När André var liten och allt var sådär jobbigt med utredningar om hans utveckling och allt så sa jag:

-Detta blir enda barnet! Eftersom hans pappa var 14 år äldre än mig och hade ett barn från tidigare förhållande så ville han heller inte ha fler barn. Jag var därför inställd på att André var det enda barnet jag skulle få och var nöjd med det. Jag har aldrig ens tänkt tanken att det skulle bli mer barn och aldrig lidit av det.

Förrän nu! Jag tar tillbaka vart enda ord jag sa då, jag menade inte det. Man är väl inte sämre människa att man kan ändra sig?! Tyvärr verkar det som någon av högre makter tagit mig fullt på allvar för ett barn är verkligen inte något man bara "skaffar" som folk tycks tro.

När jag träffade Roger ändrade sig allt, han har inga barn och vill gärna ha och min syster har under ganska kort tid fått 3 st. När jag och Roger passat hennes barn så har man mer och mer börjat längta. Så för lite över ett år sedan bestämde vi att vi vill ha ett barn i vårat liv. Det var ju lättare sagt än gjort märkte jag. Jag har nog ökat apotekets inköp av ägglossningstest under 2011 men inget händer. Det tog ungefär 7 månader innan jag blev gravid sist så jag visste att jag inte har lätt att bli det men att det skulle vara så här hade jag inte väntat mig.

Det har tagit dubbelt så lång tid nu och fortfarande inte blivit något.

Vissa tycker att man ska hålla sådant här hemligt men jag undrar: Varför då?

Jag har alltid varit öppen och är inte rädd för att prata om saker jag tycker är jobbiga, jag blir faktiskt hjälpt av det. Dessutom tar jag hellre folks hejja på rop och lyckönskningar än att jämt höra:

- Ska ni inte ta och skaffa barn snart, är det inte dags nu, klart att Roger ska få bli pappa osv.....

Det är precis som att jag vägrar eller nåt, att jag skulle vara elak och inte ge honom ett barn.

Ett barn är inget man bara skaffar, alla får inte möjligheten att få ett barn. Jag tycker sådana kommentarer är bra mycket jobbigare än att folk vet hur det ligger till. Dessutom kan man få en heldel råd och stöd av de som varit i samma sitts själva och även få lite hopp.

Så idag har vi varit på vårt första besök för utredning om varför det inget blir. Det var en jätte trevlig läkare TROTS att han sa att jag låg på gränsen till övervikt och började bli till åren.

Ja jag hängde upp mig på detta för visst, jag kan inte ha storlek 36 i kläder längre men 38-40 är väl ändå inte att räknas som stor. Jag är bara för kort för min vikt som jag väljer att se det. Jag har alltid vägt mycket, även när jag tränat som mest. Jag har lätt att få muskler och jag har en rumpa som är väldigt mjuk och go att sitta på men övervikt???

Nåja det finns ju de som väger dubbelt så mycket som mig och har fått barn så det ser jag inte som en anledning direkt. Åldern då, gammal? jag?! jag känner mig inte gammal iallafall men visst jag är snart 35 år och det är klart att jag känner själv lite stress, det får ju inte ta för lång tid att bli gravid.

Men kronprinsessan Viktoria är lika gammal som mig och inte har jag sett några rubriker i tidningen där det stått: "är hon inte för gammal för barn?" och jag tror nog att de kommer vilja ha ett till sen.

Men jag har ett annat problem och det är min ämnesomsättning, den är för låg och jag äter levaxin för detta.

För låg ämnesomsättning kan ställa till ett och annat så ja det går ju också emot mig lite.

Men nu ska vi iallafall få hjälp och se om det kan leda till ett barn så småningom.

Läkaren skulle skicka en remiss till Göteborg och det kunde ta upp till 3 månader innan första besöket men han sa att eftersom både jag och Roger har den biologiska klockan som tickar så brukar de försöka skynda på detta.

De brukar försöka ta genvägar som provrörsbefruktning tidigare än vad de gör på yngre par så vi får väl se vad det blir när vi väl får en tid där. Själv känner jag att jag fram tills dess kommer försöka tänka på annat för hela 2011 levde jag efter tanken "utifall jag blir med barn", jag ville inte ta på mig saker eller börja med Judon och annat för ifall jag blev med barn så skulle jag inte kunna fortsätta. Ägglossningstesten har jag också lagt ner i år för det blir bara dyrt och efter över ett år så är jag expert på att räkna ut "rätt period" själv.

Apoteket får helt enkelt klara sig utan mina pengar.

Men till alla er som säger att det bara är att skaffa barn så kan jag säga att så är det inte, barn är en gåva och alla har inte turen att få den gåvan utan att kämpa för den. Endel får den inte ens.

Till alla er som har barn vill jag också säga: barn är en gåva, ta hand om den gåvan och njut av varje sekund.

Tiden går fort och min son blir 13 år nu i slutet av Mars, jag tycker inte det var länge sedan han var nyfödd.

Jag önskar att jag hade satt mer värde på tiden med honom när han var liten, även om det var en väldigt jobbig tid för oss. Som tur är så gillar han fortfarande att vara med mig och hitta på saker med mig så jag får ta vara på det innan jag förvandlas till en skitkärring som bara tjatar eller hur var det man uppfattade mamma och pappa i tonåren? Herre gud, HAN ÄR SNART TONÅRING!!!!

André ca 6 månader

 

Therese kallin

8 mars 2012 08:07

Ja du Rosa, de här inlägget förstår jag fullt ut...å du har så rätt! Varje barn är verkligen ett alldeles underbart mirakel, å jag å Henric har två...VI E LYCKLIGT LOTTADE!! Lycka till å ge inte upp!!!

Rose-Marie

8 mars 2012 11:10

Tack :)

 

Stephie

8 mars 2012 18:48

Jag känner igen mig i dina tankar. När jag fick min första son, som förlöstes med akut kejsarsnitt och skickades iväg på operation på en gång och som kämpade för sitt liv under de första sex veckorna av sitt liv sa jag redan då att jag inte skulle ha fler barn.
Lättare sagt än gjort fick jag min dotter när min son bara var 1,5 år gammal. Jag ändrade mig rätt snabbt om det där med fler barn men jag har full förståelse om man har ett sjukt barn att man är rädd att gå igenom allting igen.
Jag är väldigt lyckligt lottad över att ha två, idag, friska barn och en tredje på väg men jag vet också vilken enorm tur jag haft att allt gått så bra i, både med mina graviditeter (jag har bara haft högriskgraviditeter) och även efteråt ekonomiskt och så. När min son och jag lämnade sjukhuset när han var sex veckor gammal hade jag varken någonstans att bo, pengar eller någon att luta mig emot. Så verkligen, jag har haft tur. Man ska ha en stabil miljö innan man väljer att skaffa barn.

// Stephie

http://www.stephiel.bloggplatsen.se

Rose-Marie

8 mars 2012 20:52

Underbart att det gått så bra ändå.
Och lycka till nu med tredje barnet, det klarar du!!!

 

Stephie

8 mars 2012 21:40

Tack så mkt! Lycka till själv! Vill man så kan man och går det inte finns det andra sätt.

http://www.stephiel.bloggplatsen.se

 

NN

12 mars 2012 21:34

Vad vackert du skriver. Om alla möjliga intressanta ämnen. Du gör helt rätt som är öppen även om svåra saker. Vi har ett par i släkten (min mans bror) som i alla år sagt att de hatar barn och att karriären är det viktigaste. Men nu, när hon är 47 och han 57 väntar de barn och är överlyckliga! I alla år har de försökt, men utåt låtsas som att de inte ville ha barn. Det tycker jag verkar både konstigt och jobbigt. Själv skaffade jag två barn när jag var ung, och så sa jag: Inga fler barn, nu har jag ett av varje - men så en dag, typ 13 år senare, fick vi vår lilla sladdis, helt oväntat, men ack så välkommen gåva. Barn är verkligen gåvor. Jag hoppas att du får ett till, och 35 är ingen ålder! Kämpa på!

Rose-Marie

13 mars 2012 20:48

Tack :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...