Senaste inläggen

Av Rose-Marie - 21 maj 2016 23:48

Idag har jag varit med min systers tre barn på deras judoträning.
Jag kunde inte låta bli att reflektera över att i första gruppen där klubbens yngre barn tränar var min systerdotter ensam tjej av dagens 15 barn. I andra gruppen var de tre tjejer av 7 barn. Det är lite fler tjejer bland ungdomar och i vuxengruppen i vår klubb. Men man undrar ju lite varför det överlag är en minioritet på tjejfronten.
Jag har aldrig sett judo som en typisk killsport för i min ungdom så kändes det inte så. Jag minns iallafall inte att det var något man reflekterade över så som nu.

Funderingarna går kring vad det kan bero på och hur man kan vända denna i mina ögon negativa trend.
I Göteborg har man startat ett projekt som heter Judo5 där man kör samträningar med tjejer från olika klubbar, detta har jag deltagit i ett par gånger under våren och jag tycker det är en fantastisk grej.
Inte för att jag har ett jättestort behov av att bara träna med tjejer utan för att det skapar en sorts gemenskap och verkar ge flera modet att ställa upp. Det verkar även locka oss äldre tjejer och suget efter att tävla tycks växa mer. Man blir peppad och uppmuntrad till att våga saker som man vill göra. Oftast intalar vi nog oss själva att vi är för gamla eller inte tillräckligt bra, "min tid är förbi"
Killarna kanske inte är mer självsäkra men de ser nog inte lika många hinder som vi tjejer gör.
För jag tror att det är så det är, vi hittar hinder..... Jag tror inte att viljan och intresset är sämre hos tjejerna utan det är nog vardagen som stoppar oss.
Familj, jobb, hem och annat som gör att vi inte prioriterar Judon. Det är nog samma i andra sporter skulle jag tro.

Min sambo hyllas ofta av folk i min närhet för att han är hemma så mycket med Tristan och jag kan träna så som jag gör men skulle det vara tvärtom så är jag inte helt övertygad om att jag hade fått samma uppmärksamhet som han. Jag är inte speciellt aktiv i diskussioner som har med femenism att göra och är nog av den åsikten att det ofta går till överdrift med dessa frågor och även när det gäller jämställdhet men jag tycker att alla ska få göra det som passar just dem, jag är säker på att varje familj kan lösa det där själva och man gör det som fungerar bäst i den vardag man lever i.
Vill man något tillräckligt mycket så lyckas man helt säkert att få till en lösning till att komma förbi eventuella hinder oavsett om man är tjej eller kille, har familj eller är singel......
Vill man något tillräckligt mycket så klarar man mer än man tror. Man behöver oftast bara lite pepp och förebilder som man kan ha som dragplåster för att våga.
Där tror jag att projektet Judo5 gör en stor insats. Där tror jag att vi alla tjejer inom idrotten kan göra stor nytta, vi kan vara förebilder, peppa, motivera och vara med i diskussioner om ämnet. Jag tror att det är jättebra om man kan ge tips och råd om hur man kan få det att gå ihop med alla andra saker man ska göra i sin vardag.
Kanske kan vi då också bli förebilder till yngre tjejer så att de också vågar.
Kanske blir det då helt naturligt att även tjejer tränar judo och jag slipper att sitta med dessa funderingar om några år när jag sitter och tittar på de yngre barnens Judoträning. Ja vem vet, kanske börjar Tristan träna så småningom och då hoppas jag att det är många tjejer med i hans grupp.

ANNONS
Av Rose-Marie - 14 maj 2016 19:27

Hej migrationsverket
Jag skriver inte detta för att ni ska fundera över ett beslut eller ändra ett redan fattat beslut för jag antar att det redan är försent, ni har nämligen redan skickat iväg 10 åriga Fatmanur och hennes ensamstående mamma till Azerbajdzjan, det landet de en gång flydde ifrån när Fatmanur var liten.
Hon är uppväxt här i Sverige, har gått i Svensk skola, har fått svenska vänner och talar flytande svenska. Sverige är hennes land, hennes hem fanns här.

Jag undrar nu migrationsverket om ni kan berätta för mig hur det har gått för Fatmanur och hennes mamma?
Vart bor de? Vilken skola går hon i och kan ni berätta om hon börjat träna Judo där hon bor nu?
Hon älskade Judo och dagarna efter ni skickade iväg henne så skulle hon vara med och tävla.
Själv känner jag henne inte så väl utan jag såg henne på klubben där jag också tränar. En glad tjej som vi minns som klubbens leende. Det finns numera ett vandringspris till minne av Fatmanur, klubbens glädjespridare. Det är nog ett av det finaste priset man kan få i mina ögon.
Vi i klubben glömmer nämligen inte Fatmanur och vi går inte oberörda genom detta, vi undrar vad som händer med vår lilla vän.
Kan ni inte svara på det?

Okej men då ska jag stilla er undran för ni på migrationsverket måste väl också vara nyfikna på vad ni åstadkommit med ert beslut?
Ida som är Fatmanurs bästa vän har nämligen lite kontakt med henne.
Jag kan därför meddela att hon och hennes mamma är hemlösa, de bor tillfälligt hos en vän och Fatmanur har inga vänner då hon inte har råd att gå i skola. Hon har heller inte råd att gå i Judo men det finns en stor klubb där hon bor. Hennes mamma är alltid ledsen och mår dåligt. Men Fatmanur säger:
"När jag blir ledsen tänker jag att man ska vara glad"
En 10 årig flicka som precis har förlorat allt, som litade på att vuxna skulle vara de som gav henne trygghet och som inte ska behöva oroa sig över framtiden.
Hon är ett barn och ska få vara det tills hon är vuxen. Hon ska kunna få vara glad så som hon vill vara.

Kära migrationsverket, jag känner mig ledsen efter ert beslut och tyvärr kan jag inte
tänka så som Fatmanur gör.....
"när jag blir ledsen tänker jag på att man ska vara glad"
Jag vill tänka så men i detta fallet går det inte. Hur känner ni efter att ha fått veta detta? Finns det något ni känner att ni skulle vilja göra för att hjälpa Fatmanur och hennes mamma? Skulle ni vilja göra denna flicka glad igen?
Nej jag tänkte väl det........
Men även här kan jag informera att Ida som jag nämnde innan, hon är verkligen en vän som jag önskar att alla skulle ha.
Hon har startat en insamling till Fatmanur för att hon ska kunna gå i skola och förhoppningsvis även börja i Judo så småningom. Helt fantastiskt! Tycker ni inte?!
Så nu kära migrationsverket, nu kan ni stilla ert samvete med att sätta in en peng eller varför inte bli månadsgivare, ni skulle kunna sova mycket bättre på nätterna då kanske.
Följ bara infot som finns som bilder här i inlägget.

Eller gå in på Idas facebookevenemang för insamlingen:

www.facebook.com/idasinsamlingtillfatmanur
Tack för att ni tog er tid att läsa kära migrationsverket!

ANNONS
Av Rose-Marie - 13 maj 2016 23:36

Inte ens när vi vet att döden kommer knacka på vår dörr inom kort är vi beredda på det, inte heller om vi skulle få ett brev med ett fast datum skulle vi vara beredda.......
Det enda vi med säkerhet vet i livet är att vi alla någon gång kommer att dö, vi hoppas givetvis att det dröjer länge men ingen vill egentligen bli gammal och sjuk, eller hur?
Vi vet också att med åldern så kommer sjukdomar, i många fall livshotande och garanterat påfrestande som medför massa lidande. Inte bara för den drabbade utan också för dess omgivning.
Jag har nyligen upplevt detta och i förrgår tog jag farväl av min älskade morfar.
Efter några månader av sjukdom som verkligen plågade honom och även oss anhöriga så fick han stilla somna in.
Det låter ju egentligen rätt skönt när man kämpat så som han gjorde och självklart inser vi alla att detta var det bästa, det skulle ske förr eller senare. Men ändå var vi inte förberedda.......
Vi ville få några år till men när de åren gått så kommer döden vara lika jävla illa ändå.
Det spelar ingen roll när och hur det sker för vi kommer alltid ta det lika hårt.
Vi måste ta oss igenom det och vi får helt enkelt tillåta oss själva att sörja.
Istället för att tänka på vad vi aldrig mer kommer att kunna uppleva med morfar så borde vi kanske tänka på allt vi faktiskt har fått uppleva. Ännu en gång slår jag ett slag för att inte bara blicka framåt utan att faktiskt se lite vad man har bakom sig också. Alla minnen, allt man kan vara tacksam över och bevara.
Just i detta läget är framtiden mindre viktig, just nu kan vi stanna upp lite och bara minnas. Framtiden kommer ändå ikapp tids nog för oss som lever kvar.

Jag skulle givetvis vilja ha lite mer framtid med morfar men inte till vilket pris som helst. Inte om han skulle vara sjuk och olycklig, det är inget värdigt liv för min älskade morfar.
Vila i frid!

Första bilden är på morfar och min numera 17 åriga son André (17 maj 1999)
Andra bilden är på morfar och min numera 2 åriga son Tristan (17 maj 2014)

Av Rose-Marie - 3 maj 2016 23:22

Jag har haft några dagar för återhämtning vilket har behövts för både kropp och själ efter ett par intensiva träningsveckor.
Den tiden har jag använt till promenader, umgåtts med familjen och även unnat mig lite gott under helgen.
Dessutom var jag på en härlig behandling:

Ayuvedisk facelift!
"Avslappnande och utrensande skalpmassage som är bra mot håravfall, huvudvärk, migrän, sömnbrist spända muskler, stress, samt mammapunktsbehandling och massage av ansikte och öron, med ayurvedisk olja för ens kroppstyp. Avslutar med att massera ansiktet med en balanserande ansiktskräm i enhet med hudkvaliten."

Imorgon blir det Judo och på Torsdag tar jag med familjen och mamma till min bror i Tyskland. Så då blir det ett litet brejk i vardagen.
Därefter borde jag ha massa energi till att fokusera på slutspurten inför veteran EM.
Bara att jag faktiskt ensam åker till Kroatien är stort för mig som aldrig varit så långt utomlands innan.
Kanske är det en tidig 40-års kris eller så är det bara en bra metod att ta vara på livet.
Jag gillar att utmana mig själv och framförallt gillar jag kicken man får av att faktiskt våga ta de där stegen åt det håll som man faktiskt vill, trots att det är okända stigar som kan vara en aning krokiga.
Visst man kan ramla då och då men det är väl inte värre än att man får resa sig igen och borsta av sig ev smuts som fallet medfört. Det värsta som kan hända är att fallet ger fläckar men jag vet inte om jag skulle föredra att gå fläckfri genom livet.
Det skulle innebära att jag inte vågat någonting under livets gång vilket låter rätt trist.

Det gäller att hitta den där balansen i livet, att kunna skapa en bra mix där man varken har för mycket eller för lite av det ena eller andra så det blir någon form av perfektion, precis som yin och yang!

Av Rose-Marie - 24 april 2016 18:55

Jag hade redan i Januari funderat på om jag inte skulle delta i Girls Wellness Academys träningshelg på Isabergs Mountain Resort denna helgen (22-24 April 2016), i Februari bestämde jag mig och bokade plats. Jag har ju deltagit på detta i höstas så jag visste att det var ett säkert kort och att ledarna Emma Igelström och Marie Spetz är lätta att ha att göra med. 
Däremot kändes det lite pirrigt att åka ensam och att jag skulle dela stuga med helt okända tjejer, tänk om de inte skulle trivas i mitt sällskap. Det där är en känsla som jag har försökt arbeta bort hela livet, en dum egenskap jag har som förminskar mig själv. Varför skulle jag inte duga åt andra och vad spelar det egentligen för roll vad de tycker, jag är mig själv och mer än så kan jag inte göra. 
I detta fallet blev det iallafall inga problem alls och det kändes inte ens som om de var okända, vi var där för samma sak - att träna och ha kul!
Det var precis vad vi hade och vi var ett helt gäng tjejer som har tränat och haft kul denna helgen.......

Jag är så förundrad över att man av okända människor kan få en sådan kraft och energi, att folk man inte känner peppar en och stöttar en utan att de själva vinner något på det.
I Lördags morse kl 7:30 hade jag tre val eller egentligen fyra.... jag kunde ligga kvar i sängen, ta en promenad, gå på morgonyoga med Marie eller ta en morgonjogg med Emma. 
Jag hade ju allafall inte kommit dit för att sova även om det lockade efter Fredagens träning men det föll helt klart bort och yogan hade jag egentligen bestämt mig för att ta på Söndag så trots att jag visste att joggingrundan skulle bli runt 6 km så blev det mitt val.
Otroligt nervöst eftersom jag knappt klarat 6 km utan att känna mig död efteråt och nu skulle jag jogga med ingen annan än Emma Igelström, en grymt duktig idrottare och en av mina inspirationskällor. 
Men som sagt, hon är rutinerad både som idrottare och coach så hon kunde lätt se till att jag och den andra tjejen som var med inte tog ut oss för tidigt och hon peppade oss till att klara detta.

"Detta fixar ni lätt"
Rundan slutade på runt 7,5 km och jag hade till och med ork kvar efteråt, ork nog att njuta av hotell frukosten som väntade på oss. Jag kände mig grymt stolt!


Dagen rullade på med träning och föreläsning och det fanns även tid för egna aktiviteter där jag hade spanat lite på hög höjds banan. Men ja det fanns ju ett stort hinder....... Min höjdskräck! 
När vi kom på Fredagen så höll Emma och Marie en presentation och då bad de oss att vi skulle våga utmana oss själva denna helg, släppa alla våra hämningar och oro, vi skulle göra detta till en minnesrik helg.
Jag ville så gärna fixa denna banan där man klättrar bland hinder i träden och åker linbanor men frågan var om jag skulle fixa det ensam..... återigen dök den där känslan upp att jag inte ville besvära någon eller tränga mig på. Återigen var mina tankar mitt största hinder att våga göra något som jag faktiskt ville.
Som om någon läst mina tankar så var det två tjejer till som skulle ge sig på denna utmaning och de tvekade inte ens på att ta med mig. "Klart vi hänger ihop, detta fixar du, vi gör det tillsammans!"
Och jag gjorde det, jag var livrädd men med deras stöd så gjorde jag det, de peppade mig, väntade på mig och hejade på mig. Helt okända tjejer som gjorde detta för att jag skulle fixa det, okända tjejer som blev glada för min skull. Det är något som jag tar med mig av denna helg!

Det var flera som undrade hur jag vågade åka iväg på detta helt ensam och mitt svar är att jag åkte dit ensam men jag har inte känt mig ensam en enda minut och jag kommer aldrig tveka på att göra om detta.

Innan jag åkte hem idag så åkte jag upp till toppen på skidbacken som finns på Isaberg, inte helt ända upp till högsta backens start men så långt jag kom och där kunde jag klappa mig själv på axeln och konstatera att denna utmaningen var avklarad, jag fixar mer än jag tror!


Jag startade min bil och lämnade Isaberg med stolthet, när jag hade åkt en bit så kom jag till ett ställe som jag kört förbi flera gånger de senaste åren. Jag har ofta velat stanna men det är så starka minnen där och jag har alltid känt att första gången jag ska sätta min fot där igen så ska jag vara helt ensam..... 
Det heter Kroksjön och är en fiskecamp strax söder om Tranemo. Där var vi några gånger med husvagnen förr och oftast tillsammans med mamma och Pappa. Sist jag var där med dem och några gemensamma vänner så var pappa rätt dålig pga cancern. Det var sista helgen i Maj 2003 och vi satt i en grillstuga vid sjön och grillade och hade det mysigt. En månad senare dog pappa....... 
Det är på platser som Kroksjöns fiskecamp som jag minns honom som bäst och det är i de tillfällena som jag vill minnas honom. 
Jag stod en stund och tittade ut över sjön, grillstugan som vi hade för 13 år sedan var upptagen idag så jag fick nöja mig med att stå på håll och titta bort mot den, se röken som steg ur skorstenen, höra rösterna från de som var där.

Idag skapade några andra sina minnen där i den stugan, just i den stugan där pappa satt då i slutet av maj för 13 år sedan..... Jag gick tillbaka till bilen, startade och for vidare med insikten att jag fixat rätt mycket denna helgen....            

Av Rose-Marie - 19 april 2016 23:02

Oftast sägs det att man inte ska tänka på det förflutna utan se framåt, att man hela tiden ska fokusera på målet.
Men jag kan många gånger tycka att man kan använda sig av sitt förflutna för att driva sig framåt. Hur ska man kunna mäta framgångar om man inte jämför med det förflutna? Hur ska man lära sig av sina misstag? Hur ska man vet vad som fungerar?
Jag har nyligen gjort en favorit i repris då jag i helgen deltog i Lane Loges training camp vilket var mitt första mål förra året, min första utmaning till mig själv. I år räknade jag det inte som en utmaning utan som en belöning och bonus. Likaså kommer det vara nu i helgen då jag ännu en gång ska på träningshelg med Girls Wellness academy som drivs av Marie Spetz och Emma Igelström. Två kvinnor som imponerar starkt på mig, ja jag ser upp till dem helt enkelt.
Jag behöver sådana här saker för att drivas framåt, lite bränsle på vägen.

Idag hittade jag lite bilder som är 3 år gamla och jag insåg då hur mycket mitt jävlaranamma faktiskt har gjort för mig, jag fick helt plötsligt ett bevis på att det jag gjort har lönat sig. Nu känner jag ännu mer driv!
Jag klarar ju faktiskt en hel del med att bara ge mig sjutton på det.


Hösten 2013


Sommaren 2013


Sommaren 2013


Sommaren 2015



Emma, jag och Marie (GWA helg september 2015


Medalj 3:e plats första judotävlingen i min comeback Mars 2016

Av Rose-Marie - 13 april 2016 23:07

Jag tycker det är så roligt med alla tillbakablickar som facebook bjuder på om man har valt att få upp något som heter
"den här dagen".
Då får man se saker i sin logg som man lagt upp för dagens datum fast flera år bakåt.
Igår fick jag upp att jag varit på lane loge trainingcamp för ett år sedan och det roliga är att jag ska dit igen på Söndag.
Då skrev jag att detta var min första utmaning/uppdrag till mig själv för att ha en morot att fortsätta kämpa med viktnedgången.
Jag var oerhört nervös inför detta minns jag och jag skrev ett stolt blogginlägg efter genomfört "uppdrag"
Jag hade gett mig själv detta, vårruset, strandjoggen och träningshelgen med Girls wellness academy som olika utmaningar och jag genomförde dem alla galant.
I år har jag tänkt göra det samma fast ännu bättre och vad jag inte kunde ana då var att nu, ett år senare,så ger jag mig själv utmaningar som att delta i veteran EM i Judo. Ja det borde ju visa att man tagit sig en bit framåt åtminstonde.

Här är länk till blogginlägget för ett år sedan

http://rosetta.bloggplatsen.se/2015/04/12/11070990-skam-den-som-ger-sig/

Jag och Syrran på Lane trainingcamp för ett år sedan.

Här inne kommer veteran EM hållas om jag förstått rätt på infot

Veteran EM hålls i Kroatien under midsommarhelgen

Av Rose-Marie - 10 april 2016 15:25

Väldigt ofta dyker det upp artiklar om attityden kring barnens tävlingar.
Man läser den ena berättelsen efter den andra och fasas över hur illa det faktiskt kan vara på tävlingarna. Det är inget nytt fenomen det är jag helt övertygad om, det som är nytt är att vi nu kan komma hem från en tävling och berätta om våra upplevelser direkt ute på sociala medier. Spridningen blir enorm och åsikterna är många.
Vissa tycker att man helt ska sluta med tävlingar för barn och i den åsikten kan jag inte riktigt hålla med. Varför ska inte barnen få åka på tävlingar för att VUXNA inte kan hantera detta?! Kanske borde vi införa vuxenförbud på barnens tävlingar istället?
Ja ni hör ju själva hur dumt det låter......
Det är inte att hantera problemet eller hur.
Vi slutar tävla och problemet är löst......

Hur vore det om vi vuxna faktiskt lärde oss vett och etikett vad gäller tävlingar?
Jag har erfarenheter av tävlingar och började tävla i Judo när jag var 8-9 år.
Självklart vill man vinna, det är ju lite därför man ställer upp och jag var en dålig förlorare men inte så att det gick ut över andra.
Jag blev arg på mig själv och ingen annan. Skillnaden för mig är att jag hade vuxna runt mig som stöttade och berömde mig oavsett hur det gick. Jag hade ingen som gapade och skrek eller spädde på min besvikelse. Efter en stund var min förlust glömd och man kunde ta nya tag.
Det var roligt att vinna men det var ingen som krävde att jag skulle göra det. 

Vad vi ska ta upp med barnen är nog snarare allt annat runt omkring tävlingarna. Vad ger det oss? Är det kul och varför?
För min del gav det mig kunskap om vad jag behövde träna mer på och vad jag var bra på. Men framförallt gav det mig gemenskap, tillhörighet och empati för andra.
Jag lärde mig åka tåg, buss och till och med flyg. Jag lärde mig geografi och jag lärde mig att passa tider.
Det viktigaste av allt, det har gett mig så otroligt många minnen, skratt och vänner som jag aldrig hade träffat annars.
Idag när jag pratar med gamla klubbkompisar om vår judotid från förr så minns vi inte om vi vunnit eller förlorat en viss match med 7 eller 10 poäng. Vi pratar inte om det utan det vi minns är allt det där som jag nämnde innan, resan till och från tävlingarna, stunderna före och efter matcherna. Det är vad vi tagit med oss från tävlingarna och det är kanske det vi ska fokusera på med barnen. Inte hur de kunde gjort för att göra en bättre insats. Det kan man träna ändå utan att man just behöver tala om varför.

När man sedan börjar komma upp i åldern och när man närmar sig eliten ja då kan man kanske mer gå in och peta i vad man behöver och inte behöver göra för att vinna men ändå på ett sätt som lyfter idrottaren snarare än sänker.
Jag skrev själv tävlingsdagbok för att kunna se vad som lyckades bra och mindre bra.
När satsningarna blir på ännu högre nivå så tror jag också att det är viktigt med någon form av rådgivning i hur man ska hantera pressen som kommer. För den kommer och för vissa blir den värre än andra och det är därför vi behöver en bra grund, bra erfarenheter redan från barnsben.
Vi behöver inte börja med att bli pressade, gapade på, nedtryckta och lära oss att man vinner till varje pris för att det viktigaste är att vinna.

Jag är övertygad om att det egentligen är ganska lätt att lära barnen ett bra beteende i tävlingssammanhang, den svåra biten är att lära de vuxna detta.
Vad ger man barnen för signaler när man sitter hemma och tittar på idrott tex....
Hur beter man sig?
Ska vi verkligen behöva införa barnförbud vad gäller idrott?!
Nej jag tror att vi behöver jobba mer aktivt med problemet, liksom man försöker i skolan mot mobbning. En nolltolerans mot idottshets  där vi alla som har med idrott att göra sätter ned foten. Vi kanske behöver åtgärdsprogram i klubbarna för att redan tidigt tala om vår ställning och att de som inte kan hantera barnens tävlingar faktiskt inte får delta.

En sådan sak skulle även hjälpa ledarna inte minst yngre ledare, jag förstår att det är svårt att ensam säga till någon att de måste tagga ned. Jag var själv en ung ledare och jag skulle nog haft svårt för att sätta en förälder eller annan ledare på plats.
Men med ett åtgärdsprogram så hade jag vetat vad jag skulle göra för att gå vidare med problemet. Det är lättare om man är fler.

Tillsist vill jag berätta om en ny händelse vad gäller detta och som är ett bra exempel på hur barnen tar efter vårt beteende:

För någon månad sedan var jag på tävling och min son Tristan 2 år var med.
Han satt med min sambo på läktaren och när han såg andra som hejade på deltagarna på mattan så gjorde han exakt samma sak.
Ställde sig upp med armarna i luften och ropade JAAAA!!!!
Detta var ju en rätt gullig syn tyckte både jag och sambon men tänk er att de personerna han efterapade betedde sig på ett helt annat sätt än att visa glädje!

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se