Senaste inläggen

Av Rose-Marie - 15 november 2012 22:13

Att alltid se saker positivt är lättare sagt än gjort, att inte oroa sig i onödan är lätt att säga till andra.
Men om man gång på gång reser sig och sedan faller om och om igen så börjar man tillslut att använda sig av div skyddsutrustning. Då gör det kanske mindre ont när man faller.


Jag har flertal gånger under denna tiden vi försökt få barn trott att jag varit gravid men sen fått en käftsmäll av att mensen kommit. Jag var t.o.m så säker att jag var gravid midsommar 2011 att jag inte tog en droppe alkohol för att dagen därpå i och för sig slippa baksmällan av alkoholen men jag fick en fet smäll av att jag faktiskt inte var gravid. Tillslut gav jag upp hoppet en smula och tog det mer som det kom, jag var tvungen att ge upp lite för att orka.


Nu har återigen hoppet kommit tillbaka och efter att ha ett embryo insatt i kroppen ger en ju än mera hopp och önskan. Jag har nog aldrig känt efter så mycket som nu. Alla symtom kan tyda på graviditet men det kan även vara alla hormoner efter behandlingen, det kan vara så att det är dags för den trista veckan. Ja det kan betyda så mycket att man inte vågar tro någonting alls men ändå vill man analysera minsta grej man känner.
Känner jag inget blir jag orolig men känner jag något blir jag också orolig.
Samtidigt blir man glad och hoppfull, hur ska det kännas?! Google.... Allting finns på nätet..... Både på gott och ont.
Varför inte bara koppla av och ta det för vad det blir?
Man är så jäkla nyfiken, som ett barn på julafton. Väntan, väntan, väntan.....


Ena stunden tror jag och känner att ja det har lyckats, det måste det ha gjort.
I nästa stund tappar jag hoppet och tror att nu jäklar, nu kommer snart käftsmällen.
Jag tror det är ett sätt att skydda sig, en skyddsutrustning för att smällen inte ska kännas så hård.
Om jag inte hoppas för mycket så kan det ju inte göra så ont.
Jag tror dock att det kommer kännas lika mycket ändå.
Hur som helst vet jag att jag har många runt mig som tar emot mig i ett eventuellt fall och samma människor hoppas med mig och får mig att tro.
Där behöver jag inte tvivla det minsta lilla, jag vet att jag är såpass lyckligt lottad att det är flera personer som finns för mig.

Av Rose-Marie - 12 november 2012 12:44

Det var en fullproppad vecka förra veckan så det blev inga uppdateringar här.
I Tisdags var vi på Sahlgrenska och plockade ut 15 ägg, 10 mer än de trodde det skulle vara. Det var inte helt smärtfritt men med morfin och lokalbedövning så kändes det nästan ingenting. Jag kände heller inget efteråt mer än lite mensvärk.
Däremot när all bedövning släppte framåt kvällen så var jag inte så kaxig och inte heller dagen därpå fast jag kunde iallafall jobba.


På Torsdagen var det dags att återinföra ett av äggen som blev befruktat. Av 15 ägg blev 4 st befruktade så ett sattes in och 3 blev nedfrusna för att kunna användas om det nu inte lyckas på första försöket eller om vi i framtiden vill ha ett barn till vilket jag tvivlar på att det blir med tanke på våran ålder. Det är därför en stor önskan och dröm att detta nu kommer att fungera för vi har tiden lite emot oss också känner jag.
Själva återinförandet skedde utan bedövning och kändes inte speciellt mycket. Inte heller dessa dagar som gått har jag haft några problem. Jag är dock hemma från jobbet en vecka för att kunna ruva i lugn och ro utan massa stress.
Tanken att ha ett befruktat ägg i sig som snart bör fästa och börja gro är rätt oroväckande i sig. Tänk om det inte fäster och tänk om vi måste börja om?! Tänk om tänk om inte fanns.....
Återigen fylls dagarna med väntan, väntan på att få göra graviditetstest den 23 november och då få svar om det blir en liten där inne. Därefter kommer den nya oron över missfall och ny väntan på att 9 månader ska gå utan att något går fel på vägen.
" i väntans tider" har fått en helt ny betydelse under våran väg mot ett barn. Väntan och oro är 2 ord som jag fått helt nya perspektiv på.
Nä man ska inte oroa sig så mycket, man ska vara positiv och njuta så länge det varar. Som vi säger i våran lilla IVF Facebook grupp: "Man ska vara glad i förskott för det ända som händer är att man varit glad i onödan" men det är svårt ändå. Det är svårt att hoppas och svårt att våga tro utan att det då och då kommer in negativa och oroliga tankar. Tänk om......
Man kan nog inte förstå det förän man varit där. När jag var gravid med André var min enda oro smärtan vid förlossningen. Att förlora barnet fanns inte i mina tankar.


Att jag oroar mig mer nu är nog för att jag på något vis sätter mer värde på att faktiskt kunna bli gravid. Missförstå mig rätt, jag satte stor värde på graviditeten med André också men det var så självklart då att man bara kunde bli gravid. Den självklarheten ser jag inte längre. Det är ingen självklarhet och det är ingen bagatell, det är ett mirakel, ett underverk.
Jag undrar idag hur det ens är möjligt att bli oönskat gravid, det borde ju vara omöjligt med allt som ska klaffa rätt har jag förstått.
Men tydligen hör inte teori och praktik ihop överhuvudtaget verkar det som.


Nu tänker jag iallafall anse mig vara gravid fram tills motsatsen bevisas för hur som helst vet jag att ett befruktat ägg finns i min kropp och jag hoppas att det tänker stanna kvar där.



Av Rose-Marie - 4 november 2012 19:45

Jo jag vet att min rubrik låter hemsk men det är lite så jag sammanfattar denna helg. Egentligen så vacker men ändå så skrämmande och sorglig.
Alla hegons helg, vissa väljer att kalla det halloween. Jag protesterar likt en sur kärring som vill bevara det vackra och sorgliga för denna helg. Jag hävdar bestämt att halloween är 31 oktober och ingen annan dag. Egentligen spelar det ingen roll om barnen klär ut sig och knackar dörr på någon annan dag än just den 31:e men jag vill veta vad som gäller, jag vill slippa köpa hem godis från fredagen före 31 oktober till lördagen efter 31 oktober. Jag vill slippa fundera över vilken dag de kan tänkas komma. Jag tycker nämligen det är lite mysigt och jag vill göra det lite extra häftigt för de barn som kan tänkas komma men jag vill att alla är enade om NÄR detta ska ske. År efter år kör jag samma propaganda och blir less och tillslut principfast, en grinig kärring.
Själv hade jag en jätte trevlig spökkväll igår, den 3 november.
Jag bryr mig inte om huruvida det är halloween kalas, disco och fest andra dagar än den 31 oktober men det är dörrknackningen jag vill ha klarhet över.


Alla helgona helgen är vacker och mysig med alla ljus och alla vackra tankar och minnen vi skänker våra änglar. Jag var liksom många andra uppe på kyrkogården och gjorde det fint på min pappas grav. Tände ljus och skänkte honom några extra minuter. Men ändå känner jag att det blir tillgjort. Det blir mer äkta alla de gånger jag tänker på honom spontant.
Direkt efter jag varit där skyndade jag mig hem och klädde ut mig till svarta Madame och Roger var en död och återuppstådd hotellportier. Vi skulle på fest och fira halloween.
Från att med allvar och sorg pynta pappas grav vände jag till att humoristiskt driva med döden och dessutom gå på fest.
Kan ju tyckas vara dubbla budskap men samtidigt ser jag det som en lättnad att vi kan se lite lättsamt på det mörka och tunga. Att vi kan släppa sorgen emellanåt och tillåta oss leva.
Att den mest sorgsna helgen kan ljusas upp med ljus och maskerad.
Vi kan på något vis blanda ihop dessa 2 saker och göra något fint och roligt av det som att vi skapar en jätte fest för våra änglar och för en enda kväll kan låtsas att de återuppstår och är med oss eller är det vi som tar oss till dem med våra spöklika utstyrslar?!
Hur som helst så knackade döden på min dörr denna helg och det är nog enda gången som jag med ett leende hälsar den välkommen.


Av Rose-Marie - 28 oktober 2012 21:34

I Lördags var jag på en tillställning i Högsäter, en ort som ligger en mil från där jag bor. Det var bokloppis och även inbjudna personer som berättade om böcker de skrivit. Där var även Dalslands skrivarförening och de fångade mitt intresse, det slutade med att jag bestämde mig för att komma på en av deras träffar som är imorgon.
De brukar liksom kapitel1 som jag skriver i på nätet ha ett tema som de skriver efter inför varje träff.
Jag fick veta att temat nu var "ett besök på biblioteket"
Jag behövde inte skriva något inför morgondagens träff men direkt jag hörde temat fick jag klart för mig vad jag ville skriva och det tänkte jag lägga ut här i dagens blogginlägg.


Ett besök på biblioteket
När jag var liten så upplevde jag biblioteket som en plats där jag kunde finna lugn, där jag kunde ta mig till en värld av fantasi.
Jag tyckte om att dra mig bort från verkligheten och stänga in mig i en värld som inte existerade.
Jag lekte ofta Ronja Rövardotter och strövade omkring i skogen, stängde in mig på mitt rum där jag kunde förvandlas till någon annan än mig själv.
Det kan tyckas vara märkligt och en aning ensamt men jag ville ha det så ibland.


På biblioteket kunde jag med hjälp av böcker försvinna från vardagen, ja nästan som Mio i boken Mio min Mio.
Han som försvann till en annan värld.
Jag minns bibliotekarien som alltid var glad, jag minns ungefär hur hon såg ut och jag minns hennes röst men jag kan inte minnas hennes namn.
Hur mycket jag än gräver i mitt minne så minns jag inte vad hon hette.
Det var hon som satte på LP-skivan när man ville lyssna på Pippi och det var hon som stämplade kortet i böckerna man ville låna.
Hon visste till och med vilka böcker jag gillade. Det hände då och då att hon hade lagt undan böcker som hon trodde skulle passa mig. När jag tittade in så sa hon:
-Jag tror att du skulle vilja läsa de här böckerna. De är nog i din smak.
Jag gillade sorgliga böcker gärna om djur eller barn. Jag gillade även fantasy och när jag tänker på böcker som The never ending story och Narnia så tänker jag på henne.


Idag är jag sällan på biblioteket, det blir sällan av. När jag väl är där så går jag in, lånar det jag ska och tackar för mig. Jag får inte samma trygghetskänsla som förr, jag känner inte av samma härliga stämning som när jag var liten. Det är andra lokaler, nyare stil på biblioteket och nya bibliotekarier. Det är förmodligen inte ett dugg sämre än när jag var liten men jag känner inte samma känslor, kommer inte in i en annan värld.
Jag ser heller inte min bibliotekarie vars namn jag inte minns.
Har jag kanske tappat fantasin eller har jag blivit för vuxen för att kunna drömma mig bort?
Kan jag ha tappat förmågan att försvinna till andra världar eller är det helt enkelt så som man säger:
"det var bättre förr"

Av Rose-Marie - 27 oktober 2012 14:51

Idag är det en strålande vacker höstdag och jag har skrivit tidigare om hur mycket jag tycker om hösten.

Jag vet inte om jag alltid har gjort det eller om jag började göra det mer efter att pappa dog. Kanske är det minnen från stunder med honom som gör att hösten betyder extra mycket för mig. Blev färgerna på träden vackrare? Blev luften på någotvis renare på grund av att mina minnen av pappa förstärker allting? Gör minnena att saker och ting känns mer värdefullt än tidigare?

När jag är ute på hösten och solen skiner, luften är så där frisk och lätt att andas så upplever jag ett lyckorus blandat med sorg, båda dessa känslor på en och samma gång men jag känner mig ändå glad och full av liv.

Jag minns hur solen värmde oss när vi satt vid husvagnarna och tittade på trädens alla färger. Förvisso hade man fullt med kläder på sig men det var ändå en så skön känsla. Jag minns hur frosten hade färgat gräset vitt på morgonen när man vaknade och klev ur värmen från husvagnen. Jag minns hur man samtidigt kände ett vemod över att sommaren var över och det var dags att ställa husvagnen för vintern. Trots den känslan så var det ändå den bästa tiden.

Visst skulle man vänta länge för att få komma ut igen men det var liksom det som var lite tjusning också.

Höstmarknaden i Ed brukade vara den sista helgen med husvagnen. Jag och min familj brukade alltid tillbringa den helgen med mamma, pappa och deras vänner Berit och Peder. Ibland anslöt sig fler husbilar och husvagnar till våran "höstavslutning". På något vis blev detta det minne som jag förknippar med vackra höstdagar, det är den helgens känslor som kommer tillbaka till mig när jag känner lukten av höst, när jag värms av höstens solstrålar och när jag ser trädens alla färger. Det är detta som är höststämning för mig.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna uppskatta hösten efter pappas död, jag trodde aldrig att jag skulle känna mig glad på en vacker höstdag. Men trots att pappa inte finns med mig i livet så känner jag hans närvaro så fort jag är ute i naturen och speciellt på hösten.

Träden färgas fortfarande och hösten kommer fortfarande åter, löven slutar inte falla och luften är fortfarande lika frisk. Mina höstkänslor kommer åter år efter år. Ingenting av detta har försvunnit eller ändrats, han tog inte med sig detta när han lämnade oss. Det känns snarare tvärtom, han lämnade det lite extra vackert istället, som om hösten ska vara vackra minnen och glada tankar. Det är så jag ska minnas honom. Jag ska minnas honom som en vacker, ljus och frisk höstdag. Man tar farväl av sommaren och möts av en kall vinter men snart återkommer de ljusa tiderna, snart återkommer solen och värmen. Det är precis som sorgen, den försvinner aldrig utan den kommer ständigt åter, drar in mig i det mörka, kalla och trista men tar mig även till det ljusa, varma och glada. För mina minnen av pappa gör mig ledsen samtidigt som de kan göra mig glad. Sjukdomstiden och döden är mörka, kalla och trista minnen men hans tid i livet är ljusa, varma och glada minnen. Även om minnen kan göra ont så är jag glad och tacksam för att jag minns, ja jag är även glad att jag minns det sorgliga för jag sätter värde på varje sekund med pappa till och med de sista timmarna. För om jag slutar minnas så vore det som att glömma pappa.


 


Av Rose-Marie - 25 oktober 2012 20:45

När jag var liten så pratade vi barn endel om huruvida man var planerad eller inte. Precis som att det var extra viktigt att föräldrarna verkligen hade velat ha barn, att man inte var "ett misstag". Nu inser man ju att även om man inte är planerad så är man knappast oönskad eller ovälkommen, föräldrar älskar sina barn ovillkorligt ändå. Jag tror heller inte att någon förälder säger nej om barnen frågar om man var önskad.
Jag tänkte på detta förrut när jag satt och våndades över att det snart är dags för en spruta. Jag har känt mig lite illamående nu på kvällen och läste lite om biverkningar. När jag fortsatte läsa om IVF och hur det går till så insåg jag att jag med största sannolikhet kan helt ärligt svara ja om barnet kommer fråga mig om han/hon är önskad.
När jag hade fått André så sa jag:
"tur att det inte gör lika ont och är lika jobbigt att göra barn som att föda"
Visst gör provrörsbefruktning inte lika ont som födseln men nog får man stå ut en hel del även för att få in barnet när man går denna vägen.


Precis som när man väntar på att få föda fast man ändå är rädd för det så väntar jag på att få plocka ur och sätta in ägg. Precis som när man mår illa och är full av hormoner när man är gravid har jag samma känsla nu inför att bli gravid. Man är rädd, man mår skit men ändå längtar man. Jag går igenom precis samma känslor och upplevelser som om jag vore gravid och väntar på att det ska vara över.
Precis som när man är gravid vet man inte om man får något för kämpandet i slutänden för allt kan hända, allt kan gå snett, vi går aldrig säkra någon av oss. Vi kämpar, vi önskar, vi längtar och vi hoppas lika mycket oavsett om barnen är planerade eller inte. Skillnaden för mig är att jag får uppleva det 2 gånger.
Och ja om det tillslut blir ett barn så kommer det vara väldigt planerat, jag har till och med ett schema över tillverkningen. Jag kommer förmodligen må skit och känna smärta för att få in fostret i mig.
Jag kan inte längre säga "tur att det inte gör lika ont och är lika jobbigt att göra barn som att föda"



Av Rose-Marie - 23 oktober 2012 20:02

Efter dagens besök på IVF på Sahlgrenska fick vi nu besked om att jag ska börja med sprutorna imorgon kväll. Jag ska sänka min dos med nässpray från att spraya båda näsborrarna 3 gånger om dagen till att spraya en näsborre 3 gånger om dagen. Jag får väl köra varannan näsborre så blir det inte orättvist för de stackarna, man blir lite torr i näsan av dem.
Sprutorna hämtade jag ut idag och hade efter mitt besök på Apoteket med mig en hel kasse med sprutor så mitt kylskåp ser lite misstänkt ut nu.


Sprutorna ja, dessa hemska saker med vassa nålar som jag varit så rädd för fick jag testa på kliniken och jag förvånades över att det inte gjorde det minsta ont. Det här kommer gå bra tänkte jag efteråt och kände mig grymt stolt över mig själv. En av biverkningarna är självklart huvudvärk men det har jag liksom vant mig vid nu efter ett par veckor med den känslan.


Nu kör vi steg 2 och på måndag ska jag upp till vårdcentralen och lämna blodprov för att se så jag har rätt dos. Så ja jag kommer känna mig som en nåldyna de kommande veckorna antar jag.
I slutet av nästa vecka blir det nog ytterligare ett besök i Göteborg för min del för då ska de eventuellt göra ett ultraljud och se så äggen växer som de ska. Därefter kan de ge mer fast besked om när det är dags att värpa ägg. Ja jag känner mig nästan som en höna eller iallafall som att jag kan lägga till äggproducent i mitt CV.
Kanske kan jag söka jobb på torggummans ägg här i Färgelanda.


Nu satsar jag på att ta mig igenom denna och nästa vecka så kan vi förhoppningsvis följa planen att ha plockat ut och satt in ägg i vecka 45 och sedan kan jag ruva i lugn och ro.
Har vi väntat sedan Januari 2011 så ska vi väl klara av ett par veckor till.



Av Rose-Marie - 22 oktober 2012 20:26

Jag glömmer ibland att alla mina läsare inte känner mig privat och därav inte finns bland mina vänner på facebook.

Där har de flesta hört mitt gnäll om biverkningarna av min hormonbehandling inför den kommande 

provrörsbefruktningen. Sist jag skrev om det här i bloggen så skulle jag precis börja med nässprayen för att på så sätt komma i en form av klimakterium. Min fasa då var att jag skulle bli en klimakteriekossa, en sur kärring med andra ord. Detta kallas för nedreglering, man sätter äggstockarna i vilofas för att inte få en oönskad ägglossning mitt i behandlingen. Biverkningar på detta är bla humörsvängningar, huvudvärk, ökad värmekänsla och trötthet, nästan som en influensa. Jag blev dock väldigt överraskad första veckan då jag blev helt tvärtemot allt detta, förutom huvudvärk på kvällarna så var jag piggare än vanligt. Jag fick gjort mer än vad jag brukar efter jobbet och jag orkade till och med ge mig ut på promenader. "Om det är så här att komma i klimakteriet så längtar jag dit" skrev jag på facebook.

Men nu andra veckan så har det inte alls känts lika kul, jag har verkligen känt mig bedrövlig.

Jag har gått runt med en ständig influensaliknande känsla i några dagar nu och jag känner mig redo för steg 2 i behandlingen för nu vill jag att detta ska vara över snart.


Steg 2 hoppas jag på att få påbörja imorgon då vi ska till Sahlgrenska igen och då ska vi gå igenom just nästa steg i behandlingen. Den kommer innebära SPRUTOR....... Jag är livrädd men samtidigt har jag haft tid på mig att försöka vänja mig vid tanken på att jag ska sticka nålar i mig själv. Jag ska bli en nåldyna i 2 veckor, jag tror det är 2 veckor iallafall för tanken är ju att vi ska kunna göra ägguttag vecka 45. Vi kommer få veta mer imorgon hoppas jag för just nu känns det som om jag är helt ovetande om vad som väntar mig, ja iallafall tidsplaneringen och hur allting går till.

Jag har som tur är kontakt med en liten sluten grupp på facebook där vi diskuterar just dessa saker och av dem har jag fått mer info. än vad jag fått på sjukhuset och än vad jag orkat läsa mig till. De hjälper mig att förbereda mig psykiskt på vad som komma skall och även att peppa en att orka härda ut. Framförallt så förstår de mig så som inga andra kan som inte gått igeonom samma sak. Ingen fråga är för dum för dem och jag tror heller aldrig jag kan fråga eller gnälla för mycket. 

Vad jag har förstått där så kommer min tid ägas av personalen på IVF på Sahlgrenska nu några veckor framåt.

Det verkar inte bara vara som jag trodde att vi träffas imorgon för att sedan inte ses mer förrän vecka 45, utan de kan vilja kalla in mig för kontroller av äggblåsorna lite titt som tätt under dessa veckor.

Steg 2 innebär nämligen stimulation av äggstockarna så fler äggblåsor växer till för att få fram mogna ägg.

Det är här det kan vara lite olika på hur lång tid och hur många besök man behöver göra och även hur stor dos man ska ta. Detta måste hela tiden kontrolleras av läkarna och när äggblåsorna uppnått en tillräcklig storlek kommer det 3.e steget in. Man ska då ta den sista sprutan som kallas ägglossningspruta den förbereder den slutliga äggmognaden och man kan därefter plocka ut ägg för att sedan låta ägg och spermier mötas i en glasburk.

Ja visst låter det otroligt?!

Det är så det kommer gå till i vårat fall, har vi tur befruktas ett eller flera ägg som då får mogna i några dagar innan det är dags att återinföra ett befruktat ägg, de andra fryses för att kunna användas i senare försök om det behövs.


Jag väljer dock att nu i detta skede koncentera mig på steg 2, det andra lär jag berätta mer om när det närmar sig och när jag vet mer. Jag har valt att inte samla på mig för mycket information för långt fram, jag tar hellre steg för steg och försöker ta reda på information inför nästa steg när det närmar sig. Det känns lättare så men samtidigt är det ju självklart att jag tjuvläser lite för att ha ett litet hum om vad som komma skall.

Imorgon hoppas jag att jag får veta lite mer om hur resten av resan ser ut och att jag kan få lite preliminära datum.

Som ni märker är det inte alla barn som kan göras under en romantisk kväll med levande ljus, vin och god mat.


Hormonbehandling steg 2






Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards