Senaste inläggen

Av Rose-Marie - 18 december 2016 20:55

"Dagens ungdom" och "dagens föräldrar" ett väl använt uttryck med en bitter ton av användarna.
Just dagens ungdom har väl alltid flitigt använts på ett nedvärderande sätt. Vi har alla varit en av dem...... Sedan delar sig åsikterna om vilket årtionde som har varit de mest väluppfostrade. Vi alla vill hävda att vi var de väluppfostrade och artiga ungdomarna som minsann aldrig gjorde något fel. Vi alla hävdar plötsligt att föräldrarna i vår tid kunde det där med uppfostran och de som var föräldrar nickar stolt.
Konstigt att det idag finns en hel hög med värdelösa ungdomar med föräldrar som uppfostrat dessa så dåligt, det borde ju vara generationen före som uppfostrat de som är föräldrar idag eller deras föräldrar. Så vart finns syndabockarna? För sådana måste vi ha, vi måste hitta någon att skylla allt elände på eftersom vi själva är felfria.

Jag var tonåring på 90-talet och jag vill inte påstå att jag var en ängel men jag skulle aldrig skylla det på mina föräldrar eller någon annan heller för den delen.
Jag var tonåring och som många många andra tonåringar sparkade bakut, jag skulle gå min egen väg och jag var tuff (enligt mig själv)
I själva verket ville jag som många andra vara populär och ha många vänner, jag ville inte bli en av de utstötta, jag hade inte speciellt bra självkänsla och allt detta gjorde att man byggde upp en fasad och skaffade sig ett rykte som kanske inte var den jag egentligen var, innerst inne.
Jag vet att jag inte var ensam om detta.

Men jag växte upp och det blev folk av mig också, jag kan se tillbaka på min ungdom med blandade känslor, en del ångrar jag och en del inte för allt det där har gjort mig till den jag är idag. Jag tänker inte sitta och ljuga och säga att på 90-talet var vi minsann perfekta. Jag tror ingen ungdom någonsin har varit perfekt, ungdomen är en sökande tid och man gör fel men förhoppningsvis lär man sig av det.
Det farliga är när man är en ungdom på fel väg som inte har någon som visar en rätt.
I dessa sammanhang fungerar inga tekniska GPS-anvisningar. I dessa sammanhang är det vuxna som ska fungera som vägvisare.
Hur blir det då om alla dessa sitter på sociala medier och skriker ut hur jävla dåliga dagens ungdomar är, helt värdelösa och bortom allt hopp!
Hur hade du reagerat om din GPS skrek åt dig att du hela tiden kör fel, du är inkompetent och en värdelös chaufför som inte borde få köra bil. Jo du hade stängt av den tillslut. Kanske t.o.m kastat ut den genom fönstret. För även de gånger du faktiskt körde rätt så skrek din GPS att du gjorde fel. Du kommer aldrig köra efter den igen kan jag lova.

När jag i min ungdom bestämde mig för att skärpa mig i skolan så var det få lärare som trodde på mig, jag minns en gång att jag skulle in på en lektion där läraren sa i dörren att jag lika gärna kunde vända för jag skulle ändå bara förstöra lektionen. Jag fick inte ens en chans. Hur lätt är det då?

Men det fanns flera vuxna som trodde på mig, mina föräldrar gav aldrig upp hoppet även om de kanske skulle vilja det ibland, min judotränare Tommy har alltid funnits där och trott på mig trots att jag nog varit förbannad på honom av och till.
Christer på fritidsgården trodde på alla ungdomar och stöttade oss även om vi säkert var uppkäftiga även mot honom.
Det som var med de vuxna som trodde på mig var att de gav mig möjligheten att visa att jag kunde bättre, de blev hemskt besvikna om jag misskötte deras förtroende och det fick jag minsann veta också, det kändes. Man skämdes när man svek dem och det visste de nog. Men de fanns alltid där.

Mitt upproriska beteende kan jag varken skylla på samhället, mina föräldrar, skolan eller någon annan än mig själv. Jag kan heller inte förklara varför utan det var bara en tuff tid för mig som jag var tvungen att ta mig igenom. Tänk då om jag varje dag hade läst eller hört av andra vuxna hur totalt värdelös jag var för att jag tillhörde "dagens ungdom" en ungdom utan hopp och framtid.
Vad hade det blivit av mig då?!

Det är precis så vi gör med våra ungdomar, vi trycker ner dem, vi spottar på dem och det spelar ingen roll vilken ungdom det är för vi drar alla över en kant. Alla är likadana för det är "dagens ungdom" med värdelösa föräldrar som inte har koll.
Jag lovar att ingen kommer att bli bättre av att i en tuff tid när man är sin allra största och värsta kritiker får en publik som sitter och buar åt en.
Jag vill med detta inte säga att man ska stryka ungdomar på fel väg medhårs men man kanske kan fungera som en vägledare och ge råd, ge hopp och vi kan ju försöka att få dem att respektera oss vuxna genom att visa att vi är värda att respekteras.
Jag hade aldrig respekterat en människa som kallar mig idiot och värdelös.

ANNONS
Av Rose-Marie - 4 december 2016 12:59

Nu närmar sig julen med stormsteg och det märks på alla ljus som tänds runt om i alla hem, på gator och torg. Det märks i affärer som pyntat med div juldekorationer och det märks på musiken som hörs runt omkring.
Det är julmarknader och julavslutningar lite varstans och det är för det mesta en härlig stämning.
Det märks också på sociala medier där det tyvärr mer och mer förvandlas från glädje till hat. Så många arga människor det finns, så många som hävdar sin rätt till traditioner genom att sprida hat och ilska.
Det verkar smitta av sig mer och mer från år till år....... Tyvärr är det dessa människor som i mina ögon är det största hotet mot våra traditioner. Det är dessa människor som förstör glädjen som borde finnas runt juletid. Samtidigt tycker jag lite synd om dem eftersom de inte verkar kunna hålla på sina traditioner pga hur andra firar sina.

För mig är traditioner och allra helst jul något som jag delar med mina nära och kära, VI firar det precis så som VI vill göra och ingen annan kan ändra på det. Det är det som tradition är för mig, något jag blir glad av. Vad andra tycker och tänker hör inte till MINA traditioner eller MITT sätt att fira dem.
Jag tänker inte låta mig påverkas av småsaker som folk verkar hänga upp sig på, jag tänker inte låta min glädje övergå till hat.... Det räcker att så många andra verkar ha blivit smittade av denna bitterhet.

ANNONS
Av Rose-Marie - 27 november 2016 19:25

Jag läser gång på gång om hur föräldrar och coacher i stort sett förstör barnens tävlande genom att gapa och skrika och bete sig allmänt osportsligt på tävlingarna.
Det talas till och med om att införa "förbud" mot tävlandet för barn och ungdom under en viss ålder. Jag tycker, som jag skrivit förut, att det är hemskt synd om barnen blir lidande för att vuxna inte klarar av att hantera tävlandet. Det vore bättre om vi försökte lösa problemen med att föregå med goda exempel och att lära oss av barnens klokhet, för jag är säker på att de klarar det där med tävling bättre än många vuxna.
I själva verket är det oss de tar efter och deras beteende är helt beroende på hur vi själva uppför oss.

Idag har jag varit på en Judotävling, Trollträffen i Trollhättan. Där det idag var barn och ungdomar som tävlade.
Jag blev glad och varm i hjärtat när jag såg coacher som klappade varandra på axeln efter matcherna, jag såg att deras elever tog efter och gjorde likadant mot varandra.
Jag blev glad när jag såg hur en kille hjälpte sin motståndare upp efter att han kastat honom på ett ipponkast (10 poäng)
Och jag blev än mer glad när jag nyss läste ett inlägg om att en tjej på IKVMs judoklubb fått ett pris för fair play efter att hon släppt en fasthållning då hon upptäckte att motståndaren fick ont och blödde näsblod. Detta gjorde dessutom att hon senare i matchen förlorade sitt överläge. Då är det ännu viktigare att vi faktiskt visar att man kan prisas ändå och i mina ögon är ett fair play pris så mycket mer värt än en guldmedalj i själva tävlingen.
Det vore hedersamt att få ett pris för att vara en god tävlande.
Jag hoppas att fler kan ta efter dessa exempel för det är just sådär som tävlingarna ska vara. Det är bla genom att tävla som man ser vad man lärt sig och märker vad man behöver träna mer på.
Så i stort sett borde man tacka sina motståndare som faktiskt är delaktiga i ens utveckling inom idrotten.

Jag hoppas att jag en dag inte behöver bli glad och förvånad över de exempel jag skrivit om här, jag hoppas att jag en dag kommer se det som en självklarhet för ALLA!

Av Rose-Marie - 3 november 2016 20:26

Kära pappa.....
Det var ett tag sedan jag skrev till dig nu.
Jag kan inte skylla på att jag tappat bort din adress för jag har ingen adress att skicka mina texter till, jag vet inte ens om något av det jag skrivit nått fram till dig.
Jag skriver ändå......

Överallt just nu påminns jag om min saknad efter dig, till helgen är det allahelgonsdag och nästa helg är det farsdag.
Det märks tydligt i affärerna och på media,det går inte att undgå.
Jag kan inte göra som affärerna uppmuntrar och köpa något av alla de saker de gör reklam för inför farsdag.
"Tänk på far köp något fint"
Jag får istället titta på grav dekorationer eller gravljus.....
Men mina tankar finns hos dig oavsett om det är allahelgona, farsdag, födelsedag eller din årsdag då du lämnade oss, mina tankar finns hos dig jämt.....
Ibland är de dock tyngre att bära.

Kära pappa......
Det finns så mycket som jag skulle vilja berätta för dig, så mycket som jag skulle vilja visa dig och så mycket jag skulle vilja göra med dig.
Jag vill slippa sitta och skriva massa texter, tänka massa tankar och jag skulle vilja slippa sakna dig.
Jag vill prata minnen MED dig och inte behöva berätta om mina minnen av dig här i min blogg.
När jag ser alla insamlingar eller alla evenemang som har med cancer att göra så vill jag slippa veta hur det känns att förlora någon man älskar av just denna fruktansvärda sjukdom.
Jag önskar att du inte vore en av alla offer i statistiken, jag önskar att jag inte behövde påminnas om dig varje gång jag smörjer in mig själv eller barnen med solkräm.
Jag vill inte ha erfarenheten av att vem som helst kan få hudcancer, till och med den man minst anar.
Jag vill inte bli påmind och arg inför varje sommar när jag läser rubrikerna SOLA SÄKERT I SOMMAR!

Kära pappa.....
Jag skulle göra allt för att bara kunna få ge dig en kram och en trisslott på farsdag.
Sista gången du skrapade en trisslott var på sjukhuset och det enda du ville vinna var de där åren.
Du sa då:
-Jag skiter i pengarna varje månad men jag vinner gärna de där 25 åren!
Tyvärr fick du en nitlott den gången.......

Av Rose-Marie - 2 november 2016 22:19

Efter en lång tid med förkylning som dragit ner mig och fått mig att tappa både hopp och motivation så satte jag mig igår kväll och lyssnade på lite föreläsningar online.
Jag brukar bli väldigt inspirerad av sådant och det kickar igång mig på någotvis.
Därav min förkärlek till de olika tränings helgerna jag brukar åka på.
Igår lyssnade jag bla på Mikael Södermalm som pratade om hjärnans makt över ens framsteg. Det kan låta överdrivet det där med att man kan klara allt bara man tror det själv men mer trovärdigt är kanske att man klarar mer än vad man tror.
Han ville att man skulle ställa sig frågan:
"Vad vill jag" vad vill jag med min träning, med mitt jobb och med kärleken osv....
På den frågan svarar man oftast ett realistiskt mål, gärna kanske t.o.m lägre än det realistiska för att man ska försäkra sig om att man klarar det. Vi är präglade med att tänka realistiskt vilket ofta gör att vi inte kommer till den gränsen när vi faktiskt satsar det där lilla extra. Vi ger upp före vi kommit över tröskeln mot det osäkra.
Om vi istället frågar oss:
"Vad vill jag EGENTLIGEN" om vi är riktigt ärliga mot oss själva, vad vill vi då.
Man behöver inte tala om det för någon annan utan bara tänka tanken, vad vill jag..... EGENTLIGEN.....
Då har vi förmodligen mycket större mål och drömmar än vad vi egentligen tror att vi klarar av. Men vad har vi att förlora på att faktiskt se det målet. Man kanske inte når hela vägen men man når oftast längre än det realistiska målet för man ger det där extra, man kliver över tröskeln.

När jag först skulle gå ner från 82 kilo till 62 kilo så tänkte jag, nä det går inte, jag kan lika gärna äta den där chokladen.
När jag sedan blev gravid och efter graviditeten istället vägde 94 kilo så kände jag för första gången att NEJ jag vill inte, jag vill inte gråta i klädaffärernas provrum, jag vill inte flåsa när jag går till affären. Jag vill vara där jag en gång var, 62 kilo.
Mitt realistiska mål var nog att komma ner till 70 men min vilja och dröm sa ju annat.
När jag väl kom ner till 70 så kände jag att har jag kommit hit så klarar jag lite till och lite till...... Jag hade ju inget att förlora på att försöka eller hur....

Min resa till Kroatien och veteran EM i Judo var ett väldigt högt och orealistiskt mål, jag kände verkligen "det här ska jag vinna" min kropp ville det och min hjärna ville det.
Jag hade börjat om efter långt uppehåll och bara hållt på ett halvår. Bara tanken att åka var ju helt knäpp egentligen.
Men jag ville verkligen!
Först tänkte jag, nej jag kan ju inte åka dit, jag har inte vad som krävs. Men sedan kände jag i hela kroppen -JAG VILL VERKLIGEN och jag VILL våga prova.
Resultatet blev förvisso inte min högsta dröm men om jag tänker efter så gick jag verkligen över gränsen för vad jag först trodde var realistiskt.
Jag förlorade absolut ingenting på att åka, snarare tvärtom.
Jag kom utomlands för första gången, jag träffade nya vänner, jag fick delta i Sveriges första veteran damlag och jag har minnen som jag aldrig kommer att glömma.

Om man tänker efter så har vi säkert allihop någon sådan historia att tänka på, någon gång när man faktiskt velat något så mycket att man faktiskt gått över gränsen för vad som var realistiskt. Det känns förbannat skönt för självkänslan när man gör det.
När man klarar mer än vad man tror.
Så handen på hjärtat, var ärlig mot dig själv och ställ dig frågan:
"Vad vill jag....... Vad vill jag EGENTLIGEN"

Av Rose-Marie - 1 oktober 2016 22:45

Just nu befinner jag mig återigen på Isaberg Mountain resort för att delta i ett träningsläger. Denna gång Swecamp Health and trainingcamp.
Jag bokade redan i Februari och det var nog tur för min motivation har inte varit den bästa efter semestern, jag hade nog aldrig gett mig iväg om det inte redan var bestämt.

Nu är jag iallafall här och jag är inte ett dugg besviken över det, snarare tvärtom.
Jag har idag varit på Morgonyoga, föreläsning om kost och vi har tillagat vår egen lunch.
Efter lunchen var jag på hälsorådgivning hos hälso- och kostrådgivare Camilla Rova (känd som rådgivare i TV3s "min stora lata familj")
Efter detta blev det ett pass med boxinspirerad fysträning.
Dagen fortsatte med ytterligare en föreläsning som denna gång handlade om mentalträning och mindfulness, mycket intressant!
Avslutningsvis blev det ett pass med löpteori och löpworkshop som avslutades med backintetvaller och allra sist en joggingrunda.

Just nu när jag läser igenom vad jag just skrivit så inser jag att jag borde ge mig själv en rejäl klapp på axeln!
Inte för att jag på någotvis är varesig sämre eller bättre än andra utan för att jag faktiskt genomför dessa saker, att jag utmanar mig själv och att jag åker iväg trots att jag gör det på egen hand. Ja jag åker själv men jag är långt ifrån ensam...... Massa härliga deltagare och underbara coacher förgyller tiden här.
Jag börjar faktiskt gilla det där med att ge mig iväg ensam, det är nyttigt att vara för sig själv ibland.


Jag belönade mig själv och min kropp innan middagen med ännu en personlig rådgivning, då med PT Camilla Johansson från Dreambody. Ett mycket givande samtal och jag tar verkligen åt mig sådana tillfällen, jag inspireras och motiveras vilket var precis vad jag behövde nu. Det var liksom huvudsyftet med denna helg.
Dessutom är Camilla ett härligt energiknippe som verkade fattat precis hur jag funkar.
En ny utmaning:
Jag ska lära mig stå på huvud!

Ja vad sjutton, det kanske kan vara nyttigt att vända upp och ner på sig själv i denna ibland galna värld. Den utmaningen antar jag ju med glädje!

Nu ska jag snart låta min kropp få vila och återhämtning för imorgon är det morgonyoga följt av en föreläsning om motivation och handlingsplan och helgen avslutas med ett Army Fitnesspass!

På vägen hem tänkte jag åka inom Kungsbacka för att titta på en för mig ny bil. Kanske ger jag mig själv en belöning som heter duga!!!!!


Av Rose-Marie - 1 september 2016 22:39

Det blir mörkare ute och kylan börjar få mig att klä mig lite varmare......
Trist kan man tycka och sommaren är kort precis som han sjunger Thomas Ledin men just nu känns det inte som att det stör mig.
Inte heller att mina två trisslotter som jag nyss skrapade var nitlotter stör mig.
Nej faktum är att jag känner mig så nöjd med tillvaron att jag inte låter småsaker förstöra min sinnesro. Det kommer krävas ganska stora motgångar för att rubba mig, iallafall så som jag känner mig nu.
Jag står stark och stadig med en härlig känsla av nöjdhet.
Visst finns det saker som jag önskar mig, massor av saker men jag har ändå så mycket att vara glad över.
Jag har så mycket i livet nu som jag trivs med så de saker jag saknar eller drömmer om blir inte lika viktiga. De blir en positiv bonus om de dyker upp.

Jag gillar hösten, jag gillar mysfaktorn som hösten kommer med och just nu ser jag ännu mer vackert i hösten än någonsin tidigare.
Just nu ser jag nog mycket positivt i det mesta. Det är så det är när man trivs med tillvaron, man ser saker med helt andra ögon och jag tänker njuta av den känslan så länge den varar.
Med ny energi, nya arbetsuppgifter, nya erfarenheter, nya minnen och nya mål välkomnar jag hösten med öppna armar.

Av Rose-Marie - 18 augusti 2016 22:24

På Måndag börjar min stora grabb André på gymnasiet, han ska gå Hantverk på särgymnasiet och jag hoppas och tror att han får en lika lyckad skolupplevelse där som de 9 år han gått på grundsärskolan i Färgelanda.
Jag tvekade när det först pratades om att han skulle avvakta ett år med att börja förskoleklass och jag tvekade även när det efter föreskoleklass trots avvaktandet pratades om att han skulle behöva gå särskolan..... Det var vår vilja som skulle avgöra vilket det skulle bli så ingen tvingade oss. Vi valde att prova och det visade sig vara ett lyckat val. André har alltid trivts i skolan och han har aldrig velat börja i "vanlig" klass även om han har kunnat ta det valet i stort sett när som helst.

Jag har ibland fått kommentarer som att jag inte borde vara öppen med att han går i särskola och när jag får sådana kommentarer så ryser jag, det är vuxna människor som sagt detta och jag undrar vilka fördomar de har.
Inga barn eller ungdomar har ifrågasatt hans skolgång, för dem har det varit naturligt. Man går där för att man behöver extra hjälp och stöd vilket han har fått.
Skulle han gått i vanlig klass så befarar jag att han hade haft en betydligt sämre skolupplevelse och även då hade förmodligen vuxna människor ifrågasatt hans skolgång.

Anser man att särskolan borde finnas i hemlighet? Ska man gömma barnen så ingen märker att de går där eller hur tänker de? Vi bor på en liten ort så folk hade istället pratat bakom ryggen på oss.
Nu är det som sagt helt naturligt och mycket tackvare öppenhet.
När han började 1:an så skulle jag ringa skolan och gjorde som med vilken klass som helst, kontaktade kommunens växel där man inte kunde hitta något nummer till särskolan. 7-9:an som särskolans högstadie heter låg i en lokal en bit bort från det vanliga högstadiet, ingen visste knappt att vi hade en särskola över huvudtaget.
På senare år har särskolan 1-6 och 7-9 legat på valboskolan där alla andra elever går, de delar skolgård, matsal, slöjd-, hemkunskap- och gymnastiklokal som alla andra barn och ungdomar.
André har aldrig känt sig mobbad och han berättade ofta om killar och tjejer i högstadiet som brukar prata med honom, erbjuda honom plats i matsalen och jag ser honom ofta prata med dem i affären osv.... Han har förvisso inte massa vänner utanför skolan men å andra sidan har han aldrig verkat lida av det. Han har umgåtts med dem som han känner sig tryggast med och dem som har lika intressen som han själv. Det är ju så vi alla gör på vår fritid.
Han har dessutom haft det så bra att han fått LSS fritids efter att han fyllde 12 år och fram tills nu. Inte för att han inte klarat sig själv hemma utan för den sociala biten.
Där har han haft en yngre fritidsledare som har fungerat som vän och förebild.
De har spelat spel, gjort läxor, tittat på film och bara umgåtts..... André har trivts fantastiskt bra och jag är tacksam för att kommunen ordnat det så bra.

Vi ska vara stolta över att vi har en särskola i kommunen, vi ska lyfta fram den och få den lika naturlig som vilken skolgång som helst.
Bor man på en mindre ort som vi gör så brukar man oftast få resa en bit för att kunna gå i särskola, det är få förunnat att ha den möjligheten på hemorten.

Nej jag tänker inte hålla tyst, hemlighetshålla eller låta folk få det att verka som något skamset.
Jag tänker vara stolt och tacksam för att André slapp bli en i gråzonen i en sk vanlig klass där man inte hade kunnat ge honom den hjälp han hade behövt, där han hade känt sig misslyckad och utanför.
Jag är stolt över hans framgångar och jag är stolt över att jag har en tonåring som lyckats, som lärt sig empati och vet att alla är olika men lika mycket värda!
Nu ser jag framemot att följa honom genom gymnasietiden!

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se