Senaste inläggen

Av Rose-Marie - 20 september 2014 00:26

Jag trampade nyss på en av Tristans leksaker, första känslan var att skrika ut en rad med svordomar. Det var givetvis smärtan som fick mig att känna den känslan. När den lagt sig så dök en annan känsla upp.
Tacksamhet...... ja du läste rätt, jag kände mig så enormt tacksam över att kunna trampa på en leksak, min sons leksak, lille Tristan som nu är 6 månader.
När jag sitter här och tänker på det så är jag till och med tacksam över den senaste tidens sömnbrist.
Det finns så många där ute som skulle göra allt för att byta med mig. Så många i den där facebookgruppen jag är med i, för oss som behöver hjälp att få barn, som fortfarande kämpar. Som faller gång på gång och reser sig igen om och om igen.
Jag är så tacksam för att jag slipper allt det där nu, leksaken som jag nyss trampade på påminner mig om att kampen är över, den påminner mig om att vara tacksam.

Av Rose-Marie - 18 september 2014 21:22

Jag är ganska nyss hemkommen från en kvällspromenad, ett välbehövligt brejk från husets väggar. Vi är förkylda och Tristan sover dåligt så mitt huvud känns mest som ett vakum, ett tomrum.
Det har varit en ljuvlig dag och att hålla sig inne en sådan här dag är nästan skamligt. Därför bestämde jag mig för att åtminstone ta en kvällspromenad. Det var mingelkväll i butik Cheri, en av våra klädbutiker. Ja jag skrev en av våra.... vi har nämligen två klädbutiker i vårt lilla centrum.

Jag kände mig glad när jag promenerade genom torget och bort mot butiken, jag såg på långt håll att det var liv och rörelse där borta, när jag kom fram till dörren möttes jag av leenden och hälsningar. Jag hann inte ens börja titta på kläder innan jag blev stående att prata. Det bjöds på tilltugg och mingelmys. Helt fantastiskt tänkte jag, en Torsdagkväll i lilla Färgelanda.

Eftersom både jag och Tristan är förkylda så ville jag inte stanna för länge så efter lite mingel och kikande så begav jag mig vidare på min promenad. Jag hann inte gå så långt förrän jag träffade på en tjej jag känner och vi bytte några meningar, sa sedan hejdå och gick åt varsitt håll. Jag fortsatte min vandring och avslutade den med en tur in på ICA, en av våra matbutiker för även detta har vi två av i vårt lilla centrum.
Här är det nästan omöjligt att gå in utan att träffa minst en man känner. Ibland kan det ta lång tid att handla en mjölk.

Väl hemma funderade jag lite över min ort Färgelanda. Jag är uppväxt här och det gör såklart att jag känner extra för orten, minnen och nostalgi överväger ju allt annat.
För hur som helst så hör och läser jag väldigt ofta att Färgelanda presenteras som en dålig kommun, att vi invånare på någotvis skulle vara mer missnöjda än vad man är på andra orter. Detta är saker som jag själv inte känner igen.
Nej jag hör sällan skvaller, jag jobbar inte i kommun och jag läser sällan bohuslänningen men ändå, jag borde ju känna av missnöjet på någotvis.
Senast idag läste jag en artikel ur Aftonbladet om att anledningen till den höga procenten av SD-väljare troligtvis beror på det stora missnöjet och rädslan i kommunen.
Okej tänkte jag, vi har alltså ca 20% missnöjda, rädda färgelandabor och det är bara vad jag vet två som är aktiva i partiet och vad jag förstått är dessa passivt aktiva.
Men okej de vill iallafall göra något åt sitt missnöje eller om det nu är rädsla.
Resten då?! De har alltså röstat in ett parti i kommunfullmäktige för att de är missnöjda men det finns inga som tänker ta tag i missnöjet och försöka påverka. För det är bara tomma stolar de har röstat in, tomma stolar som varken kommer att jobba för missnöjda eller rädda kommuninvånare.

Om vi nu bor i en så dålig kommun, med så dålig ledning och det händer aldrig något i kommunen, om man nu är så oerhört missnöjd med Färgelanda så förvånas jag först och främst att man väljer att bo kvar men det kan ju finnas olika anledningar för att man väljer detta men då kommer min nästa punkt över förvånan, varför gör man inget? Varför försöker man inte påverka? Jag vill då påstå att rösta in tomma stolar i kommunfullmäktige inte är så bra försök till att göra något, möjligtvis är det ett anonymt försök att tala om hur missnöjd man är men det kommer inte påverka något.

Däremot var jag på ett valcafé nu innan valet, ett flertal partier hade samlats på Alla Sinnen, ett av våra fina caféer för även det har vi två av i Färgelanda, där inget händer.
Eftersom vi har så mycket missnöje i våran dåliga kommun så borde caféets trädgård denna dagen vara full. Man borde ju verkligen vilja komma dit och banka ner dessa dåliga politiker i skorna. Spotta ur sig hur dåligt de skött kommun och talat om varför man är så missnöjd, även gett synpunkter om hur det kan bli bättre.
Här hade man ett flertal av kommunens politiker samlade men vart var alla missnöjda? Eller vart var alla invånare över huvudtaget?
Jag pratade med flera politiker från olika partier och jag känner flera av dem sedan innan. Det är svårt i Färgelanda att inte göra det om man är uppväxt här.
Min känsla är att de flesta faktiskt blir glada över förslag och synpunkter, sen vad de gör åt dem är kanske en annan sak men då har jag åtminstone försökt.
Jag har talat om min åsikt och mina tankar, gett lite tips på vad jag tror kan vara bra.
Jag har kanske iallafall sått ett lite frö, en tanke hos någon av dem.
Min känsla var heller inte att detta var en hop med bråkande oliktänkande människor som ville motarbeta varandra utan jargongen var lättsam och faktiskt skämtsam, det pratades både på allvar och på en mer skämtsam nivå.
Det blåste lite och både Folkpartiet och Vänstern fick sina valsedlar utspridda på gräset men detta hjälptes man åt att plocka ihop och med lite skämtsamma kommentarer från miljöpartiet att man inte ska skräpa ner.

NEJ jag ser INTE det där som det skrivs om, det där jag hört om, jag förstår inte vad det handlar om. Missnöjet........
Kan någon förklara varför man är så missnöjd och varför man inget gör eller iallafall försöker göra något.
För jag går här som en idiot och innbillar mig att Färgelanda är min lilla lilla värld av blommor. Ja det kan iallafall bli det om vi försöker få det till det.

Av Rose-Marie - 15 september 2014 22:17

Idag har vi haft träff med skrivargruppen och det var jag som var värd för kvällen.
När man är värd får man bestämma ämne att skriva om och så har man med sig fikat.
Jag bestämde ämnet "min bästa barnvakt" före semestern och hade då tänkt att jag skulle skriva någon form av saga i stil med Mary Poppins eller liknande.
Som vanligt väntar jag dock in i det sista så mitt bidrag skrev jag i Lördags, när jag faktiskt själv var barnvakt åt min systers barn.
Jag hade inte en aning om vad jag skulle skriva men barnen sov, jag hade tänt lite ljus och stridigheter inför riksdagsvalet tyngde ner den mesta glädjen inom en.
jag valde därför att fly tillbaka till barndomen och det blev följande resultat:

Mina bästa barnvakter

Mormor var inte den som man såg som barnens favorit, det var morfar som alltid lekte med oss. Alla barn ville vara med morfar och han ville vara med oss.
Han hade alltid orken och lusten att springa runt, kasta oss i luften och han sa aldrig nej till att bada. Han har lärt både barnbarn och barnbarnsbarn att simma. Alla barn avgudar morfar Jens, han var nästan själv som ett barn då jag var liten.
Men trots allt detta så är det ändå stunder med mormor som jag minns som allra finast.
Som till exempel i juletid, varje julaftons morgon så tänker jag på mormor.
Jag minns hur jag satt i hennes knä, tidigt på morgonen, mormor var alltid vaken tidigt. Jag hade fått min julstrumpa av tomten och satt i mormors mysiga knä, vi bara satt där och småpratade och stämningen var 100% julstämning.
Mormor såg ut precis som en mormor ska göra, rund och mjuk, kort vitt hår och glasögon.

På sommaren var vi ofta i sommarstugan på Havler i Norge, min mamma är norska och mormor och morfar bodde i Fredrikstad i Norge. Idag finns bara morfar kvar.
Mormor var sällan med oss till stranden utan hon trivdes bättre med att sitta i stugan och lösa korsord men även här minns jag de bästa stunderna med henne.
Hon tackade sällan nej till ett parti Yatzy eller Ludo, Ludo är Norges fia med knuff.
Jag har på senare år hittat gamla Yatzyblock där mormor skrivit ner våra resultat. Ja sommarstugan finns kvar men idag finns bara minnena kvar efter mormor. Det kanske är därför jag minns tiden med henne som den allra bästa.
Morfar finns kvar men hans energi är begränsad nu för tiden så det är väl mest minnen kvar av hans sätt att leka med oss barn också.
Och jag, jag är ju inget barn längre, jag kan bara minnas alla stunder då de bästa barnvakterna gav all sin tid åt oss.
De gav oss inte bara tid utan de gav oss massor av fina minnen, minnen som man plockar fram då man bäst behöver dem, när man behöver fly från vardagen en stund.
Nu är det jag som ger dem av min tid då jag skänker dem några tankar, tiden då jag minns dem.... Så som det en gång var......

Mormor

Morfar när jag var liten

Morfar den 17 Maj 2014, här med min son Tristan

Av Rose-Marie - 13 september 2014 23:18

Det är slutspurten inför valet nu, de där sista timmarna för partierna att ragga folkets röster. Jag tror nog aldrig jag upplevt ett sånt engagemang och jag vet inte vad jag ska kalla det.... pajkastningen som sprids i medierna.... för det känns inte som engagemang på det viset. Iallafall inte ett positivt engagemang i mina ögon.
Det har både varit på gott och ont för man ser så många nya sidor hos folk, vissa goda andra onda.
Folk blir som besatta och ingenting verkar kunna reta upp oss så mycket som politik kan göra.

Denna dagen har jag tagit en promenad i det fina höstvädret, jag har ätit sallad på pizzerian och jag har haft kvällsmys med två av mina syskonbarn.
Nu avslutas kvällen med lite tända ljus och lite skrivprojekt som jag inte riktigt tagit mig tid till eller kanske inte haft inspiration till förrän nu.
Jag fick börja med det som har deadline på Måndag. Då är det träff med Dalslands skrivförening som jag är värd för denna gång och det är jag som bestämt ämnet.
Hade jag tänkt till så hade jag givetvis valt riksdagsvalet 2014 men detta bestämdes före sommaren så jag hade inte en tanke på valet då.
Just nu är jag nog ändå glad över det för jag tror att vi är ganska mättade på politik så det kändes skönt att så här sista kvällen fly bort från det där och tänka på annat.
Mitt val av ämne var nämligen "den bästa barnvakten"
Jag kan inte publicera det jag skrivit här ikväll men det kommer på Måndag eller Tisdag.
Ikväll har jag nämligen använt tiden till att skriva om min mormor, hon finns inte med oss längre men minnena gör det och vad är väl inte bättre än att tända lite ljus, koppla bort verkligheten en stund och minnas tillbaka till barndomen, tiden då man knappast brydde sig om politik eller hade värre bekymmer än att man inte hade något att göra.

Av Rose-Marie - 7 september 2014 11:38

En vän kämpade i flera år för att få sitt efterlängtade barn, tillslut nådde hon målet med hjälp av surrogatmamma i Indien.
Flera andra vänner har adopterat från olika länder, barn som fick en helt ny möjlighet i sina liv.
Flera vänner fick hjälp med IVF då de är samkönade och inte kunde få barn på "naturlig" väg.
Ofta ser jag dessa vänner på facebook, lyckliga med deras familjer, deras ledsna ansikten har bytts ut mot leenden och glädje. Deras fb loggar pryds liksom min med bilder på ett skrattande barn, barn som lyfter huvudet, barn som äter gröt, barn som lär sig sitta......

De har liksom jag haft drömmen om ett barn som det största och enda målet.
De har liksom jag gråtit, kämpat, hoppats och varit nära att ge upp.
De har liksom jag fått hjälp för att nå sitt mål.

Synd att det finns folk som står för att möjligheten till deras lycka skulle tas bort. Just mina vänner har turen att kämpat i en tid då man fortfarande tycker det är acceptabelt att man adopterar från andra länder och att samkönade får hjälp att skaffa barn.
Den möjligheten har inte alltid funnits här i Sverige, det är något några kämpat sig till för att få igenom.
EN möjlighet eller rättare sagt en rättighet som vissa nu vill ta bort.
Jag röstar på att vi ska gå framåt i tiden och inte bakåt.

Av Rose-Marie - 4 september 2014 22:32

Jag har vunnit över Tristans motvilja att sova, en seger som i stridens hetta inte känns så speciellt trevlig. Det känns inte alls bra att låta ens hjärta gråta sig till sömns men samtidigt är det ett måste för att tillslut slippa dessa strider. Ett måste för att få ett par timmar för sig själv så här vid kvällskvisten.
Det kallas visst egentid men jag kan njuta lika mycket med Tristan i min famn på kvällarna. Ja iallafall nu när han är någorlunda still men visst är det skönt att bara få rå om sig själv en stund.
Som nu...... lite levande ljus, en kopp kaffe och lite vindruvor.
Ikväll ligger jag bara i soffan, bacause I'm worth it, som man säger i reklamen.

Diskmaskinen är sönder så jag har precis diskat för hand, jag har plockat bort allt i köket, allt är iordning och jag har tänt levande ljus i hallen. Den hallen som jag själv har fixat iordning, jag är även klar med lilla toaletten nu. Jag har målat och tapetserat, känner mig riktigt nöjd faktiskt.
Imorgon ska jag ge mig själv min belöning för att jag klarat mitt första delmål i viktnedgången. Ja imorgon blir det ett besök hos frisören och jag kör all in.
En hairmakeover.......
På kvällen blir det tupperwareparty.

Ja här sitter jag.... eller ligger..... i soffan och bara är. Inga måsten och jag tar ett djupt andetag, andas in en stor dos med känsla av välbehag.

Av Rose-Marie - 27 augusti 2014 00:14

Jag hade inte så höga förväntningar på denna veckas invägning på viktväktarna eftersom jag hade slarvat lite i veckan.
Några promenader har det heller inte blivit då det regnat nästan konstant.
Men när jag ställde mig på vågen imorse blev jag mer än förvånad, den visade 72,7 kg vilket är en viktnedgång på -1,3 kg sedan förra veckan.
Dessutom har jag nu nått första delmålet som låg på 73,8 kg och det innebär att jag ska beställa tid för den där hairmakeovern som jag lovat mig själv.
Nästa delmål blir 68 kg så jag passerar en bit under 70.
Vad jag ska ge mig själv för belöning får jag nog grubbla på en stund dock.

Det kan ha gett resultat pga att jag inte legat på latsidan trots regnet, nädå jag har minsann jobbat. Jag fick plötsligt för mig att göra om hela hallen så jag har målat och fixat under veckan som varit.
Har en skänk och några dörrar kvar att måla men är nöjd med reslutatet.
Ja denna veckan startas med ett mycket väl godkänt resultat på vågen och en fin hall.
Inför nästa delmål tänker jag fixa gästtoaletten.

Jag har även testat på viktväktarnas matkasse som de lanserar första veckan nu så idag åt jag kycklingfilé med pasta, sparris och spenat/basilikasås. Riktigt mumsigt var det och imorgon blir det korv stroganoff.
Det ska bli intressant att se nästa veckas resultat på vikten men det blir nog lite slarv i helgen också då vi ska till Holmsveden på westernhelg. Jag satsar på att spara alla veckobonus samt jobba till mig lite aktivitetspoäng (poäng man får av tex promenader)
Ja det är det fina med viktväktarna, man kan unna sig en trevlig helg men det kostar lite poäng såklart.

Tyvärr har jag ingen bild helt från början men allt var i obehandlat trä. Tapeten var vit, nu är den ljusgrå vilket syns dåligt på bilden.

Slutresultat i entréhallen, jag ät inte klar med korridoren som går till sovrummen.

Av Rose-Marie - 23 augusti 2014 09:32

Igår läste jag en fin facebookstatus som min vän Lina hade skrivit. Den handlade om civilkurage och om medkänsla även för människor som hamnat snett.
Den fick mig att tänka på en kille som jag känner.
En kille som hamnade snett, så snett att det kom in droger och brottslighet i hans liv. Han både brukade och sålde droger.
Det är de vi föraktar mest, de som säljer skiten. Det är de som prackar på andra och kanske är det hans fel om våra barn köper av honom. Eller?
Är det kanske vårt fel? Vi som föräldrar?
Ja när det gäller denna killen säger nog folk "vart fanns föräldrarna"
Men skulle det gälla våra egna barn ja då är det nog hans fel, han som sålde och förmodligen tvingade våra barn att testa.
"Han borde få ett skott i pannan den jäveln"

Ja han, han som jag känner eller en gång kände, som en mycket härlig liten kille.
Vi lekte, skrattade och föräldrarna ja de fanns där som vilka föräldrar som helst.
De hade det lite kämpigt ibland då grabben hade "myror i brallan", han hade svårt att anpassa sig och han märktes för mycket i skolan.
Det hette att han störde och inte kunde vara i skolan.
Hans föräldrar kämpade, försökte och fanns där hela tiden. Andra människor runt om kunde inte tro att denna goa killen hade det svårt. Han som är så lugn och trevlig.

Några år av jobbig tid, flera byten av skola, hemstudier, skäll, anklagelser (både befogade och icke befogade), misstänksamhet och undansparkade fötter gång på gång blev denna pojkens uppväxt redan från första klass.
Jo föräldrarna fanns där, kämpande, ibland gråtande, misstrodda och anklagade av andra. "De hade ju ingen pli på ungen"

Det blev värre i tonåren och tillslut kom drogerna in i bilden.
Inget någon ens i sin vildaste fantasi kunde misstänka. Alkohol och tobak var väl det man la fokus på och försökte hindra pojken från att bruka. Ja precis som vilken tonårsförälder som helst.
Men droger....... vem kunde ana.....
Killen var visserligen lite svårare än många andra tonåringar men inte farlig eller på någotvis en "missbrukare", han var ju bara en tonåring som alla andra.
Det var först när polisen blandades in som föräldrarna förstod. Då var det nästan försent. Drogerna tog över mer och mer, man började tappa kontrollen men föräldrarna fanns fortfarande där. Kämpande...... man ger inte upp sitt egna barn så lätt.
Inte lika lätt som många andra vill
"slå ihjäl idioten och gräva ner honom"
"göra samhället en tjänst"

På senare år har jag fått höra många som sagt: ja den där killen har hållt på med både det ena och andra. Det vet ju alla.
När jag då ställt frågan varför de inte sagt något så har jag fått svaret:
-Man vill ju inte lägga sig i

Fråga inte bara vart föräldrarna är utan fundera även på, vart är jag och vad kan jag göra?
Men det är kanske inte din ensak att förhindra denna pojkens liv att rasa samman, det är inte ditt barn.
Men nästa gång kanske det är det, när ditt barn inte kan säga nej till drogerna som denna grabben vill sälja. Kanske blir även ditt barn lockad av pengarna och börjar själv sälja.
Då när folk frågar vart ditt barns föräldrar är, ser de inte vad ungen håller på med?!
Men vi tänker inte lägga oss i och meddela, vi är inte dens föräldrar.

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards