Direktlänk till inlägg 20 februari 2012

från gråzonsmamma till regnbågsmamma del 2

Av Rose-Marie - 20 februari 2012 19:20

Igår avslutade jag med att vi var påväg att flytta från Uddevalla till Färgelanda och hade försökt få en psykologutredning gjord på André för att se om det fanns någon bakomliggande problematik.

Det verkade ju stört omöjligt trots att logopeden skickat remiss till BVC. Eftersom vi nu flyttar till annan ort tycker BVC i Uddevalla att vi ska träffa psykolog i Färgelanda och eftersom det inte fanns någon i Färgelanda blev jag nu hänvisad till skolpsykologen.

Jag kände att eftersom jag kämpat så mycket så kunde jag inte bara lägga ner nu så jag tog tag i saken och ringde till skolpsykologen,när han frågade vad jag hade på hjärtat så brast allt för mig. Jag stod i telefon och grät samtidigt som jag förklarade våran situation. Det blev jätte pinsamt och jag misstänker att han tyckte det var jag som behövde en psykolog men han var förstående och sa att han skulle se vad han kunde göra. Träffas skulle vi absolut göra sa han för det behövdes. Detta var i November 2004 och vi hade precis börjat flytta in,André var inskolad på sitt nya dagis. Jag kallar det dagis för att lättare kunna skilja begreppen dagis (barnomsorg) och förskola (6 års grupp)

Det fungerade bra på dagis och de höll på att förbereda de barn som nästa år skulle börja förskolan,André var ett av dem. I februari 2005 började skolpsykologen på sin utredning och de träffades ett flertal gånger. Undertiden hade jag skickat en egenremiss till en logoped på barnhabiliteringen eftersom det verkade omöjligt att få träffa en logoped i Färgelanda,det fanns ingen och skolan kunde tydligen inte ordna någon. André behövde ju språkträning!!!

Jag blev väldigt glad när jag fick ett mail av en av de bästa logopederna de hade,detta hade jag hört via andra.

Hon hade läst mitt brev med stort intresse skrev hon och tyvärr var hon upptagen den närmsta veckan men lovade att försöka ordna ett möte snarast. För vi behövde hjälp tyckte hon. ÄNTLIGEN tänkte jag,ett ställe med alla resurser samlat under ett och samma tak,någon som kunde hjälpa mig genom denna djungel av frågor.

Nu kändes det som att mitt kämpande började ge lön för mödan. Solen började titta fram där i allt grått.


Vårat första besök på barnhabiliteringen var i Mars 2005 och den första hjälpen var ju att få träffa logoped som även skulle kunna handleda skolpersonalen och ge dem tips på hur de kunde träna. Hon skulle även kunna hjälpa mig vid möten på skolan. Logopeden blev min kontaktperson och nu kände jag att det fanns någon som jag kunde ringa vid frågor och som kunde vara ett stöd vid möten. Jag var inte ensam längre!!

I maj 2005 kom psykologutlåtandet och vi hade möte på skolan. Där satt jag,logopeden,rektor,personal från förskolan,personal från fritids och skolpsykologen, även om logopeden var där så kände jag mig hemskt ensam,det kändes som det var de mot mig. Jag kan inte förklara varför jag kände så men jag har hört fler föräldrar som upplevt att dessa möten känns jobbiga pga att det är så mycket folk med. Jag förstår att det kan behövas men det hade varit lättare om alla dessa hade möte själva först och kanske skickade en eller 2 representanter som träffade mig som förälder och logopeden.

Utredningen visade iallafall att André var svårbedömd pga sin språlstörning och skolpsykologen vågade inte säga så mycket om resultatet. André låg väldigt lågt och hamnade långt under normalvärde men detta kunde ju bero på språket. Rådet till mig blev att André skulle avvakta 1 år med att börja förskolan och kanske mogna lite tills nästa år. Detta var i Maj,skolan slutar i Juni och i Augusti skulle André börja förskolan,trodde han.

Det låg alltså på mig att avgöra detta,det låg på mig att tala om detta för André och det skulle vara jag som fick hans besvikelse. Han hade ju varit inne på förskolan och han hade pratat om detta bla vilka på dagis som skulle börja med honom efter sommaren.

Jag insåg ju ändå att det vore bäst för honom att få 1 år till på dagis och jag hoppades på att detta skulle göra att han kom ikapp till nästa år. Så blev det och det var tufft att ta det med André,han förstod ju inte varför och jag visste inte hur jag skulle förklara. Han stod ofta och tittade in i fönstret på förskolan och det är ytterligare en sak som var lite dumt,förskolan låg precis i byggnaden mitt emot dagis.Både bra och dåligt enligt mig,bra för att övergången inte blir så drastisk som om man byter skola helt men dåligt för att det är svårt för barnen att skilja på dagis,fritids och förskola.


Under denna tiden var det fortfarande lika tufft med Andrés humör och ilska som tidigare. Han blev arg och kunde hälla en hink lera över ett barn när det blev bråk,han blev arg på mig var och varanan dag.

Att ta med honom in i affären var inget jag gjorde om jag absolut inte måste. Man började avstå saker för att slippa ha det jobbigt,det var lättare att vara hemma. 

Och alla frågor: när ska vi göra det,hur många dagar är det kvar,hur länge ska vi göra det,vilken bil ska vi åka.ja allt allt allt skulle han veta exakta svar på och ändrades något blev han hysterisk.

Jaja 6-års trots har alla barn liksom det där med 3-års trots men när folk börjar tro att det är ett dåligt uppfostrat barn jag har så är det inte längre tal om 6-års trots. Hade jag sagt att jag skulle hämta honom med våran röda bil så vägrade han åka med om jag kom med den blå. Om vi var i affären och han inte fick det han ville ha så blev han hysterisk och rev ut saker. Det var bara att bära honom ut och lämna det man skulle handla. 

Jag började känna mig som en dålig förälder,hur gör alla andra? 


När jag bodde i Uddevalla hade jag kommit i kontakt med föreningen Attention som jag skrivit om i några tidigare inlägg. 

Denna föreningen fann jag då den andra "talknuten" la ner. I Attention arbetade de för barn och ungdomar med NPF problematik. (bokstavsdiagnoser)

Jag började mer och mer fundera på om André hade något liknande,dessa diagnoser går ju mycket hand i hand,språkstörning kan vara kombinerad med ADHD och inlärningssvårigheter.

Jag vände mig till logopeden och frågade om det inte var dags för en ordentlig utredning av André,jag måste få svar på vad det var. Jag trodde att man genom habiliteringen skulle slippa behöva tjata om saker,att allt skulle lösa sig genom dem. Jag insåg snart att det var likadant där,man fick tjata och ta reda på allt själv.

Psykologer är tydligen ett yrke som få utbildar sig till för de verkar vara vakanta överallt men jag kunde väl få träffa en specialpedagog eller en kurator. Ja någon som kunde ge oss verktyg och tips på hur vi skulle hantera André. Men jag fick inte mycket svar utan började söka själv på nätet. Det fanns en föräldrautbildning som heter COPE och den fick man via habiliteringen,varför har ingen sagt det? Den ville jag gå och när jag frågade om den svarade dem att ja den fanns men de ville inte säga det till föräldrar för det kunde uppfattas som att de var dåliga föräldrar. 

Men snälla,varför inte göra ett häfte till alla nya på habiliteringen där det står allt de kan hjälpa till med och sedan kan föräldrarna själv bedömma vad de kan ha nytta av.

Jag lärde mig massor på denna utbildningen, belöningsystem, planering, struktur, avleda konflikter, bemötande,

ja det fanns massor av nytta och jag fick även klart för mig att många gånger gjorde jag precis rätt och många av konflikterna kanske skapades av att jag gjorde fel och inte tänkte mig för. Det är helt naturligt,man är ju inte mer än människa.


Nu började en tid med mycket struktur,planering,bättre bildscheman med färger för varje dag,belöningssystem och ja jag gjorde t.o.m en skattjakt när vi handlade. Vi gjorde en inköpslista med bilder på allt vi skulle handla och André fick gå i affären och leta upp varorna. Genom detta kunde han även se redan hemma att det fanns inget godis med på listan så det blev inte lika mycket tjat i affären´sen. Nu började solen skina igen trots att det var ett enormt jobb jag fick lägga ner men det var heltklart värt det. 


André hade nu börjat förskolan och det var tufft i början för nu stod han i fönstret och tittade in på dagis istället,han hade istället för att komma ikapp snarare börjat känna sig mer bekväm bland de ännu yngre barnen.

Men efter ett tag så var han ändå med i gruppen fast fröknarna hade svårt att få med honom i arbetet.

Jag började ta med övningar från logopeden och hoppades på att personalen skulle ha nytta av dessa.

Nu kommer då en vädjan till skolpersonal,jag vill inte klandra någon men jag vill bara ge lite eftertanke.

Jag förstår att det är ont om tid,personal och stora barngrupper och det är svårt att ta ett barn för att träna.

Men detta är inget som jag som förälder vill höra ja iallafall inte som ett, pust och stön, detta har vi inte tid med.

Även om jag förstår så ger det mig dåligt samvete för att mitt barn kräver mer tid eller att jag belastar personalen.

Säg istället att ni ska ta upp detta med chefen och se om det går att lösa via någon resurs då och då eller föreslå att man kan spela spelen med flera barn eller be mig som förälder att hjälpa er trycka på hos chefen.

På detta vis inser jag som förälder att ni vill,ni försöker men ni vet inte hur ni ska få tid.

Det räcker för mig för att jag ska tycka att det är en jätte bra personal.


Nu var det iallafall dags att fundera på detta med 1:an och André var oerhört förväntansfull,de började prata om detta redan i Januari. Fröken på förskolan började dock förbereda mig på att det nog skulle bli jätte tufft för André,hon undrade om det var klart med någon utredning eller om skolpsykologen planerat någon utvecklingsbedömning av André. Jag kunde inte ge svar på någonting,för ingen hade sagt något.  

Hon lovade iallafall att hjälpa mig stöta på så att det skulle gå fortare.

I Mars fick jag veta att skolpsykologen skulle göra en bedömning av André och se vart han ligger i utvecklingen men han hade inte tid förrän i April.

Så återigen satt vi där, skolpersonal, förskolepersonal, rektor, skolpsykolog, specialpedagog, logoped och jag.

Återigen kände jag mig helt ensam. Nu fick jag beskedet om att André låg så lågt att det var tal om särskola.

Han låg på lätt utvecklingstörning och en vanlig klass skulle bli väldigt tuff för honom.

Det var återigen upp till mig att besluta vad det skulle bli,återigen skulle jag trycka ner André.

Han hade t.o.m hunnit vara inne i sitt klassrum med sina blivande klasskompisar. Ännu en gång sitter vi där i Maj och ska fatta ett sådant här beslut,jag hade fram till Juni på mig.


När jag var inne på särskolan och tittade så såg jag ju att de hade likadana bildscheman med samma färger för varje dag (det är standard) det var struktur,planering,man skulle lära sig genom att göra,de hade avgränsade platser och det fanns hörselkåpor vid varje plats,det gick nästan en lärare/elev. Ja det var som klippt och skuret för André,jag visste det. Men skulle han tycka det? Nä han blev hysterisk och var jätte ledsen.

Jag förstod honom och lovade att det bara var på prov och han skulle få gå på vanliga fritids för det var kraven jag ställde. André gick tillsist med på att prova och nu skulle vi njuta av ett härligt sommarlov!


3:e och sista delen för temat från gråzonsmamma till regnbågsmamma kommer imorgon kväll

Jag avslutar med lite bilder på saker jag gjorde som underlättade för oss här hemma


 


 


     

 



 
ANNONS
 
Ingen bild

sofie

21 februari 2012 07:51

Sitter här med en liten tår i ögat. Blir så imponerad! Av dig!

En stor kram till dig! Vilken fantastisk mamma du måste vara!

Rose-Marie

21 februari 2012 07:59

Tack :) men Jag tror alla hade gjort samma sak. Våra barn är värda att kämpa för och när jag pratat med föräldrar i samma situation så har jag märkt att det finns de som har det mycket mycket värre än vad jag hade.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Rose-Marie - Söndag 13 jan 21:09


Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Av Rose-Marie - 6 november 2018 00:30


Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

Av Rose-Marie - 22 oktober 2018 21:40

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Av Rose-Marie - 23 september 2018 19:31


Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Av Rose-Marie - 3 augusti 2018 22:20

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7 8 9 10 11 12
13
14
15 16
17
18
19
20 21
22
23 24
25
26
27
28 29
<<< Februari 2012 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se