver man inte gå. Till karolinerstugan får man gå 5-6 km genom skogen och det var ju vandringen vi ville ha.

Soldattorpet

Nu kunde våran vandring börja och det blev åt helt fel håll och det tog en liten stund innan jag kom på det. Det var trots allt 18 år sedan jag gick här senast så det är ju inte så lätt att minnas. Vi vände om och hamnade rätt. Den rätta vägen var ju till och med uppmärkt med "Karl X11 väg" och började med en grusväg på ca 1 km innan man skulle svänga in i skogen. Det var då jag fick syn på 2 jägare och kände att vi nog bör vända om iallafall. De kanske tyckte att vi var totalt knäppa som skulle in i skogen under älgjakten. Nu hade de ju redan sett oss så jag gick fram och frågade om man kunde gå till karolinerstugan utan att bli skjuten.

- Ja vi har pass på andra sidan och så länge man inte ser ut som en älg är det ingen fara, de skrattade.

Tydligen såg vi inte ut som älgar utan det var bara att passera in i skogen.

Efter någon kilometer såg vi spår av älg och risken för att jägarna skulle hålla till där älgen gått verkar ju minimal, så smart är nog skogens konung att han håller sig borta från fienden. Jag kände mig därför trygg vad gällde den biten men lite nervös över vad vi skulle göra om vi plötsligt dök på en älg.

Vi gick vidare utan att varken se älg eller jägare, vi bara njöt av naturen och tystnaden. Snart skulle vi sitta i stugan och drícka kaffe, titta in i elden och grilla korv...... JÄKLAR...... jag hade glömt tändstickor!!!

Som gammal rökare är jag ju van vid att alltid ha eld i fickan men jag har ju slutat röka. Att vända om var inte ens att tänka på utan vi fick hoppas att någon glömt eller lämnat kvar tändstickor någon gång.

Vi fortsatte gå, plötsligt hörde vi ljud, det kom närmre och det kom mot oss. Vi såg ett gäng ungdomar, de måste varit ca 10-15 st och de hade en vuxen med sig. Vilken tur för då kunde jag fråga om han hade tändstickor, de måste ju varit i karolinerstugan. Ja visst hade han tändstickor och vi fick en ask av honom. Vi nöjt, vandrade vidare och på hela vägen fram till stugan mötte vi nog totalt 40 ungdomar och ett 10-tal vuxna i omgångar. Vid ett möte frågade en av ungdomarna oss om vi verkligen gick där frivilligt?! Jag tänkte på hur underbart det var att vara ute i naturen och svarade ja med ett leende, följt av frågan:

- Gör inte ni det?

- Näääää.... vi är här på konfirmationsträff

- ja men det är ju frivilligt sa jag och hade fortfarande kvar mitt fåniga leende.

Minns jag tillbaka så vet jag inte om jag själv konfirmerade mig för att jag faktiskt ville eller om det var för sakens skull och ja presenterna kanske. Men jag har nog däremot aldrig undrat hur folk kunde gå runt i skogen frivilligt, jag har alltid älskat skogen och naturen. Jag var mycket ute och lekte i skogen hemma hos mormor och morfar i Norge och jag älskade att sitta på klipporna och titta ut på havet när vi var i sommarstugan. Jag har alltid varit ute i naturen frivilligt och kan inte förstå hur någon kan ha något emot detta.

Efter en bit vandring till så kom vi tillslut fram till målet, det var till och med vackrare än vad jag minns.

Men nej, det var fullt med fyrhjulingar där och massa folk, kanske tillhörde de konfirmanderna vi mötte tidigare och var på väg därifrån. Jag hörde hur de pratade norska så min tanke var fel. Däremot var de faktiskt på väg därifrån så det var bara för oss att kliva in i stugan och bara njuta. Det var ju det vi kom dit för, att bli ett med naturen.

Att bli skjuten av någon jägare var nog det minsta vi behövde oroa oss för, det enda som möjligtvis skulle kunna hända var nog att min kropp skulle bli så chockad av vandringen så att den skulle reagera med att ge mig en hjärtinfarkt eller något men inte ens det hände. Jag tror däremot att mitt hjärta och mina leder njöt lika mycket som mitt sinne. This is life tänkte jag för mig själv då jag tittade ut över sjön.

För de som inte har läst min blogg helt och hållet och därför missat min och familjens hobby, att dra oss tillbaka till 1800-talet och leva westernliv, får jag nog förklara detta inlägg lite kortfattat.

Egentligen behöver jag ju inte säga mer än så, vi förflyttar oss till 1800-talets vilda västern, klär oss och lever därefter så gott det går. Vi förvandlas då till Rosetta (som min blogg är döpt efter) en glädjeflicka som drömmer om att hitta en cowboy som kan försörja henne. Mr Simson som är lite av varje, oftast the undertaker och barberare men får även äran att rycka in som Vice Sheriff då och då. Sist och även minst har vi Whipping Boy.

Han är Rosettas son och vem som är far till honom i westernlivet tåls ju att funderas på, olycksfall i arbetet kan man säga lite skämtsamt. Mr Simson är ju en god vän till Rosetta så han har tagit på sig papparollen för att det inte ska pratas för mycket. Grabben har iallafall börjat intressera sig av lasson och piskor, därav namnet.

Efter denna kortfattade inledningen tar jag er nu till dagens blogginlägg: Rosettas äventyr, besöket i Rock River City.

Igår (Lördag) drogs tiden tillbaka till 1877, Rosetta, Mr Simson och Whipping Boy tog dilligensen (en Volvo 850 Turbo) till Rock River City (i Strömstad). De hade hört att det skulle vara fest i byn och tänkte därför göra ett besök för att försöka knyta nya vänskapsband. De hade bokat rum på hotellet och var en aning nervösa då de for. De hade ju bara hört talas om byborna och trots att de bara hört gott om dem så kändes det lite nervöst.

Jag kan säga att jag själv var lite orolig över hur det skulle gå för dessa tre i en ny stad med nya människor.

Ja Mr Simson var jag inte orolig för, han brukar sällan göra något väsen av sig och absolut inte bland nya människor. Han försökte inte ens sälja några konstiga livselexir eller spränga någon i luften. Jag är i och för sig lite orolig över den där kladdiga kladdkakan han hade bakat och det vet vi inte än om alla verkligen överlever. Vi lär väl få höra det via röksignaler senare. Whipping Boy brukar ju också ha en låg profil de första timmarna men när han väl checkat av folk så brukar han gå bra ihop med de flesta.

Ja jag var som ni förstår mest orolig för Rosetta som kan ha svårt att uppföra sig och eftersom hon är svag för pengar så är det ju kunder hon försöker ragga vart hon än kommer. Detta passar sig kanske inte när männen är gifta eller så.

Dessutom är ju tjejen halvnorsk och blondin vilket gör att hon har lite otur när hon tänker ibland eller ganska ofta.

Rosetta överraskade dock och var blyg, tyst och oskuldsfull. De flesta av byborna visade sig vara norska och hon var dessutom inte ensam blondin så hon kände sig väldigt hemma i byn efter ett tag. Här trodde t.o.m någon av byborna att man skulle stå på hästarna och inte sitta på dem så ja det fanns dem som var dummare än henne.

Detta kommer gå bra tänkte hon för sig själv.

Att komma till ett nytt ställe med okända männsikor och redan från första dagen leva ganska tätt ihop, man har ett relativt litet utrymme, äter ihop, umgås från början till slut iklädda westernkläder och t.o.m säger godnatt och god morgon till varandra från första gången man ses, tillhör ju inte det vanliga.

Men har man gemensamma intressen vilket alla hade så blir detta inte så konstigt. Att Rock River City dessutom bara verkar innehålla gästvänliga och trevliga människor gjorde ju saken mycket lättare för Rosetta, Mr Simson och Whipping Boy. Ja det är klart att de inte helt kunde känna sig som hemma och tog väl inte för sig så hemskt mycket för det tar ju ett tag innan man kommer in i nya grupper med deras rutiner och vanor.

Men jag tror faktiskt att de skötte sig hyfsat bra ändå och huvudsaken är nog att man visar att man vill hjälpa till, det andra kommer med tiden.

Efter att de grillat och haft lite samkväm vid elden så hade den första nervositeten redan släppt.

Därefter var det dags för westernfilm inne i saloon och på en saloon brukar de flesta hämningar släppa, det blev en riktigt trevlig kväll.

Men framåt midnatt blev det dags att säga godnatt då var och en drog sig till sitt krypin. Något kallt men med varma kläder och sovsäck så blev natten trivsam.

På morgonen vaknade Rosetta av solen som sken in genom hotellfönstret, en liten gris gick utanför och nöffade, fåren bräkte på ängen och någon hade tänt elden vid spisplatsen. Hon gick ut på balkongen och tittade ut över byn, det var en vacker morgon och hon kände att här trivs hon som fisken i havet. Hit ville hon komma igen.

Det blev frukost och lite umgänge innan det var dags för att plocka undan i byn inför vintern. Nu kändes det sådär osäkert igen, vad kan man hjälpa till med och hur brukar de göra? Man vill ju så gärna hjälpa till.

Mr Simson var på hugget som alltid och hjälpte till att bära och försöka se vart det kan finnas en uppgift för honom.

Det är inte lätt i början och speciellt när man inte vet vart saker ska stå och vad som faktiskt ska göras, man är så rädd att det blir fel. Rosetta kände sig helt hopplös i detta läget men det föll sig ganska naturligt ändå, frågar man om man kan hjälpa till så finns det alltid någon som är tacksam för en hjälpande hand.

Dagen flöt på och det blev dags för lunch, en underbart god cowboygryta med bönor,köttfärs och lite grönsaker, percis som det ska vara i en westernby. Rosetta insåg dock att detta var sista gången för i år som hon skulle sitta vid elden i en westernstad, med i detta fallet nyfunna vänner och njuta av en cowboygryta.

För allting har ett slut, verkligheten tar över och det var dags att återvända till 2012, Rosetta, Mr Simson och Whipping Boy skulle nu förbli nedpackade tills nästa år. Hösten är alltid vemodig, den innebär slutet, ja iallafall för dessa tre. Då går de i ide för att sedan få vakna upp när snön börjar smälta och våren lockar fram dem igen.

Som jag och Rosetta brukar säga: vi tar inte farväl, vi säger på återseende.

Denna bilden är egentligen från midsommar på Old Trail Town men den passade bra som sista bilden för i år

Nu sitter jag här med 2 askar nässpray och en innhållsförteckning som man förväntas kunna förstå, användaranvisning och möjliga biverkningar. Suprecur 0,15 mg och 3 doser om dagen i vardera näsborre, böj dig bakåt efter sprayning.

Jaha okej, hm.... hur sjutton får man ihop "spraypumpen" med själva vätskan undrar jag då.

Ja hon visade mig när jag var på kvinnokliniken i Göteborg men det var ju länge sedan och då var det så långt borta tills jag skulle börja så jag tänkte inte så mycket på det då. Nu plötsligt är det bara 2 dagar kvar, på Fredag är det dags att börja denna hormonbehandling som är första steget till ett barn, förhoppningsvis vill jag tillägga.

Jag har haft lång tid på mig att ta reda på saker och nu sitter jag här helt ovetande och läser biverkningar.

Vanliga är bla viktuppgång, SOM om jag inte har gått upp tillräckligt nu i mitt rökstopp, hur tjock ska jag bli?!

Det låter jäkligt ytligt men jag får verkligen inte gå upp mer nu, jag blir verkligen deprimerad på riktigt.

Jag pustar..... suckar..... och tänker, fan nu måste jag verkligen verkligen ta tag i detta med motion.

Jag fattar inte varför jag lovar mig själv att komma igång och sen inte är motiverad att göra det, vad är det som krävs för att jag ska ta mig i kragen? Jag har ju slutat röka, jag klarar ju allt om jag klarar det.

Så läser jag vidare på vanliga biverkningar och ser då trötthet och dåsighet, där sket sig kanske träningen med en gång tänker jag och fortsätter läsa.....  Huvudvärk, hjärtklappning, ökad eller minskad hudbehåring, sömnrubbningar, värmekänsla, svettningar och minskad sexlust...... Alltså är inte tanken att jag ska bli gravid?!

Hur ska det gå till när jag kommer vara en fet, hårig, svettig, trött klimkateriekossa utan sexlust??????

Ja i och för sig kommer det ju bli provrör så vi behöver ju inte ha någon närhet men jag vill ju gärna ha en pappa till det eventuella underverket och frågan är, kommer Roger stanna kvar om jag förvandlas till den ovannämnda person?

Klart att man tycker att det är värt riskerna att bli fet och allt det där och ja Roger stannar nog kvar, annars är han ju inget att ha men något orättvist tycker jag ändå att det är. Vissa kan tända ljus, äta räkor och dricka vin så är de gravida, andra "råkar glömma" skydd så är det kört men en annan ska behöva förvandlas till ett monster och ändå kanske inte få något resultat utav det. Jag håller tummar och tår att jag inte genomlider detta helsike utan att få lön för mödan. Nu börjar det kännas verkligt, på Fredag börjar första steget mot en eventuell graviditet.

Många tycker att bloggar och Facebook mest framkallar skvaller och skrytsamhet men jag vill påstå att det helt beror på hur man använder sina olika sidor.
Ja min Facebook sida är i och för sig mycket som dagbok och rätt så lättsam med en heldel ironi och man får nog ta mig med en nypa salt ibland men bloggen brukar jag försöka hålla fri från det kaos som ibland råder på Facebook, bloggen vill jag ha mer seriös för skrivandet är faktiskt lite heligt för mig.

Däremot har både bloggen och min Facebook sida stora fördelar och detta har jag inte minst märkt av det senaste dygnet då jag skrivit om inspirationen jag fick på bokmässan igår.
Min dröm om att få göra klart en bok och även kunna ge ut den.
Jag brukar inte tro på ödet men på Facebook fick jag heta tips i min inkorg och här på bloggen fick jag också tips om en skrivarsida.
Detta var även ett märkligt sammanträffande då tipsaren var en bloggare här på sidan som kallar sig spanaren55, jag råkade helt ärligt bara ramla in på den bloggen då jag tryckte på slumpa blogg och jag tyckte den var intressant vilket gjorde att jag lämnade en kommentar.
Därav var spanaren55 inne på min blogg och gav mig tipset om skrivarsidanO, kapitel 1.

Idag på morgonen satte jag mig och började titta på sidan, kände mig en aning förvirrad och tänkte lämna den lika snabbt. De som skrev där verkar för bra för att jag ska våga skriva något. Man lägger upp sina texter som böcker fast de ligger på internet.
Sådant kan ju inte jag, det verkar för svårt.
Men jag ville ändå inte ge mig och tänkte att jag testar med att lägga ut några av mina dikter. Det får väl bära eller brista, vad har jag att förlora?
Jag började fundera på ett namn på boken, sedan skulle jag försöka ta ett kort och fixa en framsida till den. Därefter började jag lägga in mina texter och jag hade absolut inte behövt göra färdigt allt idag men skrivarglädjen blev starkare och starkare, innan Söndagen var över hade jag gjort klart min första bok.
"Mitt Hjärtas Röst" dikter av Rose-Marie Tell
Den finns att läsa på www.kapitel1.se/rose-marie-tell/mitt-hjartas-rost<br />
Man får ju säkert inga böcker producerade för att man lägger dem där men det är bra träning för en nybörjare som mig. Och framförallt finns det människor där som är både kunniga och villiga att ge en tips och råd. Det är guld värt!
Vem vet någon gång kanske detta har inspirerat mig ännu mer och då kanske jag når mitt mål med att ro i land mitt dröm projekt.

Jag är inte direkt en bokmal och läser sällan "vanliga" böcker som deckare och romaner men däremot har jag hur mycket som helst när det gäller psykologi, föräldraskap, pedagogiska böcker och liknande. Det är sådana böcker som intresserar mig numera.
När jag var yngre läste jag mest sorgliga böcker om utsatta barn och djur och jag väljer nog fortfarande sådana böcker när jag väl läser "vanliga" böcker.

Idag var jag iallafall på bokmässan i Göteborg och det var ju såklart inte för att leta upp romaner utan jag hade läst att det var mycket intressant info om utbildning, psykologi och liknande, bl.a så skulle specialpedagogiska institutet vara där med info.
Och sist men inte minst så hade jag ju förbeställt boken: att förebygga livslångt utanförskap skriven av Lasse Mattila som jobbar i Färgelanda. www.lassemattila.com
En fantastisk människa som kämpar för barn och ungdomar som har det svårt. Han är även en fantastisk musiker och föreläsare, ja det mesta han gör verkar bli bra och det är svårt att inte se upp till och tycka om denna människa. Han inspirerar och är en förebild när det gäller att kämpa och tro på sig själv. Att göra det man vill och våga förverkliga sina drömmar.
Jag önskar så att jag hade det där drivet och kämpar glöden i mig.
Jag vill så mycket, tänker så mycket och hade kunnat gjort så mycket om
Jag bara visste hur.

När jag var på bokmässan så passade jag på att titta in i montern om författarskap, jag har ju en halvskriven "bok" i min dator och hade jag bara vetat hur så hade jag kunnat tänka mig att göra klart den och försökt få den tryckt. Jag fick en heldel info där och inte minst inspiration men det verkar så krångligt ändå.
Tänk om man bara kunde skriva och sen låta någon annan sköta resten utan att det kostar skjortan.
Det finns möjligheter att trycka privat MEN då bör det finnas pengar också.

Men jag ska skriva klart och kanske kan jag iaf få några ex tryckta, mest för min egen självkänslas skull och för att visa att jag kan bara jag vill.
Ja jag skriver klart och vad som händer därefter får vi se då, att göra färdigt det man påbörjat får en iallafall att växa och att tro på sig själv.

Ja idag inspirerades jag på bokmässan, ett ställe jag aldrig satt min fot på förr, jag kom dit såg mig omkring. Blev alldeles kallsvett av hysterin som jag upplevde där, så mycket folk och så många olika montrar. Jag trodde bibliotek var ett fridfullt ställe men detta var som om jag hamnat i Ullared.
Målinriktat letade jag först upp Lasse Mattila och sedan gick jag runt lite och försökte se sådär van och bildad ut.
För att få läget under kontroll fick det bli en kaffe på ett av fiken, jag kollade igenom kartan och förstod att C-hallen var stället för mig, det var där montrarna för psykologi, pedagogi och utbildning fanns. Jag går dit!
Frågan var bara hur jag hittar dit i detta hav av montrar? Det var som att orientera ungefär.
Och jag kände mig riktigt stolt då jag äntligen hittade fram.
Där plockade jag på mig massa info och köpte en och annan intressant bok. Fick endel visitkort och tips på bra hemsidor som är värt att besöka.
Efter detta kände jag mig nöjd och väldigt redo att åka hem.
Trots att jag kände en viss panikkänsla efter mina timmar på bokmässan så lämnade jag den med en heldel inspiration och idéer, vi får väl se vad det blir av det hela i framtiden.

Ja då var det Fredag IGEN, ändå tycker man att helgen är så avlägsen när det är Måndag.
Jag vet inte om jag är med där på dagarna emellan måndag och fredag, de dagarna finns liksom inte känns det som.

Nåväl det är iallafall dags att avnjuta ännu en helg och meningen verkar ju vara att man ska vara lite extra mysig såhär en Fredagskväll, vad är det för mysigt med att vara halvdöd undrar jag då?
Nog för att man kan sova länge imorgon men det hjälper ju inte mot min trötthet idag. Jag kanske ska börja med Lördagsmys istället.
Lördag är ju den ultimata dagen att vara mysig, man sover länge, har tid att göra sig lite snyggare och man har tid att vara extra trevlig och glad.
Men visst är det såhär vi tänker?
Man ska orka att vara mysig, trevlig och snygg, man ska orka att ha tid för varandra. Precis som om man offrar sig liksom. Som om det skulle vara jobbigt. Det är ju fan hemskt!
Är det så livet tillsammans ska vara?
Är det så det är?

Jo jag älskar Roger och jag älskar min son och jag älskar livet jag lever men ibland får mina 2 hjärnceller för sig att analysera saker, de börjar liksom ifrågasätta det jag gör och hur jag tänker. Ja visst det lät lite skrytsamt eller hur ;)
Men jag tror faktiskt inte att våran familj är speciellt olik andra familjer, handen på hjärtat, är vi?
Jag tror att det är såhär vi är många av oss. Helgerna, semestern och ja alla lediga dagar är dagar då vi känner att nu jävlar ska vi ha mysigt i familjen, nu jäklar har vi tid för varandra och så blir det inte alls som man tänkt sig.
Kanske är det så att vi faktiskt trivs i vardagen, vi trivs med familjelivet då man kommer från jobbet, lagar mat, avslutar kvällen med ett par timmar i soffan för att sedan lägga sig tillsammans och tacka för dagen.
Den vardagliga, vanliga och kanske inte så spännande dag men man har delat den med den man älskar.
Plötsligt dyker det upp små annorlunda händelser som bryter mönstret och de stunderna är mer värda om de inte dyker upp så ofta.

Jag anser att man kan sätta värde på varandra lika mycket även om man inte sätter av varje ledig dag åt att hålla handen.
Om jag mot all förmodan (hemska tanke) skulle förlora min familj så är det vardagen jag skulle sakna mest av allt. Det som jag kanske idag inte sätter lika stort värde på.
Så skippa det där tvångsmässiga och påklistrade mystramset och mys av det lilla istället.
Stunden vid TV:n, stunden innan ni somnar, frukosten på lördag och söndag. Njut av de stunderna som ni faktiskt skulle sakna allra mest.
Det är inte fredagskvällarna när man är tvingad att vara trevlig och mysig, iallafall inte för mig.

Livet är inte bara Fredagskvällar och helger. Lev livet varje dag!

Jag skulle ha städat idag och betalt räkningar plus en hel del andra saker. Träna borde jag också göra och vila lite eftersom jag har sovit så dåligt nu i en veckas tid.
Jag har vaknat flera gånger på natten av div märkliga drömmar, drömmar som jag inte minns men ändå gjort att jag känt mig nedstämd då jag vaknat.
Ja just det så hade André klipptid idag också så allt det andra skulle jag ju gjort efter han klippt sig.
André klippte sig iallafall och sedan åt vi men efter det blev det inte mycket mer gjort.

Jag fick hjärnsläpp och var på väg ut för att röka efter maten, hade glömt att jag inte röker längre men kom på det när jag skulle ta på mig tofflorna.
Jag kände mig plötsligt yr i huvudet och satte mig i soffan för att vila mig, den där yrseln har jag haft några dagar men det känns som någon form av trötthet.
När jag satt i soffan började jag frysa och satte därför på våran värmekamin, en "låtsas öppenspis". Den både värmer och skapar stämning i rummet.
Jag satt där i soffan under en filt och bara kopplade bort allt annat.
På TV:n var det något program om en prostituerad, hemlös knarkarbrud, ja det var så de presenterade henne eller hon presenterade sig så själv, 23 åriga Linnea.
Hon skulle få en ny chans i livet och vara med och bygga sitt eget hem, ett rum i en lada.
Att se hur hon levt sedan hon var 13-14 år fick mig att få lite ångest.
Jag gnäller för att jag inte orkar städa, laga mat, betala räkningar och träna.
Jag gnäller samtidigt över att mitt hem är stökigt och att jg är tjock.
Jag kan göra något åt min situation och det är egentligen ganska lätt.
Jag behöver egentligen inte anstränga mig så värst mycket.
Jag har ett hem, jag har råd med mat och räkningar och jag har en frisk kropp som kan träna. Jag har allt som Linnea förmodligen drömmer om.
Hon var glad att få sova i en säng och att hon äntligen sov en hel natt, jag gnäller för att kudden är knölig och att klockan ringer på morgonen för att jag måste gå till jobbet.

Ja där satt jag under min filt, i min skinnsoffa, i mitt vardagsrum, i mitt hus och tittade på den relativt nya platt TV:n medans den mysiga värmekaminen gjorde stämningen ännu mer avkopplande och tittade på denna tjejens kämpande.
Samtidigt som jag kände mig oerhört tacksam och välmående så kände jag en viss ångest, va fan gnäller jag för.
Hur mycket behöver jag egentligen anstränga mig för att göra mina sysslor och även försöka ta tag i vikten? Hur ansträngande skulle det egentligen behöva vara?
Allvarligt, jag sätter mig hellre och myser i soffan och tittar på en stackars tjej som verkligen har rätten att gnälla över hur tufft livet är.
Jag kan då verkligen inte gnälla på att tiden inte räcker till, nej jag är helt enkelt rent ut sagt: LAT OCH BEKVÄM