Idag och de 4 kommande Torsdagarna har jag äran att gästblogga i Tommy Widerkärrs blogg.

Tommy är min gamla Judotränare och har funnits med i mitt liv sedan jag var 6-7 år och jag tror vi alltid kommer att ha mer eller mindre kontakt.

Jag tänker inte avslöja förmycket om vad jag skriver om i hans blogg utan ni får helt enkelt gå in och titta på: http://tommywidekarr.blogspot.com/2012/03/forord-till-mina-kommande.html#!/2012/03/forord-till-mina-kommande.html

Däremot fick det mig att tänka tillbaka lite på tiden i Judon som en av eliten, ja jag vågar skriva att jag var en av de bästa tjejerna då för det gick riktigt bra för mig. Jag tittar tillbaka i mitt Judopass där jag antecknat varje tävling och ser att jag aldrig känt på hur det är att stå utan medalj och jag känner mig helt ärligt riktigt stolt när jag där räknar: 8 st 3:e pris, 17 st 2:a pris och 16 st 1:a pris.

Om någon frågade mig förr vilken som var min finaste medalj så hade jag svarat SM-guldet eller 3:e platsen på Stockholm Open som är internationell men jag har faktiskt på senare år en ny medalj som kanske inte klingar lika högt för alla andra men för mig gör den det.

Jag slutade min tävlingskarriär 1996 och efter det tränade jag av och till och år 2006 så kände jag att jag ville vara med på Färgelanda Judoklubbs egna tävling Judodraget. Min första medalj är nämligen ett 3:e pris från 1986 och min sista i tävlingskarriären är ett 3:e pris från 1996 så det var klart att jag till samlingen ville ha ett pris från 2006 (20 års jubileum)

Jag minns att jag var hemskt nervös och jag såg mina motståndare som var både yngre och mer tränade än mig. Konstigt nog kom några av dem fram till mig innan tävlingen och sa: -Du är Rosa Tell va? vi har hört talas om dig. Du är duktig har vi hört.

Jag tänkte: herre gud det var ju 100 år sedan!!! Men jag lät dem våndas lite över att de skulle möta mig och svarade lite blygsamt: -Jodå det har allt gått bra för mig genom åren.

Jag minns första matchen jag skulle gå, mina ben skakade och jag har aldrig varit så nervös på en tävling tidigare. Jag rätade upp ryggen och stirrade in i ögonen på motståndaren precis som jag gjorde förr, fast jag tror helt ärligt att jag såg mer skräckinjagande ut förr.

Dommaren startade igång matchen och jag började känna lite på min motståndare, vilken balans hon hade, vilka tekniker hon verkade använda och vad jag trodde skulle fungera på just henne. Det är lite så jag har gjort på tävlingar fast då kände jag till mina motståndare väldigt väl. Jag skrev t.o.m tävlingsdagbok på den tiden. Noterade alla mina motståndare och skrev vad de var bra på och vad de var mindre bra på.

Nu stod jag här och visste ingenting om min motståndare, jag var som en nybörjare fast ändå inte.

Det tog ändå inte så lång tid förrän jag fick in ett halvdant kast och kom på så sätt ner i mattan, här förvånade jag mig själv med att göra en strypning och på så sätt ta hem segern.

Även matchen därpå vann jag och jag var nu garanterad 3:e pris, 2 motståndare kvar och det var de 2 bästa. Båda var väldigt duktiga tjejer från Lilla Edet, jag hade hört talas om dem via Tommy som var aktiv i deras klubb ett tag.

Jag förväntade mig ingen vinst i någon av dessa matcher men jag gick matcherna tiden ut och de fick ändå kämpa för att vinna över mig. Det var första gången i mitt liv som jag förlorade 2 matcher och ändå log när jag gick av mattan. Jag har aldrig aldrig någonsin gått av mattan med en förlust med ett leende på läpparna. Hade mamma sett mig denna gången hade hon undrat om jag var sjuk.

Hon vågade aldrig prata med mig efter en förlust förr, jag accepterade inte förluster.

Men nu kunde jag se det hela på ett annat sätt, ja jag förlorade men jag gav dem ett riktigt hårt motstånd och det kom de fram och sa efteråt. Jag hade kanske tränat 2 gånger i veckan i 4-5 månader och dessutom haft ett långt uppehåll sedan sist tävling. Jag hade ju inte tävlat på 10 år!

Dessa 2 tjejerna var yngre, de tränade ofta och var erfarna tävlande. Jag var t.o.m förvånad över att jag faktiskt kom 3:a, jag vann 2 matcher mot 2 tjejer som brukar klara sig bra på tävlingar. Det var ju inga nybörjare jag mötte så nog hade jag gjort mig förtjänt av att ha ett leende på läpparna.

Jag var jätte nöjd!!

Så ja detta är faktiskt idag mitt bästa tävlingsminne och min bästa medalj trots att jag har medaljer som klingar högre. Och vem vet kanske får jag för mig att ställa upp igen.  

Glöm nu inte att gå in på länken i början av detta inlägg.

Här nedan är bilder på det jag näst efter min son André har lyckats bäst med i hela mitt liv.

Min första medalj 1986 och min senaste medalj 2006

Mitt SM-Guld och mitt 3:e pris från Stockholm Open är väl de största erövringarna

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...