Senaste inläggen

Av Rose-Marie - 2 november 2016 22:19

Efter en lång tid med förkylning som dragit ner mig och fått mig att tappa både hopp och motivation så satte jag mig igår kväll och lyssnade på lite föreläsningar online.
Jag brukar bli väldigt inspirerad av sådant och det kickar igång mig på någotvis.
Därav min förkärlek till de olika tränings helgerna jag brukar åka på.
Igår lyssnade jag bla på Mikael Södermalm som pratade om hjärnans makt över ens framsteg. Det kan låta överdrivet det där med att man kan klara allt bara man tror det själv men mer trovärdigt är kanske att man klarar mer än vad man tror.
Han ville att man skulle ställa sig frågan:
"Vad vill jag" vad vill jag med min träning, med mitt jobb och med kärleken osv....
På den frågan svarar man oftast ett realistiskt mål, gärna kanske t.o.m lägre än det realistiska för att man ska försäkra sig om att man klarar det. Vi är präglade med att tänka realistiskt vilket ofta gör att vi inte kommer till den gränsen när vi faktiskt satsar det där lilla extra. Vi ger upp före vi kommit över tröskeln mot det osäkra.
Om vi istället frågar oss:
"Vad vill jag EGENTLIGEN" om vi är riktigt ärliga mot oss själva, vad vill vi då.
Man behöver inte tala om det för någon annan utan bara tänka tanken, vad vill jag..... EGENTLIGEN.....
Då har vi förmodligen mycket större mål och drömmar än vad vi egentligen tror att vi klarar av. Men vad har vi att förlora på att faktiskt se det målet. Man kanske inte når hela vägen men man når oftast längre än det realistiska målet för man ger det där extra, man kliver över tröskeln.

När jag först skulle gå ner från 82 kilo till 62 kilo så tänkte jag, nä det går inte, jag kan lika gärna äta den där chokladen.
När jag sedan blev gravid och efter graviditeten istället vägde 94 kilo så kände jag för första gången att NEJ jag vill inte, jag vill inte gråta i klädaffärernas provrum, jag vill inte flåsa när jag går till affären. Jag vill vara där jag en gång var, 62 kilo.
Mitt realistiska mål var nog att komma ner till 70 men min vilja och dröm sa ju annat.
När jag väl kom ner till 70 så kände jag att har jag kommit hit så klarar jag lite till och lite till...... Jag hade ju inget att förlora på att försöka eller hur....

Min resa till Kroatien och veteran EM i Judo var ett väldigt högt och orealistiskt mål, jag kände verkligen "det här ska jag vinna" min kropp ville det och min hjärna ville det.
Jag hade börjat om efter långt uppehåll och bara hållt på ett halvår. Bara tanken att åka var ju helt knäpp egentligen.
Men jag ville verkligen!
Först tänkte jag, nej jag kan ju inte åka dit, jag har inte vad som krävs. Men sedan kände jag i hela kroppen -JAG VILL VERKLIGEN och jag VILL våga prova.
Resultatet blev förvisso inte min högsta dröm men om jag tänker efter så gick jag verkligen över gränsen för vad jag först trodde var realistiskt.
Jag förlorade absolut ingenting på att åka, snarare tvärtom.
Jag kom utomlands för första gången, jag träffade nya vänner, jag fick delta i Sveriges första veteran damlag och jag har minnen som jag aldrig kommer att glömma.

Om man tänker efter så har vi säkert allihop någon sådan historia att tänka på, någon gång när man faktiskt velat något så mycket att man faktiskt gått över gränsen för vad som var realistiskt. Det känns förbannat skönt för självkänslan när man gör det.
När man klarar mer än vad man tror.
Så handen på hjärtat, var ärlig mot dig själv och ställ dig frågan:
"Vad vill jag....... Vad vill jag EGENTLIGEN"

ANNONS
Av Rose-Marie - 1 oktober 2016 22:45

Just nu befinner jag mig återigen på Isaberg Mountain resort för att delta i ett träningsläger. Denna gång Swecamp Health and trainingcamp.
Jag bokade redan i Februari och det var nog tur för min motivation har inte varit den bästa efter semestern, jag hade nog aldrig gett mig iväg om det inte redan var bestämt.

Nu är jag iallafall här och jag är inte ett dugg besviken över det, snarare tvärtom.
Jag har idag varit på Morgonyoga, föreläsning om kost och vi har tillagat vår egen lunch.
Efter lunchen var jag på hälsorådgivning hos hälso- och kostrådgivare Camilla Rova (känd som rådgivare i TV3s "min stora lata familj")
Efter detta blev det ett pass med boxinspirerad fysträning.
Dagen fortsatte med ytterligare en föreläsning som denna gång handlade om mentalträning och mindfulness, mycket intressant!
Avslutningsvis blev det ett pass med löpteori och löpworkshop som avslutades med backintetvaller och allra sist en joggingrunda.

Just nu när jag läser igenom vad jag just skrivit så inser jag att jag borde ge mig själv en rejäl klapp på axeln!
Inte för att jag på någotvis är varesig sämre eller bättre än andra utan för att jag faktiskt genomför dessa saker, att jag utmanar mig själv och att jag åker iväg trots att jag gör det på egen hand. Ja jag åker själv men jag är långt ifrån ensam...... Massa härliga deltagare och underbara coacher förgyller tiden här.
Jag börjar faktiskt gilla det där med att ge mig iväg ensam, det är nyttigt att vara för sig själv ibland.


Jag belönade mig själv och min kropp innan middagen med ännu en personlig rådgivning, då med PT Camilla Johansson från Dreambody. Ett mycket givande samtal och jag tar verkligen åt mig sådana tillfällen, jag inspireras och motiveras vilket var precis vad jag behövde nu. Det var liksom huvudsyftet med denna helg.
Dessutom är Camilla ett härligt energiknippe som verkade fattat precis hur jag funkar.
En ny utmaning:
Jag ska lära mig stå på huvud!

Ja vad sjutton, det kanske kan vara nyttigt att vända upp och ner på sig själv i denna ibland galna värld. Den utmaningen antar jag ju med glädje!

Nu ska jag snart låta min kropp få vila och återhämtning för imorgon är det morgonyoga följt av en föreläsning om motivation och handlingsplan och helgen avslutas med ett Army Fitnesspass!

På vägen hem tänkte jag åka inom Kungsbacka för att titta på en för mig ny bil. Kanske ger jag mig själv en belöning som heter duga!!!!!


ANNONS
Av Rose-Marie - 1 september 2016 22:39

Det blir mörkare ute och kylan börjar få mig att klä mig lite varmare......
Trist kan man tycka och sommaren är kort precis som han sjunger Thomas Ledin men just nu känns det inte som att det stör mig.
Inte heller att mina två trisslotter som jag nyss skrapade var nitlotter stör mig.
Nej faktum är att jag känner mig så nöjd med tillvaron att jag inte låter småsaker förstöra min sinnesro. Det kommer krävas ganska stora motgångar för att rubba mig, iallafall så som jag känner mig nu.
Jag står stark och stadig med en härlig känsla av nöjdhet.
Visst finns det saker som jag önskar mig, massor av saker men jag har ändå så mycket att vara glad över.
Jag har så mycket i livet nu som jag trivs med så de saker jag saknar eller drömmer om blir inte lika viktiga. De blir en positiv bonus om de dyker upp.

Jag gillar hösten, jag gillar mysfaktorn som hösten kommer med och just nu ser jag ännu mer vackert i hösten än någonsin tidigare.
Just nu ser jag nog mycket positivt i det mesta. Det är så det är när man trivs med tillvaron, man ser saker med helt andra ögon och jag tänker njuta av den känslan så länge den varar.
Med ny energi, nya arbetsuppgifter, nya erfarenheter, nya minnen och nya mål välkomnar jag hösten med öppna armar.

Av Rose-Marie - 18 augusti 2016 22:24

På Måndag börjar min stora grabb André på gymnasiet, han ska gå Hantverk på särgymnasiet och jag hoppas och tror att han får en lika lyckad skolupplevelse där som de 9 år han gått på grundsärskolan i Färgelanda.
Jag tvekade när det först pratades om att han skulle avvakta ett år med att börja förskoleklass och jag tvekade även när det efter föreskoleklass trots avvaktandet pratades om att han skulle behöva gå särskolan..... Det var vår vilja som skulle avgöra vilket det skulle bli så ingen tvingade oss. Vi valde att prova och det visade sig vara ett lyckat val. André har alltid trivts i skolan och han har aldrig velat börja i "vanlig" klass även om han har kunnat ta det valet i stort sett när som helst.

Jag har ibland fått kommentarer som att jag inte borde vara öppen med att han går i särskola och när jag får sådana kommentarer så ryser jag, det är vuxna människor som sagt detta och jag undrar vilka fördomar de har.
Inga barn eller ungdomar har ifrågasatt hans skolgång, för dem har det varit naturligt. Man går där för att man behöver extra hjälp och stöd vilket han har fått.
Skulle han gått i vanlig klass så befarar jag att han hade haft en betydligt sämre skolupplevelse och även då hade förmodligen vuxna människor ifrågasatt hans skolgång.

Anser man att särskolan borde finnas i hemlighet? Ska man gömma barnen så ingen märker att de går där eller hur tänker de? Vi bor på en liten ort så folk hade istället pratat bakom ryggen på oss.
Nu är det som sagt helt naturligt och mycket tackvare öppenhet.
När han började 1:an så skulle jag ringa skolan och gjorde som med vilken klass som helst, kontaktade kommunens växel där man inte kunde hitta något nummer till särskolan. 7-9:an som särskolans högstadie heter låg i en lokal en bit bort från det vanliga högstadiet, ingen visste knappt att vi hade en särskola över huvudtaget.
På senare år har särskolan 1-6 och 7-9 legat på valboskolan där alla andra elever går, de delar skolgård, matsal, slöjd-, hemkunskap- och gymnastiklokal som alla andra barn och ungdomar.
André har aldrig känt sig mobbad och han berättade ofta om killar och tjejer i högstadiet som brukar prata med honom, erbjuda honom plats i matsalen och jag ser honom ofta prata med dem i affären osv.... Han har förvisso inte massa vänner utanför skolan men å andra sidan har han aldrig verkat lida av det. Han har umgåtts med dem som han känner sig tryggast med och dem som har lika intressen som han själv. Det är ju så vi alla gör på vår fritid.
Han har dessutom haft det så bra att han fått LSS fritids efter att han fyllde 12 år och fram tills nu. Inte för att han inte klarat sig själv hemma utan för den sociala biten.
Där har han haft en yngre fritidsledare som har fungerat som vän och förebild.
De har spelat spel, gjort läxor, tittat på film och bara umgåtts..... André har trivts fantastiskt bra och jag är tacksam för att kommunen ordnat det så bra.

Vi ska vara stolta över att vi har en särskola i kommunen, vi ska lyfta fram den och få den lika naturlig som vilken skolgång som helst.
Bor man på en mindre ort som vi gör så brukar man oftast få resa en bit för att kunna gå i särskola, det är få förunnat att ha den möjligheten på hemorten.

Nej jag tänker inte hålla tyst, hemlighetshålla eller låta folk få det att verka som något skamset.
Jag tänker vara stolt och tacksam för att André slapp bli en i gråzonen i en sk vanlig klass där man inte hade kunnat ge honom den hjälp han hade behövt, där han hade känt sig misslyckad och utanför.
Jag är stolt över hans framgångar och jag är stolt över att jag har en tonåring som lyckats, som lärt sig empati och vet att alla är olika men lika mycket värda!
Nu ser jag framemot att följa honom genom gymnasietiden!

Av Rose-Marie - 8 augusti 2016 14:08

Om man stoltserar med att lägga upp information om träning och nyttig mat så ska man också erkänna när man är sämre.
Så tycker iallafall jag för det vore att dölja sanningen annars.
Jag har haft semester i 3 veckor nu och precis som förra året så var jag enormt duktig och motiverad första veckan men sedan hamnade jag i semesterkoma.
Ingen träning kombinerat med dålig kost och dryck....... Resulterade i 3-4 kilo extra!
Tänk om det gick lika snabbt neråt som uppåt...
Dock vet jag att dessa kilon kommer förvinna när vardagen sätter in och jag kommer igång igen, för jag ska komma igång igen! Jag har till och med en planeringstrappa för aktiviteter i höst.

Jag är inte besviken över att jag ökat i vikt utan jag är besviken för att jag utsätter min kropp för saker som den mår dåligt av.
Ja man ska leva, man ska ha det gott och unna sig ibland MEN inte varje dag, det förstör själva njutningen med att få "unna sig", och speciellt om man som jag märker att kroppen absolut inte mår bra av "varje dag slarv"
Jag får ont i lederna och jag blir trött, nästan deprimerad när jag gör så här och det är svårt att komma igång igen.
Som tur är blir jag peppad och inspirerad av andra, det gör mycket.
Att jag är målinriktad gör också väldigt mycket.
Så nu är det bara att kämpa sig ur denna grop och klättra uppåt på min plan för hösten. Målen på min trappa kräver nämligen att jag tränar och äter rätt, annars lär jag inte klara av eller ens orka att genomföra dem!
Belöningen är att jag kommer må bra och det är jag värd!

Av Rose-Marie - 10 juli 2016 20:03

Det har varit en rätt intensiv vinter och vår i träningens tecken även om jag inte tränat och tävlat så mycket som jag hade behövt inför veteran EM, dygnets timmar och veckornas dagar räcker inte alltid till när man har jobb och familj.
Dessutom drabbades jag av envis förkylning och en ond höft men jag tycker att jag kämpade på bra ändå.....

Återkom till mattan nu i Januari efter flera år av uppehåll, gjorde min första tävlingscomback 12 Mars i Karlstad, deltog i senior där mina motståndare nästan var hälften så gamla som mig och kom då trea efter 1 vunnen match och 2 förluster.
Det kändes bra då jag ändå tyckte att jag gjorde bra motstånd.
Jag fick min medalj för 2016 och har därmed en medalj från varje sekel sedan 30 år tillbaka (-86, -96, -2006 och 2016) något jag skämtade om för 10 år sedan.

Nästa tävling hölls i Oxelösund där jag hade tänkt göra debut som veteran i Veterantävlingen swedish judo master open och jag skulle även delta i Senior i Sörmlandsträffen på samma ställe samma dag.
Dock fanns inga motståndare för mig i Veterantävlingen men däremot fick jag möta 6 st tuffa tjejer i Sörmlandsträffen, där slutade det med att jag för första gången i mitt liv fick åka hem utan medalj.
Det var en ny erfarenhet men absolut ingenting som jag la någon stor vikt i, det kändes helt okej, livet gick vidare ändå.
En sak jag nog aldrig skulle kunna tänka mig när jag för 20 år sedan tävlade som mest.

Efter denna tävling hade jag egentligen tänkt mig att delta i veteran NM i Norge men planerna blev ändrade då man faktiskt behöver sätta familjen före annat och det är just därför jag tänkte att veterantävlingarna passar mig bättre än senior, man har inte möjligheten att släppa allt för att satsa fullt ut. Ändå vill jag ha utmaningarna och känslan som tävlandet ger.
Det får mig motiverad att träna.
Under Våren har jag också deltagit i några samträningar i Göteborg och därigenom fick jag kontakt med några tjejer som skulle till veteran EM i Kroatien. Det har jag ju berättat om i tidigare blogginlägg....

Förra helgen gick jag och syrran en instruktörsutbildning i självförsvar för tjejer så nu ska vi kunna ha några kurser via Judon. Tanken är att ha första nu i Höst.

Under våren har jag utöver Judon deltagit i en träningsdag på Lane Loge och en träningsweekend med Girls Wellness Academy där simerskan Emma Igelström och hennes vän Marie Spetz håller i träningarna.
Det blev alltså lite mer inplanerat än vad jag hade räknat med och jag måste ge en stor eloge till min sambo som utan att gnälla låtit mig hålla på som jag gjort. Vi har ju en liten 2 åring så det är inte bara att ta förgivet att man kan dra iväg hur som helst.

Nu ger jag min tid fullt ut åt familjen och för en tid kommer jag byta ut judomattan mot bla vilda västern vilket är vårt stora gemensamma intresse. Vi showar, bor och klär oss som på 1880-talets vilda västern.
Både André 17 år och Tristan 2,5 år verkar dela vårt intresse och följer med utan protester. Det är heller inga problem att ha med dem, inget gnäll och gny.
Nu i helgen var vi i Karlskoga på country festivalen i Lunedet, nästa helg åker vi till Svanskog och lever westernliv i westernbyn HudsonBay.
Därefter är det semester och då åker vi upp till vårt fritidställe i Hällesjö i Jämtland där vi har en gård och på marken har det byggts en westernstad som heter Old Trail Town.
Där brukar lugnet ta över min kropp och jag kan släppa allt annat och bara vara. Det är ett bra sätt att ladda batterierna och samla ny energi. Det kommer säkert bli lite hemmaträning för att hålla kroppen igång, jag hade tänkt ta med judodräkten för att ev åka till Sundsvall på sommarträning men jag tror faktiskt att jag skippar det.
Judon kommer jag att ge massor av tid i Höst då jag planerar några seniortävlingar och Veteran SM och satsa helhjärtat inför Veteran NM våren 2017, det är målet med Höstens plan.
Men först tar jag som sagt semester från allt utom familjen.



Tredje plats från Karlstad och en minnesmedalj från EM där jag kom 4/4 men fick äran att stå på prispallen ändå.

Fullgjord och godkänd instruktörsutbildning i Självförsvar

Morgonjogg med Emma Igelström

Träningsdag på Lane Loge

Judo5 träning i Göteborg

Västernliv i Karlskoga

André rider i Karlskoga

Tristan lyssnar på Country i Karlskoga

Jag och Roger i Karlskoga

Av Rose-Marie - 3 juli 2016 19:29

Denna helgen har jag lagt ner drygt 15 timmar av min tid på en ev våldtäktsman.
En man som jag ännu inte har träffat och som jag hoppas slippa träffa.
Jag kommer lägga ner många fler timmar på denne man både för min egen träning och för att träna andra inför det ev mötet med honom.
Jag vill vara förberedd, jag vill göra allt jag kan för att slippa undan.
Jag önskar så innerligt att jag slapp lägga denna tiden, jag önskar att jag kunde fått spendera den tiden med min familj istället.
Men eftersom det ständigt händer, eftersom jag gång på gång läser artiklar om överfallna kvinnor så har jag redan gett så mycket av min tid och mina tankar åt dessa män, i form av rädsla och ilska.......
Jag vill slippa det och jag vill att andra ska slippa det.
Jag vill att min energi och mina tankar ska gå till andra saker än dessa våldsmän.
De är inte ens värda det.

Men JAG är värd tiden, min säkerhet är värd den tiden. Andras trygghet är värd den tiden och hur mycket jag än önskar att vi inte behövde försvara oss så är det så det ser ut.
Denna helgen har jag fått utbildning i självförsvar anpassat för typiska överfall mot kvinnor. Det är för jävligt rent ut sagt, att det till och med finns en statistik i hur de brukar gå tillväga. Det finns speciella tekniker som man tränat in för att det ska fungera på dessa män. Tekniker anpassade för att jag oavsett min storlek ska ha en chans att klara mig undan.

Som om det vore en sport, hur man skjuter fotbollen i krysset, hur man ska hoppa för att klara en viss höjd i höjdhopp.....
Man kan aldrig vara säker att det fungerar men med rätt träning så har man iallafall de bästa chanserna.
Som om man tränar för att vinna ett OS fast jag tränar på att slippa bli överfallen.
Ja det är för jävligt att jag ska behöva försvara mig!

Av Rose-Marie - 28 juni 2016 21:09

Jag är nu tillbaka på hemmaplan efter en resa som inte bara har inneburit en resa till Kroatien där jag deltagit i veteran EM i Judo utan en resa som gett mig så mycket mer.
Såsom insikt, självförtroende och nya vänner.......
Jag tror inte att de jag umgåtts med inser vad mycket de har gjort för mig dessa dagar.
Jo jag talade om det, men för dem är det en självklarhet att ta emot en med öppna armar för det är så de är som människor.

Min tid i Judon hade jag ansett som ett avslutat kapitel och när jag efter att Tristan föddes bestämde mig för att gå ner alla kilon jag dragit på mig under åren före graviditeten och under graviditeten så var målet att väga 30 kilo mindre, orka jogga vårruset och helt enkelt må bättre psykiskt och fysiskt, inte att delta i ett veteran EM i Judo.
Jag har nått mina mål sedan 1 år tillbaka och när min syster och hennes man återupptog Judon och tävlandet så lät det så kul att jag bara måste testa.
Mitt nästa mål var därför att börja Judo och delta i någon tävling för skoj skull.
Sagt och gjort.....
I Januari i år så började jag igen efter flera års uppehåll.
Två tävlingar här i Sverige under våren och jag fick blodad tand.

När jag började delta lite i Judo5 träningarna i Göteborg så blev jag lockad av tanken att få åka med till Kroatien och ställa upp i veteran EM men jag slog bort tanken ganska snabbt. Den där rösten som talar om att man inte är tillräckligt bra och att man inte platsar in i gemenskapen har ofta en ganska stor övertalningsförmåga och den hindrar en ofta från att göra det man vill.
En annan liten röst viskar försynt..... "Gör det ändå" "våga"
Och denna gången lät jag den lilla viskande rösten göra sig hörd, dock med hjälp av andra människor men det var ändå jag som tog det avgörande beslutet att våga.
Jag ångrar mig inte ett enda dugg!

Jag flög för första gången utomlands och med tron att jag förmodligen skulle få vara rätt mycket för mig själv men med hopp om att jag kunde få lite hjälp av gänget från Göteborg och kanske andra judo veteraner från Sverige. Dock kände jag att jag inte kunde ta det för givet, så väl känner jag inte dessa människor.
Ack så fel jag hade, jag har nog aldrig känt en sådan trygghet i en ny grupp förut.

Jag reste inte själv, VI reste TILLSAMMANS, jag blev coachad, peppad och fick tips.
Jag vann förvisso ingen match och jag kände mig rätt underlägsen i min första match men blev peppad att ändå kämpa på.
Gör ditt bästa och ha kul!!!
Jag kom sist men fick en tapperhets medalj som jag kallar den. De delade ut två brons medaljer så även fyrorna fick en vad jag förstod då vi bara var fyra i min viktklass.
Medaljen är dock inte det som jag kommer minnas, den är en fin sovunir men minnena finns inom mig.

Dagen efter den individuella tävlingen var det dags för lagtävling. Jag hade äran att få vara reserv i Sveriges första damlag i Veteran EM. Det är en stor grej.
Självkänslan var väl inte den bästa efter den individuella tävlingen så jag var rätt glad att jag bara var reserv men pga skador så fick jag hoppa in ändå.
Med facit i hand så var det bra, jag gjorde en bättre match, förlorade i och för sig men jag var tuffare och mer fokuserad.
Det gjorde att jag blev än mer taggad och motiverad till att fortsätta.
Jag vet vad jag behöver träna på och jag är mer villig än någonsin att göra det.
Just nu ser jag fram emot hösten med träning och några tävlingar. Allt för att det är skoj och inga krav eller förpliktelser.
Men just i närtid ska jag smälta alla intryck och ha en härlig semester med familjen.
Samla energi och kraft inför kommande termin.

Sammanhållningen och gemenskapen som jag kände under denna resan, inte bara med mitt resesällskap utan med alla andra Svenska veteraner gjorde så otroligt mycket.
Man liksom längtar efter att få ses på någon tävling eller läger igen och jag kommer nog aldrig mer att vara orolig för att jag skulle känna mig ensam om jag åkte iväg själv.
Judo må vara en individuell sport men teamkänslan jag känt dessa dagar är helt fantastisk.

Jag avslutar med att citera Coachen Jörgen från Göteborgs judo klubb
"Man kan sitta hemma och inte våga satsa eller så kan man åka på tävling och göra sitt bästa, man väljer själv"

Jag valde att våga och jag vann förvisso inga matcher men jag gjorde mitt bästa och vann så mycket annat!

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Senaste kommentarerna

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se