Senaste inläggen

Av Rose-Marie - 9 september 2015 23:44

(Läs med ironi, är bäst att säga för jag tycks missuppfattas i det mesta just nu)

För något/några år sedan (tiden går så fort så jag minns inte när) fick jag boken "fejsboken" av min syster. Ja det är ju ingen hemlighet att jag gärna hänger på fejjan så det var nog en pik.
Men alltså livet blir ju så mycket mer innehållsrikt och spännade med facebook, oförutsedda händelser hela tiden.
Ja vänta nu ska ni få höra...

Jag har faktiskt inte läst handboken ännu men inser att jag nog borde göra det.
För den senaste tiden har jag lyckats dra på mig alla konstiga människor som finns. Nej de är inga vänner till mig varesig i verkliga livet eller på nätet utan de dyker upp i olika grupper man är med i.
Jag är ju inte den som sitter tyst i bakgrunden om jag har en åsikt så jag får väl skylla mig själv.
Och egentligen tycker jag faktiskt att det är rätt fascinerande att se hur vuxna människor faktiskt kan bete sig.
Mest fascinerande är det när man märker hur folk liksom vill missuppfatta och hitta saker de kan bli arga över.
Jag tycker jag brukar hålla mig rätt saklig i debatter så därför är det ändå konstigt att jag ofta blir drabbad av dem.

Någon skulle tex gladerligen pissa på min grav när jag dog.
En annan trodde jag var rasist och detta genom att jag skrev att jag inte röstade på Socialdemokraterna. Rasist?! jag som nästan anses vara för vänligt inställd när det gäller invandrarpolitik.
Samma människa ansåg att jag var en snyltare som betalar fackavgift och är med i facket utan att rösta på S.
Öh.... jag som trodde man räknades som snyltare om man INTE är med i facket.

Nu sista händelsen är också en märklig historia.....
I Söndags kom jag körandes på väg 172 från Uddevalla till Färgelanda. Jag var hungrig och trött vilket gjorde att jag helst av allt bara ville få komma hem men strax före Ödeborg så såg jag något på vägen, hann inte bromsa men väjade då jag såg att det var en katt som låg där. Jag förstod att den var överkörd och vände därför om för att ta den åt sidan och ringa polisen för att höra vad man ska göra. 20 minuter tog det att komma fram till polisen men jag väntade tålmodigt kvar för jag kunde ju inte bara lämna katten där vid vägkanten. Dessutom hade mina hungerskänslor och min trötthet övergått i en irritation över människor som inte kan ta sig tiden att göra det jag just då stod och gjorde. Någon hade kört över katten, kanske ovetande. Men flera hade kört där efteråt utan att bry sig.

När jag väl fick kontakt med en polis så bad de mig märka ut platsen och lägga katten i diket. Jag frågade om jag kunde göra nåt och vi kom fram till att en efterlysning på facebook kanske kunde vara en bra idé.
Inga problem, jag är en hejare på fejjan så det fixar jag!!!
Tog kort på katten men utan att ens ha läst syrrans handbok för fb så visste jag att det finns alltid någon som tar illa upp av döda djur. Katten hade en speciell teckning så jag tog kort på pälsen och inget mer.
Lade ut på min logg och även i en grupp som folk brukar lägga ut allt möjligt bla saknade djur. Det är ju kanonbra tänkte jag. Vilken god medmänniska jag varit nu, pluspoäng hos Sankte Per, heltklart!

Tills jag dagen därpå upptäckte att inlägget var borta. Jag skrev ett inlägg och frågade vad jag gjort för fel men fick inget svar.
Nej det inlägget togs nämligen också bort.
Eftersom jag är så mån om att göra rätt och inte trampa folk på tårna så skrev jag ett meddelande till admin och frågade om någon kunde svara på varför det togs bort. Varpå jag fick svaret
-behöver jag det...... nä verkligen inte!
Ha det gott!!
Jag tyckte att jag ville ha svar så jag skrev
-jo det tycker jag
Admin svarar tillbaka:
-lägg ner, kommer inte svara mer. Skaffa dig en egen grupp för döda djur!
Jag blev paff och svarade
-herregud ja det är ju dumt att fråga vad man gjort för fel.

Sedan kom ett inlägg från admin i gruppen att jag varit otrevlig i PM och när jag försvarade mig genom att klistra in denna konversation så blev jag blockad ur gruppen.

Ja det är nu jag funderar på om jag kanske kan hitta ett svar i syrrans handbok "fejsboken"
Jag inser att jag kanske bör läsa den då jag utsett mig själv till lite av en världsmästare på fejjan men nu börjar jag tvivla.
Jag kanske inte kan reglerna, alltså om man blir blockad ur en grupp för att man vill vara hjälpsam?!
Nej jag måste läsa handboken nu genast, tack för mig!

ANNONS
Av Rose-Marie - 5 september 2015 21:09

Efter alla inlägg och artiklar om den treårige syriske flyktingpojken Aylans död så kan man ju inte undgå att fundera lite över hur olika våra liv är.
Att krig och hemskheter finns är ju ingen nyhet och vi är alla väl medvetna om det.
Alla tragiska händelser är lika jävliga oavsett vad det handlar om och man kan inte rädda världen från dem hur mycket man än vill.
Jag tror ingen vill att folk lider varesig i krig, fattigdom eller sjukdom.
Men vad vi alla kan göra är att kosta på oss att vara tacksamma för det vi har och för att vi får vara friska, vi som är det.

Vi kan ta oss en stund och fundera på vad vi har och hur vi lever.
Sätta värde på de bra sakerna i våra liv och ta vara på dem istället för att ta det för givet.
Jag är tacksam för min familj, för att vi är friska, har tak över huvudet och mat på bordet.
Jag är tacksam för att jag har ett jobb så jag har möjligheten att ge min familj denna trygghet. Jag är tacksam för att mitt största bekymmer just nu är våra TVÅ bilar som krånglar. Det är ett ganska litet problem fast ändå irriterande då vi behöver bilarna för att komma till våra jobb i tid.
Att saker och ting kunde vara värre är förvisso en jäkligt tröttsam kommentar när man tycker att man sitter i skiten men i mitt fall känns det som att saker och ting kunde varit jävligt mycket värre och jag hoppas att jag slipper få veta hur mycket värre det kan bli.
Jag vill fortsätta att bara få vara tacksam och jag vill inte behöva vara den som får reda på hur hårt livet faktiskt kan vara när det är riktigt jäkla svårt.
Jag har självklart precis som alla andra haft dåliga stunder och jag har känt på sorg och tråkigheter vilket jag förmodligen kommer göra fler gånger i livet men just nu vill jag bara få vara tacksam.

ANNONS
Av Rose-Marie - 17 augusti 2015 22:57

Jag kan inte påstå att jag varesig ringer ner eller hälsar på mina vänner speciellt ofta och ibland har jag funderat över om jag har tillräckligt med vänner för att ordna tex en 40-års fest. Ja på facebook har man en heldel men jag menar vänner som alltid finns där även om jag är helt kass på att höra av mig.
Vänner som jag skulle kunna ringa om jag kände mig ensam och som i det läget inte skulle säga: "jasså nu har du tid minsann"
Ibland kan de där tankarna nästan tynga mig men med lite eftertanke så är det faktiskt så att de är rätt många och man ska ju faktiskt hinna vårda vänskapen också.

Nu i helgen var det meningen att jag och tre av mina vänner skulle umgås lite, vi skulle grilla korv och dricka vin på min grillplats som jag har ordnat i trädgården.
Ingen jättegrej utan bara lite mys, en annan vän kände sig nere och skrev om detta på facebook vilket resulterade i att vi även bjöd in henne, hon kom i sin tur med ett förslag på lämplig gäst och så kan jag ju fråga min syster också tänkte jag.
Plötsligt var vi ett gäng på 7 tjejer och det blev sådär härligt spontant och roligt allting. Inga krav på att det skulle vara lyckat.
När jag tänker tillbaka på Lördagen så känner jag mig så glad att dessa tjejer finns, det är både gamla och nya vänner och av någon anledning så vill de vara med mig.
Visst känner man sig glad och speciell, någon tar av sin tid och ger till mig. Jag vet ju själv hur svårt det är att få tiden att räcka till.
Jag skulle kunna frågat så många fler om de ville komma denna kvällen så jag förstår nu att jag visst har vänner och att de visst finns där oavsett hur ofta vi ses.
De har förmodligen samma problem som mig med att få tiden att räcka till.
Men när man väl tar den där tiden för att umgås, ja då får man så mycket härlig positiv energi och jag känner en sådan glädje för att de finns.

Av Rose-Marie - 16 augusti 2015 23:46

Nu är semestern över på riktigt, jag har redan jobbat en vecka så visst den var över redan för en vecka sedan.
Jag behövde den veckan för att fatta det bara och det är denna veckan som börjar nu som även skolbarnens semester är över, på Tisdag börjar skolan.
André börjar nian, sista året innan gymnasiet och jag vet inte om det är han eller jag som tycker detta är jobbigast.
.
Jag har egentligen inte så ont av att semestern är över för jag gillar nog de där vardagsrutinerna som man har när man jobbar, jag gillar helgerna och att få njuta av de ledigarna dagarna. Framförallt gillar nog min kropp det för semestern har inneburit en massa slarv liksom den säkert gjort för största delen av alla semesterfirarna.
Jag måste verkligen ta mig ur detta slarv, jag måste ta mig tillbaka eller heter det kanske börja om....... det låter så jobbigt, som om jag var tillbaka på ruta ett men det är jag ju faktiskt inte, +3 kilo och något sämre kondition är priset jag fått betala för att njuta av semestern. Men visst kan man tycka att det är värt det, helt klart.
Men det är inte värt det om man fastnar här, om jag inte lyckas bryta detta.
Nej jag behöver ta vid där jag slutade, ja så känns lättare att tänka, inte gå tillbaka eller börja om utan bara hitta rätt spår och fortsätta där jag spårade ur.
Det är planen nu och tidsfristen är att vara i hyfsat god kondition till min utmaning den 19-20 september då jag ska på träningsweekend med Emma Igelström.




Av Rose-Marie - 8 juli 2015 22:15

Idag har jag varit på Judon igen, andra gången sedan ett antal år tillbaka. Det var nog kanske slutet på 2011/början av 2012 jag stod på mattan sist, minns inte riktigt för jag har ju hoppat fram och tillbaka de senare åren.
Jag minns iaf att då kallades jag stålmormor, jag var en gång i tiden legenden men då hade det övergått till stålmormor, kändes ju si sådär men ändå rätt okej.
Idag stod jag och pratade med några killar om att jag alltid blir så sugen på att tävla när jag tränar Judo varpå en av dem säger glatt:
- Ja men det finns ju veterantävlingar!
Så nu är jag alltså en Veteran?!

Jag smakar lite på ordet som först smakar väldigt bittert..... Veteran är ju äldre än gammal!
Som en veteranbil, man rullar liksom de sista milen. Steget efter Veteran är skroten.
Men så smakar jag lite till, veteran.....
Det är också nostalgi, sådant man minns med glädje och sådant man tar hand om med stor försiktighet. En veteran kan vara riktigt fin och ståtlig, för att inte glömma eftertraktad och ovanlig. Det gillar jag!
Veteran kanske inte är så dumt ändå.

Veteranen

Av Rose-Marie - 3 juli 2015 00:27

Kära pappa!
Nu är det den där tiden på året igen då man tänker som mest tillbaka på tiden då du lämnade oss. Den där midsommaren 2003 då cancern besegrade dig.
Förbannade cancer!
Jag minns det som igår och jag minns tomheten, smärtan och saknaden......
Hur man varje dag var tvungen att tala om för sig själv att du var borta, att vi aldrig mer skulle ses och att jag aldrig skulle få höra din röst igen.
Det är inte bara tiden runt midsommar som jag slåss med dessa minnen utan även som igår, 1 Juli då det är din födelsedag och därefter kommer begravningsdagen.
Ja alla dagar på året saknas du men denna tiden är helt klart värst.
Varje år likadant, tiden läker inga sår, de rivs ständigt upp om och om igen.
Jag vet inte ens om jag vill att de ska läka.

Varje år vid denna tiden får jag också klart för mig hur älskad du var av andra, hur många minnen du gett till din omgivning.
Det är fint, jag tycker om att höra folk berätta sina minnen av dig.
Det bevisar att du inte passerat obemärkt förbi.
Jag ser dig även i mina barn, Tristan och André. André fick du iallafall träffa även om han inte minns dig så mycket.
Jag önskar att du fått träffa Tristan och dina barnbarn på Pernillas och Rinos sida.
Jag önskar att vi kunde fira dig när du fyllde 61 år igår. Jag önskar att du kunde varit med när vi var på high chaparral förra helgen. Att du kunde se Tristan och André som går i dina fotspår.
Till och med på chaparral fick jag höra om folk som mindes dig.
-Sten-Åke Tell, ja han minns vi.....

Jag kan inte påstå att jag springer ner din grav men jag minns dig på så många andra ställen, där vi brukade vara och där jag vet att du trivdes som bäst.
Jag tror att din närvaro är som starkast då.
Jag tror att det är så du vill att vi ska minnas dig.
Ja du kära pappa det har hänt massor sedan du lämnade jordelivet men jag tror nog att du vet det också.
Du finns nog där någonstans som en vakande ängel över oss.
Du skulle aldrig lämna oss helt!

Jag önskar bara att jag på någotvis kunde få det bekräftat även om den tanken samtidigt skrämmer mig.
Det är väl så vi fungerar, vi vill tro men är på samma gång rädda för det som vi inte vet något om. Rädda för det som är onaturligt och oförklarligt.
Hur det än är pappa så kommer minnena av dig föralltid att finnas kvar, du kommer alltid leva vidare med dem.

Av Rose-Marie - 22 juni 2015 22:02

Idag tog jag mig i kragen och gav mig ut på en joggingrunda. Jag har gett mig sjutton på att jag ska klara 5 km på under 30 min.
Jag kan ju inte lyckas med alla utmaningar och nådde inte hela vägen idag, det blev 30,14 min så det är nära iallafall.
När jag kom hem bestämde jag mig för att ge mig själv och min kropp en belöning med ett varmt bad, levande ljus, mindfulnessövning Andrum och avsluta med bodyscrub och ansiktsmask.
Att ge sig själv och sin kropp Andrum - en stund för att bara sitta, andas och låta hjärnan koppla av är väl det minsta man kan göra. Ändå gör vi det så sällan, kanske för att vi tror att vi inte behöver det eller för att vi tycker att det är slöseri med tid.
Det finns väl viktigare saker att göra?!
Så tänkte iallafall jag förr men nu har jag insett hur mycket de där stunderna gör, inte bara psykiskt utan även fysiskt. Mina leder är mer avkopplade, hela min kropp känns avspänd efter bara en liten stund.
I början var det dock något ansträngande att sitta så där, tänk att det kan vara ansträngande att bara sitta och andas.
Hur jobbigt kan det vara att koppla av?!
Jobbigare än man tror.... iallafall när rastlösheten börjar komma och när tankarna börjar fara iväg.
Efter månader med träning börjar jag iallafall få kläm på det och jag känner bara lugn efteråt.

Ikväll satte jag mig med en kopp te, Green Tea där det står "a moment to balance" på förpackningen. Ja det känns bra, lite balans i kroppen tänkte jag och satte mig framför TVn. Satte muggen mot munnen och slurpade i mig en klunk Te.
Genast fick jag ett leende på läpparna för där stod Brolle och Nanne Grönvall, som om de klev rakt in i mitt vardagsrum och drog igång med Rock n Roll bara för mig.
Dessa två härliga människor, charmiga så man nästan blir generad.
Ja jäklar här var det verkligen "a moment to balance".
Kändes som en klyschig reklamfilm - Andrum och Rock n Roll - A moment to balance, drick Green Tea Orient

Av Rose-Marie - 10 juni 2015 00:11

Ingen vill väl påstå att vädret hittills har gett någon försmak av sommaren men idag har det varit riktigt fint väder och när jag var ute förrut så såg jag hur mycket allt har slagit ut, fort har det gått. Äppleträdet är i full blom och likaså syrenbuskarna, det är så vackert.
Att se lilla Tristan gå omkring i trädgården och leka är också vackert. Jag är så oerhört tacksam att vi fått denna möjligheten.
Att vi tillslut lyckades. Ibland glömmer jag bort hur det var att kämpa, ibland glömmer jag till och med bort att vara tacksam.
Men idag när allt det vackra fick lyckokänslorna att komma fram lite extra så tänkte jag tillbaka ett par år.
Det måste ju ändå ha varit lika vackert med alla blommor då som nu?
Kanske såg jag inte det, kanske tog det mörka och tråkiga över det som var ljust och fint. Kanske ville jag inte se eller kunde inte, skuggorna skymde allt det där.

Men idag ser jag, idag njuter jag, idag är allting annorlunda.
Jag vill alltid känna så här, vill slippa alla skuggor som skymmer det som är vackert.
Men kanske behöver vi då och då de där skuggorna, annars kanske vi inte njuter av det vackra. Vi kanske börjar ta det förgivet och slutar uppskatta det.
Som min för mig högt uppskattade gamla judotränare och vän Tommy Widekärr sa när han höll tal på nationaldagen då han funderade över varför vi firar den så dåligt.
"Vi kanske har det för bra för att uppskatta vårt land"

Ja jag tror att om vi aldrig behövde oroa oss, aldrig mötte motgångar eller behövde kämpa för någonting då skulle vi nog sluta att vara tacksamma, vi skulle sluta vara glada och vi skulle nog även sluta drömma.
För om vi aldrig möter motvind så kommer vi ju aldrig uppskatta medvind eller hur.

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se