Senaste inläggen

Av Rose-Marie - 11 mars 2015 20:31

Igår var jag på en föreläsning om ADHD, föreläsare var Carina Ikonen och hon är både mamma till barn med diagnos och har diagnos själv, hon har även skrivit en bok som heter "Jag föredrar att kalla mig Impulsiv" 

Jag ska inte gå djupare in på vad hon berättade om under föreläsningen utan i detta inlägg väljer jag att lägga fokus på hennes avslut.
Hon avslutade nämligen med att be oss att om vi ville ta med oss något hem denna kväll så skulle vi ta med oss hennes farmors glasögon. Nej hon menade givetvis inte det bokstavligen utan hon hade tidigare berättat om hur hennes farmor var den som såg alla hennes möjligheter och alla positiva sidor istället för som så många andra, bara se det negativa.
Med farmors glasögon verkade man se saker som andra inte såg helt enkelt.

Jag skulle verkligen behöva ett par sådana glasögon och jag gissar att jag inte är ensam om det för visst är det lättare att se glaset som halvt tomt än halvt fullt?
Visst söker vi oftare saker som inte fungerar än sådant som faktiskt fungerar, det som fungerar tänker vi sällan på.

Att tala om när någon gör fel är vi duktigare på än att berömma när någon gör rätt, varför lägga fokus på det som är bra?
Detta är kanske mest vanligt hemma i vardagen med familjen, när får våra barn eller vår sambo mest uppmärksamhet? Jo när de gjort oss förbannade, då minsann har vi tid att disskutera och tjata som aldrig förr men de gånger när de faktiskt gjort något bra...... ja då funkar det ju, varför prata om det?

Jag erkänner att jag minns fler dåliga saker som min sambo har gjort än ALLA de bra sakerna, när jag är förbannad på honom. De dåliga sakerna är han nog dessutom redan mycket väl medveten om själv för att hitta fel hos sig själv är man expert på. Att hitta saker som är bra med en själv är svårare däremot och därför kanske det är ännu viktigare att andra talar om dem och påminner en om vad man faktiskt är bra på.

Istället för att säga "att du aldrig"...... "varför kan du inte"....... "sluta"...... "Neeej"...... "tänk om du någon gång kunde"...... så kanske vi oftare skulle bekräfta det som är bra  "Vad bra att du har"...... "tack för att"..... "vad glad jag blir när".......

Om vi hade Carinas farmors glasögon så kanske det där skulle komma helt naturligt, vi kanske oftare skulle fokusera på allt bra och alla möjligheter och lägga mindre tid på att leta efter hinder.

Vi vill så mycket och vi kan mer än vi tror men vi hittar så ofta något som stoppar våra planer, saker som hindrar oss eller tänker "nej inte kan väl jag, det kan nog någon annan bättre"

Carina har dyslexi och hon skrev en bok på tre månader!!!!!

Kanske har hennes farmors sätt att se på henne gjort att hon faktiskt trotsade sin dyslexi för att genom farmors glasögon så klarar man allt!
Ja tack Carina säger jag, jag tar gärna med mig din farmors glasögon hem och jag ska försöka låna ut dem till alla som vill. Jag börjar med detta blogginlägg!



 



ANNONS
Av Rose-Marie - 2 mars 2015 22:45

Tänk att på Lördag fyller lilleman 1 år, ja i ETT helt år har han då funnits här hos oss. Det känns helt galet, galet och alldeless underbart!
Älskade lilla barn, han ger oss så mycket.
Nu har han börjat gå och nej det är inte många lugna stunder nu men jag gillar ju lite fart och fläkt. Han ger mig energi och en livslust som jag aldrig trodde jag hade.
Jo jag har väl alltid varit levnadsglad men ett tag var jag väldigt trött och orkeslös men å andra sidan var det ett par år av kamp innan lilleman äntligen kom.
Det är kanske inte konstigt att man kan koncentrera sig på annat nu. Jag har under detta året samlat på mig massor av positiv energi och jag har gjort mig av med en massa kilon som kanske innehöll det där negativa som tyngde ner mig.
Som en pånyttfödelse kanske.
Ja jag vet faktiskt inte, jag känner mig bara enormt positiv och glad helt enkelt men jag tänker försöka spara lite av den känslan. Stanna upp emellanåt och bara andas, bara få vara lat och inte göra någonting alls.
Det är väl den där balansen som behövs för att man inte ska falla.

Jag har börjat med Yoga också, Poweryoga, vilket har bevisat att jag har muskler som jag inte visste om. Mina leder verkar vara tacksamma för de är väldigt hjälpsamma och medgörliga under passet.
Numera längtar jag efter att träna, förrut var det mer ett nödvändigt ont.
Jag har även anmält mig till en trainingcamp som hålls Söndagen den 12 April och i Maj ska jag vara med i Vårruset.
Ja jag har ju dessa saker som morot nu och det är bara att kämpa på för att överleva utmaningarna jag gett mig själv.
Det SKA jag göra, finns inget kanske utan jag SKA!!!!

Mer att se fram emot är en veckas semester som ska tillbringas i Tyskland hos min bror. Detta blir av den 14-22 Mars så det innebär att min 38 års dag den 18 Mars "firas" där.

Kortfattat kan jag sammanfatta det hela med att livet känns helt okej just nu, jag har hittat en härlig balans i livet.

ANNONS
Av Rose-Marie - 30 januari 2015 22:55

De flesta som känner mig frågar inte OM vi ska ha ett barn till utan de frågar VILL ni ha ett barn till. För de vet ju att ett barn till inte är självklart för oss även om vi skulle vilja. Men jag är rätt säker när jag på frågan svarar nej, iallafall för min del.
Det handlar inte bara om hur jobbigt det är att gå den vägen igen. Vänta, hoppas, misslyckas, vänta, hoppas.........
Nej det handlar även om ålder och att man ska ha tid och ork. Jag lägger nog hellre all min energi på vårt älskade lilla underverk Tristan.

Av folk jag inte känner får jag nästan alltid frågan "NÄR kommer Isolde" varje gång jag säger att Tristan heter Tristan.
Jag kan ta det nu, nu när jag står här med mitt efterlängtade barn. Nu känns det okej med den frågan. Det var värre förr när man fick frågan "vill ni inte ha barn snart" och det var den enda önskan man hade. Det fanns inget man VILLE ha så mkt som ett litet barn.
Så frågan om Isolde är okej fast den känns lite tjatig.

Förra veckan var jag på Sahlgrenska och passade på att kika inom IVF-kliniken och då slog det mig att vi har ett fryst embryo där. Jag kunde inte låta bli att fundera lite över vem det skulle bli. Detta embryot är utplockat samtidigt som Tristan och det är ju en ren slump vilket embryo som får chansen att bli en människa. Det är ju en märklig tanke. Det blev Tristan, den utvalde. Vem vet kanske är det Isolde som finns där i frysen och även om tanken lockar så kommer jag inte att ta reda på det.
Dels är det inte alls säkert att ett fryst embryo klarar en upptining, när vi gjorde ett frysförsök så gick det åt tre embryon för att få ett som klarade upptining och sedan ska det klara sig hela vägen så det faktiskt blir ett barn. Det krävdes ju tre försök sist så jag vet att det inte är så självklart.
Dessutom skulle vi få lösa ut embryot för 11000 kr vilket iofs är billigt mot vad det kostar egegentligen.
Men nej det blir ingen Isolde utan henne får Tristan isåfall leta reda på själv och då i form av en flickvän.
Frågan är om man verkligen önskar det då det är en ganska tragisk "Romeo och Julia historia" det där om Tristan och Isolde.

Av Rose-Marie - 28 januari 2015 22:48

Just nu försöker jag förbereda mig inför att börja jobba på Måndag.
Arbetsbyxor och passerkort är framplockat och ligger på byrån som en ständig påminnelse om att mina dagar som "hemmafru" snart är över.
Idag hade jag med Roger till öppna förskolan som en praktikant. Precis som om jag lär upp någon som ska ta över mitt jobb.
Lite så är det ju också för det är minsann ingen semester att vara föräldrarledig även om jag inte haft några problem alls att vara det. Nej tvärtom, jag har älskat det.
Detta året har gett mig så mycket mer än bara tiden med min son.
Jag har fått så många nya vänner, har haft ett socialt umgänge som aldrig förr och jag har upptäckt sidor och intressen hos mig själv som jag aldrig tidigare tänkt på.

Ja jag har växt som person och lärt mig massa nya saker. Brinner för sådant som jag nog struntat i förr, som lekplatser tex eller hur öppna förskolan är.
Jag trodde heller aldrig att sådana saker skulle ligga i mitt intresse, inte ens när jag var gravid trodde jag att jag skulle besöka öppna förskolan. Det skulle nog inte ens vara någon annan mamma som ville vara med mig, en gammal kärring i deras ögon.
Men i denna världen har ålder mindre betydelse och övriga intressen är också ganska ointressanta. I den här världen är den gemensamma nämnaren våra barn och vi kommer ju ha en viss kontakt långt upp i barnens ålder då de förmodligen kommer att gå i skola ihop.

Jag inser också att jag nog är en av dem som kommer räcka upp handen när frågan om klassförälder dyker upp.
Inte för att man vill styra och ställa utan för att man tycker det är så förbaskat roligt att vara med överallt. För att man gillar gemenskapen. Så som det varit detta året så tror jag att vi är ett gäng härliga föräldrar som faktiskt gillar att umgås och som välkomnar nya. Det känns så iallafall och det känns som att vi alla håller med om det.

Därför kommer det nu att vara så motigt att gå tillbaka och jobba. Inte för att jag inte gillar mitt jobb utan för att jag vill vara med.
Av precis samma anledning som det var jobbigt att lämna jobbet för lite över ett år sedan är det nu jobbigt att lämna föräldrarledigheten.
Livet för de andra kommer fortsätta utan mig och det känns tufft att inte få vara delaktig. Men jag vet ändå att de finns där, precis som mina arbetskamrater funnits och kommer finnas så finns mina vänner kvar trots att jag inte kan vara med på samma sätt.
Det känns tryggt!

[Bild]

Av Rose-Marie - 18 januari 2015 22:30

Ja årets första inlägg lät sig väntas ett tag. Men den som väntar på något gott eller bättre sent än aldrig......

Jag skippade allt som kunde verka som ett nyårslöfte för sådana är jag inte mycket för. Visst jag har massa saker jag skulle kunna lova mig själv, som tex den där sista dörren som skulle vara klar, de där sista kilona som skulle varit borta, rensning i skrymslen och vrår som jag skulle ha gjort..... ja jag skulle kunna fortsätta men man blir ju bara besviken på allt det där halvdana, halvklara som man alltid måste ha hängande över sig.
Istället vill jag hellre klappa mig själv på axeln för det jag faktiskt har åstadkommit.
Jag har faktiskt gjort mig av med 17 kilo och de där 5 som är kvar ja de lär nog försvinna ganska snart eftersom jag börjar jobba om två veckor.
Jag har gjort om en hall, gästtoaletten och badrummet så den där sista dörren kommer bli målad så småningom för den stör jag mig på varje dag. Jag har inte tålamod att störa mig för länge utan att göra något åt saken. Trånga garderober och överfulla skåp åtgärdas lätt genom att köpa en byrå. Men jag har också bokat plats på ett loppis som är i slutet av Mars så innan dess lär jag ha rensat hela huset.
Ja jag löser som ni märker mina halvgjorda saker utan att behöva kalla det för nyårslöften.
Jag vill inte heller kalla det måsten utan helt enkelt befrielser. Jag ska befria mig själv från halvgjorda saker för att må bättre men jag behöver inte brådska med det.
Det sker när det sker helt enkelt.

Som jag gör inför alla nya år så säger jag bara till mig själv "ta saker som det kommer och gör saker du vill"
Allt som får en att må dåligt är inte värt att lägga energi på, energi ska man lägga på saker som får en att må bra.
Det är mitt motto inför 2015 eller inför alla nya årtal. Vi gör om och vi gör rätt det som inte blev rätt sist.

Bild till vänster från i Juli 2014, bild till höger från nyår 2014. Skiljer sig 15 kilo på bilderna.

Av Rose-Marie - 31 december 2014 11:14

Då har sista dagen på år 2014 anlänt och jag vet att jag tjatar enormt mycket om hur fort tiden har gått men den HAR faktiskt rusat i väg. Som om jag har snabbspolat en film, ja det hette så förr på videons tid, då när man såg på kasettband och man kunde välja mellan att spola långsamt och snabbt.
2014 kan jämföras med en snabbspolad VHS med andra ord, ja en mycket bra sådan som jag med glädje gärna ser om igen.
Den kommer hamna bland de bästa filmerna ur mitt liv. Genren blir en blandning av komedi, kärlek, drama och spänning ja faktiskt även västern också.

Hur slutar då denna film?
Ja det är ju idag det..... sista snutten av filmen och den kommer antagligen sluta ganska stillsamt och innehållslöst men ändå inte för den delen tråkigt, nej nej tvärtom, det blir ett perfekt slut tror jag.
God mat med familjen som ikväll även innefattar svärmor. Det är ju bara 3-4 gånger om året som vi är här uppe i Jämtland på vårt fritidställe som vi träffar svärmor så det är en stor sak att vi är samlade idag och avslutar året tillsammans.
För 1 år sedan avslutade vi 2013 med svärmor och påbörjade 2014 med henne, i år blir det samma men nu med älskade lilla Tristan inkluderad. Han har förgyllt 2014 en hel del kan jag lova och det är väl därför tiden gått så fort.
"Tiden går fort när man har roligt"

2015 tänker jag inte sia om ännu, det kommer senare. Först avslutar man det gamla och sedan kan man ge sig in i det nya, varför skynda på när tiden går så fort ändå som Magnus Uggla sjunger.
Ett gott slut och Gott Nytt önskar jag er alla!

Av Rose-Marie - 24 december 2014 23:49

Första Julen..... Tristans första jul är snart förbi.
Ja det är ju mycket som är första för Tristan nu under hans första levnads år och dessa tillfällen är givetvis speciella. Kanske mest speciella för oss föräldrar, Tristan själv bryr sig nog inte så mycket, iallafall inte just nu men kanske när han blir äldre. Man dokumeterar iallafall allt och speciellt alla "första gången tillfällen" nja kanske inte riktigt ALLA..... inte första kyssen kanske ;-)

Idag fick han iallafall sin allra första julklapp och det var en pipleksak som låg i julstrumpan i morse.
Senare på eftermiddagen kom Tomten med fler paket. Det var inte första träffen med Tomten för honom har han träffat vid flera tillfällen nu innan jul.
Men 2014 blev Tristans första jul och jag är så glad och tacksam att vi fått uppleva den.
Jag ser framemot många många fler jular med honom, André och Roger......
Älskade familj vad vore jag utan er?

Nu är klockan snart 24:00 och då har någon skapat ett Facebook evenemang där man uppmanas att gå ut en liten stund och titta på stjärnorna. På så sätt kan vi vara många som delar just den stunden med varandra och tittar på samma sak. Just då de minutrarna. Man kan även passa på att skänka en tanke till de som inte kan vara med oss längre. Jag kommer tänka bla på Mormor och självklart pappa men också på "kocken" och några andra vänner som lämnat oss.
Jag skulle vilja väcka Tristan och dela även den stunden med honom, krama honom hårt och tacka för att han finns här hos oss.
Men han sover så gott, tiden går fort och snart är han i Andres ålder och kan då vara med och stå där och titta upp på stjärnhimlen.
Jag tror det räcker med intryck för honom denna dag, han har somnat för natten efter sin allra första julafton. JULAFTON 2014

Första julklappen

Väntar på en julklapp

Första gången han satt i en Tomtes knä

Av Rose-Marie - 19 december 2014 00:23

Det är väl inte riktigt dags att avrunda året ännu men jag börjar lite smått iallafall.
2014 är nämligen ett år värt sin uppmärksamhet och jag kan inte nog uppvakta detta år. Förvisso är det bara ett årtal och det är väl inte årtalet i sig som bör uppmärksammas utan allt som året inneburit för mig. Alla människor som funnits detta året och förhoppningsvis även i fortsättningen. Alla händelser som gjort att jag just vill lägga energi på att ge året ett fint farväl.

Älskade lille Tristan kom till oss, den 7 Mars 2014 och i samma stund fick Roger ett fast jobb. André min äldsta son fyllde 15 år och fick träffa Eric Saade. En stund som varken jag eller André kommer glömma. Allting i Mars, det var en fin månad och därefter var allting bara helt fantastiskt.
Ja det låter kanske överdrivet men så var det. Vi hade ett jättefint dop för Tristan på mitt favorit café Alla Sinnen här i Färgelanda. Deras bakgård är som tagen ur en romantisk film. Prästen var Andreas Widekärr (Sigge) som är en gammal judokompis. Det kunde inte bli bättre än vad det blev denna dag.

Sommaren bjöd på ännu mera glädje, vi var i Tyskland hos min bror tillsammans med min syster och hennes familj.
Syskonen var samlade vilket inte är överdrivet ofta.
Därefter var vi uppe i Jämtland och vi hann även med lite westernäventyr.
Tristan är en underbar liten cowboy, precis som sin storebror och pappa.

Hösten har inte alls varit grå och trist som hösten kan vara. Den har faktiskt bjudit på en heldel sol vilket har gjort att jag och några andra mammor varit duktiga på att vara ute på promenader. Jag har dessutom lyckats bli av med 17 kilo utöver mina 14 gravidkilon. Nu har jag bara 5 kilo kvar till 60 kilo. Jag har satt det som mål för att kunna lägga på lite trivselkilon och hamna på 62 kilo.
Våra mammaträffar har i och för sig även inneburit fika men det har gått bra ändå att förlora dessa kilon.

Ja jag har väl aldrig haft ett så bra socialt umgänge som detta året. Jag kan knappast påstå att jag känt mig ensam och uttråkad av att gått föräldrarledig. Jag vet inte hur jag ska ha tid att jobba sedan.
Kyrkans barnverksamhet är en av aktiviteterna vi aktivt besökt, så har vi varit på babysim och våra promenader.
Nu i slutet av året öppnades även familjecentralen som driver Öppen förskola så den sista tiden har vi även träffats där.

Jag har hittat flera nya vänner, några av dem bor grannar med mig och en annan är en barndomsvän som jag haft kontakt med i alla år men som också fått barn i år så därför ses vi lite mer nu.
Hon hade ett fantastiskt bröllop och dop för dottern nu på Lucia. Så jag och familjen fick vara med att dela denna dag med henne och hennes nära och kära.

Nej jag kan faktiskt inte hitta något dåligt med detta året. Jag har i och för sig fått klart för mig att det finns massa människor som har det väldigt väldigt dåligt, som är mindre lyckligt lottade......
detta var ju inget nytt för mig men jag har tänkt på det mer i år. I mitt glädjerus så har jag haft mer öppet sinne än vanligt för att ge av mitt överflöd. Min tacksamhet över hur bra jag har det har gjort att jag på någotvis känt att jag kan slösa lite med min glädje så att det även kan spridas till andra.
Girighet klär inte mig speciellt bra så när jag har möjlighet att dela med mig så gör jag det.
Att avsluta året med att sprida glädje är väl ändå det minsta jag kan göra.
Det får bli mitt sätt att ta farväl av 2014, ett år av tacksamhet och glädje.

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se