Direktlänk till inlägg 9 februari 2012

Syskonkärlek

Av Rose-Marie - 9 februari 2012 17:12

Satt och tittade i ett gammalt fotoalbum och kom att tänka på mina syskon,Rino är min 3 år äldre bror och Pernilla min 8 år yngre syster.

Rino var väldigt snäll och mån om mig då jag var riktigt liten men när jag blivit några år äldre bråkade vi nog mest  

Men det var han som lärde mig gå,genom att släpa och dra runt mig överallt dit han ville ha med mig,jag var helt enkelt tvungen att börja gå. Han lärde mig cykla utan stödhjul då jag var 4 år. Mitt ena stödhjul hade ramlat av och pappa hade inte tid att laga det så Rino löste det genom att skruva bort det som fanns kvar.

Efter några timmar kom han in till mamma och sa: -nu kan Rosa cykla utan stödhjul!

Jag heter ju Rose-Marie men min de flesta kallar mig för Rosa och när jag var bebis kallades jag sosere.

Brorsan kunde inte säga Rose-Marie och sa Sere först men mamma försökte lära honom att säga mitt namn,hon var riktigt tydlig och sa: -ROOOOSMARRIII varav Rino härmade efter och sa: -SOOOOSERRRREEEEE så ja det blev Sosere mina första år.

Efter några år lärde han sig väldigt bra att säga Rosa eller ja mest sa han:- ROSA TROSA vilket jag hatade.

Han älskade att reta mig och jag var oerhört tacksam att reta.

Min moster passade oss ibland och hon har sagt att det var det värsta hon visste för vi bara slogs.

Dock sa folk ofta till mamma: -Herre gud vilka gulliga barn du har och Rino är ju så mån om sin lillasyster.

Mamma undarde om det verkligen var oss de menade,det lät verkligen inte så.

Men jodå,när vi var ute och lekte så passade Rino mig väldigt bra,han höll mig i handen och frågade om jag ville hem m.m och en gång var det några större barn som bråkade med mig,brorsan var kanske runt 6år då och satte upp knytnävarna mot näsan och skrek: -Vem är dum mot min lillasyster!!!!


När vi var i tonåren så umgicks vi mycket när vi var i sommarstugan i Norge,vi hade gemensamma vänner där och om vi var någonstans där ingen kände oss så fick jag aldrig gå för nära honom för tjejerna kunde ju tro att jag var hans tjej. Däremot var jag väldigt bra att ha när jag hade mina tjejkompisar hemma men å andra sidan tyckte jag att hans kompisar var väldigt intressanta också   

Ja jag antar att vi var som alla syskon brukar vara. Idag bor brorsan i Tyskland så vi träffas inte så ofta men jag önskar att vi kunde göra det.


Min lillasyster Pernilla är ju ganska mycket yngre än mig så henne bråkade man ju inte så mycket med,jag minns att jag och brorsan hoppade i sängen av glädje när hon föddes.

Hon har alltid och kommer alltid vara lillungen men jag tyckte allt att hon kunde vara en riktig pest och pina när hon började röra bland mina saker och när man aldrig fick vara i fred. 

När hon var liten så frågade mamma:

-Vad säger katten?

Pernilla svarade mjau

mamma fortsatte: -vad säger hunden?

Pernilla:-Vovvov

-Vad säger fågeln?

-Pip pip

Så frågade mamma: -Vad säger Rosa?

Pernilla pekade med fingret och tittade argt och skrek: -UUUUUT!!!

Men när jag var runt 12 år och det var pinsamt att leka med barbie så var syrran väldigt bra att ha som ursäkt,för visst var det lite kul ändå.

På Lördagar var hon också bra att ha för när hon hade godis så föreslog jag alltid att vi lekte en lek som jag själv hittat på. Hon skulle blunda och så skulle jag lägga en godis i hennes mun och om hon kunde gissa rätt färg så fick hon gissa igen men gissade hon fel så var det min tur. Jag tjuvkikade ju självklart och fick massa godis eftersom jag gissade rätt hela tiden   

Jag kan säga att det funkar inte alls lika bra idag.


Jag och Pernilla har trots att hon är mycket yngre än mig ändå alltid varit väldigt nära,hon var ofta hemma och hjälpte mig passa André när han var liten,då var hon tonåring.

Hon fanns där när jag separerade med Andrés pappa och jag var ofta hemma hos henne och hennes sambo då.

De hade precis fått barn då så samtidigt som jag ville ha sällskap så kunde jag passa på att återbetala alla gånger hon passat André åt mig.

Jag hade tappat ganska många av mina vänner då André var mindre och jag levde familjeliv och när jag blev själv märkte jag detta väldigt mycket. Men syrran fanns alltid där och vi hade endel roliga utekvällar ihop,hon frågade alltid om jag ville med då hon skulle ut med kompisar.

Vi träffas ganska ofta även idag och hjälper varandra med barnen och annat.


Ja trots att syskon oftast bråkar som barn och kanske även i vuxen ålder så är det ändå speciellt med syskon,jag tycker iallafall det.

Oavsett om jag träffar mina syskon ofta eller inte så vet jag att jag alltid är välkommen till dem och jag vet att de skulle stötta mig om något händer.

Jag vill även finns för mina syskon när de behöver mig och jag hoppas att de inte tvekar på att be om min hjälp.

När Pappa dog fanns mina syskon där och jag fanns för dem. Mest var det nog Pernilla som tog den värsta smällen eftersom hon bodde hemma mitt i hans sjukdom och bortgång,det var hon som levde med det dagligen.

Jag och Rino hade ju våra familjer och kunde koppla bort tankarna lite.

Men för Pernilla blev livet helt annorlunda och allt vändes upp och ner.

Det är vid sådana tillfällen som man kan ha extra behov av sina syskon och det är vid sådana tillfällen jag vill finnas tillhands för dem.


Jag är medveten om att alla inte har bra kontakt med sina syskon och man måste faktiskt inte älska dem men ja jag älskar min bror och min syster.


 


 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Rose-Marie - 13 januari 2019 21:09


Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Av Rose-Marie - 6 november 2018 00:30


Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

Av Rose-Marie - 22 oktober 2018 21:40

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Av Rose-Marie - 23 september 2018 19:31


Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Av Rose-Marie - 3 augusti 2018 22:20

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7 8 9 10 11 12
13
14
15 16
17
18
19
20 21
22
23 24
25
26
27
28 29
<<< Februari 2012 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards