Inlägg publicerade under kategorin Kärlek och vänskap

Av Rose-Marie - 14 mars 2012 21:17

På Fredag ska Andrés kompis Eric sova över hos André och detta är något jag dagligen hört i 2 veckor nu, det är så att man nästan blir irriterad när han frågar när Eric ska komma och vad vi ska äta, om vi ska hyra film osv.... 

Idag på Judon pratade jag med Erics pappa Tommy som också hört detta tjatet under en lång tid.

Vi förstår givetvis att de är hemskt glada för detta och de är förväntansfulla men vi kom ändå in på detta med hur det var när vi var små. Då bestämde man samma dag att man skulle sova över,ja så där spontant.

När man kom hem från skolan så kastade man in väskan och ropade till mamma: Jag sticker ut!!!!

Idag känns det som att allt måste planeras i minsta detalj, barnen måste planera att de ska leka och vad de ska leka, vart de ska leka och gärna inomhus. Man träffas liksom inte längre ute som vi gjorde, ja man tog cykeln och tittade runt i samhället om det var barn ute som ville leka. Vart tog detta vägen?

Det känns på något sätt som att det är vi föräldrar som ska se till att deras planer träder i kraft och det är vi som ska bestämma när det passar att barnen leker.

Jag säger som Tommy: - Vart tog spontanleken vägen?

Våra barn är ändå över 10 år och bor 5 minuter från varandra, visst är man glad att de inte bara ränner runt hur som helst och att de talar om vart de tar vägen men ändå. André går knappt ut utan att fråga mig om det är okej och då är han bara utanför huset. Jag förstår att detta är ganska vanligt bland barnen idag.

Själv cyklade jag runt hela Färgelanda när jag var 7-8 år och inte hade jag någon mobil som mamma kunde nå mig på.


När jag och André åkte hem från Judon så skulle jag bara svänga in till affären och när vi såg Erics hus så sa André:

- Vi kanske kan träffas där vid sopstationen på Fredag jag och Eric.

(Tommy sa nämligen lite förbigående när vi pratade på Judon att man kan ju träffas på halva vägen om man ska leka någon gång)

Jag pustade till och frågade André: - Varför allt måste planeras så in i den minsta detalj, varför måste han fråga mig om precis allt?! När jag var liten frågade jag aldrig min mamma sådana saker.

Jag blev förvånad över svaret och fick mig en tankeställare, han har så rätt i det han säger:

- Din mamma kanske inte hade så mycket att göra jämt, ni kanske var hemma mycket!


Jag började fundera på hur jag själv gör när jag ska träffa kompisar, jo det planeras ganska långt innan för att det ska passa både mig och den jag ska träffa,bestämmer vart vi ska träffas och när och nästan t.o.m vem som ska köpa fika. Här är det inga spontanbesök inte för det finns ingen som har tid med det idag.

Och skulle någon komma spontant förbi så blir man nästan helt ställd, ojdå får vi besök nu, jaha men......

Det finns sällan tid för att vara spontan, väldigt få dagar under månaden är lediga, när har man inget att göra?

När André förklarade för mig att på måndagar har vi fullt upp, onsdagar likaså, varannan helg är han hos sin pappa och dagarna där emellan har vi alltid annat att göra så han måste fråga innan så tänkte jag: 

"herre gud det är precis så det är" Vi är helt enkelt för upptagna för att ha spontanitet i vardagen nu för tiden.

Jag vet att många av mina kompisar känner likadant.


När André frågade om Eric kunde sova över så pratade han om förra helgen men då skulle han till sin pappa och denna helgen skulle han egentligen också till sin pappa, helgen därpå var vi upptagna och helgen därefter likaså och så fortsatte det en lång tid framåt. Vi fick helt enkelt ändra planen för Andrés "pappahelg" för detta kändes ju bedrövligt, ska han behöva vänta till sommaren för att kunna ha en kompis som sover över här?!

Jag vet att jag alltid kommer ha saker att göra men jag inser att jag nog måste börja prioritera lite ändå, detta går ju inte. Hur gjorde mamma, vi var alltid hemma kändes det som. Jag behövde aldrig fråga henne om jag kunde leka med mina kompisar. Jag var däremot nästan aldrig hemma för jag var alltid ute och lekte!!!!



 

ANNONS
Av Rose-Marie - 5 mars 2012 16:38

I fredags när jag slutade jobbet behövde jag tanka och eftersom jag ville snabbt hem så orkade jag inte åka ner till JET som jag brukar göra. En Fredag vill man ju bara hem direkt efter jobbet och slippa massa onödigt körande nere i stan.

Jag körde istället in på Shell men blev lite smått irriterad när jag såg att det var lång kö till kassan, jag stod och pustade och skruvade lite på mig där i kön.

Men min irritation försvann dock gradvis ju närmre kassan jag kom och ju oftare och tydligare jag hörde den otroligt trevliga kassörskan. Hon var sådär härligt glad så det smittade av sig, inte påklistrat och tillgjort som vissa kassörskor kan vara utan detta var äkta.

Jag tänkte för mig själv att när det blir min tur så ska jag tala om detta för henne, jag ska berätta hur trevlig hon låter och att man blir glad av henne. När hon sa välkommen åter till kunder som gick så var det sådär så att man verkligen längtade tillbaka.

Nu var det bara en äldre man före mig och jag fick tillbaka min irritation när jag hörde honom sno mina repliker.  

När han stod och betalade hörde jag nämligen hur han sa: - Men oj så glad och trevlig du är, man blir så glad och vill nästan komma in igen för att handla mer. Hon log och sa glatt: -tack vad kul att höra!

Men det var ju jag som skulle säga det där och det var ju jag som skulle göra henne uppmärksam på att hennes glädje syntes utåt, mannen före hade liksom trängt sig in i mina tankar och bara stulit dem.

Nåja jag log iallafall åt henne och önskade henne en trevlig helg och trots att jag verkligen menade vad jag sa så kändes det som att jag gjorde det bara för att.

Jag tänkte dock på detta under helgen, detta med hur olika möten med olika människor uppfattas av oss.

Vissa människor sätter sig liksom fast i huvudet på något vis, de är svåra att glömma.

Inte som när man möter kärleken utan alla människor man träffar i så där små korta ögonblick, en gammal vän i affären eller en okänd kassörska. Människor som har en utstrålning som gör att man inte vill glömma dem.


Oftast så lägger vi mer energi på att minnas de som retat upp oss än på de som faktiskt gjort oss glada, de som har betytt något för oss genom livet. Ja ta bara en sådan sak som med barnen, när de gjort något dumt så får de mer uppmärksamhet av oss än vad de får i beröm när de gjort något bra.

Vi har ibland mer minnen av människor som vi inte tycker om än vad vi har av dem vi håller kär.

Vi retar oss på dem och berättar om våra dåliga upplevelser för andra.

Men sällan säger vi: -Å idag träffade jag en gammal vän från barndomen och det ögonblicket gjorde mig så glad.


Jag minns när jag var liten och vi var några barn i bostadsområdet som gick runt i husen och lussade på lucia.

I närheten bodde en tant som vi kallade "arga tanten", jag hoppas innerligt att hon inte hade barn för hon verkade verkligen avsky åsynen av oss. 

När vi ringde på hennes dörr och började sjunga så jagade hon iväg oss med en sopkvast och hotade med att ringa polisen om vi kom tillbaka. 

Mamma har berättat att jag en gång hörde henne och pappa prata om att hon kanske snart borde in på ålderdomshem för hon började bli lite surrig.

I mitt nästa möte med henne så ropade jag därför till henne:

-Mamma och pappa säger att du borde hamna på barnhem!!!

Året efter vi blev bortjagade då på lucia så mindes vi barn självklart hennes ilska över att vi kom dit och "skrålade" som hon kallade det. Så vi fokuserade oss ju mer på att göra henne upprörd igen än vad vi gjorde på de som faktiskt ville att vi skulle komma.

Vi hade glömt de där ensamma äldre människorna som satt och bara väntade på att vi skulle komma och förgylla deras luciakväll. De där som brukade tända levande ljus, duka upp med kaffe och lussebulle för att de visste att vi skulle komma. Det var de som satt med tårar i ögonen och faktiskt blev rörda av vårat "skrålande".

Vi mindes det dåliga mötet med arga tanten mer än vad vi mindes de där härliga människorna som uppskattade oss.


Visst har väl du också massa sådana där små korta ögonblick i livet som du minns extra mycket?

Eller kanske en kram,ett leende eller hälsning du har fått som värmde så där extra mycket mer än vanligt.

Det är de där stunderna man ska plocka fram då man irriterar sig på andra, försöka fokusera på en person man gillar eller en stund då man blev sådär hjärtligt glad av en annan männsika.

De där små korta ögonblicken i livet som är värda så mycket för oss om vi bara inser det själva.


Här nedanför följer några bilder från olika korta ögonblick som gör mig glad


Ett härligt kort på mig, pappa och brorsan

  


Gläjde med kompisar på Judon

  


Ett härligt återseende av en gammal vän från förr

     


Just i denna stunden var André hemskt stolt och lycklig över ett kort möte med Trapper Lasse

 





ANNONS
Av Rose-Marie - 3 mars 2012 11:42

Solen skiner genom fönstret och det är plusgrader ute, jag satte mig en stund på trappan, tog en runda i trädgården och tittade i rabatterna. Här behövs rensas såg jag men där under ogräset tittade snödropparna upp och ja sedär en krokus hade slagit ut också. Med ett leende på läpparna och ett lyckorus i kroppen noterade jag att våren är påväg. Det är bara 3 Mars så än kan det komma kyla och kanske t.o.m lite snö men just idag är det vårväder.


Jag började plötsligt tänka på några rader ur Karin Boyes dikt: Ja visst gör det ont

"Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?"


Denna dikt fick mig att tänka till mycket då jag separerade med Andrés pappa. Oavsett om man blir lämnad eller är den som lämnar så är det inte lätt. Efter 12 års förhållande så tänker man till innan man bryter upp och ännu mer då det finns barn inblandade. Jag var den som lämnade och även om man vet att det är rätt så är det fruktansvärt svårt.

Svårt att bryta gamla vanor, svårt att börja ett nytt liv och ja oerhört svårt att såra en annan människa och i mitt fall även såra min son. För "visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?"

Våran separation gick ändå väldigt bra för det fanns ingen osämja mellan oss och vi hjälptes åt så mycket vi kunde.

Hur svårt det än är så måste man ändå tänka på att det är värre att leva ihop om en vill gå en annan väg.

Man är ingen bra partner och man är ingen bra förälder om man inte trivs med vardagen. Man kan inte stanna i ett förhållande för alla andras skull eller för att man tror att man inte klarar sig själv.

Att låta ekonomi eller praktiska saker stoppa en från att våga ta steget är bara att svika sin familj ännu mer och även sig själv. Man klarar sig bättre än man tror, det är tufft i början men det går och man blir förvånad över hur stark man egentligen är. För mig var det jätte svårt att ta det där steget, jag tog t.o.m hjälp av en kurator för att komma fram till vad jag ville med mitt liv. Gör jag rätt, gör jag fel? det kan man aldrig veta förrän man försökt, det kan ingen svara på utan man får följa sitt hjärta helt enkelt.


Jag vet inte hur det känns att bli lämnad efter ett långt förhållande och hoppas att jag slipper känna på det.

Det är nog väldigt tufft att inte ha något val men man måste nog försöka tänka att man inte kan tvinga en annan människa att stanna kvar. Håller man en fågel för löst så flyger den iväg och håller man den för hårt så kvävs den.

Jag tror ändå att med tiden så klarar man mer än man tror, det är samma när någon man håller kär dör.

Man tror inte att man någonsin kommer klara sig utan den människan och man kan aldrig tänka sig att man en dag kan sitta och minnas personen utan att hejdlöst falla i gråt. Men det går, det tar tid men det går, sakta men säket.


Jag kan aldrig sätta mig in i hur det kändes för mamma när pappa dog. De hade varit tillsammans sedan de var 19 år och de var 48 år när pappa dog. De hade varit ett par i nästan 30 år och plötsligt försvinner en och kommer aldrig att komma tillbaka. Man kan inte ens ringa och höra hans/hennes röst, man kommer aldrig få se sin älskade igen.

Jag kan aldrig någonsin kunna förstå hur man klarar att vara den som blev kvar och hur man överlever.

Men på något sätt så klarar man även detta. Jag hoppas att jag slipper ta reda på hur.


Själv lyckades jag få vardagen att kännas normal efter min separation och idag är jag sambo och känner mig lycklig i mitt förhållande. Vi båda har haft förhållande innan och har pratat om det där med att försöka hålla liv i kärleken.

Att prata när något inte känns bra och att försöka hitta det där mellantinget på att inte hålla fågeln för löst eller för hårt. Det är inte så lätt att varken låta fågeln flyga iväg eller kväva den men man får hjälpa varandra genom att tala om hur man vill ha det. Att vara öppen och ärlig och prata om saker är nog det viktigaste man bör tänka på i ett förhållande, ja och kramas, pussas och visa sin kärlek också   


Jag avslutar detta med Karin Boyes dikt som fick mig att tänka efter då för 4 år sedan och efter den ett youtube klipp på låten: Light of a clear blue morning med Dolly Parton, den gav mig hopp och styrka. Den gör mig glad!


Ja visst gör det ont (Karin Boye) 

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer och det som stänger.


Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna och vilja falla.


Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden

- känner en sekund sin största trygghet,

 vilar i den tillit som skapar världen.


 


 

 

Av Rose-Marie - 9 februari 2012 17:12

Satt och tittade i ett gammalt fotoalbum och kom att tänka på mina syskon,Rino är min 3 år äldre bror och Pernilla min 8 år yngre syster.

Rino var väldigt snäll och mån om mig då jag var riktigt liten men när jag blivit några år äldre bråkade vi nog mest  

Men det var han som lärde mig gå,genom att släpa och dra runt mig överallt dit han ville ha med mig,jag var helt enkelt tvungen att börja gå. Han lärde mig cykla utan stödhjul då jag var 4 år. Mitt ena stödhjul hade ramlat av och pappa hade inte tid att laga det så Rino löste det genom att skruva bort det som fanns kvar.

Efter några timmar kom han in till mamma och sa: -nu kan Rosa cykla utan stödhjul!

Jag heter ju Rose-Marie men min de flesta kallar mig för Rosa och när jag var bebis kallades jag sosere.

Brorsan kunde inte säga Rose-Marie och sa Sere först men mamma försökte lära honom att säga mitt namn,hon var riktigt tydlig och sa: -ROOOOSMARRIII varav Rino härmade efter och sa: -SOOOOSERRRREEEEE så ja det blev Sosere mina första år.

Efter några år lärde han sig väldigt bra att säga Rosa eller ja mest sa han:- ROSA TROSA vilket jag hatade.

Han älskade att reta mig och jag var oerhört tacksam att reta.

Min moster passade oss ibland och hon har sagt att det var det värsta hon visste för vi bara slogs.

Dock sa folk ofta till mamma: -Herre gud vilka gulliga barn du har och Rino är ju så mån om sin lillasyster.

Mamma undarde om det verkligen var oss de menade,det lät verkligen inte så.

Men jodå,när vi var ute och lekte så passade Rino mig väldigt bra,han höll mig i handen och frågade om jag ville hem m.m och en gång var det några större barn som bråkade med mig,brorsan var kanske runt 6år då och satte upp knytnävarna mot näsan och skrek: -Vem är dum mot min lillasyster!!!!


När vi var i tonåren så umgicks vi mycket när vi var i sommarstugan i Norge,vi hade gemensamma vänner där och om vi var någonstans där ingen kände oss så fick jag aldrig gå för nära honom för tjejerna kunde ju tro att jag var hans tjej. Däremot var jag väldigt bra att ha när jag hade mina tjejkompisar hemma men å andra sidan tyckte jag att hans kompisar var väldigt intressanta också   

Ja jag antar att vi var som alla syskon brukar vara. Idag bor brorsan i Tyskland så vi träffas inte så ofta men jag önskar att vi kunde göra det.


Min lillasyster Pernilla är ju ganska mycket yngre än mig så henne bråkade man ju inte så mycket med,jag minns att jag och brorsan hoppade i sängen av glädje när hon föddes.

Hon har alltid och kommer alltid vara lillungen men jag tyckte allt att hon kunde vara en riktig pest och pina när hon började röra bland mina saker och när man aldrig fick vara i fred. 

När hon var liten så frågade mamma:

-Vad säger katten?

Pernilla svarade mjau

mamma fortsatte: -vad säger hunden?

Pernilla:-Vovvov

-Vad säger fågeln?

-Pip pip

Så frågade mamma: -Vad säger Rosa?

Pernilla pekade med fingret och tittade argt och skrek: -UUUUUT!!!

Men när jag var runt 12 år och det var pinsamt att leka med barbie så var syrran väldigt bra att ha som ursäkt,för visst var det lite kul ändå.

På Lördagar var hon också bra att ha för när hon hade godis så föreslog jag alltid att vi lekte en lek som jag själv hittat på. Hon skulle blunda och så skulle jag lägga en godis i hennes mun och om hon kunde gissa rätt färg så fick hon gissa igen men gissade hon fel så var det min tur. Jag tjuvkikade ju självklart och fick massa godis eftersom jag gissade rätt hela tiden   

Jag kan säga att det funkar inte alls lika bra idag.


Jag och Pernilla har trots att hon är mycket yngre än mig ändå alltid varit väldigt nära,hon var ofta hemma och hjälpte mig passa André när han var liten,då var hon tonåring.

Hon fanns där när jag separerade med Andrés pappa och jag var ofta hemma hos henne och hennes sambo då.

De hade precis fått barn då så samtidigt som jag ville ha sällskap så kunde jag passa på att återbetala alla gånger hon passat André åt mig.

Jag hade tappat ganska många av mina vänner då André var mindre och jag levde familjeliv och när jag blev själv märkte jag detta väldigt mycket. Men syrran fanns alltid där och vi hade endel roliga utekvällar ihop,hon frågade alltid om jag ville med då hon skulle ut med kompisar.

Vi träffas ganska ofta även idag och hjälper varandra med barnen och annat.


Ja trots att syskon oftast bråkar som barn och kanske även i vuxen ålder så är det ändå speciellt med syskon,jag tycker iallafall det.

Oavsett om jag träffar mina syskon ofta eller inte så vet jag att jag alltid är välkommen till dem och jag vet att de skulle stötta mig om något händer.

Jag vill även finns för mina syskon när de behöver mig och jag hoppas att de inte tvekar på att be om min hjälp.

När Pappa dog fanns mina syskon där och jag fanns för dem. Mest var det nog Pernilla som tog den värsta smällen eftersom hon bodde hemma mitt i hans sjukdom och bortgång,det var hon som levde med det dagligen.

Jag och Rino hade ju våra familjer och kunde koppla bort tankarna lite.

Men för Pernilla blev livet helt annorlunda och allt vändes upp och ner.

Det är vid sådana tillfällen som man kan ha extra behov av sina syskon och det är vid sådana tillfällen jag vill finnas tillhands för dem.


Jag är medveten om att alla inte har bra kontakt med sina syskon och man måste faktiskt inte älska dem men ja jag älskar min bror och min syster.


 


Av Rose-Marie - 8 februari 2012 16:57

Idag fick jag en facebook inbjudan från en vän som med sina vänner gör små kortfilmer om mobbning.

De ska visa sina filmer de gjort. Det tråkiga är att jag inte kan komma då eftersom jag har svårt att få ledigt på jobbet och det är på dagtid.

Men jag tycker det är så fantastiskt med människor som gör något och speciellt ungdomar. Att de har ideér och faktiskt gör något av dem. Att de kämpar för något som de tycker är fel.

Gruppen kallar sig 451Produktion och har lagt ut flertal filmer på youtube och även blivit intervjuade av vår lokaltidning Bohuslänningen angående sitt arbete.

De har även en facebookgrupp https://www.facebook.com/events/#!/groups/451produktion/ 


Mobbning är ju ett svårt ämne och otroligt svårt att bekämpa,hur kan man stoppa det?

Handen på hjärtat,har du mobbat någon? Varför? Hur ska man kunna svara på det?

Ja jag erkänner att jag har mobbat eller fryst ut eller vad man nu vill kalla det. När man sitter och pratar med vänner angånde detta så vill vi på något sätt få det som att det inte var så farligt,inte så allvarlig mobbning som man kan läsa om att människor utsatts för. För VEM var det inte så farligt??? Frågar jag den/de som blev utsatta av oss så gissar jag på att den personen helst av allt vill spotta mig i ansiktet.

Det allra värsta är att ingen av oss i "gänget" kan någonsin svara på varför. Jag kan säga själv att jag var osäker och jag trodde jag var tuff. Jag kan inte skylla på mina vänner för jag var lika delaktig som alla andra.

Jag tror dessutom att de skulle svara precis som mig,alla ville vi vara tuffa och alla gjorde det inför varandra.

Varför ville mina vänner vara tuffa inför mig? Jag som inte alls hade någon självkänsla.

Vi mobbade eller frös inte ut någon speciell person utan det var mer attityden vi hade mot de som faktiskt tyckte vi var tuffa,de som kanske t.o.m kände sig rädda för oss eller de som tyckte vi var idioter.

Det handlar nog mest om att synas,att man har så dålig självkänsla själv att man spelar ett spel utåt.

På insidan känner man sig mest liten och obetydlig.

Jag kan absolut inte säga hur man skulle kunna stoppat det,kanske genom att bli påkommen som osäker,fast det hade nog inte rasat muren man byggt upp ändå.

Jag tycker iallafall att det är viktigt och helt fantastiskt att folk ändå gör något,att man inte sätter sig med armarna i kors och säger:  -nä det finns inget som kan stoppa mobbning så vi skiter i det.


Jag har även känt på andra sidan,att jag själv blivit utstött. Det var det jag skrev om i ett annat inlägg då jag började på Judogymnasiet och 2 tjejer där fick för sig att av någon anledning vara emot mig.

Det var inte heller den där mobbningen som man kanske anser som värsta mobbningen och hade du frågat de tjejerna så hade de säkert inte ens kommit ihåg det. De hade bara tyckt jag var löjlig som fortfarande minns detta.

Därför vet jag att oavsett hur man anser mobbningen grov eller inte så sätter den spår hos den utsatte.

Jag går inte och tänker på detta jämt,absolut inte men det finns i mig och det har satt spår. Det tillhör mitt förflutna och eftersom jag fortfarande minns det så gjorde det något med mig. Det kan få mig att undra ibland,saker som:

Om de inte fryst ut mig,hade jag gått färdigt judogymnasiet då? Vad hade det blivit av mig?

Egentligen borde jag tacka dem för mitt liv kanske inte hade sett ut som det gör idag,jag hade kanske valt helt andra vägar än de jag valde.

Ibland kan jag undra om de kanske minns,sitter de som jag och känner, fy hur kunde jag göra så?

Var de också osäkra och såg de mig som ett hot? Jag borde stått på mig och gått emot dem istället kanske hade de slutat då. Men nu är det som det är och jag har som sagt ett bra liv som jag inte skulle vilja ändra på.

Så tack till dem!


För dig som är mobbad är det ingen tröst att veta att den/de som plågar dig förmodligen är jätte osäkra och de kommer till 100% att ångra sig en dag. Det finns inget jag kan säga som tar bort det de gjort/gör mot dig och tyvärr har jag inget att säga som kan stoppa det. För hur mycket jag än vill så vet jag inte hur jag ska hjälpa dig.

Det är inte ofta jag blir "mållös" men just nu sitter jag här och vet inte vad jag ska skriva.

Hur kan jag skriva något som tröstar dig? Inget kan ta bort din smärta.

Men jag är glad att det finns människor som ungdomarna i 451Produktion som gör något,som sprider information och som kämpar för dig och alla andra utsatta. Kanske kan det även öppna ögonen på de osäkra mobbarna med dålig självkänsla.


Ni som bor här omkring uddevalla med omnejd och är lediga Torsdagen den 16 Februari gå till Akademi Sinclair Margretegärde, 451Produktion kommer nämligen hålla en gratis filmvisning där hela dagen mellan 9-17.

Då visas alla filmer de gjort och även nya som håller på att göras och det är självklart i antimobbnings syfte.


Jag avslutar detta med att länka till en eftertänksam och underbar låt med Lasse Mattila- Djupt ner i hjärtat det svider.



http://youtu.be/qIzwR_CKaXc

Av Rose-Marie - 30 januari 2012 19:29

Idag läste jag i tidningen att vi svenskar är mest egoistiska i världen och vi är de som blir minst lyckliga av att hjälpa andra. Jag nickade lite för mig själv och minns hur irriterad jag var i fredags när jag åkte hem från jobbet och en bil körde av vägen. Inget allvarligt men den hamnade på sned ner i diket. Före mig var det minst 10 bilar som bara for förbi utan att knappt bromsa in trots att ingen klev ur bilen som låg i diket.

Jag är inte någon ängel men i ett sådant läge stannar jag,det är inte ens någon tvivel om det. Alla äger inte en mobil och det kunde varit en pensionär som hade svårt att ta sig ur bilen eller någon som blev chockad eller kanske fick en stroke m.m

Jag stannade och då klev en kille ur bilen,jag stämde av med honom att allt var bra och att han hade en mobil så han kunde ringa hjälp och frågade om det fanns något annat jag kunde hjälpa till med. Han svarade att allt var okej och jag kunde köra vidare,det tog knappt 5 minuter av min Fredag. Jag undrar vad alla de andra hade så bråttom till,vad var egentligen viktigare än att hjälpa en medmänniska? Vad det än var så hade de nog inte blivit halshuggna av att de kom några minuter sent.

Jag tänkte att jag ska minsann aldrig bli så stressad att jag inte har tid att vara en god medmänniska,aldrig!!!


På kvällen satt jag och tittade på filmen: The day the earth stood still som handlade om att jorden fick besök av utomjordingar som skulle utplåna mänskligheten- för att rädda jorden från att bli förstörd av människan.

De tyckte vi var destruktiva,själviska och satte inte värde på det vi hade. Jorden var inte våran och vi skulle lära oss att ta hand om den. Ja jag vet det är bara en film men budskapet var ändå att få oss att tänka till. 

De har ju rätt,inte förrän vi står vid ruinens kant är vi beredda att ändra på oss,eller hur?

Ta en sådan sak som separationer,det är först när vår partner är beredd att lämna oss som vi börjar be om en chans och säga att vi ska ändra oss bara de stannar kvar. Det är först då man funderar på var någonstans det gick fel.

Vi skrattar när forskare säger att jorden ska gå under men vad gör vi den dagen en forskare har rätt?

Vårt klimat har ju ändå ändrats,det är bevisat. För att inte tala om all stress vi utsätter oss och våra barn för, det är först när vi går in i väggen som vi stannar upp och funderar på hur vi kan ändra situationen. 

På jobben är det pengar som räknas mest,tid är pengar och hur folk mår är inte lika viktigt.

Har man tex tid inom äldrevården att ta ut en boende på en promenad så är man förmycket personal.

Äldre människor med hemtjänst,städar själva för att hemtjänsten istället ska ta sig tid att sitta och prata för det är viktigare för dem. 


När jag och min sambo pendlade 75 mil enkel väg för att ses så sa vi alltid: Åh vi skulle kunna bo ett skjul ute i skogen bara vi fick vara med varandra varje dag. Inget annat betyder något. Men idag när vi bor ihop och åker upp till vårat fritidsställe i Jämtland så gnäller vi över vattnet som frusit eller här hemma om TV:n gått sönder eller annat dumt. Plötsligt glömmer man det där, "bara vi får vara tillsammans är vi lyckligast i hela världen,ingenting annat betyder något." 


När någon blir sjuk eller dör inser vi hur mycket den personen betyder/betydde och det är då vi ångrar att vi inte tog oss mer tid till den personen,innan det tar man dem ofta förgivet.

Jag minns tex min före detta svärfar,han ringde ofta när han ville ha hjälp med något och ibland kände man sig "tvungen" att åka dit,vadå TVUNGEN?! Vi hade så fullt upp med allt annat att vi inte hade tid att besöka honom så ofta. När man väl gjorde besök så var det ofta för att hjälpa honom med något. Det är klart att vi åkte för sällskap många gånger också men man borde prioritera det mer än allt annat onödigt man gjorde istället. 

Vi hjälpte honom och fanns där så fort han behövde så jag säger inte att han på något sätt skulle vara missnöjd med det,han var jätte tacksam och jag är glad att vi iallafall fanns där när han ville ha en hjälpande hand och tröst.

Jag känner ändå att vi kunde gjort det även när det inte behövdes,bara för att.


Jag menar inte att vara en moralkärring och är som sagt inte rätt person att döma men det viktiga är ändå att vi tänker efter,man kan inte göra allt men man kan göra något. Det krävs inte mycket för att tex stanna vid en bilolycka,inte kasta skräp i naturen,gå korta sträckor istället för att ta bilen (vilket jag är väldigt kass på) ja små saker som egentligen inte kräver så mycket energi av oss. Men kan göra ganska mycket för andra människor och naturen.

Och fram för allt, vi kanske ska ta och stanna tiden ibland och tänka till, Vad kan jag göra för att vara mindre egoistisk? Vad kan jag göra för att vara en god medmänniska? Vad är extremt viktigt för mig och vad skulle jag gjort om jag förlorade det? Är den fina bilen det viktigaste jag har i mitt liv eller skulle jag kunna offra den om jag var tvungen. Är jag viktigare än någon annan människa?

Jag såg en annan film en gång som jag inte minns namnet på men den handlade om att ett par fick valet att få flera miljoner kronor mot att en för dem okänd människa dog. Det var helt säkert att de aldrig träffat denna och heller inte hade vänner som kände denna personen. Vad skulle du välja? Tänk först och läs sen vidare. 



Det är ju ganska frestande om man har dålig ekonomi och tänk allt man skulle kunna göra för de pengarna,leva ett härligt liv mot att en annan okänd människa dör. Kan ju vara en 90-åring som ändå ligger dödssjuk.

Men nu när du funderat på detta,tänk om något annat par också får detta erbjudande,ett par som du absolut inte känner och ingen av dina vänner känner dem heller. Det paret väljer pengarna och låter någon okänd dö.

Du,din sambo,era barn,era nära och kära är okända för dem.

Av Rose-Marie - 24 januari 2012 21:24

Idag tänkte jag slå ett slag för kärleken,jag och min sambo Roger är ett exempel på kärlek utan gränser och att kärleken kan övervinna allt.


Vi träffades för 3,5 år sedan genom vårt gemensamma intresse country och western.
Ja egentligen träffades vi långt före det men eftersom jag hade ett förhållande då så var det som vänner och ingen av oss tänkte på varandra på det viset som nu. 

Jag hade varit tillsammans med min sons pappa sedan jag var 19 år och hade egentligen tänkt att så skulle det vara resten av livet men någonstans på vägen tappade vi bort varandra och jag antar att vi började ta varandra förgivet vilket nog är ganska vanligt efter många års förhållande.

Jag började i alla fall mer och mer känna att jag inte mådde bra och något måste ändras i mitt liv.
Det var inget lätt beslut att bryta upp 12 års förhållande och dessutom vara den som splittrade familjen.

Min son André var fruktansvärt ledsen och hans pappa likaså. Jag kände mig hemsk och lovade mig själv att inte träffa någon ny förrän jag var helt säker på att det var rätt

Men så åkte jag iväg och levde westernliv en helg med Peacemakers westernshow och det var där jag första gången såg Roger på ett annat sätt än bara som vän.
Men nej jag hade lovat mig själv att inte rusa in i något och dessutom bodde Roger i Jämtland vilket är 75 mil från mig. Det skulle aldrig funka så det var lika bra att glömma det direkt.

Det kändes ändå lite ledsamt att säga hejdå och åka åt varsitt håll,jag fick verkligen ljuga för mitt eget hjärta och tänka att nej han är inget för mig.
När jag kom hem så kände jag dock att jag måste skicka ett sms och tacka för en trevlig helg men problemet var att jag inte fått hans nummer och han hade inte fått mitt.
Hur många med hans namn kan det finnas på den lilla orten i Jämtland som han bodde på?
Jag sökte helt enkelt på eniro och körde en chansning och träffade rätt!
Efter det skickade vi nog sms till varandra varje dag och pratade timtals i telefon.
Japp jag föll och det skulle dröja en hel månad innan vi kunde ses igen.
Jag slogs ändå med tankarna på avståndet,det skulle ju helt enkelt inte funka. 

Jag har en son att tänka på och kan inte flytta hur som helst och Roger hade en gård och häst och hur lätt är det att bara flytta sådär?

Man ska ju hitta jobb också,ja ursäkterna var många och jag var påväg att ge upp innan vi ens hade påbörjat något.


När det hade gått en månad var det dags för nästa peacemakerträff och både jag och Roger hade längtat efter detta enormt mycket.
När vi väl träffades var det som om vi redan var ett par,det kändes så naturligt på något vis och nu hade jag åkt dit på riktigt. Vi bestämde oss för att försöka och se vart det ledde,funkar det så funkar det och ja det måste lösa sig helt enkelt,det fanns ingen annan utväg.

Nu började en tuff och kämpig tid med saknad,längtan och resande (150 mil tur och retur.)

Vi träffades i snitt var tredje vecka och oftast bara några dagar varje gång eftersom vi båda hade jobb.
Det bästa var ju när man var långledig och kunde umgås en hel vecka,det var lyx!!!

Jag ska inte säga att det var lätt,det var fruktansvärt och jag hatade att ta farväl av Roger varje gång vi for ifrån varandra. Tårararna rann och André tyckte det var jätte jobbigt att se mig så ledsen. Han brukade också börja gråta,han visste att jag var ledsen och sörjde med mig.

Han gav mig uppmuntrande ord: -Mamma ni ses ju snart igen,det går fort och så kan ni prata i telefon.
Det gjorde ju att jag började grina ännu mer,bara för att han var så gullig,min goa lilla pojk.

Jag och roger kämpade på och längtade,saknade,pendlade,njöt av tiden vi hade tillsammans och hatade varje gång vi skulle ta farväl.
Oftast åkte vi bil men ibland kom man över billiga tågbiljetter och jag måste säga att en tågbiljett är hejdlöst dyrt,en normal biljett tur och retur skulle kosta 3200 kr för mig!!!

De billiga gick på ca 600 kr tur och retur så det var bara att ragga på nätet helt enkelt.
Men så hände det som inte fick hända och jag hade varit orolig för det varje lång bilresa jag gjorde.

Jag var påväg till en westernhelg i Holmsveden (i närheten av Bollnäs) och fick sladd på bilen,det blev en rejäl smäll och jag tackar gudarna för att både jag och André klarade oss utan större skador.

Jag skadade nacken och hade väldigt ont länge efter detta och speciellt när jag körde långt,jag hade dessutom fått en helt annan respekt för detta med långkörning. 

Om man kör 10-11 timmar i sträck klarar man inte att vara koncentrerad hela tiden,det säger sig själv. 

Men vi fortsatte pendla och jag började ta längre raster på vägen och hade även hittat ett billigt övernattningställe i Arboga så där brukade jag och André sova ibland. 

Det gjorde resan mycket mysigare också.

Dock var jag fruktansvärt trött på att inte se något slut på vårat kämpande och något måste hända,det hade gått nästan 2 år!!!


Det var då det hände,Roger blev erbjuden jobb som inhyrd svetsare där jag jobbar (volvobussar i Uddevalla) och nu började man få lite lön för mödan.

Så i slutet av Maj 2010 flyttade han hit,det var helt underbart och allt funkade så bra. 

Vi bestämde oss för att behålla gården i Jämtland för både min och Rogers mamma bor där uppe och det kan vara skönt att ha något eget att komma till när vi ska upp på besök. 

Jag älskar naturen där uppe och de människor jag träffat är helt underbara och gästvänliga så jag har absolut inga problem med att åka dit så ofta vi kan,nu är vi dessutom 2 som kör vilket gör resan betydligt lättare.

Roger har bott här i snart 2 år och jag var orolig för att han skulle vilja flytta upp igen eftersom det är lite skillnad på att bo i en liten by i Jämtland med ganska långa avstånd till stan och komma ner hit där det är lite mer liv och rörelse. 

Jag vet det eftersom jag själv flyttade här ifrån och upp till Stockholm när jag var yngre. 

Jag gillar Stockholm och jag älskade att vara där innan jag flyttade dit,jag trodde att jag skulle trivas kanonbra men så blev det inte. Jag fick hemlängtan och flyttade hem igen.

Det var detta jag var orolig med Roger,tänk om det inte funkar nu när vi väl har kommit dit vi ville.

När vårat kämpande äntligen är slut.

Men det fungerar bra och vi åker som sagt upp så ofta vi kan vilket blir flera gånger under året och så blir det ju längre tid under semestern.
Vi förlovade oss 17 juli 2010 och hoppas på att vi kan utöka familjen också men det verkar vara lättare sagt än gjort fast det är en en annan historia. Vi har iallafall varandra,det betyder mest!

Även om det var en jätte tuff tid då vi pendlade så var det nog ganska bra för min del,jag hade nästan aldrig bott själv och trodde nog inte att jag skulle klara det men nu fick jag testa detta under 2 år och ändå känna att jag inte var helt ensam. 

Jag hade min frihet och kunde hitta mig själv trots att jag samtidigt hade kärleken.

Jag insåg mycket under den tiden som tex hur mycket man inte ser vad ens partner gör förrän han/hon inte finns där längre. Plötsligt stod jag ensam med ALLT (klippa gräs,städa,tvätta osv) det var allt lättare när man var 2.

Jag tror att jag blivit mer tacksam för småsaker och jag tror (hoppas) inte att jag ska ta någon förgiven igen.
Både jag och Roger är noga med att inte falla in i det där berömda ekorrhjulet. Men det gäller att hålla det också även när det gått 10-15 år,det gäller att stanna upp ibland och fundera över vart man är påväg egentligen. 
Ingen vet vad framtiden har att ge men man kan påverka framtiden lite själv också och jag hoppas att vi ska ha kvar våran kämparglöd även i framtiden. Den där envisheten och bestämdheten som vi hade då när vi totalt trotsade avståndet emellan oss. 

Vi fick t.o.m höra av andra att detta kommer aldrig fungera,hur har ni tänkt att hålla liv i detta och hur ska ni orka,det är ju jätte lång väg?!

Det fanns några som aldrig trodde att Roger skulle flytta, -Du kommer aldrig få Roger att flytta ner,glöm det!!!

Jag säger bara tack till er för det var en liten spark i arslet som gjorde att vi blev ännu trotsigare.

Vi skulle minsann visa att våran kärlek övervinner allt,det är kärlek utan gränser helt enkelt! Vi ger inte upp!

Av Rose-Marie - 19 januari 2012 20:12

Igår var jag på tok för stressad för att blogga och idag hade jag idétorka och frågade på Facebook om tips till min blogg och någon skrev katter.

Vissa människor kan skriva om vad som helst och få det jätte intressant de kan t.o.m be folk dra åt helvete och folk ser med glädje fram emot resan. Ja så duktig är inte jag på att skriva men eftersom jag skriver mycket om gamla minnen och saker som hänt i mitt liv så tänkte jag att ska jag skriva om katter får det bli om min kära barndomsvän Rasmus.

Han var en stor kolsvart bondkatt och fanns i mitt liv ända tills jag var 14-15 år och det var tufft när han dog.


Jag försöker dra mig till minnes om jag har något sådär första minne av honom men han fanns ju i familjen redan när jag var nyfödd så jag vet inte hur gammal jag var då jag minns honom först.

Han älskade att ligga i mitt dockskåp men gillade inte lika mycket att bli runtkörd i min dockvagn.

Jag minns att jag ofta satte på honom dockkläder och en gång så smet han och var försvunnen i flera timmar så jag gick runt och frågade grannarna om de sett en katt med kläder på.

Han var ganska duktig på att försvinna och jag vet inte hur många gånger vi sprungit runt i Färgelanda och letat efter honom.De gånger vi skulle åka till sommarstugan i Norge var han väl medveten om detta och eftersom han hatade att åka bil så stack han gärna dagen före avresa. Men ett tillfälle minns jag extra mycket och det var på vintern,han hade varit borta i flera dagar och jag hörde mamma och pappa prata om att han kanske blivit överkörd.

Jag var så ledsen och var ute och letade i flera timmar,det var kallt och mörkt när jag bestämde mig för att sluta leta. När jag kom hem satte jag mig i en snöhög och tittade på stjärnorna,det var en sådan där fin stjärnklar vinterkväll. Jag bad till gud,ja så där som man gjorde som barn,om du uppfyller min önskan sak jag alltid tro på dig.

Jag reste mig ur snöhögen och bestämde mig för att gå in. Plötsligt kom Rasmus springande som från ingenstans.

Jag var överlycklig och grät,han satte sig och slickade mina tårar. Han var bra på att trösta när man var ledsen,precis som om han förstod att jag var ledsen. Idag vet jag bättre,katter gillar salt och tårar är salta.

Det där jag ska alltid tro på dig gud tog jag dock tillbaka men använde det massa gånger under min  uppväxt.


Pappa brukade alltid gnälla på "den där katten" som han sa ibland och vara lite sådär anti fast med kärlek.

Man märkte tydligt att pappa faktiskt brydde sig om honom för på natten låg han t.o.m utanför kudden för att Rasmus skulle få plats också.

Han klättrade t.o.m jätte högt upp i ett träd för att hjälpa Rasmus ned,när pappa väl kom upp så hoppade Rasmus ner utan problem. det blev svårare för pappa att komma ner kan jag säga.

Påtal om pappa och Rasmus så var det en gång mamma hade köpt kattgodis som såg ut som lakritsfiskar och pappa öppnade en påse,tog en hel näve och stoppade i mun. Han trodde det var just lakritsfiskar,han spottade och svor rejält efter detta.


Rasmus var ett riktigt matvrak,han åt allt och stod jämt och skrek vid matskålen.

En dag stod mamma och lagade middag och jag stod bredvid och tjatade om smörgås,mamma blev självklart irriterad och sa att det blev inget före middagen. Mitt i detta kom Rasmus och skrek vid matskålen och liksom åt mig röt mamma ifrån och sa: -Ska du också komma och tjata nu!!!!

Detta gjorde mig jätte arg så jag talade om för mamma att jag skulle rymma och jag skulle ta Rasmus med mig för i detta huset fick varken katter eller ungar mat. Jag skulle rymma till mammas kompis Monica.

Grejen är den att Monica var livrädd för katter och speciellt stora som Rasmus.

Men jag tror man kunde göra vad som helst med honom utan att han gjorde någonting.

Jag kan inte ens komma på att han någon gång rivit eller bitit mig och ja som jag skrev,jag satte t.o.m på honom dockkläder och tryckte ner honom i min dockvagn.

Han var t.o.m rädd för kråkor och en sommar såg jag honom högt uppe i ett träd och kråkorna stod nere på marken och det såg ut som de skrattade åt honom.


Jag minns faktiskt inte så mycket tiden då han blev sjuk men han slutade äta och magrade av snabbt.

Eftersom det var väldigt olikt honom att inte äta så blev mamma orolig och efter ett tag blev hans tunga gul så mamma tog honom till vetrinären.

Det var något med levern så mamma tvingades ta beslutet att avliva honom. Jag minns iallafall att hon kom hem med en låda och ville inte att jag skulle titta i den. jag förstod självklart att det var Rasmus och att han var död.

Den dagen blev han begravd bakom vårat garage och han hade haft ett bra liv,han hade levt hos oss sedan han var kattunge och var ju över 15 år så det var väl inte så oväntat att han skulle lämna oss inom snar framtid men det blev tomt efter honom.


Många tycker det är löjligt att man gråter över djur mindre än hundar men lever man med djur en lång tid så blir de ens familjemedlem. Jag har haft flera katter efter Rasmus och alla har de olika personligheter.

Alla djur har ju en personlighet och har man djur som sällskapsdjur så blir de en del av familjen.

Ja så är det iallafall för mig,jag tyckte t.o.m att det var skit jobbigt när Andrés marsvin Molle dog för några år sedan.

Då lovade jag mig själv att aldrig mer skaffa ett djur.

Men när Roger flyttade in här för 1,5 år sedan så kunde jag ju självklart inte neka honom att ta med katten Tirsha och jag var ju redan fäst vid henne. Så ja nu har vi en katt här och tyvärr är hon uppåt 15 år så jag våndas inför den dagen hon lämnar oss. För mig är det inte bara en katt för mig är det ett kärt sällskap och hon blir glad när jag kommer från jobbet,hon pratar med mig (på sitt sätt),somnar och vaknar vid min sida.

Hon finns i min närhet varje dag precis som Roger och André gör. Hon tillhör min familj!!


Nu ska jag ta lilla Tirsha och min älskade Roger med mig till sängen och sova.

Imorgon är jag tillbaka här med Fräcka Fredag!!!




Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se