Jag tänker inte skriva om senaste veckans debatt om pepparkakor, traditioner och Kalle Anka. Jag tänker inte yttra min fasa över de rasistiska åsikter jag läst lite överallt det sista.

Men när jag på flera ställen läst om folk som faktiskt anser sin jul förstörd pga att 3 sekunder i Kalle Anka tas bort så måste jag ändå försöka att tina upp lite frusna hjärtan. Försöka få folk att iallafall fundera över vad julen är för dem. Är det bara Kalle Anka? Om så är fallet så har ni nog inte mycket jul att få förstörd.

För ett tag sedan skrev jag om en vän som avled i en olycka. Hans familjs jul är förstörd, jag har vänner som förlorat barn och som skulle haft ett barn dela julen med men nu måste de istället sakna dem. Jag har vänner som är sjuka i cancer och inte kommer orka fira julen. Det finns de som precis blivit arbetslösa och inte har råd att fira julen på samma sätt som de brukar, det finns hemlösa och fattiga här i landet.
Jag kommer själv sakna min pappa i jul och jag kan inte skriva och klaga hos någon för att han togs ifrån mig.
Jag kan inte skicka ett argt inlägg till SVT eller någonstans att min jul är förstörd, jag kan inte klaga på någon att min tradition för alltid har ändrats.

Jag är glad över att jag kan fira julen med min familj, min mamma, min syster med familj och min bror som kommer från tyskland med sin familj. Vi har råd med mat på bordet och vi har råd att ge barnen julklappar.
Kalle Anka är ett inslag vi kommer se men det betyder inte allt.
Jag har allt jag behöver med eller utan Kalle Anka.

Alla som saknar nära och kära,alla som är sjuka, uteliggare och de som inte har råd med julen finns med mig i mina tankar och jag har inte hört någon av dem klaga över att julen är förstörd. De försöker så gott det går att acceptera det som hänt, att överleva ändå.

Det borde alla med frusna hjärtan också försöka göra.
Då kanske även ni får en riktigt bra jul!

Idag när jag var påväg till jobbet så hörde jag på radion att det är Nobeldagen och det var då jag kom på att vi ska träffas med Färgelanda skrivförening. Temat var "I väntan på Nobelpriset". Jag hade givetvis inte ens skrivit något och vad vet jag om Nobelpriset? Ingenting! Men jag vet att det brukar hållas en pampig fest i samband med detta.

Jag började fundera och jag kan verkligen inte skriva om saker som inte berör mig, kan inte bara skriva utan känsla. Jag tolkade helt enkelt ämnet på mitt egna lilla vis och innan klockan var 18:00 så hade jag faktiskt hunnit att skriva ned mina tankar och resultatet blev följande:

En objuden Nobelgäst

Hasse, en av alla Stockholms uteliggare har lyckats ta sig förbi vakterna utanför stadshuset och står gömd vid ett fönster där han har första parkett för att se in till den Blå Hallen där Nobelfesten hålls denna kalla Decemberkväll.
Han är inte ett dugg intresserad av vem som vinner något Nobelpris fast man kan tro det eftersom han stått där flera år i rad. Nej han är där för att titta på maten och för ett ögonblick drömma sig bort, låtsas att han är en av gästerna.

Många kan ju tycka att det är att plåga sig själv alltför mycket. Han blir ju varken mätt eller lycklig av att stå ute i över 10 minus och titta in i värmen. Dessutom är det väldigt kalla vindar denna kväll och snön yr omkring runt honom. Men han står kvar som om han vore ett barn som smyger på mamma när hon packar in julklappar.

Damerna inne på festen är eleganta och inte alls som de kvinnor han träffar ute på gatan. De enda bekymmer de har är hur de kommer att uppfattas utav media och vad de kommer skriva, vem kommer bli korad till att ha den vackraste klänningen och vem kommer på festen med vem. Vem hade roligast och vem gjorde bort sig?
Nu kommer maten in och Hasse tittar med spänning bort mot trappan, servitörerna har bara en tanke, att inte ramla. Han önskar nästan att någon gjorde det så det hände något kul där inne.

Kocken är nog mest orolig över vad han kommer få för kritik på maten i år.
Ja de lever ganska bekymmerslösa liv i Hasses ögon. Han tittade på maten och det riktigt vattnades i munnen på honom. Hur kan man ens ge dålig kritik på den?
De har då aldrig smakat på en kall hamburgare som legat några dagar i en soptunna.

Hans ögon är nu väldigt stora och han har tryckt näsan tätt mot fönstret, tänk om han bara kunde få känna en liten liten doft av maten. Han försöker minnas när han senast åt sig riktigt mätt men kan inte tänka så långt tillbaka för han har förträngt tiden från förr. Det gör för ont att minnas. Efter olyckan för över 10 år sedan då hans fru och dotter omkom så har flaskan varit hans enda vän. Den får honom att glömma.

Men jo föresten en gång blev han faktiskt riktigt mätt. Det var när syföreningen hade picknick vid en sjö och han bara råkade ha vägarna förbi. Han skrattar för sig själv när han tänker på den där sommardagen i Juni 2009 eller var det kanske 2010, det kanske till och med var i Juli? Äsch skitsamma tänkte han, vem har koll på veckodagar, månader och år? Varmt var det iallafall den dagen. Kärringarna i syföreningen fick för sig att bada och det var då Hasse passade på att springa snabbt förbi och stjäla deras stora fikakorg.
Oj ett sådant liv det blev på dem, de både skrek och rusade efter honom men de hann aldrig ikapp. Han borde ju fått Nobelpriset för den geniala ideén. Den dagen blev han rejält mätt och han bjöd även Göran och Magdalena på ett fint mål. Han hade inte ens dåligt samvete efteråt. Nej varför skulle han ha det? De där tjocka kärringarna såg inte ut att behöva någon mat. Hade de varit smalare hade de kanske hunnit ifatt honom.
Han tycker själv att han gjorde dem en tjänst, de fick ju både springa och banta den dagen.

OJ! Nu ska de skåla där inne i Blå Hallen och detta vill Hasse inte missa. Han tar upp sin flaska och höjer den en aning samtidigt som han nickar högtidligt och med hög röst säger:
- Skål på er!
Hasse hostar otäckt och det kommer ännu en gång blod ur munnen. Han fattar inte vad det är han dragit på sig, kan det vara lunginflammation? Han lutar sig mot fönstret och försöker känna värmen men det är bara kallt. Han känner sig lite trött och frusen så han tar upp sin slitna filt och sveper om sig, sätter sig ned med ryggen mot väggen.

Plötsligt befinner han sig inne på festen med kammat hår, snygg och ren, precis som förr. Kläderna han har på sig är finare än han någonsin kunde drömma om. De måste vara hemskt dyra tänkte han. Maten smakar ljuvligt och drycken likaså. Det här är annat än vad han är van vid ute på gatan. Det var länge sedan han kände sig så här lycklig, han skrattade och sjöng tillsammans med de andra gästerna på festen. Då kom det fram en liten flicka på runt 7 år med ljust lockigt hår och blå ögon. Hon såg ut som en liten ängel.
Hon sträckte fram handen och log åt honom samtidigt som hon sa:
- Pappa, kom och dansa med mig och mamma.
Hasse förstod nu att detta bara var en dröm men han var så lycklig att han aldrig mer ville vakna.

Morgonen därpå kom en polis gående förbi, han tittade på Hasse och puttade lite lätt på honom:
- Här kan du inte ligga, Upp med dig!
Hasse rörde sig inte, han var helt förstenad med ett leende på läpparna. Polisen tog upp sin telefon och slog ett nummer.
- Ja hejsan det är Karlsson, jag tror minsann att våran pratsamma vän Hasse har lämnat denna eländiga värld.

Ja förutom blod runt munnen så ser han oförskämt lycklig ut.
Han måste ha väntat på Nobelpriset för han sitter utanför stadshuset. Jag väntar här så kan väl ni skicka hit en bil.

Karlsson sätter sig bredvid Hasse och ser då att han har något i handen.
- vad har du här kompis?
Han bryter försiktigt upp Hasses nedfrusna hand och hittar ett fotografi på en vacker kvinna och en stilig man, mitt emellan sig har de en liten bebis. De ser lyckliga ut.
- Jasså det är hos dem du är nu, ja det är du värd. Det var inget dåligt Nobelpris du vann igår Hasse.

Det bästa priset man kan få, med tanke på omständigheterna.
Vila i frid, det kommer bli tomt på gatorna utan dig.

Just nu sitter jag i min saloon och har precis delat en stund med 100-tals andra runt om i hela Sverige.
En sorgsen stund, en minnestund.
Jag har framför mig ett altare med en cowboyhatt, ros, revolver, krutpåsar, ett strumpeband, ett kort på vännerna i peacemakers westernshow och ett hjärta av värmeljus.
Ikväll 19:00 var vi många många över hela landet som tände ljus för våran älskade vän Lennart Larsson även kallad kocken som omkom i en tragisk bilolycka natten till igår.

Sakerna på bordet är saker jag förknippar med honom, ljusen symboliserar vänskapen och värmen. Ljusen skiner för honom, hans familj och alla mina westernvänner som jag skulle vilja vara nära nu.
Ända sedan telefonsamtalet jag fick av mamma igår morse så har han och alla vännerna funnits i mina tankar hela tiden.
Ännu en gång blir jag påmind om att aldrig ta någon förgiven, att ta vara på de man älskar och uppskatta det jag har.

Jag träffade inte kocken varje dag och vi pratade heller inte varje dag men de stunderna vi hade ute på alla westernevenemang är oförglömliga.
Några nyårsaftnar och andra trevliga stunder utanför westernlivet är också oförglömliga.
Vännerna i Peacemakers och alla andra westernvänner som är utspridda i hela landet finns i mina tankar även på vintern. Man saknar och man längtar.
Jag vet att jag alltid kan ringa och att jag alltid är välkommen när jag har vägarna förbi. Man tror att de alltid ska finnas där och att vi snart ses igen....
Men plötsligt rycks någon bort, plötsligt förändras allt.
Det är då man inser att man borde tittat in när man var nära eller att man skulle ringt medan man kunde.

Kocken ringde då och då bara för att höra hur det var, vad vi gjorde och för att prata. Jag kommer sakna de samtalen nu. Jag kommer sakna hans bamsekramar när vi ses och jag kommer sakna hans omtanke och hans förmåga att liva upp saker och ting. Han var full av energi och hyss, han var full av värme.

När jag för några år sedan körde av vägen då jag var påväg till ett westernevenemang i Holmsveden så var det ingen tvekan om att kocken ställde upp att köra Roger till olycksplatsen. Kocken ville vara vid min och Andrés sida och det var en självklarhet för honom att han satt långt in på natten med mig, Roger och André på Gävle sjukhus.
Det gick bra för både mig och André men jag var hemskt chockad och ledsen så jag behövde sällskapet mer än någonsin.
Kvällen därpå såg jag kocken sitta och gråta och när jag frågade varför så svarade han:
- jag tänker på vad som kunde hänt er och det gör mig ledsen.

Nu är det jag som sitter här och tänker på det som faktiskt hände honom. Nu är det jag som gråter för att hans bilolycka tog hans liv.
Det han grät över då han tänkte på vad som kunde hänt mig och André, just det hände honom!

Jag kan fortfarande inte förstå och jag undrar hur det kommer kännas till sommaren när vi ska leva westernliv och kocken inte finns med oss.
Han är djupt saknad av så många, nästan alla visste vem han var och vi har alla massor av minnen av honom.
Han är underbar och älskad av alla!
Vila i frid älskade vän!

Om hösten är den årstid som ger mig mest energi så är nästkommande årstid, vintern, helt tvärtemot.

Jo jag tycker den är vacker när det är snö och ett par minusgrader och solen skiner. Kan jag dessutom få sitta inne i värmen med levande ljus och bara titta ut så är allt på topp men allt elände överväger detta.

Alltså att frysa och vara irriterad på snön är inte ett dugg uppmuntrande och att behöva gå upp nästan en timme tidigare för att hinna till jobbet gör mig inte det minsta pigg.

Ja jag tar på mig kläder, jag har så mycket kläder att jag knappt kan röra mig, ungefär som en baby med overall eller en Michelingubbe. 

Ja visst jag har motorvärmare och kupévärmare hemma så jag slipper skrapa rutor men på jobbet har jag ingen elstolpe och ja jag har en gubbe som kan skotta snö men ibland behöver jag hjälpa till.

Visst är det trevligt att åka pulka, springa och dra en kälke upp för backen för att sedan på några sekunder vara nere för att sedan dra upp den igen samtidigt som man omvartannat svettas och fryser. Nja jag tröttnar helt ärligt ganska snabbt och är nog rätt tråkig när det gäller den biten. Däremot tycker jag det är mysigt att åka skidor om det är en riktigt fin vinterdag eller åka skridskor. Så om jag kunde vara ledig hela vintern och bestämma själv om jag ska vara ute eller inte så hade mitt vinterproblem inte varit så stort.

Men ta en dag som idag tex, snön yr omkring och det är svinkallt eftersom det blåser. Folk kör som tur är sakta till jobbet men jag blir lite lätt stressad när de ligger i 50 på 80 väg. Dock vill jag inte göra några dumma omkörningar så jag ligger snällt bakom och tänker massa fula ord. Tittar på klockan och inser att det snart är dags att stämpla in, imorgon ska jag åka tidigare.

När jag varit på jobbet en stund och slirat runt med trucken och frysit då jag ska stå ute och checka av godset som kommit så ringer telefon för André var sjuk. Jag hade nästan väntat på det för jag undrade redan imorse om han inte skulle vara hemma då han klagade på huvudvärk men han ville till skolan och jag tycker att det är bra att man försöker om man tror att man orkar. Men nu kände han att han inte orkade och han hade försökt och då är det klart att jag åker hem. Roger skulle på möte just denna dagen så han kunde inte hämta honom. Jag sopade av bilen och drog mig hemåt, det gick givetvis lika sakta hem som till jobbet och mitt i detta så la fläkten i bilen av.

De där fula orden dök upp i huvudet igen.

Väl hemma la jag mig på soffan och vilade, då kändes det riktigt okej igen men stackars Andre mådde illa och somnade i sin säng. Efter ett par timmar kom Roger så det var dags för mig att åka tillbaka till jobbet men eftersom jag inte hade någon fläkt i min bil så blev det Rogers och det var ganska så bilfritt på vägen dit så det gick smidigt och bra. Dagen flöt på fast jag höll på att frysa ihjäl av att jobba utomhus.

Strax före jag skulle åka hem så fastnade jag givetvis med trucken i en backe ute på gården, det är ju det som gör en så super glad 5 minuter före arbetsdagens slut. Precis vad jag önskade just då!

Jag lyckades med hjälp att få loss trucken efter en stund och det var bara att börja sopa av bilen för att ge sig hemåt.

Mycket trafik vid den tiden så återigen gick det sakta. Väl framme vid en backe så blev jag stående med en spinnande bil. Samtidigt ser jag en lampa blinka hysteriskt, den ville tala om att jag spann.....

SOM OM JAG INTE MÄRKTE DET!!!! De där fula orden började hoppa upp i huvudet igen och då som en skänk från ovan så tutade bilen bakom, han ville nog bara tala om att jag slirade, ifall jag inte märkte det.

Eller så tyckte han att jag skulle köra!

Jo men jag försöker så mycket jag kan hade jag lust att skrika men tillslut så fick jag iallafall grepp på någon liten kal fläck mellan isen och snön. Just då kände jag att vintern är ett påfund från någon som bor långt långt ner i det där mörka varma, där som solen aldrig skiner.

Men nej jag är absolut inte bitter, vintern är underbar, vacker och härlig på alla sätt och vis, om jag bara kan få sitta inne med en filt, värme ljus och titta ut. Om jag bara kunde få göra som björnarna och gå i ide.

Väck inte den björn som sover, den kan vara vinterbitter ;-)

När man lägger mycket tid på en sak och går in i sig själv för mycket så blir det lätt att man försummar det som man faktiskt har framför sig. Sådant som man nog tar förgivet alltför ofta. Jag väcktes lite ur min dvala idag av min kloka underbara son som verkligen har haft ett stort tålamod under IVF-perioden. Jag är medveten om att rökstopp, hormonbehandling och nu ett misslyckande inte direkt gynnat varken honom eller Roger. Jag har väl inte varit så jätte sällskaplig, jag glömmer saker och ja jag blir liksom okoncentrerad.

André har inte undanhållits våra planer om ett barn utan jag har talat om för honom att vi får hjälp av doktorn och varför jag tar sprutor osv...
Han har varit väldigt förstående på alla sätt och vis.
Idag var han lite arg och grinig när vi kom hem från fritids och när jag frågade varför så svarade han bara att han var trött. Sedan förklarade han att det nog var ungefär så som jag har varit när jag varit arg och irreterad.
-Då har ju du också sagt att du varit trött mamma.
Och han har ju helt rätt, varför skulle det vara okej för mig att vara grinig när jag är urbalans och inte för honom?
Har vi vuxna ensamrätt på att vara trötta och sura och kunna skylla på det? När barn är likadana så talar vi om för dem att sluta upp med det beteendet. Varför undrar jag?!
Måste man alltid vara glad och trevlig?

När jag lät honom vara en stund precis så som jag själv vill när jag är trött och sur så började det gå över. Det slutade med att han och Roger gjorde maten och med en enorm mättnadskänsla sitter jag nu och njuter av lugnet. Tackade André för maten och blev varm i hjärtat när han sa:
-Tur att du har mig mamma!

Ja jag inser verkligen det nu, vilken tur jag haft som fått ett barn.
En underbar go och klok son!

Jag skulle varit med på ett tåg men av någon anledning måste jag ha ramlat av någonstans i början av resan för jag står kvar här ensam på en perrong. I 9 månader hade jag planerat att vara ombord på tåget och jag skulle vara trygg och säker.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra istället, just det tåget kommer nog inte igen förrän om ett par månader så jag blev plötsligt förvirrad. 
Jag kan inte heller skylla på SJ och be dem skicka en ersättningsbuss eller stoppa tåget jag missade. Det tåget är passerat och det enda jag kan göra är att vänta. Jag hatar att vänta, jag har inte gjort annat än väntat den sista tiden.

Jag får fundera ut en annan resa undertiden, ta ett annat tåg för att inte bli stående här på perrongen och frysa. Något som får tiden att gå och som får mig att tänka på annat.
Det närmar sig jul så det kan ju inte vara så svårt att få tiden att gå egentligen. Julen är ju den mest händelserika tiden på året. Det är då man har så mycket att planera och stå i. Julstök och julhandel, marknader och julbord, planering och längtan. I år kommer min bror och hans familj som bor i Tyskland. Ja äntligen ska jag få träffa hela hans familj med barnen. Mamma kommer också ner från Jämtland och alla ska vi samlas hemma hos min syster med familj. Det blir en riktig jul i år, en sådan jul som jag hade som liten. När alla är samlade och man har allt man behöver precis framför sig. Därefter åker vi upp till Jämtland där Roger kommer ifrån, där han har sin mamma och sina nära vänner. Det knyter ihop säcken så den blir total.
Vi avslutar året där och sen är det Januari och inte så långt kvar tills mitt tåg kan komma och hämta upp mig. Jag hoppas att jag stannar kvar på det den gången, att 2013 får en bra början. 
Men först hoppar jag på tåget som ska avsluta 2012. Ja så får planen bli, min ändrade resplan eller egentligen skulle mitt första tåg även  ta mig till detta resmålet. Att avsluta 2012 med nära och kära fanns med i den resplanen men jag skulle ha både och hade jag tänkt. Nu blir det ett snabbtåg direkt till julstök, julmarknader, julbord, julhandel, julfirande och nyårsfirande istället och tur är ju ändå att man har allt det att se fram emot så slipper jag stå kvar här på den kalla tomma perrongen och vänta.

Det har blivit endel tjat om barntillverkan här i bloggen det sista och vissa gillar det medans andra vill ha annat. Eftersom bloggen handlar om min vardag, minnen och annat i mitt liv så faller det sig naturligt att ämnet blivit vägen mot ett barn rätt intensivt nu mitt uppe i provrörsbefruktningen.
Detta blir dock det sista inlägget om detta för ett tag framåt misstänker jag.
Men jag känner att jag vill dela med mig även av de sista dagarna. Inte för att alla nödvändigtvis måste veta och inte heller för att få medömkan. Nej helt enkelt för att jag under några dagar sökt och sökt om allt som har med graviditet, blödningar och smärta att göra. Jag är säker på att jag inte är ensam där ute om att göra det.

Ja precis som när pappa blev sjuk i cancer har jag rört omkring på alla forum och alla bloggar som handlar om ämnet. Jag har läst, letat, googlat och frågat runt bara för att försöka finna en smula hopp. Även försökt att hitta info om vad som händer, hur går det till och varför? Sådan info som jag borde fått av någon barnmorska kan man tycka. Ända fram tills idag hade jag det där lilla hoppet fast jag egentligen visste åt vilket håll det gick.

Ända sedan i Tisdags och fram tills idag visade graviditets testerna GRAVID, starkt och tydligt. Efter de kraftiga smärtorna och rikliga blödningarna i Onsdags så förstod jag att detta kommer gå åt fel håll men jag kontrollerade ändå och det var fortf. positivt. Under har ju skett förr så varför inte. Igår blödde jag inte och det var fortfarande plus. Jag kände lite hopp igen och trots att alla spänningar i brösten och alla möjliga små tecken på graviditet var som bortblåsta så inbillade jag mig att jag kunde vara gravid. Då började jag blöda på nytt och jag vaknade upp ur min fantasi.
Gjorde för en timma sedan ett nytt test som klart och tydligt visade negativt.

På någotvis kände jag en lättnad, jätte konstigt jag vet men det är som att jag nu kan släppa saken och sluta leta solskenshistorier för det är bara de jag velat hitta.
Så var det när pappa var sjuk också, jag sökte och sökte men inte efter sanningen. Det var inte sanningen jag ville hitta, jag ville hitta det sista hoppet. Ju mer tid jag la på det desto sämre mådde jag men samtidigt kunde jag inte släppa det. Inte förrän läkarna konstaterade att det inte gick att göra mer. Nej jag mådde inte bättre av det men jag fick iallafall svar. Jag förstod att jag inte behövde leta på nätet för våran historia var den enda sanningen för oss, hur mycket jag än ville ändra på den. Hur bra eller dåligt det gått för andra så var det så här våran verklighet var.

Jag ville inte till läkarna i onsdags för att få se hjärtljuden eller se om barnet mådde bra. Jag vet att man inte kan se det så tidigt. Jag ville bara få prata och att de skulle ta blodprov för att mäta hcg även att de skulle följa upp mig efter ett par dagar för att ta ett nytt blodprov och se om det blivit lägre eller högre. De kan se sånt det vet jag.
Blodprov ser hcg nivåerna på ett annat sätt än graviditetstesten, på dem får man inte veta någon klar nivå på hormonet.

Nu vet jag efter att ha läst på alla forum som finns att man kan få positiva graviditetstest några dagar efter tidiga missfall och ända upp till 9 veckor efter senare missfall. Jag visste att jag inte kunde lite på de testerna men kunde inte släppa det förrän jag fick ett negativt. Det kan tyckas att det inte spelar någon roll egentligen men för oss som försöker och längtar gör det det. Ovisshet är fruktansvärd.
Att ligga och fundera och försöka hålla hoppet uppe när man inte riktigt kan tro på det är värre än att ha facit i hand. Jag har gått ett steg bakåt på vägen mot ett barn men jag kan åtminstone börja planera för ett nytt steg framåt. Jag står iallafall inte och stampar i ovissheten, jag kan släppa tankarna och trots att jag är tillbaka på ruta ett så kan jag använda energin för att ta mig därifrån.

Att jag är öppen om våran väg hjälper också mycket. Många vill hålla det hemligt men jag hade inte orkat kämpa om jag inte fått stöd från andra, jag hade exploderat av känslor om jag hade behövt hålla dem inom mig.
Jag får styrka av vännernas hjärtan, styrkekramar och lyckönskningar på Facebook, stödet på jobbet och av er läsare här i bloggen.
Ni är ju de som verkligen ger mig hopp och energi. Jag behöver inte hålla det hemligt för er för jag behöver er!

Allt har känts så bra, hela tiden har jag känt att denna gången blir det ett barn.
Jag har haft värk av och till i magen, ja som mensvärk ungefär. Men jag kände mig nog ändå rätt säker när mensen inte dök upp i söndags. Den har ju nästan alltid varit som en klocka. Förr har jag gjort graviditetstest några dagar före mens och inget har någonsin visat positivt. Förutom ett svagt svagt plus på midsommar 2011. Nu är mensen förbi och jag tänkte att man borde ju se om det tagit sig.
Måste man vänta ända till Torsdag-Fredag?

Igår kväll kom det lite blod och jag testade positivt. Kan man vara gravid och blöda?! Mensvärken blev värre och värre men 2 positiva test kan ju inte vara fel?! Jag sökte på nätet och det verkade vanligt med en sk nidblödning så jag lugnade ner mig lite men inte såpass att jag vågade vara glad för testen. Nä jag ville allt avvakta testresultatet som jag ska meddela Sahlgrenska på Fredag morgon.
Så det var med blandade känslor jag gick och la mig igår men jag kunde ändå sova utan problem och i morse kändes det bra, kom lite lite blod men det kan ju vara vanligt som sagt.

Väl på jobbet började det göra ont igen, jag sprang på toa hela tiden och blödningen började märkas mer och mer men ändå inte som vanligt.
Dock ändå såpass att jag varken kunde hålla oron eller tårarna borta.
Så fort jag var på toa började jag gråta.
Om det släpper nu, vad gör jag då?
Jo vi har 2 försök kvar men hur länge orkar man? Klart att jag inte ger upp än men tankarna snurrar runt hela tiden, jag ville ju så gärna lyckas.
Uppenbarligen kan vi få befruktade ägg och av testresultatet att dömma kan jag bli gravid men min kropp verkar inte vilja behålla det. Är det det som hänt varje gång? När mensen sätter igång stöter det bort ägget? Vad gör man åt det?

Nej ännu är det inte helt kört, ännu är inte hoppet ute och jag kan fortfarande vara gravid. Men min förtvivlan känns större än hoppet just nu. Min önskan är starkare än tron. Och tårarna tar över leendet. Jag kan inte ta ut glädjen i förskott ens för att vara glad i onödan, jag kan inte släppa oron.
Jag ringer Sahlgrenska imorgon och hoppas på att få göra ett ultraljud för att få svar på vad som sker.
Hänger det lilla fröet kvar där inne eller ska vi hoppas på någon av de 3 eskimåerna i frysen?
Jag vill iallafall ha svar så jag slipper undra.