Dagens blogginlägg blev hastigt påkommet för en stund sedan när jag läste några kommentarer till min kompis på facebook. Hon var och avlivade sin sjuka katt idag och hade lagt ut en bild när katten var sövd och låg inlindad i en handduk. Det var helt enkelt en bild på en katt som sov i en handduk,ingen död katt och ingen hemsk bild.

Jätte fin var den.

Någon kommenterade detta med att det var ingen lämplig bild på facebook för det finns barn som kan se den.

Vissa höll med men de flesta tyckte att bilden inte alls var farlig. 

Jag har sett bilder vandra runt på facebook där katter är hängda,hundar som är misshandlade och en hund som fått käken söndersprängd och inte en enda har kommenterat detta med att det vore olämpligt för barn!

Varför är en bild på en sövd katt i en handduk olämplig? och varför är det så hemligt med döden inför barn?

När min pappa dog var min son 4 år och jag hade egentligen bestämt att han inte skulle vara med på begravningen och jag tror att det var mest för att jag ville ha lugn och ro den stunden.

Min kompis var snäll och körde mig hem till mamma då mamma hade ringt om att pappa somnat in och på vägen berättade kompisen att när hon var i Andrés ålder var hon med på sin mormors begravning och hon mindes det som något fint.

Det var då jag bestämde att André visst skulle få vara med,jag kom ihåg när min farfar dog och allt var så hemligt.

Ingen pratade om det och jag fick inte vara med på begravningen. Då var jag 9 år och jag trodde att när man dör så går man sönder. Man är blodig och ser ut som ett hemskt spöke. Jag vågade inte prata med mamma och pappa om hur farfar dog,varför han dog och om han hade ont osv.... Det var ju så hemligt allting. Jag visste inte ens att han varit sjuk.

När jag kom hem till mamma hade hon och min syster gjort pappa jätte fin,han dog hemma efter en jobbig sjukdomstid i cancer. Han såg så fridfull ut och hade en blomma i handen. Han såg frisk ut och inte alls som jag trodde att en död människa såg ut. Han var den första döda jag sett. Alla bekymmer från hans ansikte var som bort blåsta och han såg ut som att han sov fridfullt.

Saken är den att dagen före hade vi varit där och hälsat på,André var med och pappa var jätte dålig den dagen. Han såg verkligen lidande ut och jag misstänkte att snart var allt över. Jag tror André också märkte detta för han sa -moffa ont,moffa fuk, när vi satt i bilen hem.

När jag satt där och tittade på pappa nu när han såg så smärtfri och fridfull ut så ville jag att André skulle komma och få se honom. Ja många tycker säkert det är helt bedrövligt att man låter en 4-åring se sin döda morfar men jag ville att han skulle få en fin bild av pappa och inte minnas honom som att han hade ont och var sjuk som han sa dagen innan.

Andrés pappa kom med André och jag tog med honom in i rummet där pappa låg,jag förklarade lite försiktigt att nu skulle inte morfar ha ont mer och jag sa att han var död och skulle inte finnas hos oss längre men att han skulle slippa vara sjuk.

André tittade på pappa och tittade på mig så tittade han på pappa igen och sa: -Hejdå Moffa och sen sprang han ut och lekte. Jag pratade mycket om vad han sett och vad som händer sedan,att det skulle vara begravning och då kommer morfar till himlen,vilket jag själv vill tro att man gör. 

André var med på begravningen och han var jätte lugn och han tröstade mig när jag grät och sa: -Moffa inte ont nu,moffa himlen och pekade upp mot en blå himmel.

Jag bestämde att vi avslutar med begravningen så urnsättningen var han inte med på. Jag tänkte att det skulle krångla till allting,först ligger de i en stor kista och ska upp till himlen och sen ligger de i en liten kruka som ska ner i jorden. Det blev för svårt att förklara. André pratade mycket om pappa både före och efter han dött,när pappa var sjuk och André såg sjukhusskyltar så sa han Moffa men nu efter begravningen så sa han Moffa varje gång han såg en kyrka.

Detta var vad vi valde och det som kändes rätt för oss och många tycker säkert att barn inte ska behöva veta så mycket om detta med döden men jag tycker det är synd om man gör döden till något fult.

Jag ville inte att André skulle tro att pappa led även efter sin död,jag ville att han skulle få en bra bild och det tror jag att han fick. Han minns inte så mycket idag (han är snart 13 år) men när vi pratar om det så minns han lite iallafall och det är huvudsaken.

 

Tarja

1 februari 2012 00:02

Jag blev tårögd när jag läste detta inlägget. Det var så bra skrivet. Min lillebror dog plötsligt för snart två år sedan. Helt oväntat. Jag tänkte först inte låta min dotter skulle få se honom en sista gång (hon var 4 vid tillfället). Men efter att funderat på detta så tog jag med henne ändå. Och idag tycker jag fortfarande rätt gjort. Hon fick säga hejdå till sin enda morbror en sista gång och lämna en teckning som han kunde ha med till himlen till morfar (som hon aldrig har träffat). Jag tycker att man försöker "dölja" "hemska" saker för barnen idag. Men helt ärligt, så känns det som om barnen tar lättare på döden än vad vi vuxna gör, det känns som om den är mer naturlig för dem än för oss...

http://lillamammabitchen.bloggplatsen.se

 

Tina Delirium

1 februari 2012 11:12

Vilket fantastiskt inlägg. Det är så mycket här i världen som ska tystas ner inför barn, nästan som om det inte existerar. Men jag tycker att du gjorde helt rätt gällande ditt beslut. Döden är en naturlig del utav livet och det är något alla måste lära sig någon gång.

Själv lärde jag mig det redan när jag var 4år och min mamma fick missfall och därefter dök dödsfall upp lite överallt i mitt liv. Din son kommer helt klart att kunna förså och hantera liknande situationer i framtiden mycket lättare när han har fått vara med om det och inse att det inte är något "hemskt och farligt".

Kram!

http://tinadelirium.bloggplatsen.se

 

--

1 februari 2012 15:04

Håller med dig, att se en 'fin' och lugn död gör ju ingen skada på ett barn, precis som du säger kan det behövas något för att motbevisa alla hemska bilder barnen får se. Jag vet inte om jag skulle vilja lägga ut en bild på en död katt, jag skulle tycka det kändes olustigt. Men just för barnens skull är det ju bara fånigt. Var nog bra för ev barn i den familjen att få se hur katten hade det bra även efter vet besöket.. =) meen folk är för insnöade. det är förmodligen samma personer som säger till föräldrar som inte låter sina barn se på nyheterna att de är fåniga eftersom de måsste se hur världen ser ut. Jag har en förutfattad mening om att dessa insnöade människor är rätt bra på att säga emot sig själva ;) haha!

http://notontop.bloggplatsen.se

Rose-Marie

1 februari 2012 17:28

Ja och katten var ju inte död på bilden utan nedsövd och skulle väl få den avslutande sprutan sedan. Jag har kort när våran katt var nedsövd för kastrering för han såg så gullig ut när han var sådär lite lullig. Min kompis kände att detta var absolut sista bilden pga att hon förmodligen inte ville ta en bild av just en död katt.

 

Lollo

2 februari 2012 18:39

Mina barn har varit med på begravningar sedan de va ca 2 år. De tänker ju på olika sätt i olika åldrar. Jag ångrar ABSOLUT INTE att barnen har varit med på begravningar, de behöver oxå ta adjö på sitt sätt. När min mormor begravdes var Sofia närmare tre år. När vi satt i kyrkan så frågade hon efter en skruvmejsel. Jag undrade givetvis varför. Med Men mamma, jag måste ju säga hejdå till mormor Märtha... <3 sötis <3 (kistan va ju stängd med skruvar).

Den första döda människa jag såg, va din pappa. Han va fin och man kunde nästan se att han hade fått frid.
Kram

 

Spirit

2 februari 2012 20:16

Fint inlägg kära Du, döden är lika naturlig som födelsen. Barn ska inte motas bort, barn sörjer på ett annat vis. De får vara delaktiga och det är nog så viktigt att de får vara med i ett sammanhang.
Du är välkommen in till mig som precis lagt upp ett inlägg om livet efter döden//Varma hälsningar S

http://www,mosthaunted,bloggplatsen.se

 

NN

6 februari 2012 22:02

Jag tycker så mycket om din blogg! Du tar upp ämnen som är lite "obekväma" för vissa, men jag tycker du har helt rätt! Jag kämpade för att få vara med på min farfars begravning när jag var 10. Inga andra av hans barnbarn var där. Det kändes så bra att få säga adjö. Barn måste få möta döden på sitt sätt. När min dotter var 2 år dog hennes faster i cancer. Både hon och mina större barn var med på begravningen. Hon blev en tröst för de sörjande vuxna - ett tecken på att livet går vidare. Det kändes bra.

Rose-Marie

7 februari 2012 14:30

Åh tack ja huvudsaken är att man vid sådana tillfällen gör det som känns bäst för en själv och inte lyssnar på andras åsikter för mycket.
Ja det ska man väl alltid göra men allra mest vid sådana här viktiga saker.

 

Anna

8 februari 2012 09:11

Tycker det är självklart att döden får bli en naturlig del av livet även för barnen.
Mina barn är dock skonade från begravningar, men jag har haft flera djur som jag blivit tvungen att avliva i förtid.
När barnen själva vill prata om döden och vad som händer därefter, svarar jag så rakt och ärligt som jag kan (naturligtvis på barnens nivå) det jag inte, av förklarliga skäl, kan svara på brukar jag fråga. vad tror du eller vad vill du ska hända?
Det bästa med att faktiskt inte veta är ju att man faktiskt får bestämma helt själv!:)

http://anna-den enda bloggdrottningen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...