Det där tåget jag skrivit om tidigare, tåget som ska ta mig till lyckan. Det verkar för tillfället stå still. Just nu pendlar jag mellan hopp och förtvivlan. Barnmorskan på Sahlgrenska kan jämföras med en konduktör som ska se om jag har en giltigt biljett. Får jag åka vidare eller kastar de av mig?
Att behöva vänta ända tills Onsdag känns förjäkligt men jag inser ju att det är det enda jag kan göra.
Hur ofta jag än ringer dem och hur mycket jag än läser på nätet så finns inga svar förrän Onsdag. Ja om jag har tur vet de då. Jag vet faktiskt inte vad som är värst, att leva i ovisshet mellan hopp och oro eller att få ett negativt svar.
Om det nu skulle vara som de befarar att graviditeten måste avbrytas så är det inte fostret i sig jag sörjer. Jag har inte kommit så långt att jag har fäst mig ännu. Nej jag sörjer förlusten över att vara gravid, att sakta få den där magen, att leta de där små symtomen så som vi söker vårtecken när vintern börjat avta. Jag sörjer för att jag vet hur lång tid det kan ta till nästa chans. Allt ska komma igång och vi ska börja om med hormoner, ägguttag och insättning. Vi måste hoppas igen att några ägg blir bra så att vi kan börja om med ruvandet. Sedan tar det ytterligare 15 dagar innan vi får ett svar om det lyckats eller inte. I mina tankar är jag nu inne i Juni någon gång. Om det visar sig att de har fel på Sahlgrenska så har jag gjort halva graviditeten i Juni.

Så ja antingen har jag kommit halvvägs på min resa då eller så får jag förhoppningsvis påbörja den nya resan då. Juni...... Det känns långt dit.
Allra helst då jag faktiskt fann mitt första vårtecken idag. Några små vita snödroppar som strävade sig upp mot solens strålar. Små knoppar som lyckats ta sig upp ur den frusna backen, väntat hela vintern för att nu glädja oss med budskapet att våren närmar sig. Jag hoppas att Onsdagens besök på Sahlgrenska ska låta mig njuta av en underbar vår, att Pyret i magen liksom snödropparna visar sig för att skänka glädje.
Jag hoppas innerligt att de hade fel förra gången.

 

Eva i Metbäcken

10 mars 2013 17:38

Åh, jag håller tummen så hårt jag bara kan, och kniper med stortån också för säkerhets skull!
Kram

http://metbacken.se

Rose-Marie

10 mars 2013 18:39

Tack, nu närmar det sig iaf Onsdag både på gott och ont

 

Anna

12 mars 2013 16:34

Hejsan!
Har på nåt vis hamnat på din blogg, vi är gamla ja "gamla" skolkamrater sedan Fgl-tiden :-) Har läst din blogg och om din långa resa med ivf. Jag förstår dig och din hopplösa förtvivlan mellan hopp och oro så väl. Och väntan, den absolut värsta väntan som finns... All styrka vill jag skicka dig! Ge inte upp, för mig blev utgången lycklig efter 3 insem, 4 ivf med 4 färskförsök samt 3 frysförsök och 1 missed abortion i v 11. Idag har jag två friska små krabater. Så återigen, all styrka till dig... Lycka till!

Rose-Marie

12 mars 2013 17:39

Oj nu blev jag ju nyfiken på vilken Anna. Inte just för IVF saken men just för att jag är såååå nyfiken av mig hehe...
Men fy så du måste kämpat och vad lång tid det måste tagit. Man hinner ju inte med så många försök på ett år. Gjorde första färskförsöket i november och första frys nu i februari så det är typ 3 månaders väntan mellan varje försök :(
Känner att jag har tiden/åldern emot mig lite men skam den som ger sig :)
Tack för att du delar med dig av din egen erfarenhet, sådant ger alltid mer hopp.

 

Anna

12 mars 2013 19:49

På den tiden Olausson numera Björnsson :-)
Ja, det har tagit några långa år men till slut så, som du säger. Skam den som ger sig :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...