Nu är det bara 2 dagar kvar att jobba sedan väntar 4 veckors semester och jag har nog aldrig längtat så mycket efter semestern som i år.

Fast samtidigt har jag hoppats att tiden ska stå stilla ett litet tag för jag ville inte gå på semester ovetande om hur det skulle bli med Andrés barnomsorg efter sommaren. Han är ju 13 år nu och behöver därför förlängd fritids och detta fick jag veta i Mars-April och jag var då tvungen att söka detta via LSS.

Det har varit ett stressmoment att inte veta och att hela tiden behöva fråga om någon hört något och vad som händer, om det händer något. 

Men jag har haft oerhört bra stöd från lärarna i skolan, fritidspersonal och specialpedagogen, de har varit fantastiska till att hjälpa mig att trycka på så det ska gå lite fortare.

Jag fick iallafal tillslut ett brev att han ingår i LSS och skulle få hjälp därifrån men hur hjälpen skulle se ut var det någon annan som skulle bestämma.

André själv har hela tiden sagt att han vill gå kvar på fritids för där har han kompisar och trivs jätte bra, något annat allternativ finns inte för honom och han har hela tiden frågat hur det kommer bli och när vi får svar.

Men samtidigt har han kunnat hantera detta fantastiskt bra när jag svarat att jag vill veta lika mycket som honom men att jag inte har några svar att ge. Det är varken jag, fröknarna, fritidspersonalen eller specialpedagogen som bestämmer detta hur mycket vi än vill.

För några veckor sedan ringde iallafall den personen på LSS som fattar beslut och hon var helt enig med oss andra att fritids verkade det som skulle passa André bäst och hon skulle göra allt hon kunde för att göra det så bra som möjligt för André. Problemet var att hon måste gå via rektorn för att kunna köpa en plats på fritids och i våras så slutade den rektorn som jag kände till bäst så nu är det en tillfällig rektor anställd i väntan på att den nya ska börja.

Ja det är en röra alltihop och självklart sker detta just när vi behöver så lite strul som möjligt.

Jag skulle alltså få vänta några veckor till med svar om hur hösten kommer se ut.

Samtidigt som jag har full förståelse för att situationen är som den är och jag vet att alla kämpar för Andrés bästa så tänker jag: "varför ska det bli såhär, varför ska dessa barn och vi föräldrar alltid behöva leva i ovisshet, varför?"

Jag försökte vara ute i god tid redan då André fyllde 12 år men fick då höra att det sköter sig automatiskt när man går i särskolan och ja det var ju olyckligt att denna situationen aldrig uppstått i våran kommun så ingen visste egentligen vad reglerna sa riktigt. Därav fick den dåvarande rektorn veta detta lite väl sent och mitt i att hon skulle sluta sin tjänst. Det är oturligt att det blev så och jag hoppas att till nästa barn som behöver denna hjälpen kommer det gå lättare. Jag hoppas att man lärt sig något av detta tills nästa gång.

Jag är absolut inte bitter eller klandrar någon för detta utan var och en har jobbat på så snabbt de kunnat, det är iallafall det jag vill tro, jag hoppas att det är så för det är ändå barn det handlar om och vi har samma mål:

Barnens bästa!

I förra veckan fick jag iallafall veta att LSS får köpa en plats på fritids till André och att när vi kommer tillbaka från semestern så flyter allt på som tidigare, André kommer inte märka så stor skillnad.

Vi kan gå på semester och njuta av den utan att behöva känna någon oro för hur hösten kommer se ut, André är jätte nöjd och jag känner att en sten fallit från mitt bröst. Vi behöver inte undra mer, ytterligare en gång skiner solen och gör min regnbåge lite lite starkare.

 

Rebeckae

12 juli 2012 23:18

Synd att de blir så! Vet precis hur du känner!
Min syster har autism och är döv och huvva vilka resor vi har fått gjort med våran kommun! Det är ju miljoner med regler och massvis med folk som ska säga sitt!

Hoppas att de löste sig på bästa sätt för er :)

http://becciiish.bloggplatsen.se

Rose-Marie

13 juli 2012 09:58

Ja som det lät så verkar det bli precis enligt våra önskemål så det känns otroligt skönt :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...