Senaste inläggen

Av Rose-Marie - 12 november 2014 21:51

I veckan har jag sett någon artikel om Anton 19 år som blev utslängd från en konsert med Robert Wells, anledningen var att han blev lite väl högljud men av glädje. Anton har nämligen ett funktionshinder och arrangören tyckte att hans beteende störde konserten. Det fanns dock lite olika meningar om detta och jag ska inte gå in detaljerat på händelsen utan de har bett om ursäkt och ska kompensera Anton med en privatspelning. Men när artikeln spreds på facebook var åsikterna väldigt olika och förvånansvärt många tyckte ändå att de agerat helt rätt. Vilket får mig att jämföra händelsen med några händelser jag själv varit med om med min nu 8 månaders son Tristan.

Första händelsen var när jag för ett tag sedan var i kyrkan på en föreläsning och hade frågat innan om jag kunde ta med Tristan på vilkoret att jag gick ut om han störde. Detta var självklart helt okej och Tristan som för det mesta är glad, var givetvis glad även denna kväll. Dock har han en kärlek till eko och bra akustik, vad är väl då bättre plats än kyrkan att testa sina små glädjetjut på. Jag tyckte att det blev lite väl högt och var påväg ut när någon sa:
"Han är ju bara glad, söt och charmig.... stanna ni kvar"

Andra händelsen var igår när jag var på ett möte på banken. Eftersom Roger jobbar kväll så var jag tvungen att ta med Tristan.
Det dröjde inte länge förrän han hade smetat ut en majskrok på heltäckningsmattan men det var absolut ingen fara, "det tvättar vi bort"
Strax därefter började han trycka på och högljutt fisa, ja det kom väl mer än luft och lukten var inte speciellt diskret heller.
Åt detta skrattade vi och ja det är ju liksom bara gulligt för han är ju så liten och söt.
Jag har själv en bebis hemma sa bankkillen.

Tredje reflektionen var idag och är kanske mer jämförbart med Antons då vi befann oss i Centrumhuset på en kulturkväll.
Det spelades musik vilket Tristan älskar, han gungade med och började låta ungefär som en av fiolerna fast något mer ostämt kanske. Jag och min vän skrattade för han är ju så liten och söt. Jag tänkte att det måste ju vara helt underbart att kunna få släppa loss sådär utan att folk undrade hur det stod till.
Det var då jag kom att tänka på Anton och insåg att det tydligen inte är okej att släppa loss om man är vuxen.
Ingenting av de sakerna som jag beskrivit här skulle nog accepterats om man var vuxen. Inte ens om man har ett funktionshinder tydligen.

Jag är 100% säker på att de människor som accepterat Tristans "beteende" i mina jämförelser även skulle ha accepterat Anton.
Men nog kommer Tristan undan med en hel del för att han är liten och söt.

ANNONS
Av Rose-Marie - 11 november 2014 23:52

När jag gick med i viktväktarna den 1 Juli så gick det i rasande fart neråt men sen kom tiden då det inte gick lika bra. Det stod still och någon gång hade jag till och med gått upp lite. Men jag insåg att det delvis hade med amningen att göra.
Jag lurade ju ingen annan än mig själv när jag drog ut på att justera mina poäng.
Man får nämligen extra när man ammar och Tristan åt mest välling och riktig mat så det var bara att bita i det sura äpplet.
Efter justeringen gick det något bättre.

Det var inte bara viktnedgången som var motig utan mina homemakeoverprojekt gick också segt. Jag tappade lite lust och motivation. Men detta tog jag också tag i så nu är det bara två dörrar kvar att måla.
När det är klart så är "korridoren" helt klar så då får jag fundera ut nästa steg. Något mer hade jag tänkt hinna innan jag börjar jobba Februari. Stora toaletten eller köket för det bli.

Idag var det invägning på viktväktarna och jag kunde skriva in 66,9 kilo, nu kom det upp en stjärna som det stod -15 kg på.
UNDERBART! Och nu räknas jag heller inte som överviktig enligt BMI-beräkningen.
Delmålet är 65 kilo och att mina två dörrar är klara tills dess. Kanske om vädret tillåter så ska ytterdörren vara klar också men det håller jag lite öppet i nuläget.
Jag ska också tills dess ha funderat ut ett nytt projekt.
Undrar om jag kan nå till slutmål innan jag börjar jobba, det kan ju bli en liten tävling för mig själv. Ett projekt till och 60 kilo innan 1 Februari. Det blir nog tufft men alltid något att sträva efter. Det är fullt möjligt iallafall.

Före- och efterbild på korridoren

Jag tapetserade och tog bort handtaget på dörren från köket in till saloon. Dit går man genom saloondörrarna i vardagsrummet.

ANNONS
Av Rose-Marie - 29 oktober 2014 23:37

Lycka är att minnas gårdagen, drömma om morgondagen och att leva idag"

Ja faktiskt är det nog så jag känner just nu, man ska inte glömma det förflutna men man ska inte leva i det heller. Minnen är fina men de kan också göra ont så man får inte fastna där.
Idag har jag dock tagit med mig mitt förflutna in i nuet. Jag skulle göra pannkakor till André och jag avskyr verkligen att steka pannkakor för det är så tråkigt.
Därför satte jag på musik i telefonen och med en gång började Tristan att gunga med i musiken och klappa händerna.
Det smittades så jag började dansa, Tristan skrattade av förtjusning. En och annan pannkaka blev fångad i luften och Tristan klappade händerna. Plötsligt rymdes jag av ett enormt lyckorus, det förflutna kom fram. Den jobbiga tiden då vi kämpade för Tristan, nu förgyller han dagarna mer än jag kunde ana. Dagarna känns så lätta och när han sover så saknar jag honom. Så som nu.

På Fredag ska hela familjen åka till Stockholm, vi fick bara för oss att åka iväg på en weekend. Det ska bli så härligt att bara dra iväg hela familjen, min underbara familj. Jag har endel att längta till nu.
Den 28 November åker jag och min mamma till Tyskland för att hälsa på min bror. Något jag ser fram emot trots att jag våndas över att lämna Tristan en hel helg. Klart att Roger fixar det men det känns tufft ändå. Tufft men behövligt för man behöver tid för sig själv också. Samla lite ny energi och känna att man saknar.
Det är lätt att hamna i det vardagliga och låter dagarna gå av ren vana. Man tar lätt saker förgivet och glömmer att sätta värde på det man har. Det är därför man ibland ska stanna upp tänka efter och fundera. Kanske krydda tillvaron med lite extra bara för att ha något att drömma om.

Ja idag har jag tänkt på det förflutna, njutit av nuet och längtar framåt och jag känner bara en härlig underbar lycka just nu.


Av Rose-Marie - 22 oktober 2014 00:29

Idag var jag med en kompis till sjukhuset i Göteborg. Hon skulle till Sahlgrenska och det är ju där IVF-kliniken ligger, de som hjälpte oss så vi fick lille Tristan.
Jag ville därför passa på att gå upp till avdelningen och visa Tristan för dem samt lämna en gåva för att visa vår tacksamhet. Det var en ljuslykta, när man köper den skänks en del av pengarna till barncancerfonden vilket jag tyckte passade ypperligt.

Det var givetvis en underbar känsla att komma in genom dörrarna och ha mitt älskade barn med mig men samtidigt kändes det konstigt att komma dit igen. Väggarna bar på så mycket minnen och första gången jag satte min fot där var den 22 Maj 2012.
Vårt allra första IVF-försök var i Oktober 2012, 2 år sedan.
Det blev ett plus men bara efter någon vecka fick jag ett tidigt missfall.
Det blev inget mer försök det året utan vi började i stället år 2013 med att sätta in ett av våra frysta embryon. Vi hade tre stycken och alla gick åt vid upptiningen men vi fick iallafall ett som sattes in den 1 Februari 2013. Den 14 februari fick vi återigen ett plus och lyckan var total då det verkade som att det skulle stanna. Vi var väldigt förväntansfulla när vi skulle till Sahlgrenska för att se det lilla tickande hjärtat.
Men där sparkades våra fötter undan då det visade sig vara ett MA, missfall som kroppen inte stöter ut. Vi fick därför framkalla ett missfall och nu ville jag ge upp. Nu skulle vi få börja om med hormoner och äggplock vilket tar både fysiskt och psykiskt på en. Dock vägrade jag ge mig så den 1 Juni 2013 sattes ett nytt embryo in. Det blev ett plus men jag vågade inte glädjas förrän vi sett hjärtat slå vilket vi fick göra den 28 Juni 2013. Det var våran lilla Tristan som fanns där. Äntligen! Han kom till oss den 7 Mars 2014 och är nu 7 månader, 7 MÅNADER........
Jag satt där på samma stol som jag suttit så många gånger förrut och tittade på Tristan som lekte och jollrade på golvet.
Underbara Älskade lilla unge......

 2 år efter det första försöket satt jag nu där med mitt efterlängtade barn.

Första försöket bkev ett plus 21 November 2012, blev efter en vecka ett missfall.

Andra försöket blev ett plus 14 februari 2013, visade sig i vecka 8 vara dött.

Tredje försöket blev ett plus 12 Juni 2013 och det blev tillslut vår älskade lille Tristan. 7 Mars 2014

Tristans hjärta slog 28 Juni 2013, bilden under är från ultraljud i vecka 14. Därefter gjordes ett vanligt ultraljud i vecka 19 och vifick då veta att det var en pojke.

7 Mars 2014 kom Tristan Äntligen

Presenten till personalen på IVF-kliniken på Sahlgrenska. När man köper lyktan skänks en del av pengarna till barncancerfonden.

Tristan på besök på Sahlgrenska IVF-kliniken. 2 år efter vårt första IVF-försök.

Av Rose-Marie - 8 oktober 2014 22:05

Ikväll var det föreläsning i kyrkan, det var Per-Erik Lundberg -narkotikapolis som berättade lite om droger.
Färgelanda församling hade upprop mot narkotikamissbruk och jag har under flera år skänkt pengar till organisationen "ett drogfritt Sverige" så detta var en grej jag ville gå på.
Jag är rätt låst på kvällarna eftersom jag har Tristan och Roger jobbar kväll men det är inte mer än att jag får ta med lilleman och det gick ju hur bra som helst.
En reporter från Bohusläningen kom fram och ställde lite frågor men tittade i vagnen och sa:
-Ja nu kanske det inte berör dig så mycket än för han är ju så liten men........
Jag berättade att jag har en tonåring också men att jag tror att om det bara skulle komma sådana som tyckte att det berörde dem pga deras barn så hade nog ingen kommit. För jag tror inte att vi i vår vildaste fantasi kan tänka oss att våra ungdomar skulle hålla på med droger. Jag undrar om vi ens vet i vilken utsträckning det förekommer här i kommunen. Man har ju hört lite men nja det är väl inte så farligt tänker man. Det saknade jag med dagens föreläsning, att man på något sätt fick oss att dra in andan och vakna, att man satte lite kämparglöd i oss, att när vi lämnade lokalen skulle vi alla känna "nu är det på tiden att vi gör något" "vi kan om vi gör det tillsammans"
Det är nämligen någon som har tänkt att så ska ske, att starta någon grupp där vi som bor här kan vara med och göra en insats och när reportern från Bohusläningen frågade om det vore något för mig så tvekade jag inte att säga ja.
Jag tror många vill och vi är bra på att samarbeta i Färgelanda när vi bara får någon som drar igång det. Det såg vi på insamlingen till Feffes spel och godis.
Vi vill ha ett tryggt samhälle och vi vill göra något. Det handlar nog bara om att ha tiden till det och är vi fler så har nog alla lite tid att avvara, då blir det inte lika mäktigt att klara av. Många bäckar små blev sist vi hjälptes åt väldigt mycket pengar till en omtyckt butik. Denna gången kanske det kan bli väldigt många som skänker lite tid för att skapa ett tryggare samhälle och framförallt för att kunna förhindra att endel av våra ungdomar hamnar i missbruk.
Nej det kanske inte gäller ditt barn eller mitt barn men det kommer att gälla någons barn.
Och nej det gäller framförallt inte min 7 månaders bebis men jag vill att han ska växa upp i ett tryggt samhälle, jag vill förhindra att han riskerar att hamna i klorna på drogerna. Jag vill inte behöva stå där i kyrkan om 15 år och känna att det här berör mig av allra högsta grad, vart blev det fel?
Jag vill förhindra det innan det går för långt, jag vill bädda för framtiden helt enkelt.

Av Rose-Marie - 2 oktober 2014 22:14

Har precis kommit hem från en trevlig tillställning i Färgelandas sporthall, Färgelandas insatts till Världens barn.
Ja ikväll hölls det världens barn gala här i bygden. Jag tror jag hörde något om uppåt 250 personer som kommit dit och ville bidra till insamlingen.
Kvällen bjöd på blandad musik och även en uppvisning av barnen på Judoklubben, min judoklubb eller ja en gång var det så iallafall. Det spritter alltid i kroppen när jag är bland mina judoklädda vänner, när jag ser dem på mattan, där de har roligt numera utan mig.

I pausen serverades fika och det fanns tid för mingel. Så många kända ansikten, alltid lika trevligt på ortens tillställningar då man känner de flesta. Jag tänkte inte så mycket på varför jag egentligen var där. Att denna trevliga kväll faktiskt var för att det finns så många barn som lider runt om i världen.
Det är svårt att tänka sig när man lever som man gör. För jag har det allt annat än dåligt.
Jag radar upp i mitt huvud de funderingar och sk svårigheter jag ställts inför denna veckan, Opeln som är sönder och måste lagas, vilken bilstol vi ska välja till Tristan eftersom han måste byta snart, hur vi ska lägga upp föräldrarpenningen så den räcker lite längre, vilken barnomsorg vi ska välja till Tristan och om jag verkligen skulle ätit den där kakan förrut då jag håller på att gå ner i vikt. Ja funderingarna känns ju ganska så små när jag tänker på det och drar det i samband med barnen vi just nu samlar in pengar till. Vi lever i så olika världar och när det nu är som det är så är jag både stolt och glad att jag kan bidra. Att så många människor faktiskt tillsammans gör någonting för även om det alltid kommer finnas barn som svälter och lider kring hela vår jord så gör det som vi tillsammans samlar in så oerhört mycket. När jag tänker på kvällen och den välfyllda sporthallen här i min kommun så känner jag också en stolthet och glädje över att jag är en del av alla de människorna som var där ikväll, att vi är så många som vill hjälpa till.
Vi fick en trevlig kväll, vi fick mingla och träffas samtidigt som vi bidrog till en god sak. Det kan kännas som en ganska märklig kontrast men om solen skiner när det regnar så bildas det en vacker regnbåge.

Av Rose-Marie - 30 september 2014 19:53

Det har blivit ett par gnälliga dagar för mig men jag vet egentligen inte varför.
I helgen levde jag gott utan att räkna några viktväktarpoäng, var med min syster på trerätters middag och stand up show, därefter blev det en helkväll på krogen med nattbuss hem. Söndagen tillbringades mest i sängen med handen i ostbågspåsen.
Så helgen var ju väldigt bra.
Tyvärr fick jag betala idag när jag hade invägning för viktväktarna online och jag hade gått upp 0,7 kg. Jag första nederlaget jag haft men jag ligger iallafall fortfarande under 70 kg så ja jag får vara nöjd. Jag åt trots allt väldigt gott hela helgen.

Idag startade vi dagen med babysim, en underbar timme som tillbringades på vattenpalatset i Vänersborg med Tristan och Roger. Jag vill alltid kunna ha kvalitetstid med dem men inser att det snart kommer en dag då jobbet kallar och stunderna med Tristan blir kortare oavsett om jag går ner i arbetstid. Vi har inte råd att gå ner för mycket och absolut inte om vårdnasbidraget försvinner i och med den nya regeringen. Så väl hemma satte jag i soffan för att se riksmötet, riksdagens öpnnande 2014, en sermoni som visas på TV. Oftast brukar de då framföra en regeringsförklaring, en sorts deklaration som beskriver den politik som regeringen ämnar bedriva. Men nej denna var självklart inte klar utan skulle framföras på Fredag. Men jag hörde ändå i de olika intervjuerna som hölls att det verkar bli slut på vårdnadsbidrag och man vill införa en tredje påtvingad PAPPAmånad, bara grejen att de fortfarande säger PAPPAmånad och PAPPAdagar klingar ju falskt när de samtidigt försöker stoltsera med deras jämställdhets- och genuspolitik.
Nej jag blev bara förbaskad på alltihop och jag förstår inte varför jag låter de förstöra min dag.
Jag tittade ut genom fönstret, tittade på lilla Tristan som växer för varje dag, som förgyller dagarna mer än något annat.
Solen sken , Tristan log och hade han kunnat prata hade han sagt att vi skulle gå ut. Ja jag ska bannemej ta vara på tiden.
Det blev en härlig promenad och därefter gjorde jag mig en lök- och broccolisoppa med egengjort ost- och vitlöksbröd.
Nu ska kvällen avslutas med Mikael Persbrandt i filmen En sång från hjärtat.
Jag är redan på bättre humör

[Bild]

Av Rose-Marie - 25 september 2014 20:54

Just nu lever jag i ett lyckorus, jag kan liksom inte se något negativt med livet som det är idag. Det kan nog sticka i ögonen på många och det retar nog upp en och annan att jag dessutom skyltar med att jag känner så här. Men jag vet att de som står mig nära unnar mig detta, de som stod vid min sida när jag kämpade som mest för att hålla mig vid ytan. De som höll mig kvar stående när livet kändes orättvist, de är glada för mig nu.
Några av dem mår själva väldigt dåligt just i denna stund men de kan ändå vara glada för min skull. De behöver mig och mitt stöd, inte som en frisk och glad fläkt som skriker ut min glädje utan de behöver mig för att jag orkar finnas. Jag kan använda min energi till att lyssna och bara finnas där.
Jag kan förmodligen inte hjälpa någon av dem att må bättre, kan inte ta bort deras sorg eller få dem att tänka annorlunda.
Men jag kan finnas där så som de fanns för mig. De orkade komma och fika när jag inte orkade ta mig ut själv, de orkade ringa, skicka små söta meddelanden och fråga hur jag mådde samtidigt som de faktiskt orkade ta emot mitt svar. De förväntade sig inte att jag skulle svara att jag mådde bra.
De orkade också vänta på mig, även om jag avvisade dem ibland så vände de mig aldrig ryggen. De stod lite på håll och såg till att jag inte sjönk längre ner, som små flöten såg de till att jag höll mig flytande.

Jag tror ni vet vilka ni är och jag tror att ni vet att jag finns och vill finnas för er.
Någon frågade hur hon skulle kunna tacka mig och jag svarade "du kan alltid göra något för mig en annan gång"
För sådant är livet, som en berg och dal bana och när vindarna vänder så vill jag att du finns där.

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Senaste kommentarerna

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se