Attention är som jag tidigare skrivit en förening för barn,ungdomar och vuxna med NPF problematik. NPF=neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Tex ADHD,Aspergers,tourette och läs- och skrivsvårigheter. Man har bla koncentration,uppmärksamhet och inlärningsvårigheter.Det är ett funktionshinder som inte syns utanpå men känns inuti.När jag kom till Attention första gången var jag väldigt behov av stöd,jag visste väldigt lite om min sons svårigheter och fick ingen hjälp någonstans.På mitt första möte skulle jag presentera mig och berätta om våran situation,mitt i detta brast jag ut i gråt.Det kändes väldigt pinsamt inför dessa nya människor som jag aldrig pratat med förr. Jag märkte dock snabbt att detta var inget ovanligt här,ingen tyckte jag var konstig. Jag fick kramar,förståelse och råd,jag insåg snabbt att dessa människor var eller har varit i precis samma situation. De visste precis hur jag kände det. På alla möten kunde jag vara mig själv och på familjeträffarna kunde barnen vara precis som de är. Ingen tittar snett eller undrar varför barnen gjorde som de gjorde.Jag lärde mig massor och började få förståelse för min son. När jag själv kände att våran vardag fungerade och jag hade mer koll så ville jag vara med och hjälpa andra som var där jag en gång varit.Jag gick med i styrelsen och efter några år blev jag ordförande. Förra året började jag dock känna att ordförandeskapet gjorde att jag hade mer fokus på möten och hålla koll på saker än vad jag gjorde praktiskt.Energin till det jag ville göra fanns inte och jag började känna att jag nästan fick panik när de andra i styrelsen lämnade förslag på massa aktiviteter,jag orkade inte engagera mig längre och gav nog lite negativ energi till de andra. Det var då jag insåg att det var dags att avgå,jag kan inte göra ett bra jobb när jag kände som jag gjorde.Så idag 12 feb. 2012 hade vi årsmöte och jag lämnade min post som ordförande och även min plats i styrelsen. Men mitt engagemang lämnade jag inte utan jag hoppas att istället kunna vara aktiv i bakgrunden och använda min energi till praktiskt arbete.Att finnas för styrelsen och underlätta deras arbete är guldvärt har jag lärt mig. Nu kanske jag kan lägga tiden på sådant jag vill göra och göra det för att det är kul.Jag har varit på många föreläsningar och träffat många människor med erfarenheter om NPF och man lär sig så mycket av det.Att se andras glädje när de finner någon som förstår dem eller se barnens glädje när de hittar en vän är det som får en att tycka det är så givande. För en vecka sedan kom en man upp till lokalen och berättade om sig själv,han hade ADHD och har haft eget företag men efter att han sålde det var han nu anställd. Han hade mycket kundkontakt och ett ansvarsfullt jobb. Han sa att han inte sagt till någon på företaget eller kunder att han har dessa svårigheter. Han hade skaffat sig olika metoder för att klara av jobbet utan att hans problematik märktes för mycket. Givetvis fanns det folk som tyckte han var speciell som han sa men det påverkade inte hans jobb.Däremot tyckte han själv att det krävdes så mycket energi att dölja detta och han kunde inte vara sig själv.Han var i våran lokal i ca 2 timmar och pratade och när han skulle gå så han: -tack,vad skönt det var att få vara den jag är utan att verka konstig.Jag har tänkt på denna mannen under veckan och undrat hur det skulle kännas att vara på jobbet 8 timmar varje dag och inte få vara sig själv. Det är nog så för många av barnen i skolan också och då är det inte konstigt att man släpper lös allt hemma där man känner sig trygg.Det är sådana här saker som gör att man vill fortsätta sprida information och kunskap och stötta andra för alla har väl rätten att kunna vara den man är. Ingen ska väl behöva skaffa sig metoder för att dölja sin personlighet och anpassa sig för att passa in. Med mer kunskap och förståelse kan dessa människor accepteras och få möjlighet till ett normalt liv.

 

Rosetta

12 februari 2012 21:27

Ber om ursäkt för att texten blev som den blev.
Jag hade inte tillgång till datorn och skrev via mobilen. Det gick inte att trycka enter och dela upp texten i stycken som jag brukar göra för att underlätta för er som har jobbigt att läsa mycket på en gång.
Med vänlig hälsning,
Rosetta

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...