Senaste inläggen

Av Rose-Marie - 8 oktober 2014 22:05

Ikväll var det föreläsning i kyrkan, det var Per-Erik Lundberg -narkotikapolis som berättade lite om droger.
Färgelanda församling hade upprop mot narkotikamissbruk och jag har under flera år skänkt pengar till organisationen "ett drogfritt Sverige" så detta var en grej jag ville gå på.
Jag är rätt låst på kvällarna eftersom jag har Tristan och Roger jobbar kväll men det är inte mer än att jag får ta med lilleman och det gick ju hur bra som helst.
En reporter från Bohusläningen kom fram och ställde lite frågor men tittade i vagnen och sa:
-Ja nu kanske det inte berör dig så mycket än för han är ju så liten men........
Jag berättade att jag har en tonåring också men att jag tror att om det bara skulle komma sådana som tyckte att det berörde dem pga deras barn så hade nog ingen kommit. För jag tror inte att vi i vår vildaste fantasi kan tänka oss att våra ungdomar skulle hålla på med droger. Jag undrar om vi ens vet i vilken utsträckning det förekommer här i kommunen. Man har ju hört lite men nja det är väl inte så farligt tänker man. Det saknade jag med dagens föreläsning, att man på något sätt fick oss att dra in andan och vakna, att man satte lite kämparglöd i oss, att när vi lämnade lokalen skulle vi alla känna "nu är det på tiden att vi gör något" "vi kan om vi gör det tillsammans"
Det är nämligen någon som har tänkt att så ska ske, att starta någon grupp där vi som bor här kan vara med och göra en insats och när reportern från Bohusläningen frågade om det vore något för mig så tvekade jag inte att säga ja.
Jag tror många vill och vi är bra på att samarbeta i Färgelanda när vi bara får någon som drar igång det. Det såg vi på insamlingen till Feffes spel och godis.
Vi vill ha ett tryggt samhälle och vi vill göra något. Det handlar nog bara om att ha tiden till det och är vi fler så har nog alla lite tid att avvara, då blir det inte lika mäktigt att klara av. Många bäckar små blev sist vi hjälptes åt väldigt mycket pengar till en omtyckt butik. Denna gången kanske det kan bli väldigt många som skänker lite tid för att skapa ett tryggare samhälle och framförallt för att kunna förhindra att endel av våra ungdomar hamnar i missbruk.
Nej det kanske inte gäller ditt barn eller mitt barn men det kommer att gälla någons barn.
Och nej det gäller framförallt inte min 7 månaders bebis men jag vill att han ska växa upp i ett tryggt samhälle, jag vill förhindra att han riskerar att hamna i klorna på drogerna. Jag vill inte behöva stå där i kyrkan om 15 år och känna att det här berör mig av allra högsta grad, vart blev det fel?
Jag vill förhindra det innan det går för långt, jag vill bädda för framtiden helt enkelt.

ANNONS
Av Rose-Marie - 2 oktober 2014 22:14

Har precis kommit hem från en trevlig tillställning i Färgelandas sporthall, Färgelandas insatts till Världens barn.
Ja ikväll hölls det världens barn gala här i bygden. Jag tror jag hörde något om uppåt 250 personer som kommit dit och ville bidra till insamlingen.
Kvällen bjöd på blandad musik och även en uppvisning av barnen på Judoklubben, min judoklubb eller ja en gång var det så iallafall. Det spritter alltid i kroppen när jag är bland mina judoklädda vänner, när jag ser dem på mattan, där de har roligt numera utan mig.

I pausen serverades fika och det fanns tid för mingel. Så många kända ansikten, alltid lika trevligt på ortens tillställningar då man känner de flesta. Jag tänkte inte så mycket på varför jag egentligen var där. Att denna trevliga kväll faktiskt var för att det finns så många barn som lider runt om i världen.
Det är svårt att tänka sig när man lever som man gör. För jag har det allt annat än dåligt.
Jag radar upp i mitt huvud de funderingar och sk svårigheter jag ställts inför denna veckan, Opeln som är sönder och måste lagas, vilken bilstol vi ska välja till Tristan eftersom han måste byta snart, hur vi ska lägga upp föräldrarpenningen så den räcker lite längre, vilken barnomsorg vi ska välja till Tristan och om jag verkligen skulle ätit den där kakan förrut då jag håller på att gå ner i vikt. Ja funderingarna känns ju ganska så små när jag tänker på det och drar det i samband med barnen vi just nu samlar in pengar till. Vi lever i så olika världar och när det nu är som det är så är jag både stolt och glad att jag kan bidra. Att så många människor faktiskt tillsammans gör någonting för även om det alltid kommer finnas barn som svälter och lider kring hela vår jord så gör det som vi tillsammans samlar in så oerhört mycket. När jag tänker på kvällen och den välfyllda sporthallen här i min kommun så känner jag också en stolthet och glädje över att jag är en del av alla de människorna som var där ikväll, att vi är så många som vill hjälpa till.
Vi fick en trevlig kväll, vi fick mingla och träffas samtidigt som vi bidrog till en god sak. Det kan kännas som en ganska märklig kontrast men om solen skiner när det regnar så bildas det en vacker regnbåge.

ANNONS
Av Rose-Marie - 30 september 2014 19:53

Det har blivit ett par gnälliga dagar för mig men jag vet egentligen inte varför.
I helgen levde jag gott utan att räkna några viktväktarpoäng, var med min syster på trerätters middag och stand up show, därefter blev det en helkväll på krogen med nattbuss hem. Söndagen tillbringades mest i sängen med handen i ostbågspåsen.
Så helgen var ju väldigt bra.
Tyvärr fick jag betala idag när jag hade invägning för viktväktarna online och jag hade gått upp 0,7 kg. Jag första nederlaget jag haft men jag ligger iallafall fortfarande under 70 kg så ja jag får vara nöjd. Jag åt trots allt väldigt gott hela helgen.

Idag startade vi dagen med babysim, en underbar timme som tillbringades på vattenpalatset i Vänersborg med Tristan och Roger. Jag vill alltid kunna ha kvalitetstid med dem men inser att det snart kommer en dag då jobbet kallar och stunderna med Tristan blir kortare oavsett om jag går ner i arbetstid. Vi har inte råd att gå ner för mycket och absolut inte om vårdnasbidraget försvinner i och med den nya regeringen. Så väl hemma satte jag i soffan för att se riksmötet, riksdagens öpnnande 2014, en sermoni som visas på TV. Oftast brukar de då framföra en regeringsförklaring, en sorts deklaration som beskriver den politik som regeringen ämnar bedriva. Men nej denna var självklart inte klar utan skulle framföras på Fredag. Men jag hörde ändå i de olika intervjuerna som hölls att det verkar bli slut på vårdnadsbidrag och man vill införa en tredje påtvingad PAPPAmånad, bara grejen att de fortfarande säger PAPPAmånad och PAPPAdagar klingar ju falskt när de samtidigt försöker stoltsera med deras jämställdhets- och genuspolitik.
Nej jag blev bara förbaskad på alltihop och jag förstår inte varför jag låter de förstöra min dag.
Jag tittade ut genom fönstret, tittade på lilla Tristan som växer för varje dag, som förgyller dagarna mer än något annat.
Solen sken , Tristan log och hade han kunnat prata hade han sagt att vi skulle gå ut. Ja jag ska bannemej ta vara på tiden.
Det blev en härlig promenad och därefter gjorde jag mig en lök- och broccolisoppa med egengjort ost- och vitlöksbröd.
Nu ska kvällen avslutas med Mikael Persbrandt i filmen En sång från hjärtat.
Jag är redan på bättre humör

[Bild]

Av Rose-Marie - 25 september 2014 20:54

Just nu lever jag i ett lyckorus, jag kan liksom inte se något negativt med livet som det är idag. Det kan nog sticka i ögonen på många och det retar nog upp en och annan att jag dessutom skyltar med att jag känner så här. Men jag vet att de som står mig nära unnar mig detta, de som stod vid min sida när jag kämpade som mest för att hålla mig vid ytan. De som höll mig kvar stående när livet kändes orättvist, de är glada för mig nu.
Några av dem mår själva väldigt dåligt just i denna stund men de kan ändå vara glada för min skull. De behöver mig och mitt stöd, inte som en frisk och glad fläkt som skriker ut min glädje utan de behöver mig för att jag orkar finnas. Jag kan använda min energi till att lyssna och bara finnas där.
Jag kan förmodligen inte hjälpa någon av dem att må bättre, kan inte ta bort deras sorg eller få dem att tänka annorlunda.
Men jag kan finnas där så som de fanns för mig. De orkade komma och fika när jag inte orkade ta mig ut själv, de orkade ringa, skicka små söta meddelanden och fråga hur jag mådde samtidigt som de faktiskt orkade ta emot mitt svar. De förväntade sig inte att jag skulle svara att jag mådde bra.
De orkade också vänta på mig, även om jag avvisade dem ibland så vände de mig aldrig ryggen. De stod lite på håll och såg till att jag inte sjönk längre ner, som små flöten såg de till att jag höll mig flytande.

Jag tror ni vet vilka ni är och jag tror att ni vet att jag finns och vill finnas för er.
Någon frågade hur hon skulle kunna tacka mig och jag svarade "du kan alltid göra något för mig en annan gång"
För sådant är livet, som en berg och dal bana och när vindarna vänder så vill jag att du finns där.

Av Rose-Marie - 23 september 2014 19:37

Idag var det invägning för mig på viktväktarna online och jag var lite nervös för jag har varit sjuk under veckan.
Jag har i och för sig promenerat men har haft lättare att falla för frestelser.
Men åhhhh vad glad jag blev när vågen visade 68,9 kg i morse, äntligen under 70 kg. -13,1 kg sedan 1 Juli.
I min förra viktuppdatering här i bloggen satte jag ju 68 kg som eget delmål så jag hoppas på att jag når dit nästa vecka.
Men nu undrar jag ju vad jag ska ge mig för belöning då? Har fortfarande inte kommit på något. Har någon av er läsare förslag kanske?
Min förra belöning var ju en hair makeover och den är gjord nu (bild i slutet)
Jag skrev också att innan jag nådde mitt delmål på 68 kg så skulle jag fixa våran lilla toalett. Det är också gjort nu.
Men nu fortsätter jag alltså neråt mot nästa delmål 68 kg och därefter är det viktväktarnas delmål 65 kg. Väl där får jag se hur många kg till det blir. Min dröm är runt 60-62 kg. Jag återkommer med viktresultat när jag kommer till delmålet, förhoppningsvis nästa Tisdag.

Har målat och tapetserat lilla toaletten

Av Rose-Marie - 20 september 2014 00:26

Jag trampade nyss på en av Tristans leksaker, första känslan var att skrika ut en rad med svordomar. Det var givetvis smärtan som fick mig att känna den känslan. När den lagt sig så dök en annan känsla upp.
Tacksamhet...... ja du läste rätt, jag kände mig så enormt tacksam över att kunna trampa på en leksak, min sons leksak, lille Tristan som nu är 6 månader.
När jag sitter här och tänker på det så är jag till och med tacksam över den senaste tidens sömnbrist.
Det finns så många där ute som skulle göra allt för att byta med mig. Så många i den där facebookgruppen jag är med i, för oss som behöver hjälp att få barn, som fortfarande kämpar. Som faller gång på gång och reser sig igen om och om igen.
Jag är så tacksam för att jag slipper allt det där nu, leksaken som jag nyss trampade på påminner mig om att kampen är över, den påminner mig om att vara tacksam.

Av Rose-Marie - 18 september 2014 21:22

Jag är ganska nyss hemkommen från en kvällspromenad, ett välbehövligt brejk från husets väggar. Vi är förkylda och Tristan sover dåligt så mitt huvud känns mest som ett vakum, ett tomrum.
Det har varit en ljuvlig dag och att hålla sig inne en sådan här dag är nästan skamligt. Därför bestämde jag mig för att åtminstone ta en kvällspromenad. Det var mingelkväll i butik Cheri, en av våra klädbutiker. Ja jag skrev en av våra.... vi har nämligen två klädbutiker i vårt lilla centrum.

Jag kände mig glad när jag promenerade genom torget och bort mot butiken, jag såg på långt håll att det var liv och rörelse där borta, när jag kom fram till dörren möttes jag av leenden och hälsningar. Jag hann inte ens börja titta på kläder innan jag blev stående att prata. Det bjöds på tilltugg och mingelmys. Helt fantastiskt tänkte jag, en Torsdagkväll i lilla Färgelanda.

Eftersom både jag och Tristan är förkylda så ville jag inte stanna för länge så efter lite mingel och kikande så begav jag mig vidare på min promenad. Jag hann inte gå så långt förrän jag träffade på en tjej jag känner och vi bytte några meningar, sa sedan hejdå och gick åt varsitt håll. Jag fortsatte min vandring och avslutade den med en tur in på ICA, en av våra matbutiker för även detta har vi två av i vårt lilla centrum.
Här är det nästan omöjligt att gå in utan att träffa minst en man känner. Ibland kan det ta lång tid att handla en mjölk.

Väl hemma funderade jag lite över min ort Färgelanda. Jag är uppväxt här och det gör såklart att jag känner extra för orten, minnen och nostalgi överväger ju allt annat.
För hur som helst så hör och läser jag väldigt ofta att Färgelanda presenteras som en dålig kommun, att vi invånare på någotvis skulle vara mer missnöjda än vad man är på andra orter. Detta är saker som jag själv inte känner igen.
Nej jag hör sällan skvaller, jag jobbar inte i kommun och jag läser sällan bohuslänningen men ändå, jag borde ju känna av missnöjet på någotvis.
Senast idag läste jag en artikel ur Aftonbladet om att anledningen till den höga procenten av SD-väljare troligtvis beror på det stora missnöjet och rädslan i kommunen.
Okej tänkte jag, vi har alltså ca 20% missnöjda, rädda färgelandabor och det är bara vad jag vet två som är aktiva i partiet och vad jag förstått är dessa passivt aktiva.
Men okej de vill iallafall göra något åt sitt missnöje eller om det nu är rädsla.
Resten då?! De har alltså röstat in ett parti i kommunfullmäktige för att de är missnöjda men det finns inga som tänker ta tag i missnöjet och försöka påverka. För det är bara tomma stolar de har röstat in, tomma stolar som varken kommer att jobba för missnöjda eller rädda kommuninvånare.

Om vi nu bor i en så dålig kommun, med så dålig ledning och det händer aldrig något i kommunen, om man nu är så oerhört missnöjd med Färgelanda så förvånas jag först och främst att man väljer att bo kvar men det kan ju finnas olika anledningar för att man väljer detta men då kommer min nästa punkt över förvånan, varför gör man inget? Varför försöker man inte påverka? Jag vill då påstå att rösta in tomma stolar i kommunfullmäktige inte är så bra försök till att göra något, möjligtvis är det ett anonymt försök att tala om hur missnöjd man är men det kommer inte påverka något.

Däremot var jag på ett valcafé nu innan valet, ett flertal partier hade samlats på Alla Sinnen, ett av våra fina caféer för även det har vi två av i Färgelanda, där inget händer.
Eftersom vi har så mycket missnöje i våran dåliga kommun så borde caféets trädgård denna dagen vara full. Man borde ju verkligen vilja komma dit och banka ner dessa dåliga politiker i skorna. Spotta ur sig hur dåligt de skött kommun och talat om varför man är så missnöjd, även gett synpunkter om hur det kan bli bättre.
Här hade man ett flertal av kommunens politiker samlade men vart var alla missnöjda? Eller vart var alla invånare över huvudtaget?
Jag pratade med flera politiker från olika partier och jag känner flera av dem sedan innan. Det är svårt i Färgelanda att inte göra det om man är uppväxt här.
Min känsla är att de flesta faktiskt blir glada över förslag och synpunkter, sen vad de gör åt dem är kanske en annan sak men då har jag åtminstone försökt.
Jag har talat om min åsikt och mina tankar, gett lite tips på vad jag tror kan vara bra.
Jag har kanske iallafall sått ett lite frö, en tanke hos någon av dem.
Min känsla var heller inte att detta var en hop med bråkande oliktänkande människor som ville motarbeta varandra utan jargongen var lättsam och faktiskt skämtsam, det pratades både på allvar och på en mer skämtsam nivå.
Det blåste lite och både Folkpartiet och Vänstern fick sina valsedlar utspridda på gräset men detta hjälptes man åt att plocka ihop och med lite skämtsamma kommentarer från miljöpartiet att man inte ska skräpa ner.

NEJ jag ser INTE det där som det skrivs om, det där jag hört om, jag förstår inte vad det handlar om. Missnöjet........
Kan någon förklara varför man är så missnöjd och varför man inget gör eller iallafall försöker göra något.
För jag går här som en idiot och innbillar mig att Färgelanda är min lilla lilla värld av blommor. Ja det kan iallafall bli det om vi försöker få det till det.

Av Rose-Marie - 15 september 2014 22:17

Idag har vi haft träff med skrivargruppen och det var jag som var värd för kvällen.
När man är värd får man bestämma ämne att skriva om och så har man med sig fikat.
Jag bestämde ämnet "min bästa barnvakt" före semestern och hade då tänkt att jag skulle skriva någon form av saga i stil med Mary Poppins eller liknande.
Som vanligt väntar jag dock in i det sista så mitt bidrag skrev jag i Lördags, när jag faktiskt själv var barnvakt åt min systers barn.
Jag hade inte en aning om vad jag skulle skriva men barnen sov, jag hade tänt lite ljus och stridigheter inför riksdagsvalet tyngde ner den mesta glädjen inom en.
jag valde därför att fly tillbaka till barndomen och det blev följande resultat:

Mina bästa barnvakter

Mormor var inte den som man såg som barnens favorit, det var morfar som alltid lekte med oss. Alla barn ville vara med morfar och han ville vara med oss.
Han hade alltid orken och lusten att springa runt, kasta oss i luften och han sa aldrig nej till att bada. Han har lärt både barnbarn och barnbarnsbarn att simma. Alla barn avgudar morfar Jens, han var nästan själv som ett barn då jag var liten.
Men trots allt detta så är det ändå stunder med mormor som jag minns som allra finast.
Som till exempel i juletid, varje julaftons morgon så tänker jag på mormor.
Jag minns hur jag satt i hennes knä, tidigt på morgonen, mormor var alltid vaken tidigt. Jag hade fått min julstrumpa av tomten och satt i mormors mysiga knä, vi bara satt där och småpratade och stämningen var 100% julstämning.
Mormor såg ut precis som en mormor ska göra, rund och mjuk, kort vitt hår och glasögon.

På sommaren var vi ofta i sommarstugan på Havler i Norge, min mamma är norska och mormor och morfar bodde i Fredrikstad i Norge. Idag finns bara morfar kvar.
Mormor var sällan med oss till stranden utan hon trivdes bättre med att sitta i stugan och lösa korsord men även här minns jag de bästa stunderna med henne.
Hon tackade sällan nej till ett parti Yatzy eller Ludo, Ludo är Norges fia med knuff.
Jag har på senare år hittat gamla Yatzyblock där mormor skrivit ner våra resultat. Ja sommarstugan finns kvar men idag finns bara minnena kvar efter mormor. Det kanske är därför jag minns tiden med henne som den allra bästa.
Morfar finns kvar men hans energi är begränsad nu för tiden så det är väl mest minnen kvar av hans sätt att leka med oss barn också.
Och jag, jag är ju inget barn längre, jag kan bara minnas alla stunder då de bästa barnvakterna gav all sin tid åt oss.
De gav oss inte bara tid utan de gav oss massor av fina minnen, minnen som man plockar fram då man bäst behöver dem, när man behöver fly från vardagen en stund.
Nu är det jag som ger dem av min tid då jag skänker dem några tankar, tiden då jag minns dem.... Så som det en gång var......

Mormor

Morfar när jag var liten

Morfar den 17 Maj 2014, här med min son Tristan

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Senaste kommentarerna

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se