Senaste inläggen

Av Rose-Marie - 28 juni 2016 21:09

Jag är nu tillbaka på hemmaplan efter en resa som inte bara har inneburit en resa till Kroatien där jag deltagit i veteran EM i Judo utan en resa som gett mig så mycket mer.
Såsom insikt, självförtroende och nya vänner.......
Jag tror inte att de jag umgåtts med inser vad mycket de har gjort för mig dessa dagar.
Jo jag talade om det, men för dem är det en självklarhet att ta emot en med öppna armar för det är så de är som människor.

Min tid i Judon hade jag ansett som ett avslutat kapitel och när jag efter att Tristan föddes bestämde mig för att gå ner alla kilon jag dragit på mig under åren före graviditeten och under graviditeten så var målet att väga 30 kilo mindre, orka jogga vårruset och helt enkelt må bättre psykiskt och fysiskt, inte att delta i ett veteran EM i Judo.
Jag har nått mina mål sedan 1 år tillbaka och när min syster och hennes man återupptog Judon och tävlandet så lät det så kul att jag bara måste testa.
Mitt nästa mål var därför att börja Judo och delta i någon tävling för skoj skull.
Sagt och gjort.....
I Januari i år så började jag igen efter flera års uppehåll.
Två tävlingar här i Sverige under våren och jag fick blodad tand.

När jag började delta lite i Judo5 träningarna i Göteborg så blev jag lockad av tanken att få åka med till Kroatien och ställa upp i veteran EM men jag slog bort tanken ganska snabbt. Den där rösten som talar om att man inte är tillräckligt bra och att man inte platsar in i gemenskapen har ofta en ganska stor övertalningsförmåga och den hindrar en ofta från att göra det man vill.
En annan liten röst viskar försynt..... "Gör det ändå" "våga"
Och denna gången lät jag den lilla viskande rösten göra sig hörd, dock med hjälp av andra människor men det var ändå jag som tog det avgörande beslutet att våga.
Jag ångrar mig inte ett enda dugg!

Jag flög för första gången utomlands och med tron att jag förmodligen skulle få vara rätt mycket för mig själv men med hopp om att jag kunde få lite hjälp av gänget från Göteborg och kanske andra judo veteraner från Sverige. Dock kände jag att jag inte kunde ta det för givet, så väl känner jag inte dessa människor.
Ack så fel jag hade, jag har nog aldrig känt en sådan trygghet i en ny grupp förut.

Jag reste inte själv, VI reste TILLSAMMANS, jag blev coachad, peppad och fick tips.
Jag vann förvisso ingen match och jag kände mig rätt underlägsen i min första match men blev peppad att ändå kämpa på.
Gör ditt bästa och ha kul!!!
Jag kom sist men fick en tapperhets medalj som jag kallar den. De delade ut två brons medaljer så även fyrorna fick en vad jag förstod då vi bara var fyra i min viktklass.
Medaljen är dock inte det som jag kommer minnas, den är en fin sovunir men minnena finns inom mig.

Dagen efter den individuella tävlingen var det dags för lagtävling. Jag hade äran att få vara reserv i Sveriges första damlag i Veteran EM. Det är en stor grej.
Självkänslan var väl inte den bästa efter den individuella tävlingen så jag var rätt glad att jag bara var reserv men pga skador så fick jag hoppa in ändå.
Med facit i hand så var det bra, jag gjorde en bättre match, förlorade i och för sig men jag var tuffare och mer fokuserad.
Det gjorde att jag blev än mer taggad och motiverad till att fortsätta.
Jag vet vad jag behöver träna på och jag är mer villig än någonsin att göra det.
Just nu ser jag fram emot hösten med träning och några tävlingar. Allt för att det är skoj och inga krav eller förpliktelser.
Men just i närtid ska jag smälta alla intryck och ha en härlig semester med familjen.
Samla energi och kraft inför kommande termin.

Sammanhållningen och gemenskapen som jag kände under denna resan, inte bara med mitt resesällskap utan med alla andra Svenska veteraner gjorde så otroligt mycket.
Man liksom längtar efter att få ses på någon tävling eller läger igen och jag kommer nog aldrig mer att vara orolig för att jag skulle känna mig ensam om jag åkte iväg själv.
Judo må vara en individuell sport men teamkänslan jag känt dessa dagar är helt fantastisk.

Jag avslutar med att citera Coachen Jörgen från Göteborgs judo klubb
"Man kan sitta hemma och inte våga satsa eller så kan man åka på tävling och göra sitt bästa, man väljer själv"

Jag valde att våga och jag vann förvisso inga matcher men jag gjorde mitt bästa och vann så mycket annat!

ANNONS
Av Rose-Marie - 22 juni 2016 21:05

Nyss vinkade jag hejdå till Roger och Tristan utanför hotellet på Landvetter Flygplats.
Här ska jag sova i natt för att tidigt imorgon bitti ta plats på flyget mot Kroatien.
7:10 går flyget och jag ska byta i Frankfurt, vilket jag har förstått är en stor flygplats.
Här på Landvetter har jag nu ikväll fikat med Tristan och Roger så där har jag kikat lite på vart jag ska imorgon. Den möjligheten har jag inte i Frankfurt men det ska nog gå bra.

Jag inser att jag precis har checkat in på vad jag tror hittills är mitt livs största äventyr. Inte bara själva resan utan att jag faktiskt ska delta i ett EM i judo, förvisso veteran EM men det är ju inte alla som gjort långa uppehåll i sin karriär så som jag så mina motståndare kan vara riktigt vassa, jag vet att två av dem har framgångar både i veteran EM 2015 och veteran VM 2015.

Den senaste tiden har jag varit väldigt förkyld och hostig, jag hostar fortfarande lite men inte alls så farligt. Det som känns värst just nu är att jag känner av ischias nerven men jag hoppas att det ska släppa med lite avslappning. Jag ska ju inte tävla förrän Lördag.
Det finns ju en anledning att man ställer upp i veteran och inte senior......
Man ska känna av lite skavanker när man är veteran för det innebär ju att man är över 30 år och förmodligen har pressat kroppen ganska hårt under sina idrotts år.

Jag vill hemskt gärna få stå överst på prispallen, jag skulle ljuga om jag sa annat men bara att checka in på det där flyget imorgon är en stor seger för mig.
Oavsett hur det går på tävlingen så kommer ingen kunna ta ifrån mig minnet från detta äventyr......

som börjar här och nu.

Har checkat in på hotellet på Landvetter Flygplats

ANNONS
Av Rose-Marie - 5 juni 2016 23:31

Denna helgen anordnade Färgelanda Judoklubb sitt SuperKidz läger för 6:e året i rad.
Ett läger för klubbens barn där de får chansen att träna, umgås och ha skoj i dagarna två. Ett läger som jag önskar hade funnits då jag var barn.
Ett sådant evenemang kräver insatser från många, inte bara styrelse och ledare utan även utav engagerade föräldrar.
Var och en är en sådan viktig pusselbit för att lyckas göra detta så bra som möjligt.
Sedan finns det ju alltid eldsjälar som lägger extra mycket tid men jag är inte tillräckligt insatt för att våga nämna några namn.

Jag fick äran att delta som hjälptränare men den mest hedersamma uppgiften var att bli inbjuden som talare för att berätta om min judohistoria som sträcker sig lite mer än 30 år bakåt i tiden. Nervöst var det också för hur får jag min tid att vara intressant för barn från 4-5 år och uppåt?
Det jag mest ville framföra till dem var att hur framgångsrik man än blir så betyder det ingenting om man inte gör det för sin egen skull och framförallt måste man ha roligt på vägen.
Det talas för lite om prestationsångest och annat som framgång kan medföra och att just tävlingarna inte bara är roliga om man vinner. Tävling kan vara oerhört jobbigt och skrämmande om man tror att man alltid måste vara den som står överst på prispallen. Det är ändå inte det man kommer minnas bäst senare i livet utan allt annat runt omkring kan betyda desto mer, sammanhållning och gemenskap tex...

Jag ville också få fram att man faktiskt inte måste tävla utan att man måste känna efter själv vilka mål man har med sin idrott.
Man kanske vill bli tränare eller domare eller bara träna för tränandets skull.
Oavsett vilket mål man väljer så måste man våga prova, man ska ha kul och göra det för sin egens skull..... Då är man alltid en vinnare.

Jag hoppas och tror att de flesta förstod vad jag menade, de satt iallafall och lyssnade snällt under de 20-30 minuter jag pratade. De ställde frågor och var med i diskussioner som blev så de verkade intresserade.
Jag avslutade med att dela ut varsin medalj till varje barn, medaljer som jag beställt för att trycka mitt motto på.
VÅGA, HA SKOJ, FÖR DIN EGEN SKULL -
DU ÄR EN VINNARE

Jag hade med mina medaljer och berättade om min tid i Judon.
Bilden är lånad från Färgelanda Judoklubbs facebooksida

Barnen lyssnade och deltog aktivt i föredraget.
Bild lånad från Färgelanda Judoklubbs facebooksida

Medaljen med mitt motto som jag delade ut till alla barn

Av Rose-Marie - 25 maj 2016 22:44

Med en risk att det blir tjatigt om morfar som vi begravde igår så känner jag ändå att jag behöver skriva av mig lite.....
Det är ju bla det min blogg är till för.
Jag har tänkt så mycket idag och jag anade inte att morfar innebar så otroligt många och starka minnen.
Han var som en länk på någotvis, sommarstugan, alla sommarlov som jag har tillbringat där, havet, båt, fiske och måsarna ja allt det där är morfar.
Kanske känns det extra mycket då dessa minnen kommer upp eftersom de då även väcker liv i minnena av mormor och pappa.
Det är främst sommarstugan på Ön Asmaløy på Hvaler i Norge jag minns och även om jag inte haft tiden eller varit så engagerad i att åka dit de senaste åren så har det på någotvis inte känts så starkt förrän nu när minnena kommer upp.
Jag försöker ta till mig min systers mans kloka ord när vi pratade om detta igår.
Han är också uppväxt med en stuga och massa minnen därifrån men deras stuga är nu såld och som han sa så är det minnena från det förflutna som ger en känslorna för i vuxen ålder fanns inte de känslorna kvar.
Det stämmer för när jag sitter och tänker tillbaka så är det minnen från barndomen och tonåren som lockar mig dit, inte de senaste årens minnen. Allt är så förändrat där på ön nu och det är egentligen bara sommarstugan som är sig exakt lik, mina gamla teckningar, några leksaker och lite annat finns där.
Men inte mormor,morfar eller pappa, inte min lillasyster och bror som barn och inte heller alla andra barn runt omkring för de är liksom jag vuxna nu. Inte ens den lilla butiken finns kvar för idag har de byggt en stor affär där, även campingen har blivit större..... Det är inte mycket som är kvar av idyllen vi hade förr.
Som Anders (min systers man) sa:
-man får skapa nya minnen åt barnen och de minnena man har finns ju alltid kvar.
Det är sant, jag försöker tänka så jag också.
Just nu är det kanske de minnena som gör ont, de minnena plockar fram saknaden av så mycket, mormor, morfar, pappa och ja allt det förflutna.....
Minnena från barndomen!
Morfar var länken till alla de där minnena och de kommer fram nu!
En dag hoppas och tror jag att det gör mindre ont att minnas.
Men just nu känns det tungt.......

Av Rose-Marie - 24 maj 2016 21:56

Idag har jag varit i Norge på begravning för min älskade Morfar.
Det var tungt men gav många tankar och mycket minnen.
Prästen hade fått helt rätt uppfattning av honom och höll ett fint tal.
Det gav minnesbilder ända från barndomen och fram tills nu. Han har varit en krutgubbe hela vägen och hållt sig i god form.
Han hade tex alltid ork och tid att leka och alla barn älskade morfar och det var ömsesidigt. Att vara på sommarstugan utan morfar var rent utav trist.
Han har lärt alla barnbarn att simma och förr när jag var liten så tävlade jag med honom om vem som badade först men han vann alltid och inte minst de senare åren då han badade året om.

Det var nu i Januari som han blev sjuk och inte återhämtade sig, egentligen var det väl precis så här vi önskade att det skulle bli den dagen då han skulle lämna oss.
För alla ska vi dö, det vet vi ju med all säkerhet.
Jag har alltid sagt att när det är morfars tur så vill jag inte att han ska bli liggande sjuk, jag ville att han skulle få ett snabbt avslut.
Att bli liggande vore rent utav plågsamt för denna aktiva man.
De gånger han har legat på sjukhus så har han varit för kry för att ligga still, han har tagit sig upp snabbt och t.o.m när han hade skadat sitt knä så illa att han hade en järnställning runt benet så var han för aktiv för att kunna följa läkarnas schema för rehabilitering. Morfar skruvade upp skruvarna och cyklade till sjukgymnasten för att sedan skruva fast dem innan han gick in.
En gång glömde han att skruva fast skruvarna och när sjukgymnasten upptäckte detta så sa morfar att han inte kunde cykla med dem åtskruvade, de ansåg då att han kunde rehabilitera sig utmärkt utan deras hjälp.

Han byggde huset som han bodde i och han byggde även en egen båt, samtidigt jobbade han heltid.
När morfar gick i pension 62 år gammal så gjorde han inte det för sin egen skull utan för att lämna plats för ungdomar som behövde jobbet bättre. Själv var han regelbundet på fabriken och jobbade frivilligt med det sk veterangänget bara för att det var kul.
När hans grannar som var äldre (ja ungefär i hans ålder) inte klarade av att klippa gräset så hjälpte han dem för han var ju inte gammal och dålig.
Han var på ålderdomshemmet och hälsade på "gamlingarna" som han sa själv (vissa yngre än honom) för att de tyckte att det var så roligt när han kom.
För några år sedan när morfar inte längre orkade cykla i uppförsbackar så köpte han en elcykel för inte ville han sluta cykla helt.

Ja det var så morfar var, ständigt igång och full av liv. Orädd och påhittig..... Ibland undrade jag om han någon gång var orolig för någonting, allting ordnar sig.
"Det går fint det här" är ett uttryck jag minns honom säga.
Jag önskar att jag vore mer som honom och är det något jag vill ärva av honom så är det hans mod, hans envishet och hans energi.
Han är för mig en stor förebild som aldrig gav upp.
Imorgon skulle han fyllt 87 år och jag tror att han får en fin födelsedag tillsammans med mormor som han nu får vila bredvid.

Men han kommer vara saknad här hos oss, oerhört saknad........



Av Rose-Marie - 21 maj 2016 23:48

Idag har jag varit med min systers tre barn på deras judoträning.
Jag kunde inte låta bli att reflektera över att i första gruppen där klubbens yngre barn tränar var min systerdotter ensam tjej av dagens 15 barn. I andra gruppen var de tre tjejer av 7 barn. Det är lite fler tjejer bland ungdomar och i vuxengruppen i vår klubb. Men man undrar ju lite varför det överlag är en minioritet på tjejfronten.
Jag har aldrig sett judo som en typisk killsport för i min ungdom så kändes det inte så. Jag minns iallafall inte att det var något man reflekterade över så som nu.

Funderingarna går kring vad det kan bero på och hur man kan vända denna i mina ögon negativa trend.
I Göteborg har man startat ett projekt som heter Judo5 där man kör samträningar med tjejer från olika klubbar, detta har jag deltagit i ett par gånger under våren och jag tycker det är en fantastisk grej.
Inte för att jag har ett jättestort behov av att bara träna med tjejer utan för att det skapar en sorts gemenskap och verkar ge flera modet att ställa upp. Det verkar även locka oss äldre tjejer och suget efter att tävla tycks växa mer. Man blir peppad och uppmuntrad till att våga saker som man vill göra. Oftast intalar vi nog oss själva att vi är för gamla eller inte tillräckligt bra, "min tid är förbi"
Killarna kanske inte är mer självsäkra men de ser nog inte lika många hinder som vi tjejer gör.
För jag tror att det är så det är, vi hittar hinder..... Jag tror inte att viljan och intresset är sämre hos tjejerna utan det är nog vardagen som stoppar oss.
Familj, jobb, hem och annat som gör att vi inte prioriterar Judon. Det är nog samma i andra sporter skulle jag tro.

Min sambo hyllas ofta av folk i min närhet för att han är hemma så mycket med Tristan och jag kan träna så som jag gör men skulle det vara tvärtom så är jag inte helt övertygad om att jag hade fått samma uppmärksamhet som han. Jag är inte speciellt aktiv i diskussioner som har med femenism att göra och är nog av den åsikten att det ofta går till överdrift med dessa frågor och även när det gäller jämställdhet men jag tycker att alla ska få göra det som passar just dem, jag är säker på att varje familj kan lösa det där själva och man gör det som fungerar bäst i den vardag man lever i.
Vill man något tillräckligt mycket så lyckas man helt säkert att få till en lösning till att komma förbi eventuella hinder oavsett om man är tjej eller kille, har familj eller är singel......
Vill man något tillräckligt mycket så klarar man mer än man tror. Man behöver oftast bara lite pepp och förebilder som man kan ha som dragplåster för att våga.
Där tror jag att projektet Judo5 gör en stor insats. Där tror jag att vi alla tjejer inom idrotten kan göra stor nytta, vi kan vara förebilder, peppa, motivera och vara med i diskussioner om ämnet. Jag tror att det är jättebra om man kan ge tips och råd om hur man kan få det att gå ihop med alla andra saker man ska göra i sin vardag.
Kanske kan vi då också bli förebilder till yngre tjejer så att de också vågar.
Kanske blir det då helt naturligt att även tjejer tränar judo och jag slipper att sitta med dessa funderingar om några år när jag sitter och tittar på de yngre barnens Judoträning. Ja vem vet, kanske börjar Tristan träna så småningom och då hoppas jag att det är många tjejer med i hans grupp.

Av Rose-Marie - 14 maj 2016 19:27

Hej migrationsverket
Jag skriver inte detta för att ni ska fundera över ett beslut eller ändra ett redan fattat beslut för jag antar att det redan är försent, ni har nämligen redan skickat iväg 10 åriga Fatmanur och hennes ensamstående mamma till Azerbajdzjan, det landet de en gång flydde ifrån när Fatmanur var liten.
Hon är uppväxt här i Sverige, har gått i Svensk skola, har fått svenska vänner och talar flytande svenska. Sverige är hennes land, hennes hem fanns här.

Jag undrar nu migrationsverket om ni kan berätta för mig hur det har gått för Fatmanur och hennes mamma?
Vart bor de? Vilken skola går hon i och kan ni berätta om hon börjat träna Judo där hon bor nu?
Hon älskade Judo och dagarna efter ni skickade iväg henne så skulle hon vara med och tävla.
Själv känner jag henne inte så väl utan jag såg henne på klubben där jag också tränar. En glad tjej som vi minns som klubbens leende. Det finns numera ett vandringspris till minne av Fatmanur, klubbens glädjespridare. Det är nog ett av det finaste priset man kan få i mina ögon.
Vi i klubben glömmer nämligen inte Fatmanur och vi går inte oberörda genom detta, vi undrar vad som händer med vår lilla vän.
Kan ni inte svara på det?

Okej men då ska jag stilla er undran för ni på migrationsverket måste väl också vara nyfikna på vad ni åstadkommit med ert beslut?
Ida som är Fatmanurs bästa vän har nämligen lite kontakt med henne.
Jag kan därför meddela att hon och hennes mamma är hemlösa, de bor tillfälligt hos en vän och Fatmanur har inga vänner då hon inte har råd att gå i skola. Hon har heller inte råd att gå i Judo men det finns en stor klubb där hon bor. Hennes mamma är alltid ledsen och mår dåligt. Men Fatmanur säger:
"När jag blir ledsen tänker jag att man ska vara glad"
En 10 årig flicka som precis har förlorat allt, som litade på att vuxna skulle vara de som gav henne trygghet och som inte ska behöva oroa sig över framtiden.
Hon är ett barn och ska få vara det tills hon är vuxen. Hon ska kunna få vara glad så som hon vill vara.

Kära migrationsverket, jag känner mig ledsen efter ert beslut och tyvärr kan jag inte
tänka så som Fatmanur gör.....
"när jag blir ledsen tänker jag på att man ska vara glad"
Jag vill tänka så men i detta fallet går det inte. Hur känner ni efter att ha fått veta detta? Finns det något ni känner att ni skulle vilja göra för att hjälpa Fatmanur och hennes mamma? Skulle ni vilja göra denna flicka glad igen?
Nej jag tänkte väl det........
Men även här kan jag informera att Ida som jag nämnde innan, hon är verkligen en vän som jag önskar att alla skulle ha.
Hon har startat en insamling till Fatmanur för att hon ska kunna gå i skola och förhoppningsvis även börja i Judo så småningom. Helt fantastiskt! Tycker ni inte?!
Så nu kära migrationsverket, nu kan ni stilla ert samvete med att sätta in en peng eller varför inte bli månadsgivare, ni skulle kunna sova mycket bättre på nätterna då kanske.
Följ bara infot som finns som bilder här i inlägget.

Eller gå in på Idas facebookevenemang för insamlingen:

www.facebook.com/idasinsamlingtillfatmanur
Tack för att ni tog er tid att läsa kära migrationsverket!

Av Rose-Marie - 13 maj 2016 23:36

Inte ens när vi vet att döden kommer knacka på vår dörr inom kort är vi beredda på det, inte heller om vi skulle få ett brev med ett fast datum skulle vi vara beredda.......
Det enda vi med säkerhet vet i livet är att vi alla någon gång kommer att dö, vi hoppas givetvis att det dröjer länge men ingen vill egentligen bli gammal och sjuk, eller hur?
Vi vet också att med åldern så kommer sjukdomar, i många fall livshotande och garanterat påfrestande som medför massa lidande. Inte bara för den drabbade utan också för dess omgivning.
Jag har nyligen upplevt detta och i förrgår tog jag farväl av min älskade morfar.
Efter några månader av sjukdom som verkligen plågade honom och även oss anhöriga så fick han stilla somna in.
Det låter ju egentligen rätt skönt när man kämpat så som han gjorde och självklart inser vi alla att detta var det bästa, det skulle ske förr eller senare. Men ändå var vi inte förberedda.......
Vi ville få några år till men när de åren gått så kommer döden vara lika jävla illa ändå.
Det spelar ingen roll när och hur det sker för vi kommer alltid ta det lika hårt.
Vi måste ta oss igenom det och vi får helt enkelt tillåta oss själva att sörja.
Istället för att tänka på vad vi aldrig mer kommer att kunna uppleva med morfar så borde vi kanske tänka på allt vi faktiskt har fått uppleva. Ännu en gång slår jag ett slag för att inte bara blicka framåt utan att faktiskt se lite vad man har bakom sig också. Alla minnen, allt man kan vara tacksam över och bevara.
Just i detta läget är framtiden mindre viktig, just nu kan vi stanna upp lite och bara minnas. Framtiden kommer ändå ikapp tids nog för oss som lever kvar.

Jag skulle givetvis vilja ha lite mer framtid med morfar men inte till vilket pris som helst. Inte om han skulle vara sjuk och olycklig, det är inget värdigt liv för min älskade morfar.
Vila i frid!

Första bilden är på morfar och min numera 17 åriga son André (17 maj 1999)
Andra bilden är på morfar och min numera 2 åriga son Tristan (17 maj 2014)

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Senaste kommentarerna

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se