Igår plockade jag fram gamla familjevideos som låg långt instoppade i en låda.
Ja jag har stoppat undan de mest verklighetstrogna minnen jag har från förr långt in i en låda, bakom massa annat som egentligen är mindre viktiga.

Filmer som verkligen tar mig tillbaka till det jag skriver om här. Foton och minnen i huvudet är inte att underskatta men filmer med rörliga bilder och verkliga röster är ju ändå det mest värdefulla av allt.
Jag satte mig och tittade på en av dem, det var resan i Norge som jag, mamma, pappa och min syster och bror gjorde sommaren 1990. Även om det var pappa som filmade mest så fanns det små korta ögonblick där mamma tagit över kameran. Där fanns pappa livs levande framför mina ögon och hans röst som jag fortfarande kan höra ibland i huvudet. Han såg frisk ut och full av liv. Det var långt före han blev sjuk och ingen av oss kunde då ana vad som skulle ske sedan, 13 år senare.
Ingen av oss hade ens tanken på att denna film skulle bli så värdefull en dag, ja iallafall inte så snart efteråt.
Jag log hela filmen igenom trots att det inte alls hände något större i den.

Senare tittade jag på en film från sommaren 2003. Det var strax efter att pappa dog.

André var 4 år och vi var ute med våran husvagn.
När jag såg och hörde André på filmen så mindes jag så väl den tiden, det var då vi kämpade som mest för att få hjälp med hans språkstörning.
När jag såg och hörde André på filmen så undrade jag: hur i helsike kunde BVC ifrågasätta min oro?!
Han sa ju knappt någonting, jag vet att man inte ska jämföra barn men när han pratade på filmen tänkte jag på min systers barn. Oliver är 4 år och där ramlar det ur långa meningar och han frågar, berättar och är knappt tyst någonting. Elina är 1,5 år och även hon pratar mycket ja nästan mer än vad André gjorde på filmen.
Andre hade dock ett väldigt tydligt kroppspåk och han använde sig av det för att få oss andra att förstå.
Jag har nästan glömt bort det men filmen fick mig att minnas.

Dessa filmer som verkligen plockar fram verkligheten av det jag så ofta skriver om har jag gömt undan långt in i en låda. Att se dem gjorde allt så verkligt men gjorde allt som hänt så overkligt. När jag såg dessa glömde jag för ett par timmar bort verkligheten som den ser ut idag. Då menar jag att pappa inte finns och allt sådant.
Dessa filmer kommer verkligen inte hamna i lådan igen, de kommer stå i hyllan, lättåtkomligt för att tas fram när jag vill fly från verkligheten en stund, när jag för ett ögonblick vill förflytta mig tillbaka till det förflutna. De filmerna gör allt så verkligt men ändå så overkligt.

 

Linnéa

25 augusti 2012 12:20

Hej, jag heter Linnéa och har sett din blogg på rampljuset ett par gånger. Jag läser dock inte allt du skriver, såååå lång text men ändå sjukt fina bilder ! :P FÖLJ gärna min blogg http://www.linneafel.bloggplatsen.se och tipsa den gärna direkt du ser denna kommentar! Happ, nu ska jag gilla din blogg på Facebook, hihi även fast jag knappast läser :) men snääälllla följ, läs och tipsa min blogg NU! KRAM! :)

http://www.linneafel.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...