Inlägg publicerade under kategorin Kärlek och vänskap

Av Rose-Marie - 19 juni 2013 20:48

Det närmar sig midsommar nu och jag gjorde veckans sista arbetsdag idag, på en Onsdag. Det är lyx med fyra dagars ledigt.
Regnet kom såklart direkt när jag kom hem men det gör mig inte så mycket.
I morgon ska vi vara hemma och greja på förmiddagen och på eftermiddagen lånar vi mammas husbil och beger oss till Svanskog i Värmland. Vi ska hem till några vänner som vi träffat via vårt westernintresse. Vi är ett gäng som tillsammans ska fira årets midsommar, det är det midsommar är för mig. Att umgås, äta gott och njuta av den sommarkänsla som midsommar brukar ge. Barn som springer omkring, glada skratt och gemenskap, för att inte tala om de ljuvliga blommorna.

Skulle jag enligt seden plocka sju sorters blommor så vore det då rakt inte för att drömma om någon som jag skulle dela resten av livet med.
Nej jag skulle ha en helt annan anledning till att plocka dem, de skulle vara symboler för viktiga saker i livet.
Följande blommor skulle ligga under min kudde:

1. Ringblomman som symboliserar varaktig kärlek, den skulle jag plocka för min familj. Min kärlek finns alltid för dem.

2. En vit nejlika för mina vänner, vänskap är något man ska vara rädd om.

3. En rölleka för att tala om för nära och kära att lider ni så vill jag finnas för er såsom jag hoppas att ni skulle göra för mig.

4. En blå ros för att symbolisera hopp om nya möjligheter, hopp om framtiden.

5. Krokusen för livslust

6. Vallmoblomman för att hedra minnet av de bortgångna, minnet av pappa som den 23 Juni 2003 lämnade oss. Det är 10 år sedan i år.

7. Den sista blomman skulle vara en förgätmigej, inte för att vara egoistisk utan för att jag hoppas att jag gett mina vänner och bekanta ett såpass gott intryck och att jag satt ett litet spår som gör att ni kommer minnas mig. Jag önskar att även den dagen då jag inte skulle finnas kvar så blir jag inte bortglömd.

Mina blommor är sju i antal vilket symboliserar kärlek, kärlek är viktigt, inte bara till en partner utan till vänner, sina barn, syskon, föräldrar och djur. Kärlek kan aldrig spridas för mycket.

Färger i min bukett är:
Vit som symboliserar tron på ärlighet, Blå för evig vänskap, Orange för trohet Och lila för att jag önskar er alla lycka och välgång i livet.

Detta är vad jag skulle lägga under min kudde för detta är vad jag önskar att jag får drömma om.
Detta är vad som är viktigt för mig.

Trevlig midsommar på er!

ANNONS
Av Rose-Marie - 7 maj 2013 21:53

Många gånger så tycker vi föräldrar att det är skolans uppgift att se till att barnen håller sams och ja de har ju en stor del av barnens vardag där våra barn träffar andra barn. Personalen på skolan och fritids ser ju delar av barnens vardag som inte vi ser.
Den stunden på dagen kan vi föräldrar inte se vad barnen gör eller hur de uppträder.


Däremot vet jag av egen erfarenhet att vi föräldrar kan påverka mer än vi tror. Utan att lägga ut namn så ska jag försöka beskriva en sådan händelse.


När André i höstas flyttade över till fritids för de äldre barnen så blev detta en stor omställning för honom. Han var van med betydligt yngre barn vilket för det mesta innebar få konflikter för honom. Han var enormt nervös inför tiden på Galaxen som hans "nya" fritids heter. Efter första veckan var han ledsen och ville inte gå dit mer, jag hade aldrig tidigare hört honom säga att han inte ville gå till fritids och tog därför detta rätt allvarligt.
Efter ett tag fick jag veta att han hela tiden hamnade i konflikt med en annan pojk och fick även detta bekräftat från fritidspersonalen. Det var fortfarande semestrar så det var inte så många av den ordinarie personalen där ännu.
Eftersom vi bor i ett mindre samhälle så visste jag vem mamman var så jag bestämde mig för att kontakta henne.
Det är aldrig ens fel att två träter så kanske kände hennes pojk samma som André.


Vi skrev mycket till varandra genom Facebook om det som hänt och pratade med barnen. Berättade för dem att vi två kände varandra och brukade prata. Båda pojkarna tyckte nog att "okej vi kan försöka hålla sams men ska inte vara bästisar" så sa iallafall André till mig.
Jag förklarade att man inte måste älska alla MEN man ska respektera varandra.


Det gick ett tag och allting började gå bättre, jag hörde mer sällan att det varit konflikter dem emellan.
Jag och mamman träffades då och då eftersom vi fann en vänskap efter allt skrivande till varandra.
Tillslut började grabbarna fråga varför de aldrig fick vara med när vi träffades. De hade nämligen börjat leka på fritids och André bjöd X på sitt kalas. Så ja det är ju klart att de ska få träffas utanför fritids vilket de har gjort ett par gånger nu.


Även vänner blir ovänner ibland men jag har faktiskt inte hört någonting efter att vi föräldrar tog tag i detta.
Vi kunde ha struntat i att ens försöka, kunde sagt att det är fritids sak att ordna det hela. Vi kunde ha retat oss på att barnen bråkade, kunde skylt på varandras barn osv....
Men vi försökte och det verkade ha fungerat bara genom att visa att vi vuxna faktiskt pratar med varandra, tala om att vi vet vad som händer på fritids. Personalen upplyser oss om detta utan att för den delen skuldbelägga någon.
Vi tvingade inte pojkarna att bli bästisar eller ens tycka om varandra utan vi uppmuntrade dem om att respektera varandra. Vi skyllde inte på någon av pojkarna utan förklarade för dem att det är aldrig ens fel att två träter


Nu när André skulle lägga sig så sa han:
- Hoppas X kommer till fritids imorgon, kan du skriva till hans mamma och fråga det.


Jag tror nog du (X mamma) läser detta och hoppas att du tycker det är okej att jag lägger ut vårt exempel på hur man kan skapa vänskap. Tack för gott samarbete och "nyfunnen" vänskap.

ANNONS
Av Rose-Marie - 24 mars 2013 14:09

För en tid sedan så började jag sortera mina inlägg i olika ämnen så att det ska vara lätt att hitta de inlägg man tror man är intresserad av att läsa. Eftersom jag skriver om så olika saker så lockar det olika läsare och alla är kanske inte intresserade av alla ämnen jag skriver om. Så nu har jag kommit en god bit på väg iallafall.

På sidan av min blogg där det finns olika flikar, finns det en flik som heter ÄMNEN. Där ser ni vilka som finns just nu och hur många inlägg som finns. Det är bara att klicka där så får ni upp det som handlar om just det ämnet.

Vissa inlägg finns med under flera ämnesrubriker och ALLA inlägg finns med i fliken Allmänt där man kan läsa bloggen i sin helhet.


ÄMNEN SOM ÄR SORTERADE NU



  • Barn med särskilda behov (bla min son)

    Här skriver jag om att vara förälder till barn med funktionshinder och andra saker som passar in under detta ämnet.


  • Djur och natur

    Ja detta handlar just om det djur och natur helt enkelt


  • Idrott, hälsa och välbefinnande

    Här skriver jag om idrott bla min gamla sport Judo och även om hur jag mår och annat som har med välmående eller icke välmående att göra


  • Kära pappa (dog av hudcancer 2003
    Inlägg om min älskade coh saknade pappa som fick hudcancer och lämnade oss midsommar 2003,
    48 år gammal/ung. Han hade så många år kvar att leva om han bara hade fått vara frisk.

  • Kärlek och vänskap
    Jag och min Sambo Roger pendlade 75 mil enkel väg i 2 år för våran kärlek. Han bodde uppe i Jämtland och jag nere i Dalsland. Men efter 2 år flyttade han hit ner till mig. Kärlek utan gränser.
    Men här skriver jag även om när jag separerade med min sons pappa och även om vänskap och saker som har med vänskap att göra.

  • Skrivarglädje - dikter och texter
    Jag älskar och skriva dikter och har lagt in några i vissa inlägg, här finns sammanfattning på vilka som finns i bloggen. Jag älskar även att skriva små noveller och annat och är med i en skrivarförening så saker som har att göra just med skrivarglädje hamnar här.

  • Vägen till ett barn (när man måste kämpa)
    Jag och min sambo längtar efter ett gemensamt barn men det är lättare sagt än gjort så nu får vi hjälp via IVF (provrörsbefruktning)
    Vi har i skrivandetsstund gjort 2 försök vilket resulterat i 2 missfall, i April hoppas vi på tredje gången gillt.

  • Westernlivet - En livsstil
    Ett intresse jag och min sambo delar och brinner för är country och western, vi är med i Peacemakers westernshow och har vänner i hela Sverige och även några i Norge som vi delar detta intresse med.
    Vi åker runt på olika tillställningar och lever westernliv helt enkelt. Klär oss och lever som man gjorde i 1800-talets vilda västern. I det livet kallas jag Rosetta och är oftast en glädjeflicka, därav namnet på min blogg.


Ja detta är ämnen som jag hittills sorterat in mina inlägg i, jag får ta några i taget för det är ju 1 års inlägg att gå igenom. Men som sagt ALLA inlägg finns under Allmänt.


Tack alla som läser min blogg, jag är inte ute efter att ha flera 1000 läsare/dag fast det är ju roligt att de tär många som uppskattar det jag skriver. Mest skriver jag för min egen skull, för att få ur mig tankar och känslor och för att jag tycker det är roligt att skriva. Sedan vill jag självklart säga något med det jag skriver, inte bara skriva hej hej bloggen idag har jag...... bla bla bla..... det kan jag göra på facebook   

Med bloggen hopppas jag kunna upplysa om saker, dela med mig och kanske få läsarna att tänka efter vissa gånger eller ge stöd till er som upplevt samma saker. Men samtidigt fr jag så oerhört mycket stöd och råd av er läsare också.

Jag vill ha ett budskap med det jag skriver och därför skriver jag när jag tycker att jag har något att skriva om och inte bara för att skriva något. Därav blir det ibland uppehåll emellan inläggen, fast jag försöker att inte ha för många dagar emellan såklart.

 

Tack för att ni finns

MVH

"Rosetta" 
(
Rose-Marie)


Av Rose-Marie - 14 mars 2013 23:23

I onsdags när vi hade återbesök på Sahlgrenska fick vi beskedet som jag egentligen redan hade väntat mig, graviditeten måste avbrytas. Min fasa var hur den skulle avbrytas. Måste de operera och då även behöva ta bort en äggledare eller kan det skötas genom att framkalla ett missfall. Inget av det känns ju bra men en operation kändes hemskare än att framkalla ett missfall.
Jag blev därför lättad när de sa att det verkade vara ett MA (missfall som kroppen inte stöter ut själv)
Jag fick alternativ skrapning eller ta tabletter hemma och blöda ut det.
Efter mitt förra missfall som kroppen så "snällt" skötte själv så kände jag att om detta blir samma så väljer jag självklart tabletterna.


Idag kl 9:30 tog jag de 2 första tabletterna, jag kände inte så mycket och läste därför lite om tabletterna jag fått.
Det var den ena skräckupplevelsen efter den andra och jag blev livrädd. Vad hade jag gett mig in på?!
Jag har legat i sängen hela dagen och väntat men har inte fått några hemska förlossningssmärtor och inte heller började jag blöda hejdlöst. Jag tog den 3:e tabletten och väntade, kände lite mensvärk men fortfarande inte så som jag väntat mig. Kl 17:30 tog jag den 4:e och sista tabletten, efter en stund blev smärtan värre men jag klarade mig fortfarande på panodil.
Mina starkare värktabletter som jag fått med mig tänkte jag minsann inte slösa med för det kommer ju bli värre.
Runt 19:00 började jag blöda lite men bara som en vanlig mens. Jag har ju läst om "blodbad" så det är väl lugnet före stormen.
Jag har fortfarande inte nu kl 23:00 fått något tecken på att detta är avslutat så jag antar att det kommer fortsätta i natt eller imorgon. Man skulle märka när själva graviditeten släppte OM det fungerar och inte blir komplikationer vill säga.
Det återstår att se på Onsdag då vi har återbesök på Sahlgrenska.


Den fysiska biten är mycket jobbigare en den psykiska just nu, jag vill bara ha det överstökat. Att vi tvingas avbryta har jag väl bearbetat lite grann under veckan som varit och mina tankar har därför legat på hur förloppet kommer att bli. Sedan känns det för jäkla orättvist att min kropp inte vill behålla en graviditet. Känns skrämmande att försöka igen, vad händer nästa gång?
Vill jag riskera att utsätta mig för detta en gång till? Viljan att få barn gör ju att man förtränger rädslan så jo det blir nog ett försök till. Någon gång i slutet av Maj trodde de att vi kunde börja med hormonbehandling igen.
Jag tyckte det kändes hemskt länge men samtidigt behöver jag nog den tiden till att återhämta mig, samla nya krafter och nytt mod.


Jag kommer berätta mer om hur min upplevelse av avbrytet blev för mig. Men det är som sagt inte över och därför kan jag inget säga just ikväll.
Jag hoppas att jag kan få ge en bättre berättelse än de jag läst så att ni som ev kommer gå igenom samma sak kan känna lite mer lugn än mig.


Jag kan öppet och ärligt säga att jag är glad idag att jag varit så öppen med det jag går igenom. Jag har skrivit på Facebook och sms:at med vänner och fått massor av pepp och uppmuntran innan beskedet och inte minst idag. Vänner som jag inte har så mycket kontakt med i vanliga fall har inkorgat och sms:at mig med egna erfarenheter, gett mig lugn och hjälpt mig genom denna dagen.
Och alla vänner som inte delar denna upplevelse har ändå stöttat, "lyssnat" och visat förståelse för hur jag mått idag. Hade jag hållt detta för mig själv så hade jag haft det betydligt värre kan jag lova. Vissa tycker nog att det blir tjatigt så jag försöker att inte bara skriva om detta. Vare sig här i bloggen eller i min FB-logg.


Men tack alla vänner oavsett om ni är nära eller mer ytliga kontakter, det gör jättemycket att ni finns där ska ni veta.

Av Rose-Marie - 10 mars 2013 18:26

Jag läser runt lite på Facebook och i div bloggar, började reflektera lite över vilket budskap man ibland sänder ut.
Vi undrar varför det finns mobbning och speciellt bland barnen. Jag fasar lite över hur mycket sådant det finns bland vuxna. Vi vuxna som ska föregå med gott exempel.


Jag ser bilder på tjocka människor där man har lagt ut bilden med tanken att den ska vara rolig, ena elaka kommentaren efter den andra och folk liksom skrattar som om det är helt okej att göra det. Ingen tanke på vem som läser det som skrivs. Vem tar efter beteendet vi sänder ut?


Jag ser bilder på särkoleklasser där man på Facebook taggat varandra och anser det som humor. Kallar varandra för mongo och fetto på rent skämt.
Just den som det är tillägnat tar kanske inte åt sig men tänker man ens på vad andra känner?


Yttrandefrihet? Ja visst men tänker man på att barnen tar efter våra åsikter? Tänker man på att det är våra åsikter och ord barnen använder i skolan?
De har knappast kommit på det själva, de har lärt sig någonstans ifrån.
Små grytor har också öron som man säger och de har även tillgång till nätet, många har Facebook och suger åt sig av våran så kallade "humor".
Vi förstår kanske vad som är en skämtsam ton, vi förstår att vi "inte menar så" eller..... gör vi det?
Varför skämtar vi egentligen om vissa saker?


Åsikter om hur folk ser ut, klär sig, vilket land de kommer ifrån, vilken tro de har, hur man stavar och vad man gör anses vara helt okej att vräka ur sig hur som helst. Helt utan att först fundera på vem som kan ta åt sig och vem som kan ta efter.
Att ha åsikter är helt rätt och riktigt och att stå för dem likaså men fråga då inte varför barnen tycker och tänker samma sak.
Innan vi frågar oss varför barnen gör som de gör så kanske vi ska fråga oss själva varför vi gör som vi gör.


Jag skriver vi för jag själv är inget undantag.
Men kanske är det god tid att börja tänka efter före.
Kanske måste man ibland svälja sina åsikter och tänka på när man yttrar dem. Kanske är det förnuftigt att tänka på att man är vuxen och borde föregå med ett gott exempel.
Fast det är klart, det är ju skolan som ska förhindra mobbning, det är ju deras ansvar..... ELLER??????

Av Rose-Marie - 25 februari 2013 22:04

Idag var det dags för en träff på skrivföreningen igen och dagens tema var "mitt perfekta liv". Jag kom inte på något att skriva först men hittade tillslut på en historia om en tjej som såg pengar och saker som grunden till ett perfekt liv fram tills den dagen då en gammal sjöman berättade om alla orättvisor han sett runt om i världen.
Barn som svälter, krig och andra saker han hade upplevt på sina resor.
Jag kommer inte lägga ut berättelsen här för den blev lång och när jag kom hem efter denna kvällen då vi pratat om det perfekta livet så inser jag att jag lever ett perfekt liv.
Jag hade inte behövt hitta på någon historia utan jag hade kunnat använda två ord som sammanfattning av dagens tema, det hade räckt att skriva "min familj"


Visst vill man vinna den stora lottovinsten och visst vill man kunna köpa allt man önskar sig. Men jag inser ändå att hur mycket lyx jag än hade kunnat unna mig i livet så betyder ingenting mer än min familj, min släkt och mina vänner.
Inget gör mig så ledsen och rädd som tanken att förlora någon av dem.


Jag kan nog inte få något som är mer dyrbart än dem. De är ovärderliga och ingen kan någonsin sätta ett pris på dem. Förlorar jag någon i familjen, släkten eller en vän så kan ingenting ersätta denne. Var och en är unik och den enda i sitt slag, det finns bara en av dig och det är du som man sjunger i sången "det finns bara två av oss"


Så med vetskapen om att jag faktiskt lever ett perfekt liv ska jag snart bädda ner mig i sängen och glädjas över en ny dag i morgon. En ny dag i mitt perfekta liv och jag hoppas på många många fler dagar, veckor, månader och år tillsammans med familj, släkt och vänner.

Av Rose-Marie - 16 februari 2013 15:01

I Söndagskväll anlände en vän från westerngänget hit till mig och Roger.
Han stannade tills Onsdagen för att senare åka vidare.
Han fick för sig att göra en Road trip genom delar av vårt avlånga land.
Ordnade ett evenemang på Facebook där vänner och bekanta kunde skriva att de ville ha besök.
Hur smart är inte det?! Alltså då är det ju folk som faktiskt vill att man kommer och man behöver inte alls känna sig påträngande eller att man stör. Så blir det ju en spridning av vännerna också, man kan bo nästan vart som helst för den som är på resande fot har nog inget emot en liten omväg.


Vi hade några trevliga dagar trots att jag och Roger jobbade och jag hade inte förberett några roliga utflykter heller. Men det var kul att bara sitta och snacka, umgås i den riktiga världen och inte bara via Facebook.
På tal om Facebook så gnäller många ang. detta påhitt och visst det kan bli att man bara pratas via datorn, att man tappar den riktiga sociala samvaron men samtidigt har sidan sina fördelar. Som tex det ämnet jag skriver om idag, det är ju ett fantastiskt sätt att fixa sin egna Road trip! Man slipper ringa runt till folk som kanske säger ja fast de inte vill och samtidigt når man ju ut till alla bekanta, inte bara nära vänner och släkt.


Ser man spridningen på sina vänner på Facebook så tror jag de flesta av oss faktiskt har vänner lite överallt i Sverige och kanske t.o.m i andra länder.
Just nu är det inte läge för någon Road trip för min del men jag kommer helt klart att ha det i tankarna.
Kanske några läsare i bloggen vill ha besök? Tack kära vän för ditt besök och den smarta idén

Av Rose-Marie - 4 januari 2013 21:19

En tung dag blev det idag då det var dags för begravningen för vår vän "Kocken" Lennart Larsson.
Jag hade redan innan förberett mig på att tårarna skulle falla. Det gick ändå rätt bra att hälsa på vännerna och krama dem när vi kom fram till Ljusdals kyrka men när jag kom in och såg den vita kistan med ett foto på honom så brast det. Jag kunde inte ens se åt det hållet utan tittade mot ett litet bord med små stolar runt om, det var en liten hörna där barnen kunde sitta och rita.
Åh alla barn älskade kocken och han verkade älska dem tillbaka. Jag fick titta upp i taket istället och då kände jag en hand på min axel, en vän som satt bakom skänkte mig tröst men då kom tårarna igen.
Plötsligt hörde jag Country Roads spelas på orgeln och då rann de ännu mer. Jag vågade inte titta åt något håll utan stirrade ner i psalmboken.


Prästen pratade och det började kännas lite lättare, vi sjöng en psalm och sedan pratade prästen återigen.
Därefter var Martin upp och spelade på indiantrumma och sjöng till det. Det var en indianritual som fyllde hela kyrkan av en andlig stämning. Samtidigt som tårarna rann så fylldes jag av harmoni och någon form av glädje över att man faktiskt hedrar vår kära vän på detta sättet. De flesta i kyrkan var westernklädda och det fanns ingen tvekan om att Kocken själv skulle känna sig hedrad över sättet vi sa farväl på. Jag tror man fixat detta precis så som han önskade det.


Det blev mer psalm och ord från prästen, även han verkar ha förstått hur mycket westernlivet, arbete, barn och vänner betydde för kocken.
Jag tror att vi alla kände igen prästens beskrivning och i den stund insåg att det faktiskt var vår vän som låg där i kistan, det var på riktigt.
Jag har sett kocken dö många gånger men då i show och då har man enkelt kunna väcka honom med en puss på kinden eller genom att barnen i publiken ropar VAKNA!
Jag önskar så att detta även nu kunde fått honom att hoppa upp och vara full av liv igen men jag insåg att detta var ingen lek, detta var på riktigt.


Det svåraste av allt var att ta de där stegen fram till kistan, titta på fotot, lägga dit mina rosor och ta det där sista avskedet. Med tårar, skakiga ben och så stor sorg lyckades jag dock att gå det där varvet.
Jag satte mig i bänken igen och tänkte att nu var den jobbiga biten gjord.
Då klev Marina fram och läste upp så vackra rader, att han rycktes ifrån oss för tidigt, att han hade så mycket kvar att ge. Ja precis de orden man själv tänkt så många gånger efter olyckan.
Men som hon även sa "att vi får glädjas åt våra minnen och stunder vi haft tillsammans med vår vän"
Så sant, det tänker jag göra.


Väl ute ur kyrkan så lättade tårarna i alla fall och det var dags att hedra kocken ytterligare med en salut. Det är en självklarhet och inte minst när det gäller honom, våran skjutglada kamrat. Det blev en fantastik salut och därefter en av hans favoriter, bensinbomben. En rökfylld smäll som när den blir lyckad bildar en stor svart rökring och lyfter upp mot skyn. Jag såg den länge och tänkte, nu far hans själ som förvisso är allt annat än svart men i alla fall lika varm och fin som rökbomben, upp mot skyn. Upp till den värld där bara våran fantasi kan tala om för oss hur den ser ut. Vi har nog alla olika tankar om den världen men i kockens fall är vi nog eniga om att han kommer till en westernstad där alla westernlegender och westernvänner väntar på honom. Där de med glädje tar emot denna man och de kommer allt annat än sörja där. Vi andra får stanna kvar här nere och försöka göra det bästa av tiden. Kockens bamsekramar lär vi få ta del av sedan, när det är våran tur. Trots att jag längtar efter hans kramar så hoppas jag att det dröjer länge tills dess.
Vila i frid kära vän!



Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Senaste kommentarerna

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se