Denna dagen hamnar inte i handlingarna som en av de bästa dagarna. Den är snart passerad och har ändå slutat helt okej.
Men ibland när man känner att man inte räcker till så tar man även småsaker som om de vore hur stora som helst, det är då det lätt går ut över andra. Någon som råkar säga något utan att mena illa får plötsligt ta allt som man under en tid hållt inom sig. Det har legat stilla som sanden i vattnet på en strand men när man trampar på den så blir det helt grumligt. Allt skit kommer upp till ytan och man ser inte lika klart längre.

Det var det som hände på jobbet idag, någon lyckades komma i vägen för mitt bottenskrap, någon råkade trampa upp den sand som jag lagt på botten inom mig.
Jag blev helt enkelt blind för hur situationen egentligen var och brusade upp helt i onödan. Sedan ångrade jag mig och blev ledsen. Varför blir jag alltid ledsen när jag blir arg?!
I alla fall när jag inte riktigt är i balans.
Det gör att jag känner mig svag och vek på något vis. Jag vet att man inte alltid måste vara stark och att man bara kan göra så gott man kan, jag vet att man ska räkna till tio men det är lättare sagt än gjort.
Det är lättare att ge andra råd än att följa dem själv.

Jag har egentligen inte speciellt mycket runt mig just nu, jag känner mig faktiskt ganska lugn.
Ja på jobbet har vi mycket nästan jämt men jag har ju klarat det plus massa annat på fritiden nästan utan problem förut.
Nu har jag ju hela kvällarna att återhämta mig. Men ändå finns känslan att jag inte räcker till.
Läkarbesök, tandläkarbesök och andra saker som gör att jag behöver be om ledigt, det känns som rutan för ledighet på tavlan är nedklottrad med mitt namn och jag vill därför göra bra ifrån mig när jag väl är på jobbet. Har ju nyss varit sjukskriven och framför mig har jag en ny omgång med turer till Sahlgrenska inför nästa IVF försök.
Ja om kroppen nu vill komma igång vill säga, jag behöver få mensen nu i veckan om vi ska följa plan men inte ens det verkar vilja gå min väg.
Vad jag än gör så känns det som jag misslyckas. Plötsligt börjar jag inbilla mig att även mina arbetskompisar tycker det jag känner, att jag inte gör saker tillräckligt bra, att jag inte räcker till. Jag får svårt att hålla irritationen inom mig och utan att ens försöka räkna till tio så brusar jag upp på helt fel personer.
Som tur är så kan jag lika snabbt be om ursäkt och just idag godtog personen ifråga detta. Idag blev allting bra innan jag lämnade jobbet.
Det känns skönt även om händelsen fortfarande ligger kvar i bakhuvudet.
Jag hoppas på en bättre dag imorgon.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...