Idag läste jag i tidningen att vi svenskar är mest egoistiska i världen och vi är de som blir minst lyckliga av att hjälpa andra. Jag nickade lite för mig själv och minns hur irriterad jag var i fredags när jag åkte hem från jobbet och en bil körde av vägen. Inget allvarligt men den hamnade på sned ner i diket. Före mig var det minst 10 bilar som bara for förbi utan att knappt bromsa in trots att ingen klev ur bilen som låg i diket.

Jag är inte någon ängel men i ett sådant läge stannar jag,det är inte ens någon tvivel om det. Alla äger inte en mobil och det kunde varit en pensionär som hade svårt att ta sig ur bilen eller någon som blev chockad eller kanske fick en stroke m.m

Jag stannade och då klev en kille ur bilen,jag stämde av med honom att allt var bra och att han hade en mobil så han kunde ringa hjälp och frågade om det fanns något annat jag kunde hjälpa till med. Han svarade att allt var okej och jag kunde köra vidare,det tog knappt 5 minuter av min Fredag. Jag undrar vad alla de andra hade så bråttom till,vad var egentligen viktigare än att hjälpa en medmänniska? Vad det än var så hade de nog inte blivit halshuggna av att de kom några minuter sent.

Jag tänkte att jag ska minsann aldrig bli så stressad att jag inte har tid att vara en god medmänniska,aldrig!!!

På kvällen satt jag och tittade på filmen: The day the earth stood still som handlade om att jorden fick besök av utomjordingar som skulle utplåna mänskligheten- för att rädda jorden från att bli förstörd av människan.

De tyckte vi var destruktiva,själviska och satte inte värde på det vi hade. Jorden var inte våran och vi skulle lära oss att ta hand om den. Ja jag vet det är bara en film men budskapet var ändå att få oss att tänka till. 

De har ju rätt,inte förrän vi står vid ruinens kant är vi beredda att ändra på oss,eller hur?

Ta en sådan sak som separationer,det är först när vår partner är beredd att lämna oss som vi börjar be om en chans och säga att vi ska ändra oss bara de stannar kvar. Det är först då man funderar på var någonstans det gick fel.

Vi skrattar när forskare säger att jorden ska gå under men vad gör vi den dagen en forskare har rätt?

Vårt klimat har ju ändå ändrats,det är bevisat. För att inte tala om all stress vi utsätter oss och våra barn för, det är först när vi går in i väggen som vi stannar upp och funderar på hur vi kan ändra situationen. 

På jobben är det pengar som räknas mest,tid är pengar och hur folk mår är inte lika viktigt.

Har man tex tid inom äldrevården att ta ut en boende på en promenad så är man förmycket personal.

Äldre människor med hemtjänst,städar själva för att hemtjänsten istället ska ta sig tid att sitta och prata för det är viktigare för dem. 

När jag och min sambo pendlade 75 mil enkel väg för att ses så sa vi alltid: Åh vi skulle kunna bo ett skjul ute i skogen bara vi fick vara med varandra varje dag. Inget annat betyder något. Men idag när vi bor ihop och åker upp till vårat fritidsställe i Jämtland så gnäller vi över vattnet som frusit eller här hemma om TV:n gått sönder eller annat dumt. Plötsligt glömmer man det där, "bara vi får vara tillsammans är vi lyckligast i hela världen,ingenting annat betyder något." 

När någon blir sjuk eller dör inser vi hur mycket den personen betyder/betydde och det är då vi ångrar att vi inte tog oss mer tid till den personen,innan det tar man dem ofta förgivet.

Jag minns tex min före detta svärfar,han ringde ofta när han ville ha hjälp med något och ibland kände man sig "tvungen" att åka dit,vadå TVUNGEN?! Vi hade så fullt upp med allt annat att vi inte hade tid att besöka honom så ofta. När man väl gjorde besök så var det ofta för att hjälpa honom med något. Det är klart att vi åkte för sällskap många gånger också men man borde prioritera det mer än allt annat onödigt man gjorde istället. 

Vi hjälpte honom och fanns där så fort han behövde så jag säger inte att han på något sätt skulle vara missnöjd med det,han var jätte tacksam och jag är glad att vi iallafall fanns där när han ville ha en hjälpande hand och tröst.

Jag känner ändå att vi kunde gjort det även när det inte behövdes,bara för att.

Jag menar inte att vara en moralkärring och är som sagt inte rätt person att döma men det viktiga är ändå att vi tänker efter,man kan inte göra allt men man kan göra något. Det krävs inte mycket för att tex stanna vid en bilolycka,inte kasta skräp i naturen,gå korta sträckor istället för att ta bilen (vilket jag är väldigt kass på) ja små saker som egentligen inte kräver så mycket energi av oss. Men kan göra ganska mycket för andra människor och naturen.

Och fram för allt, vi kanske ska ta och stanna tiden ibland och tänka till, Vad kan jag göra för att vara mindre egoistisk? Vad kan jag göra för att vara en god medmänniska? Vad är extremt viktigt för mig och vad skulle jag gjort om jag förlorade det? Är den fina bilen det viktigaste jag har i mitt liv eller skulle jag kunna offra den om jag var tvungen. Är jag viktigare än någon annan människa?

Jag såg en annan film en gång som jag inte minns namnet på men den handlade om att ett par fick valet att få flera miljoner kronor mot att en för dem okänd människa dog. Det var helt säkert att de aldrig träffat denna och heller inte hade vänner som kände denna personen. Vad skulle du välja? Tänk först och läs sen vidare. 

Det är ju ganska frestande om man har dålig ekonomi och tänk allt man skulle kunna göra för de pengarna,leva ett härligt liv mot att en annan okänd människa dör. Kan ju vara en 90-åring som ändå ligger dödssjuk.

Men nu när du funderat på detta,tänk om något annat par också får detta erbjudande,ett par som du absolut inte känner och ingen av dina vänner känner dem heller. Det paret väljer pengarna och låter någon okänd dö.

Du,din sambo,era barn,era nära och kära är okända för dem.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...