Senaste inläggen

Av Rose-Marie - 12 april 2015 23:05

För ett par år sedan hade jag tusen ursäkter till att inte ens försöka gå ned i vikt, jag hade nog ställt in mig på att jag lika gärna kunde ha mina överflödiga kilon resten av livet. Jag kom till den punkten att så länge jag låg under 100 så fick det gå, jag låg på 82 kilo.
Då var det jobbigt för mig att gå upp för backen när jag skulle till affären som tar ett par minuter att gå till. Jag tog oftast bilen eller så gick jag andra vägen som inte innebar en lång uppförsbacke.
Jag kan säga att då, för ett par år sedan.... då trodde jag aldrig att jag skulle ligga här idag efter en hård dag med massa träning. Jag har nämligen genomfört min utmaning till mig själv, Laneloges trainingcamp!
I min hjärna så skulle jag aldrig klara det. Jag skulle iofs aldrig ens komma på tanken att anmäla mig till något sådant heller för den delen.
Men jag gjorde det och jag överlevde och lite mer än så faktiskt.

Men för ett par år sedan vågade jag inte ens drömma om att vara tillbaka på banan igen, att komma ner i en vikt som jag hade för flera år sedan och att känna den där härliga känslan som träning kan ge.
För ett par år sedan var det faktiskt rent ut sagt plågsamt att träna, lederna gjorde ont, (det gör de än idag men de stoppar mig inte så som förr) hjärtat slog hårt och mjölksyran kom av att prata prata om träning. Ja nästintill så var det. Det var som sagt träning nog att gå till affären.

Idag ligger jag här och är så nöjd med mig själv, jag gjorde det trots att jag under veckan varit så förkyld. Men jag ville så gärna göra detta att jag verkligen har gjort allt för att kurera mig och det gick.
Visst jag var lite snuvig och tät vilket hindrade mig att köra maximalt men jag ska inte klaga, jag var allt bra slutkörd.

Dagen började med poweryoga vilket jag hållt på med ett litet tag nu och det har jag verkligen fallit för. Sedan var det bootcamp med militärfemkamp och andra stationer utomhus, löpning med bildäck och rullning av traktordäck bla.
Superkul men tufft!
Därefter var det lunch och efter lunchen ett Zumbapass. Zumba har jag aldrig testat men det var kul, kanske inget jag kommer börja med men roligare än jag trodde.
Dagen avslutades med lite nervarvning med yinyoga.

Nu när detta är över så känns det plötsligt lite tomt, vad ska jag kämpa inför nu?!
Jo jag har ju gett mig en utmaning till..... vårruset som är i Maj och jag har gett mig sjutton på att jag ska jogga de fem kilometerna så det är bara att ge sig ut och träna på att jogga. Jag har redan börjat den träningen och har kommit en bra bit framåt men har en hel del kvar för att orka hela vägen. Men för ett par år sedan orkade jag knappt springa en meter så jag har kommit långt om man jämför.
Skam den som ger sig är nog mitt nya motto! För visst kan jag så mycket mer än vad jag tror........

Jag och min syster Pernilla kör knäböj med bildäck på axlarna

ANNONS
Av Rose-Marie - 13 mars 2015 23:55

Jag läste idag en artikel om mamman till två mordmisstänkta grabbar i 20-årsåldern, antar att ingen missat det tragiska trippelmordet i Uddevalla, endast 3 mil från där jag bor.
Självklart är detta en helt fruktansvärd handling och självklart vill man som förälder tro att ens barn är oskyldigt.
Jag försvarar ingen MEN nog kan jag tycka att mamman inte ska behöva stå tillsvars för vad hennes söner gjort och inte ska hon väl heller klandras för att hon älskar sina söner?!
Flera av kommentatorerna till denna artikel var just av den åsikten att mamman borde skämmas och att hon inte uppfostrat sina söner bättre. Hur hon kunde sitta där och vara ledsen och i stort sett försöka rentvå dessa två som trots allt inte blivit dömda ännu.
Jag tror att det är en helt normal reaktion av en förälder för man vill nog ha det där lilla hoppet in i det sista, man vill så gärna tro att det inte är mitt barn som gjort detta.

Jag är också allergisk emot den ständiga klandringen av föräldrar till barn som hamnar snett. "Var finns föräldrarna" "kan de inte uppfostra sina barn"
Alla är vi så otroligt duktiga på barnuppfostran att vi var och en tror att våra barn aldrig skulle kunna hamna snett i livet. Men jag är övertygad om att det kan hända vem som helst. Jag har själv varit strulig i tonåren, ja inte alls så jag har varit på den tungt kriminella sidan men jag kunde lika gärna ha gjort det. Flera av mina vänner hamnade riktigt snett och några är döda idag. Mina föräldrar var helt fantastiska och mitt strul berodde enbart på mig själv och mina egna val. Att det inte blev värre är också mitt val men visst mina föräldrar fanns alltid där, likaså andra vuxna i min omgivning och så hade jag min sport, judon, som höll mig på rätt väg.
Allting runt en spelar roll och alla vuxna i ens omgivning har ett ansvar i mina ögon.
Föräldrarna ensamma klarar inte av att leda en ungdom som hamnar snett upp på vägen igen. Jag vet att det finns föräldrar som stångar sig blodiga, som ber om hjälp och som gång på gång möter motstånd och inte får hjälp. Jag vet att det finns massor av föräldrar som inte alls ska kallas "dåliga" föräldrar men deras barn hamnar snett ändå. Och ja jag vet också att det finns föräldrar som av olika anledningar inte finns där. Men borde det inte finnas massor av andra vuxna som också har ett ansvar. Som ska finnas som stöd för föräldrar oavsett man man klassas som bra eller dålig?

I fallet med de misstänkta i trippelmorden så säger man "alla i hela Uddevalla visste att dessa ungdomar var kriminella"
ALLA i hela Uddevalla....... ändå har ingen lyckats få dem på rätt väg.
Hur ska då en förälder klara detta?
Om vi nu är så duktiga på barnuppfostran varför har då INGEN funnits där att hjälpa föräldrarna att "uppfostra" sina barn?
Folk frågar "vart fanns föräldrarna"
Jag frågar vart fanns ALLA de som visste att något var helt fel?

ANNONS
Av Rose-Marie - 11 mars 2015 20:31

Igår var jag på en föreläsning om ADHD, föreläsare var Carina Ikonen och hon är både mamma till barn med diagnos och har diagnos själv, hon har även skrivit en bok som heter "Jag föredrar att kalla mig Impulsiv" 

Jag ska inte gå djupare in på vad hon berättade om under föreläsningen utan i detta inlägg väljer jag att lägga fokus på hennes avslut.
Hon avslutade nämligen med att be oss att om vi ville ta med oss något hem denna kväll så skulle vi ta med oss hennes farmors glasögon. Nej hon menade givetvis inte det bokstavligen utan hon hade tidigare berättat om hur hennes farmor var den som såg alla hennes möjligheter och alla positiva sidor istället för som så många andra, bara se det negativa.
Med farmors glasögon verkade man se saker som andra inte såg helt enkelt.

Jag skulle verkligen behöva ett par sådana glasögon och jag gissar att jag inte är ensam om det för visst är det lättare att se glaset som halvt tomt än halvt fullt?
Visst söker vi oftare saker som inte fungerar än sådant som faktiskt fungerar, det som fungerar tänker vi sällan på.

Att tala om när någon gör fel är vi duktigare på än att berömma när någon gör rätt, varför lägga fokus på det som är bra?
Detta är kanske mest vanligt hemma i vardagen med familjen, när får våra barn eller vår sambo mest uppmärksamhet? Jo när de gjort oss förbannade, då minsann har vi tid att disskutera och tjata som aldrig förr men de gånger när de faktiskt gjort något bra...... ja då funkar det ju, varför prata om det?

Jag erkänner att jag minns fler dåliga saker som min sambo har gjort än ALLA de bra sakerna, när jag är förbannad på honom. De dåliga sakerna är han nog dessutom redan mycket väl medveten om själv för att hitta fel hos sig själv är man expert på. Att hitta saker som är bra med en själv är svårare däremot och därför kanske det är ännu viktigare att andra talar om dem och påminner en om vad man faktiskt är bra på.

Istället för att säga "att du aldrig"...... "varför kan du inte"....... "sluta"...... "Neeej"...... "tänk om du någon gång kunde"...... så kanske vi oftare skulle bekräfta det som är bra  "Vad bra att du har"...... "tack för att"..... "vad glad jag blir när".......

Om vi hade Carinas farmors glasögon så kanske det där skulle komma helt naturligt, vi kanske oftare skulle fokusera på allt bra och alla möjligheter och lägga mindre tid på att leta efter hinder.

Vi vill så mycket och vi kan mer än vi tror men vi hittar så ofta något som stoppar våra planer, saker som hindrar oss eller tänker "nej inte kan väl jag, det kan nog någon annan bättre"

Carina har dyslexi och hon skrev en bok på tre månader!!!!!

Kanske har hennes farmors sätt att se på henne gjort att hon faktiskt trotsade sin dyslexi för att genom farmors glasögon så klarar man allt!
Ja tack Carina säger jag, jag tar gärna med mig din farmors glasögon hem och jag ska försöka låna ut dem till alla som vill. Jag börjar med detta blogginlägg!



 



Av Rose-Marie - 2 mars 2015 22:45

Tänk att på Lördag fyller lilleman 1 år, ja i ETT helt år har han då funnits här hos oss. Det känns helt galet, galet och alldeless underbart!
Älskade lilla barn, han ger oss så mycket.
Nu har han börjat gå och nej det är inte många lugna stunder nu men jag gillar ju lite fart och fläkt. Han ger mig energi och en livslust som jag aldrig trodde jag hade.
Jo jag har väl alltid varit levnadsglad men ett tag var jag väldigt trött och orkeslös men å andra sidan var det ett par år av kamp innan lilleman äntligen kom.
Det är kanske inte konstigt att man kan koncentrera sig på annat nu. Jag har under detta året samlat på mig massor av positiv energi och jag har gjort mig av med en massa kilon som kanske innehöll det där negativa som tyngde ner mig.
Som en pånyttfödelse kanske.
Ja jag vet faktiskt inte, jag känner mig bara enormt positiv och glad helt enkelt men jag tänker försöka spara lite av den känslan. Stanna upp emellanåt och bara andas, bara få vara lat och inte göra någonting alls.
Det är väl den där balansen som behövs för att man inte ska falla.

Jag har börjat med Yoga också, Poweryoga, vilket har bevisat att jag har muskler som jag inte visste om. Mina leder verkar vara tacksamma för de är väldigt hjälpsamma och medgörliga under passet.
Numera längtar jag efter att träna, förrut var det mer ett nödvändigt ont.
Jag har även anmält mig till en trainingcamp som hålls Söndagen den 12 April och i Maj ska jag vara med i Vårruset.
Ja jag har ju dessa saker som morot nu och det är bara att kämpa på för att överleva utmaningarna jag gett mig själv.
Det SKA jag göra, finns inget kanske utan jag SKA!!!!

Mer att se fram emot är en veckas semester som ska tillbringas i Tyskland hos min bror. Detta blir av den 14-22 Mars så det innebär att min 38 års dag den 18 Mars "firas" där.

Kortfattat kan jag sammanfatta det hela med att livet känns helt okej just nu, jag har hittat en härlig balans i livet.

Av Rose-Marie - 30 januari 2015 22:55

De flesta som känner mig frågar inte OM vi ska ha ett barn till utan de frågar VILL ni ha ett barn till. För de vet ju att ett barn till inte är självklart för oss även om vi skulle vilja. Men jag är rätt säker när jag på frågan svarar nej, iallafall för min del.
Det handlar inte bara om hur jobbigt det är att gå den vägen igen. Vänta, hoppas, misslyckas, vänta, hoppas.........
Nej det handlar även om ålder och att man ska ha tid och ork. Jag lägger nog hellre all min energi på vårt älskade lilla underverk Tristan.

Av folk jag inte känner får jag nästan alltid frågan "NÄR kommer Isolde" varje gång jag säger att Tristan heter Tristan.
Jag kan ta det nu, nu när jag står här med mitt efterlängtade barn. Nu känns det okej med den frågan. Det var värre förr när man fick frågan "vill ni inte ha barn snart" och det var den enda önskan man hade. Det fanns inget man VILLE ha så mkt som ett litet barn.
Så frågan om Isolde är okej fast den känns lite tjatig.

Förra veckan var jag på Sahlgrenska och passade på att kika inom IVF-kliniken och då slog det mig att vi har ett fryst embryo där. Jag kunde inte låta bli att fundera lite över vem det skulle bli. Detta embryot är utplockat samtidigt som Tristan och det är ju en ren slump vilket embryo som får chansen att bli en människa. Det är ju en märklig tanke. Det blev Tristan, den utvalde. Vem vet kanske är det Isolde som finns där i frysen och även om tanken lockar så kommer jag inte att ta reda på det.
Dels är det inte alls säkert att ett fryst embryo klarar en upptining, när vi gjorde ett frysförsök så gick det åt tre embryon för att få ett som klarade upptining och sedan ska det klara sig hela vägen så det faktiskt blir ett barn. Det krävdes ju tre försök sist så jag vet att det inte är så självklart.
Dessutom skulle vi få lösa ut embryot för 11000 kr vilket iofs är billigt mot vad det kostar egegentligen.
Men nej det blir ingen Isolde utan henne får Tristan isåfall leta reda på själv och då i form av en flickvän.
Frågan är om man verkligen önskar det då det är en ganska tragisk "Romeo och Julia historia" det där om Tristan och Isolde.

Av Rose-Marie - 28 januari 2015 22:48

Just nu försöker jag förbereda mig inför att börja jobba på Måndag.
Arbetsbyxor och passerkort är framplockat och ligger på byrån som en ständig påminnelse om att mina dagar som "hemmafru" snart är över.
Idag hade jag med Roger till öppna förskolan som en praktikant. Precis som om jag lär upp någon som ska ta över mitt jobb.
Lite så är det ju också för det är minsann ingen semester att vara föräldrarledig även om jag inte haft några problem alls att vara det. Nej tvärtom, jag har älskat det.
Detta året har gett mig så mycket mer än bara tiden med min son.
Jag har fått så många nya vänner, har haft ett socialt umgänge som aldrig förr och jag har upptäckt sidor och intressen hos mig själv som jag aldrig tidigare tänkt på.

Ja jag har växt som person och lärt mig massa nya saker. Brinner för sådant som jag nog struntat i förr, som lekplatser tex eller hur öppna förskolan är.
Jag trodde heller aldrig att sådana saker skulle ligga i mitt intresse, inte ens när jag var gravid trodde jag att jag skulle besöka öppna förskolan. Det skulle nog inte ens vara någon annan mamma som ville vara med mig, en gammal kärring i deras ögon.
Men i denna världen har ålder mindre betydelse och övriga intressen är också ganska ointressanta. I den här världen är den gemensamma nämnaren våra barn och vi kommer ju ha en viss kontakt långt upp i barnens ålder då de förmodligen kommer att gå i skola ihop.

Jag inser också att jag nog är en av dem som kommer räcka upp handen när frågan om klassförälder dyker upp.
Inte för att man vill styra och ställa utan för att man tycker det är så förbaskat roligt att vara med överallt. För att man gillar gemenskapen. Så som det varit detta året så tror jag att vi är ett gäng härliga föräldrar som faktiskt gillar att umgås och som välkomnar nya. Det känns så iallafall och det känns som att vi alla håller med om det.

Därför kommer det nu att vara så motigt att gå tillbaka och jobba. Inte för att jag inte gillar mitt jobb utan för att jag vill vara med.
Av precis samma anledning som det var jobbigt att lämna jobbet för lite över ett år sedan är det nu jobbigt att lämna föräldrarledigheten.
Livet för de andra kommer fortsätta utan mig och det känns tufft att inte få vara delaktig. Men jag vet ändå att de finns där, precis som mina arbetskamrater funnits och kommer finnas så finns mina vänner kvar trots att jag inte kan vara med på samma sätt.
Det känns tryggt!

[Bild]

Av Rose-Marie - 18 januari 2015 22:30

Ja årets första inlägg lät sig väntas ett tag. Men den som väntar på något gott eller bättre sent än aldrig......

Jag skippade allt som kunde verka som ett nyårslöfte för sådana är jag inte mycket för. Visst jag har massa saker jag skulle kunna lova mig själv, som tex den där sista dörren som skulle vara klar, de där sista kilona som skulle varit borta, rensning i skrymslen och vrår som jag skulle ha gjort..... ja jag skulle kunna fortsätta men man blir ju bara besviken på allt det där halvdana, halvklara som man alltid måste ha hängande över sig.
Istället vill jag hellre klappa mig själv på axeln för det jag faktiskt har åstadkommit.
Jag har faktiskt gjort mig av med 17 kilo och de där 5 som är kvar ja de lär nog försvinna ganska snart eftersom jag börjar jobba om två veckor.
Jag har gjort om en hall, gästtoaletten och badrummet så den där sista dörren kommer bli målad så småningom för den stör jag mig på varje dag. Jag har inte tålamod att störa mig för länge utan att göra något åt saken. Trånga garderober och överfulla skåp åtgärdas lätt genom att köpa en byrå. Men jag har också bokat plats på ett loppis som är i slutet av Mars så innan dess lär jag ha rensat hela huset.
Ja jag löser som ni märker mina halvgjorda saker utan att behöva kalla det för nyårslöften.
Jag vill inte heller kalla det måsten utan helt enkelt befrielser. Jag ska befria mig själv från halvgjorda saker för att må bättre men jag behöver inte brådska med det.
Det sker när det sker helt enkelt.

Som jag gör inför alla nya år så säger jag bara till mig själv "ta saker som det kommer och gör saker du vill"
Allt som får en att må dåligt är inte värt att lägga energi på, energi ska man lägga på saker som får en att må bra.
Det är mitt motto inför 2015 eller inför alla nya årtal. Vi gör om och vi gör rätt det som inte blev rätt sist.

Bild till vänster från i Juli 2014, bild till höger från nyår 2014. Skiljer sig 15 kilo på bilderna.

Av Rose-Marie - 31 december 2014 11:14

Då har sista dagen på år 2014 anlänt och jag vet att jag tjatar enormt mycket om hur fort tiden har gått men den HAR faktiskt rusat i väg. Som om jag har snabbspolat en film, ja det hette så förr på videons tid, då när man såg på kasettband och man kunde välja mellan att spola långsamt och snabbt.
2014 kan jämföras med en snabbspolad VHS med andra ord, ja en mycket bra sådan som jag med glädje gärna ser om igen.
Den kommer hamna bland de bästa filmerna ur mitt liv. Genren blir en blandning av komedi, kärlek, drama och spänning ja faktiskt även västern också.

Hur slutar då denna film?
Ja det är ju idag det..... sista snutten av filmen och den kommer antagligen sluta ganska stillsamt och innehållslöst men ändå inte för den delen tråkigt, nej nej tvärtom, det blir ett perfekt slut tror jag.
God mat med familjen som ikväll även innefattar svärmor. Det är ju bara 3-4 gånger om året som vi är här uppe i Jämtland på vårt fritidställe som vi träffar svärmor så det är en stor sak att vi är samlade idag och avslutar året tillsammans.
För 1 år sedan avslutade vi 2013 med svärmor och påbörjade 2014 med henne, i år blir det samma men nu med älskade lilla Tristan inkluderad. Han har förgyllt 2014 en hel del kan jag lova och det är väl därför tiden gått så fort.
"Tiden går fort när man har roligt"

2015 tänker jag inte sia om ännu, det kommer senare. Först avslutar man det gamla och sedan kan man ge sig in i det nya, varför skynda på när tiden går så fort ändå som Magnus Uggla sjunger.
Ett gott slut och Gott Nytt önskar jag er alla!

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se