Direktlänk till inlägg 21 februari 2012

Från gråzonsmamma till regnbågsmamma del 3 (sista delen)

Av Rose-Marie - 21 februari 2012 20:13

Igår avslutade jag med att det blev beslutat att André skulle testa särskolan och starten gick över förväntan.

I september (2007) fick vi dessutom träffa en neurolog via habiliteringen och nu skulle det påbörjas en riktig utredning. Vi fick även träffa en jätte bra psykolog som tyvärr slutade efter ett tag för ett annat jobb,psykologer är som sagt efterfrågade. Vi fick även träffa en specialpedagog både via habiliteringen och via skolan.

Sen var det så bra eftersom fler barn i särskolan behövde logoped så därför kom habiliteringens logoped till särskolan och tränade med barnen och även gav råd till skolpersonalen. André tyckte plötsligt det var kul att språkträna för nu var han inte ensam om det längre.

Vi började också med medicinering,vilket folk har massa olika åsikter om. Vi valde att testa för jag hade varit på föreläsningar där vuxna berättat om hur medicin hade hjälpt dem.

Efter 3 månader började André att rita,han hade bara ritat "bebisteckningar" innan,han kunde inte rita tex gubbar och hus. Plötsligt började han kunna se mönster och kunna skriva bokstäver så han kunde skriva sitt förnamn.

Jag märkte också stor ändring i humöret och det tog längre tid innan han blev arg. Så för oss har det inte funnits något negativt med medicin. Medicin, hjälpen i skolan och mitt arbete med planering och struktur hemma gav stora och possitiva förändringar och vardagen började kännas enklare. Men det gällde att inte rubba på någonting för då rasade allt.

Under året gjordes nu en utredning för att se om André hade behörighet till särskolan och om han skulle skrivas in där eller inte. André ville inte börja i annan klass,han trivdes som fisken i havet.

När jag en dag skulle ringa habiliteringen för att få ett papper på hans diagnos till försäkringskassan så sa personen jag pratade med: ja vi kan skicka intyg till dig,han har ju en lindrig utvecklingsstörning samt aktivitet- och uppmärksamhetsstörning. Jag avbröt henne med: -en lindrig vaddå sa du?!

-Ja en utvecklinsstörning,jag trodde du visste det.

Saken hör till den att vi hade inte haft möte ännu för att gå igenom utredningen så jag trodde att hans diagnos var grav språkstörning samt aktivitet- och uppmärksamhetsstörning. Men jag hade ju fått indikationer av skolpsykologen att det lutade åt detta med lindrig utvecklingsstörning och hade läst mycket om detta,jag blev egentligen inte förvånad. Men tänk om jag var en ganska ovetande förälder som skulle bli helt chockad av ett sådant här besked och dessutom få det på telefon. Det kunde blivit fruktansvärt galet.

Personen i andra änden blev självklart väldigt generad och bad så hemskt mycket om ursäkt att hon läste upp detta utan att först se om vi gått igenom något. Så jag tror inte att hon kommer göra det en gång till.

Efter detta samtalet kontaktade jag logopeden och bad om att vi skulle ha ett möte snarast och så blev det.

Nu hade jag fått svar på mina frågor ang. Andrés svårigheter och det konstiga är att NU öppnade sig en helt ny värld,NU plötsligt hade man massa rättigheter. Det har man ändå men man får kämpa mer för sina rättigheter om man har ett barn med tex "bara" ADHD. Det finns barn med ADHD som har stora inlärningssvårigheter och de får inte hälften så bra hjälp som ett barn med låg begåvning.

André blev iallafall efter många möten och utredningar och bra information till oss föräldrar inskriven i särskolan.

Han lär sig och utvecklas men det går väldigt sakta så det är skönt att han får den tiden i skolan.

Om en månad fyller han 13 år och han väljer att gå på lilla fritids,där är barnen upp till 7 år tror jag.

Jag har frågat om han inte vill gå över till stora men det vill han inte,han är istället där och hälsar på ibland.

Jag tycker inte det spelar så stor roll om han väljer att leka med yngre barn för det är väl där han känner att han platsar in. Han har lite äldre kompisar också och går på idrotten ihop med 3:orna.

Eftersom han är över 12 år har han förlängd barnomsorg och förlängd vård av barn och jag låter honom ta det i sin takt,han kommer tala om när han är redo för att byta grupp eller kanske vara utan fritids på tex eftermiddagarna. Just nu säger han att han ska ha fritids tills han är 20 år men han kommer garanterat att ändra sig ;-)


Vi har tillsammans med habiliteringen börjat planera lite inför att träna på att klara morgonen själv men André visade tydligt att han inte var redo för det så det får bli ett nytt försök efter ett tag igen. Var sak har sin tid.

Jag har också nu på senare tid fått reda på hur mycket hjälpmedel det finns och detta har ingen talat om tidigare!!!

Det finns tex elektronisk almanacka där man lägger in bilder på dagarna UTAN att behöva klippa och klistra som jag gjort i alla år,man kan t.o.m tala in meddelanden på den som talar om exakt vad man ska göra och när man ska göra det. Ja som en liten extramamma ;-)

Det finns telefoner som talar om vem som ringer och med knappar där man sätter in kort på den man vill ringa.

En sådan köpte jag på teknikmagasinet när André var yngre och hans pappa blev sjuk en morgon. Vi kom då på att André inte kan ringa varken mig eller ambulans om det hade varit nödvändigt. Så vi köpte en telefon där man sätter in bilder i knapparna och så lagrar man in telefonnummer där. Han behöver bara trycka röd knapp och bilden på mig så ringer den mig. Dock talar den inte om vem som ringer och André svarar inte om han inte vet vem som ringer. Detta kunde vi alltså fått låna GRATIS om vi bara hade vetat om att det fanns.

Ja det är mycket rättigheter man har som man inte vet om och detta måste man också ta reda på själv,för ingen upplyser en om detta. Jag önskar så att det en dag blir bättre när det gäller att upplysa föräldrarna vad man har rätt till och vad som finns. Det är ju ändå för barnens bästa.


Jag känner inte idag att jag är en gråzonsmamma,allting är inte längre grått och trist. Det har regnat,haglat,åskat och blixtrat enormt mycket men så tittar solen fram mitt i detta och plötsligt kan jag se regnbågen.

Ja jag har fått skaffa mig egna paraplyer i regnskurarna och jag har fått bygga egna vindskydd i stormen men solen har funnits där bakom molnen hela tiden och ibland  när jag letat efter den och tittat riktigt noga så har den tittat fram.

Nu lyser den ofta på mig men jag vågar inte riktigt se mig som en solskensmamma ännu,jag kommer bli det sen,det är jag nästan säker på men jag har en bit kvar. Jag tror att jag kommer behöva min kämparglöd ett tag till. André ska gå klart skolan och sedan börja gymnasiet och sen ut i vuxenlivet. Men jag kommer njuta av solen nu när den finns här och under tiden ska jag börja planera och rusta upp mig ifall det kommer regn och blåst på vägen. Denna gången tänker jag försöka vara förberedd så det bara är att plocka fram paraplyer och vindskydd när det behövs.


Om jag tittar tillbaka på det jag berättat dessa dagarna så önskar jag att det sker förändringar i hur föräldrar behandlas. Det är klart att vi har ett ansvar som föräldar men man ska inte behöva stånga sig blodig eller hur?

BVC ska ta en på allvar,man ska bli informerad om vilken hjälp som finns att få och vilka rättigheter man har, skolan ska i tid göra utredningar om man tror att detta kan ändra planeringen för barnens skolgång, det borde finnas en kontaktperson som föräldrarna kan vända sig till och som kan stötta föräldrarna och sist men inte minst önskar jag att fokuset låg mer på barnet och dess behov än vad det ligger på ekonomin.

Jag lovar,man tjänar mycket pengar på att lägga in resurserna tidigt än att behöva ta det senare för då lär man få betala med ränta. Betalar man inte sina räkningar i tid blir det påminnelser,betalar man inte då blir det inkassokostnad och därefter kronofogden,på allt detta blir det ränta för varje dag. Man hade tjänat rätt mycket på att betala den i tid eller hur?


Vad vi än är, föräldrar, rektorer, lärare, vårdpersonal m.m så strävar vi ju ändå åt samma mål: Att barnet ska må bra och ha en fungerande vardag. Det är dessutom vårat ansvar att det fungerar. Varför inte försöka hjälpa varandra att komma dit?!

Jag hoppas att ni alla som kämpar där ute kommer få se regnbågen,den finns där fast det är svårt att tro.

Man måste bara få lite solstrålar mitt i regnet och då kommer ni se den.

Ni som jobbar med barn och föräldrar som lever i gråzonen,snälla hjälp dem. Du kanske tror att du inte kan hjälpa till men jag lovar det räcker med att bry sig,fråga hur det är,sträcka ut en hjälpande hand och motivera dem att orka kämpa. Kan du inte ge svar på frågorna de har så hänvisa dem till rätt person,hjälp dem med att visa vägen.

Det finns alltid något man kan göra för att vara den där lilla solstrålen och med många små solstrålar i regnet så tittar snart regnbågen fram. Du kanske blir den avgörande solstrålen som får dem att se den.


Låten nedan ger mig hopp :-)







 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Rose-Marie - Söndag 13 jan 21:09


Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Av Rose-Marie - 6 november 2018 00:30


Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

Av Rose-Marie - 22 oktober 2018 21:40

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Av Rose-Marie - 23 september 2018 19:31


Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Av Rose-Marie - 3 augusti 2018 22:20

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7 8 9 10 11 12
13
14
15 16
17
18
19
20 21
22
23 24
25
26
27
28 29
<<< Februari 2012 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se