Senaste inläggen

Av Rose-Marie - 8 augusti 2016 14:08

Om man stoltserar med att lägga upp information om träning och nyttig mat så ska man också erkänna när man är sämre.
Så tycker iallafall jag för det vore att dölja sanningen annars.
Jag har haft semester i 3 veckor nu och precis som förra året så var jag enormt duktig och motiverad första veckan men sedan hamnade jag i semesterkoma.
Ingen träning kombinerat med dålig kost och dryck....... Resulterade i 3-4 kilo extra!
Tänk om det gick lika snabbt neråt som uppåt...
Dock vet jag att dessa kilon kommer förvinna när vardagen sätter in och jag kommer igång igen, för jag ska komma igång igen! Jag har till och med en planeringstrappa för aktiviteter i höst.

Jag är inte besviken över att jag ökat i vikt utan jag är besviken för att jag utsätter min kropp för saker som den mår dåligt av.
Ja man ska leva, man ska ha det gott och unna sig ibland MEN inte varje dag, det förstör själva njutningen med att få "unna sig", och speciellt om man som jag märker att kroppen absolut inte mår bra av "varje dag slarv"
Jag får ont i lederna och jag blir trött, nästan deprimerad när jag gör så här och det är svårt att komma igång igen.
Som tur är blir jag peppad och inspirerad av andra, det gör mycket.
Att jag är målinriktad gör också väldigt mycket.
Så nu är det bara att kämpa sig ur denna grop och klättra uppåt på min plan för hösten. Målen på min trappa kräver nämligen att jag tränar och äter rätt, annars lär jag inte klara av eller ens orka att genomföra dem!
Belöningen är att jag kommer må bra och det är jag värd!

ANNONS
Av Rose-Marie - 10 juli 2016 20:03

Det har varit en rätt intensiv vinter och vår i träningens tecken även om jag inte tränat och tävlat så mycket som jag hade behövt inför veteran EM, dygnets timmar och veckornas dagar räcker inte alltid till när man har jobb och familj.
Dessutom drabbades jag av envis förkylning och en ond höft men jag tycker att jag kämpade på bra ändå.....

Återkom till mattan nu i Januari efter flera år av uppehåll, gjorde min första tävlingscomback 12 Mars i Karlstad, deltog i senior där mina motståndare nästan var hälften så gamla som mig och kom då trea efter 1 vunnen match och 2 förluster.
Det kändes bra då jag ändå tyckte att jag gjorde bra motstånd.
Jag fick min medalj för 2016 och har därmed en medalj från varje sekel sedan 30 år tillbaka (-86, -96, -2006 och 2016) något jag skämtade om för 10 år sedan.

Nästa tävling hölls i Oxelösund där jag hade tänkt göra debut som veteran i Veterantävlingen swedish judo master open och jag skulle även delta i Senior i Sörmlandsträffen på samma ställe samma dag.
Dock fanns inga motståndare för mig i Veterantävlingen men däremot fick jag möta 6 st tuffa tjejer i Sörmlandsträffen, där slutade det med att jag för första gången i mitt liv fick åka hem utan medalj.
Det var en ny erfarenhet men absolut ingenting som jag la någon stor vikt i, det kändes helt okej, livet gick vidare ändå.
En sak jag nog aldrig skulle kunna tänka mig när jag för 20 år sedan tävlade som mest.

Efter denna tävling hade jag egentligen tänkt mig att delta i veteran NM i Norge men planerna blev ändrade då man faktiskt behöver sätta familjen före annat och det är just därför jag tänkte att veterantävlingarna passar mig bättre än senior, man har inte möjligheten att släppa allt för att satsa fullt ut. Ändå vill jag ha utmaningarna och känslan som tävlandet ger.
Det får mig motiverad att träna.
Under Våren har jag också deltagit i några samträningar i Göteborg och därigenom fick jag kontakt med några tjejer som skulle till veteran EM i Kroatien. Det har jag ju berättat om i tidigare blogginlägg....

Förra helgen gick jag och syrran en instruktörsutbildning i självförsvar för tjejer så nu ska vi kunna ha några kurser via Judon. Tanken är att ha första nu i Höst.

Under våren har jag utöver Judon deltagit i en träningsdag på Lane Loge och en träningsweekend med Girls Wellness Academy där simerskan Emma Igelström och hennes vän Marie Spetz håller i träningarna.
Det blev alltså lite mer inplanerat än vad jag hade räknat med och jag måste ge en stor eloge till min sambo som utan att gnälla låtit mig hålla på som jag gjort. Vi har ju en liten 2 åring så det är inte bara att ta förgivet att man kan dra iväg hur som helst.

Nu ger jag min tid fullt ut åt familjen och för en tid kommer jag byta ut judomattan mot bla vilda västern vilket är vårt stora gemensamma intresse. Vi showar, bor och klär oss som på 1880-talets vilda västern.
Både André 17 år och Tristan 2,5 år verkar dela vårt intresse och följer med utan protester. Det är heller inga problem att ha med dem, inget gnäll och gny.
Nu i helgen var vi i Karlskoga på country festivalen i Lunedet, nästa helg åker vi till Svanskog och lever westernliv i westernbyn HudsonBay.
Därefter är det semester och då åker vi upp till vårt fritidställe i Hällesjö i Jämtland där vi har en gård och på marken har det byggts en westernstad som heter Old Trail Town.
Där brukar lugnet ta över min kropp och jag kan släppa allt annat och bara vara. Det är ett bra sätt att ladda batterierna och samla ny energi. Det kommer säkert bli lite hemmaträning för att hålla kroppen igång, jag hade tänkt ta med judodräkten för att ev åka till Sundsvall på sommarträning men jag tror faktiskt att jag skippar det.
Judon kommer jag att ge massor av tid i Höst då jag planerar några seniortävlingar och Veteran SM och satsa helhjärtat inför Veteran NM våren 2017, det är målet med Höstens plan.
Men först tar jag som sagt semester från allt utom familjen.



Tredje plats från Karlstad och en minnesmedalj från EM där jag kom 4/4 men fick äran att stå på prispallen ändå.

Fullgjord och godkänd instruktörsutbildning i Självförsvar

Morgonjogg med Emma Igelström

Träningsdag på Lane Loge

Judo5 träning i Göteborg

Västernliv i Karlskoga

André rider i Karlskoga

Tristan lyssnar på Country i Karlskoga

Jag och Roger i Karlskoga

ANNONS
Av Rose-Marie - 3 juli 2016 19:29

Denna helgen har jag lagt ner drygt 15 timmar av min tid på en ev våldtäktsman.
En man som jag ännu inte har träffat och som jag hoppas slippa träffa.
Jag kommer lägga ner många fler timmar på denne man både för min egen träning och för att träna andra inför det ev mötet med honom.
Jag vill vara förberedd, jag vill göra allt jag kan för att slippa undan.
Jag önskar så innerligt att jag slapp lägga denna tiden, jag önskar att jag kunde fått spendera den tiden med min familj istället.
Men eftersom det ständigt händer, eftersom jag gång på gång läser artiklar om överfallna kvinnor så har jag redan gett så mycket av min tid och mina tankar åt dessa män, i form av rädsla och ilska.......
Jag vill slippa det och jag vill att andra ska slippa det.
Jag vill att min energi och mina tankar ska gå till andra saker än dessa våldsmän.
De är inte ens värda det.

Men JAG är värd tiden, min säkerhet är värd den tiden. Andras trygghet är värd den tiden och hur mycket jag än önskar att vi inte behövde försvara oss så är det så det ser ut.
Denna helgen har jag fått utbildning i självförsvar anpassat för typiska överfall mot kvinnor. Det är för jävligt rent ut sagt, att det till och med finns en statistik i hur de brukar gå tillväga. Det finns speciella tekniker som man tränat in för att det ska fungera på dessa män. Tekniker anpassade för att jag oavsett min storlek ska ha en chans att klara mig undan.

Som om det vore en sport, hur man skjuter fotbollen i krysset, hur man ska hoppa för att klara en viss höjd i höjdhopp.....
Man kan aldrig vara säker att det fungerar men med rätt träning så har man iallafall de bästa chanserna.
Som om man tränar för att vinna ett OS fast jag tränar på att slippa bli överfallen.
Ja det är för jävligt att jag ska behöva försvara mig!

Av Rose-Marie - 28 juni 2016 21:09

Jag är nu tillbaka på hemmaplan efter en resa som inte bara har inneburit en resa till Kroatien där jag deltagit i veteran EM i Judo utan en resa som gett mig så mycket mer.
Såsom insikt, självförtroende och nya vänner.......
Jag tror inte att de jag umgåtts med inser vad mycket de har gjort för mig dessa dagar.
Jo jag talade om det, men för dem är det en självklarhet att ta emot en med öppna armar för det är så de är som människor.

Min tid i Judon hade jag ansett som ett avslutat kapitel och när jag efter att Tristan föddes bestämde mig för att gå ner alla kilon jag dragit på mig under åren före graviditeten och under graviditeten så var målet att väga 30 kilo mindre, orka jogga vårruset och helt enkelt må bättre psykiskt och fysiskt, inte att delta i ett veteran EM i Judo.
Jag har nått mina mål sedan 1 år tillbaka och när min syster och hennes man återupptog Judon och tävlandet så lät det så kul att jag bara måste testa.
Mitt nästa mål var därför att börja Judo och delta i någon tävling för skoj skull.
Sagt och gjort.....
I Januari i år så började jag igen efter flera års uppehåll.
Två tävlingar här i Sverige under våren och jag fick blodad tand.

När jag började delta lite i Judo5 träningarna i Göteborg så blev jag lockad av tanken att få åka med till Kroatien och ställa upp i veteran EM men jag slog bort tanken ganska snabbt. Den där rösten som talar om att man inte är tillräckligt bra och att man inte platsar in i gemenskapen har ofta en ganska stor övertalningsförmåga och den hindrar en ofta från att göra det man vill.
En annan liten röst viskar försynt..... "Gör det ändå" "våga"
Och denna gången lät jag den lilla viskande rösten göra sig hörd, dock med hjälp av andra människor men det var ändå jag som tog det avgörande beslutet att våga.
Jag ångrar mig inte ett enda dugg!

Jag flög för första gången utomlands och med tron att jag förmodligen skulle få vara rätt mycket för mig själv men med hopp om att jag kunde få lite hjälp av gänget från Göteborg och kanske andra judo veteraner från Sverige. Dock kände jag att jag inte kunde ta det för givet, så väl känner jag inte dessa människor.
Ack så fel jag hade, jag har nog aldrig känt en sådan trygghet i en ny grupp förut.

Jag reste inte själv, VI reste TILLSAMMANS, jag blev coachad, peppad och fick tips.
Jag vann förvisso ingen match och jag kände mig rätt underlägsen i min första match men blev peppad att ändå kämpa på.
Gör ditt bästa och ha kul!!!
Jag kom sist men fick en tapperhets medalj som jag kallar den. De delade ut två brons medaljer så även fyrorna fick en vad jag förstod då vi bara var fyra i min viktklass.
Medaljen är dock inte det som jag kommer minnas, den är en fin sovunir men minnena finns inom mig.

Dagen efter den individuella tävlingen var det dags för lagtävling. Jag hade äran att få vara reserv i Sveriges första damlag i Veteran EM. Det är en stor grej.
Självkänslan var väl inte den bästa efter den individuella tävlingen så jag var rätt glad att jag bara var reserv men pga skador så fick jag hoppa in ändå.
Med facit i hand så var det bra, jag gjorde en bättre match, förlorade i och för sig men jag var tuffare och mer fokuserad.
Det gjorde att jag blev än mer taggad och motiverad till att fortsätta.
Jag vet vad jag behöver träna på och jag är mer villig än någonsin att göra det.
Just nu ser jag fram emot hösten med träning och några tävlingar. Allt för att det är skoj och inga krav eller förpliktelser.
Men just i närtid ska jag smälta alla intryck och ha en härlig semester med familjen.
Samla energi och kraft inför kommande termin.

Sammanhållningen och gemenskapen som jag kände under denna resan, inte bara med mitt resesällskap utan med alla andra Svenska veteraner gjorde så otroligt mycket.
Man liksom längtar efter att få ses på någon tävling eller läger igen och jag kommer nog aldrig mer att vara orolig för att jag skulle känna mig ensam om jag åkte iväg själv.
Judo må vara en individuell sport men teamkänslan jag känt dessa dagar är helt fantastisk.

Jag avslutar med att citera Coachen Jörgen från Göteborgs judo klubb
"Man kan sitta hemma och inte våga satsa eller så kan man åka på tävling och göra sitt bästa, man väljer själv"

Jag valde att våga och jag vann förvisso inga matcher men jag gjorde mitt bästa och vann så mycket annat!

Av Rose-Marie - 22 juni 2016 21:05

Nyss vinkade jag hejdå till Roger och Tristan utanför hotellet på Landvetter Flygplats.
Här ska jag sova i natt för att tidigt imorgon bitti ta plats på flyget mot Kroatien.
7:10 går flyget och jag ska byta i Frankfurt, vilket jag har förstått är en stor flygplats.
Här på Landvetter har jag nu ikväll fikat med Tristan och Roger så där har jag kikat lite på vart jag ska imorgon. Den möjligheten har jag inte i Frankfurt men det ska nog gå bra.

Jag inser att jag precis har checkat in på vad jag tror hittills är mitt livs största äventyr. Inte bara själva resan utan att jag faktiskt ska delta i ett EM i judo, förvisso veteran EM men det är ju inte alla som gjort långa uppehåll i sin karriär så som jag så mina motståndare kan vara riktigt vassa, jag vet att två av dem har framgångar både i veteran EM 2015 och veteran VM 2015.

Den senaste tiden har jag varit väldigt förkyld och hostig, jag hostar fortfarande lite men inte alls så farligt. Det som känns värst just nu är att jag känner av ischias nerven men jag hoppas att det ska släppa med lite avslappning. Jag ska ju inte tävla förrän Lördag.
Det finns ju en anledning att man ställer upp i veteran och inte senior......
Man ska känna av lite skavanker när man är veteran för det innebär ju att man är över 30 år och förmodligen har pressat kroppen ganska hårt under sina idrotts år.

Jag vill hemskt gärna få stå överst på prispallen, jag skulle ljuga om jag sa annat men bara att checka in på det där flyget imorgon är en stor seger för mig.
Oavsett hur det går på tävlingen så kommer ingen kunna ta ifrån mig minnet från detta äventyr......

som börjar här och nu.

Har checkat in på hotellet på Landvetter Flygplats

Av Rose-Marie - 5 juni 2016 23:31

Denna helgen anordnade Färgelanda Judoklubb sitt SuperKidz läger för 6:e året i rad.
Ett läger för klubbens barn där de får chansen att träna, umgås och ha skoj i dagarna två. Ett läger som jag önskar hade funnits då jag var barn.
Ett sådant evenemang kräver insatser från många, inte bara styrelse och ledare utan även utav engagerade föräldrar.
Var och en är en sådan viktig pusselbit för att lyckas göra detta så bra som möjligt.
Sedan finns det ju alltid eldsjälar som lägger extra mycket tid men jag är inte tillräckligt insatt för att våga nämna några namn.

Jag fick äran att delta som hjälptränare men den mest hedersamma uppgiften var att bli inbjuden som talare för att berätta om min judohistoria som sträcker sig lite mer än 30 år bakåt i tiden. Nervöst var det också för hur får jag min tid att vara intressant för barn från 4-5 år och uppåt?
Det jag mest ville framföra till dem var att hur framgångsrik man än blir så betyder det ingenting om man inte gör det för sin egen skull och framförallt måste man ha roligt på vägen.
Det talas för lite om prestationsångest och annat som framgång kan medföra och att just tävlingarna inte bara är roliga om man vinner. Tävling kan vara oerhört jobbigt och skrämmande om man tror att man alltid måste vara den som står överst på prispallen. Det är ändå inte det man kommer minnas bäst senare i livet utan allt annat runt omkring kan betyda desto mer, sammanhållning och gemenskap tex...

Jag ville också få fram att man faktiskt inte måste tävla utan att man måste känna efter själv vilka mål man har med sin idrott.
Man kanske vill bli tränare eller domare eller bara träna för tränandets skull.
Oavsett vilket mål man väljer så måste man våga prova, man ska ha kul och göra det för sin egens skull..... Då är man alltid en vinnare.

Jag hoppas och tror att de flesta förstod vad jag menade, de satt iallafall och lyssnade snällt under de 20-30 minuter jag pratade. De ställde frågor och var med i diskussioner som blev så de verkade intresserade.
Jag avslutade med att dela ut varsin medalj till varje barn, medaljer som jag beställt för att trycka mitt motto på.
VÅGA, HA SKOJ, FÖR DIN EGEN SKULL -
DU ÄR EN VINNARE

Jag hade med mina medaljer och berättade om min tid i Judon.
Bilden är lånad från Färgelanda Judoklubbs facebooksida

Barnen lyssnade och deltog aktivt i föredraget.
Bild lånad från Färgelanda Judoklubbs facebooksida

Medaljen med mitt motto som jag delade ut till alla barn

Av Rose-Marie - 25 maj 2016 22:44

Med en risk att det blir tjatigt om morfar som vi begravde igår så känner jag ändå att jag behöver skriva av mig lite.....
Det är ju bla det min blogg är till för.
Jag har tänkt så mycket idag och jag anade inte att morfar innebar så otroligt många och starka minnen.
Han var som en länk på någotvis, sommarstugan, alla sommarlov som jag har tillbringat där, havet, båt, fiske och måsarna ja allt det där är morfar.
Kanske känns det extra mycket då dessa minnen kommer upp eftersom de då även väcker liv i minnena av mormor och pappa.
Det är främst sommarstugan på Ön Asmaløy på Hvaler i Norge jag minns och även om jag inte haft tiden eller varit så engagerad i att åka dit de senaste åren så har det på någotvis inte känts så starkt förrän nu när minnena kommer upp.
Jag försöker ta till mig min systers mans kloka ord när vi pratade om detta igår.
Han är också uppväxt med en stuga och massa minnen därifrån men deras stuga är nu såld och som han sa så är det minnena från det förflutna som ger en känslorna för i vuxen ålder fanns inte de känslorna kvar.
Det stämmer för när jag sitter och tänker tillbaka så är det minnen från barndomen och tonåren som lockar mig dit, inte de senaste årens minnen. Allt är så förändrat där på ön nu och det är egentligen bara sommarstugan som är sig exakt lik, mina gamla teckningar, några leksaker och lite annat finns där.
Men inte mormor,morfar eller pappa, inte min lillasyster och bror som barn och inte heller alla andra barn runt omkring för de är liksom jag vuxna nu. Inte ens den lilla butiken finns kvar för idag har de byggt en stor affär där, även campingen har blivit större..... Det är inte mycket som är kvar av idyllen vi hade förr.
Som Anders (min systers man) sa:
-man får skapa nya minnen åt barnen och de minnena man har finns ju alltid kvar.
Det är sant, jag försöker tänka så jag också.
Just nu är det kanske de minnena som gör ont, de minnena plockar fram saknaden av så mycket, mormor, morfar, pappa och ja allt det förflutna.....
Minnena från barndomen!
Morfar var länken till alla de där minnena och de kommer fram nu!
En dag hoppas och tror jag att det gör mindre ont att minnas.
Men just nu känns det tungt.......

Av Rose-Marie - 24 maj 2016 21:56

Idag har jag varit i Norge på begravning för min älskade Morfar.
Det var tungt men gav många tankar och mycket minnen.
Prästen hade fått helt rätt uppfattning av honom och höll ett fint tal.
Det gav minnesbilder ända från barndomen och fram tills nu. Han har varit en krutgubbe hela vägen och hållt sig i god form.
Han hade tex alltid ork och tid att leka och alla barn älskade morfar och det var ömsesidigt. Att vara på sommarstugan utan morfar var rent utav trist.
Han har lärt alla barnbarn att simma och förr när jag var liten så tävlade jag med honom om vem som badade först men han vann alltid och inte minst de senare åren då han badade året om.

Det var nu i Januari som han blev sjuk och inte återhämtade sig, egentligen var det väl precis så här vi önskade att det skulle bli den dagen då han skulle lämna oss.
För alla ska vi dö, det vet vi ju med all säkerhet.
Jag har alltid sagt att när det är morfars tur så vill jag inte att han ska bli liggande sjuk, jag ville att han skulle få ett snabbt avslut.
Att bli liggande vore rent utav plågsamt för denna aktiva man.
De gånger han har legat på sjukhus så har han varit för kry för att ligga still, han har tagit sig upp snabbt och t.o.m när han hade skadat sitt knä så illa att han hade en järnställning runt benet så var han för aktiv för att kunna följa läkarnas schema för rehabilitering. Morfar skruvade upp skruvarna och cyklade till sjukgymnasten för att sedan skruva fast dem innan han gick in.
En gång glömde han att skruva fast skruvarna och när sjukgymnasten upptäckte detta så sa morfar att han inte kunde cykla med dem åtskruvade, de ansåg då att han kunde rehabilitera sig utmärkt utan deras hjälp.

Han byggde huset som han bodde i och han byggde även en egen båt, samtidigt jobbade han heltid.
När morfar gick i pension 62 år gammal så gjorde han inte det för sin egen skull utan för att lämna plats för ungdomar som behövde jobbet bättre. Själv var han regelbundet på fabriken och jobbade frivilligt med det sk veterangänget bara för att det var kul.
När hans grannar som var äldre (ja ungefär i hans ålder) inte klarade av att klippa gräset så hjälpte han dem för han var ju inte gammal och dålig.
Han var på ålderdomshemmet och hälsade på "gamlingarna" som han sa själv (vissa yngre än honom) för att de tyckte att det var så roligt när han kom.
För några år sedan när morfar inte längre orkade cykla i uppförsbackar så köpte han en elcykel för inte ville han sluta cykla helt.

Ja det var så morfar var, ständigt igång och full av liv. Orädd och påhittig..... Ibland undrade jag om han någon gång var orolig för någonting, allting ordnar sig.
"Det går fint det här" är ett uttryck jag minns honom säga.
Jag önskar att jag vore mer som honom och är det något jag vill ärva av honom så är det hans mod, hans envishet och hans energi.
Han är för mig en stor förebild som aldrig gav upp.
Imorgon skulle han fyllt 87 år och jag tror att han får en fin födelsedag tillsammans med mormor som han nu får vila bredvid.

Men han kommer vara saknad här hos oss, oerhört saknad........



Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se