Det är väl inte riktigt dags att avrunda året ännu men jag börjar lite smått iallafall.
2014 är nämligen ett år värt sin uppmärksamhet och jag kan inte nog uppvakta detta år. Förvisso är det bara ett årtal och det är väl inte årtalet i sig som bör uppmärksammas utan allt som året inneburit för mig. Alla människor som funnits detta året och förhoppningsvis även i fortsättningen. Alla händelser som gjort att jag just vill lägga energi på att ge året ett fint farväl.

Älskade lille Tristan kom till oss, den 7 Mars 2014 och i samma stund fick Roger ett fast jobb. André min äldsta son fyllde 15 år och fick träffa Eric Saade. En stund som varken jag eller André kommer glömma. Allting i Mars, det var en fin månad och därefter var allting bara helt fantastiskt.
Ja det låter kanske överdrivet men så var det. Vi hade ett jättefint dop för Tristan på mitt favorit café Alla Sinnen här i Färgelanda. Deras bakgård är som tagen ur en romantisk film. Prästen var Andreas Widekärr (Sigge) som är en gammal judokompis. Det kunde inte bli bättre än vad det blev denna dag.

Sommaren bjöd på ännu mera glädje, vi var i Tyskland hos min bror tillsammans med min syster och hennes familj.
Syskonen var samlade vilket inte är överdrivet ofta.
Därefter var vi uppe i Jämtland och vi hann även med lite westernäventyr.
Tristan är en underbar liten cowboy, precis som sin storebror och pappa.

Hösten har inte alls varit grå och trist som hösten kan vara. Den har faktiskt bjudit på en heldel sol vilket har gjort att jag och några andra mammor varit duktiga på att vara ute på promenader. Jag har dessutom lyckats bli av med 17 kilo utöver mina 14 gravidkilon. Nu har jag bara 5 kilo kvar till 60 kilo. Jag har satt det som mål för att kunna lägga på lite trivselkilon och hamna på 62 kilo.
Våra mammaträffar har i och för sig även inneburit fika men det har gått bra ändå att förlora dessa kilon.

Ja jag har väl aldrig haft ett så bra socialt umgänge som detta året. Jag kan knappast påstå att jag känt mig ensam och uttråkad av att gått föräldrarledig. Jag vet inte hur jag ska ha tid att jobba sedan.
Kyrkans barnverksamhet är en av aktiviteterna vi aktivt besökt, så har vi varit på babysim och våra promenader.
Nu i slutet av året öppnades även familjecentralen som driver Öppen förskola så den sista tiden har vi även träffats där.

Jag har hittat flera nya vänner, några av dem bor grannar med mig och en annan är en barndomsvän som jag haft kontakt med i alla år men som också fått barn i år så därför ses vi lite mer nu.
Hon hade ett fantastiskt bröllop och dop för dottern nu på Lucia. Så jag och familjen fick vara med att dela denna dag med henne och hennes nära och kära.

Nej jag kan faktiskt inte hitta något dåligt med detta året. Jag har i och för sig fått klart för mig att det finns massa människor som har det väldigt väldigt dåligt, som är mindre lyckligt lottade......
detta var ju inget nytt för mig men jag har tänkt på det mer i år. I mitt glädjerus så har jag haft mer öppet sinne än vanligt för att ge av mitt överflöd. Min tacksamhet över hur bra jag har det har gjort att jag på någotvis känt att jag kan slösa lite med min glädje så att det även kan spridas till andra.
Girighet klär inte mig speciellt bra så när jag har möjlighet att dela med mig så gör jag det.
Att avsluta året med att sprida glädje är väl ändå det minsta jag kan göra.
Det får bli mitt sätt att ta farväl av 2014, ett år av tacksamhet och glädje.

Älskade barn, du anar inte hur mycket du tillfört i mitt liv.
Så mycket energi och glädje du sprider.
Självklart blir livet förändrat med en ny familjemedlem men jag hade nog glömt hur det var att ha en liten bebis.
Jag är mycket mer social och har träffat massa nya vänner tackvare dig lille vän.
Jag är avslappnad och känner inte alls av den stress som jag kände förr, man kan ju tycka att det borde vara tvärtom.
Visst jag går ju hemma nu och kan ju vara mindre stressad för att jag hinner mer på dagarna än när jag jobbar.
Det ska bli intressant att se sedan hur det blir då.
Jag hoppas att jag fortfarande kommer orka vara social och umgås med de härliga människor jag träffar nu.
Jag tror nog att jag kommer hinna med det också. Finns viljan så borde orken finnas. Men jag erkänner att jag börjar få lite ångest inför min "jobbcomeback" den 1 februari 2015. Det är snart.
Älskade barn vad jag önskar att jag kunde vara hemma med dig i flera år till, med dig blir dagarna aldrig långtråkiga.
Men vi ska allt lyckas få en bra vardag även sedan och det kan finnas fördelar med att inte träffas hela tiden också.

Imorgon 7 December blir du 9 månader, NIO månader...... det är helt otroligt.... vart tog tiden vägen?! Om tre månader är du ett år. Att tänka på det gör mig däremot stressad men även uppmärksam på att man faktiskt bör ta vara på dagarna och uppskatta dem. Ibland lägger vi nog för mycket tid på att planera framtiden och glömmer att ta vara på nuet. Varför skynda framåt när det går så fort ändå.
Älskade lilla vän mitt lilla hjärta vad jag önskar att det fanns en nödbroms som jag kunde stanna tiden med, bara för ett litet litet tag. Bara bromsa lite, inte stanna upp helt utan bara sänka farten.
Tänk att kunna trycka på paus och stanna upp en liten stund för att njuta lite extra.
Säga frys mitt i en kram och bara få känna den där enorma kärleken och värmen som finns i våra kramar.

Älskade lilla barn jag hoppas att du känner hur mycket jag värderar våra stunder tillsammans.

Lycka är att minnas gårdagen, drömma om morgondagen och att leva idag"

Ja faktiskt är det nog så jag känner just nu, man ska inte glömma det förflutna men man ska inte leva i det heller. Minnen är fina men de kan också göra ont så man får inte fastna där.
Idag har jag dock tagit med mig mitt förflutna in i nuet. Jag skulle göra pannkakor till André och jag avskyr verkligen att steka pannkakor för det är så tråkigt.
Därför satte jag på musik i telefonen och med en gång började Tristan att gunga med i musiken och klappa händerna.
Det smittades så jag började dansa, Tristan skrattade av förtjusning. En och annan pannkaka blev fångad i luften och Tristan klappade händerna. Plötsligt rymdes jag av ett enormt lyckorus, det förflutna kom fram. Den jobbiga tiden då vi kämpade för Tristan, nu förgyller han dagarna mer än jag kunde ana. Dagarna känns så lätta och när han sover så saknar jag honom. Så som nu.

På Fredag ska hela familjen åka till Stockholm, vi fick bara för oss att åka iväg på en weekend. Det ska bli så härligt att bara dra iväg hela familjen, min underbara familj. Jag har endel att längta till nu.
Den 28 November åker jag och min mamma till Tyskland för att hälsa på min bror. Något jag ser fram emot trots att jag våndas över att lämna Tristan en hel helg. Klart att Roger fixar det men det känns tufft ändå. Tufft men behövligt för man behöver tid för sig själv också. Samla lite ny energi och känna att man saknar.
Det är lätt att hamna i det vardagliga och låter dagarna gå av ren vana. Man tar lätt saker förgivet och glömmer att sätta värde på det man har. Det är därför man ibland ska stanna upp tänka efter och fundera. Kanske krydda tillvaron med lite extra bara för att ha något att drömma om.

Ja idag har jag tänkt på det förflutna, njutit av nuet och längtar framåt och jag känner bara en härlig underbar lycka just nu.

Idag var jag med en kompis till sjukhuset i Göteborg. Hon skulle till Sahlgrenska och det är ju där IVF-kliniken ligger, de som hjälpte oss så vi fick lille Tristan.
Jag ville därför passa på att gå upp till avdelningen och visa Tristan för dem samt lämna en gåva för att visa vår tacksamhet. Det var en ljuslykta, när man köper den skänks en del av pengarna till barncancerfonden vilket jag tyckte passade ypperligt.

Det var givetvis en underbar känsla att komma in genom dörrarna och ha mitt älskade barn med mig men samtidigt kändes det konstigt att komma dit igen. Väggarna bar på så mycket minnen och första gången jag satte min fot där var den 22 Maj 2012.
Vårt allra första IVF-försök var i Oktober 2012, 2 år sedan.
Det blev ett plus men bara efter någon vecka fick jag ett tidigt missfall.
Det blev inget mer försök det året utan vi började i stället år 2013 med att sätta in ett av våra frysta embryon. Vi hade tre stycken och alla gick åt vid upptiningen men vi fick iallafall ett som sattes in den 1 Februari 2013. Den 14 februari fick vi återigen ett plus och lyckan var total då det verkade som att det skulle stanna. Vi var väldigt förväntansfulla när vi skulle till Sahlgrenska för att se det lilla tickande hjärtat.
Men där sparkades våra fötter undan då det visade sig vara ett MA, missfall som kroppen inte stöter ut. Vi fick därför framkalla ett missfall och nu ville jag ge upp. Nu skulle vi få börja om med hormoner och äggplock vilket tar både fysiskt och psykiskt på en. Dock vägrade jag ge mig så den 1 Juni 2013 sattes ett nytt embryo in. Det blev ett plus men jag vågade inte glädjas förrän vi sett hjärtat slå vilket vi fick göra den 28 Juni 2013. Det var våran lilla Tristan som fanns där. Äntligen! Han kom till oss den 7 Mars 2014 och är nu 7 månader, 7 MÅNADER........
Jag satt där på samma stol som jag suttit så många gånger förrut och tittade på Tristan som lekte och jollrade på golvet.
Underbara Älskade lilla unge......

 2 år efter det första försöket satt jag nu där med mitt efterlängtade barn.

Första försöket bkev ett plus 21 November 2012, blev efter en vecka ett missfall.

Andra försöket blev ett plus 14 februari 2013, visade sig i vecka 8 vara dött.

Tredje försöket blev ett plus 12 Juni 2013 och det blev tillslut vår älskade lille Tristan. 7 Mars 2014

Tristans hjärta slog 28 Juni 2013, bilden under är från ultraljud i vecka 14. Därefter gjordes ett vanligt ultraljud i vecka 19 och vifick då veta att det var en pojke.

7 Mars 2014 kom Tristan Äntligen

Presenten till personalen på IVF-kliniken på Sahlgrenska. När man köper lyktan skänks en del av pengarna till barncancerfonden.

Tristan på besök på Sahlgrenska IVF-kliniken. 2 år efter vårt första IVF-försök.

Ikväll var det föreläsning i kyrkan, det var Per-Erik Lundberg -narkotikapolis som berättade lite om droger.
Färgelanda församling hade upprop mot narkotikamissbruk och jag har under flera år skänkt pengar till organisationen "ett drogfritt Sverige" så detta var en grej jag ville gå på.
Jag är rätt låst på kvällarna eftersom jag har Tristan och Roger jobbar kväll men det är inte mer än att jag får ta med lilleman och det gick ju hur bra som helst.
En reporter från Bohusläningen kom fram och ställde lite frågor men tittade i vagnen och sa:
-Ja nu kanske det inte berör dig så mycket än för han är ju så liten men........
Jag berättade att jag har en tonåring också men att jag tror att om det bara skulle komma sådana som tyckte att det berörde dem pga deras barn så hade nog ingen kommit. För jag tror inte att vi i vår vildaste fantasi kan tänka oss att våra ungdomar skulle hålla på med droger. Jag undrar om vi ens vet i vilken utsträckning det förekommer här i kommunen. Man har ju hört lite men nja det är väl inte så farligt tänker man. Det saknade jag med dagens föreläsning, att man på något sätt fick oss att dra in andan och vakna, att man satte lite kämparglöd i oss, att när vi lämnade lokalen skulle vi alla känna "nu är det på tiden att vi gör något" "vi kan om vi gör det tillsammans"
Det är nämligen någon som har tänkt att så ska ske, att starta någon grupp där vi som bor här kan vara med och göra en insats och när reportern från Bohusläningen frågade om det vore något för mig så tvekade jag inte att säga ja.
Jag tror många vill och vi är bra på att samarbeta i Färgelanda när vi bara får någon som drar igång det. Det såg vi på insamlingen till Feffes spel och godis.
Vi vill ha ett tryggt samhälle och vi vill göra något. Det handlar nog bara om att ha tiden till det och är vi fler så har nog alla lite tid att avvara, då blir det inte lika mäktigt att klara av. Många bäckar små blev sist vi hjälptes åt väldigt mycket pengar till en omtyckt butik. Denna gången kanske det kan bli väldigt många som skänker lite tid för att skapa ett tryggare samhälle och framförallt för att kunna förhindra att endel av våra ungdomar hamnar i missbruk.
Nej det kanske inte gäller ditt barn eller mitt barn men det kommer att gälla någons barn.
Och nej det gäller framförallt inte min 7 månaders bebis men jag vill att han ska växa upp i ett tryggt samhälle, jag vill förhindra att han riskerar att hamna i klorna på drogerna. Jag vill inte behöva stå där i kyrkan om 15 år och känna att det här berör mig av allra högsta grad, vart blev det fel?
Jag vill förhindra det innan det går för långt, jag vill bädda för framtiden helt enkelt.

Har precis kommit hem från en trevlig tillställning i Färgelandas sporthall, Färgelandas insatts till Världens barn.
Ja ikväll hölls det världens barn gala här i bygden. Jag tror jag hörde något om uppåt 250 personer som kommit dit och ville bidra till insamlingen.
Kvällen bjöd på blandad musik och även en uppvisning av barnen på Judoklubben, min judoklubb eller ja en gång var det så iallafall. Det spritter alltid i kroppen när jag är bland mina judoklädda vänner, när jag ser dem på mattan, där de har roligt numera utan mig.

I pausen serverades fika och det fanns tid för mingel. Så många kända ansikten, alltid lika trevligt på ortens tillställningar då man känner de flesta. Jag tänkte inte så mycket på varför jag egentligen var där. Att denna trevliga kväll faktiskt var för att det finns så många barn som lider runt om i världen.
Det är svårt att tänka sig när man lever som man gör. För jag har det allt annat än dåligt.
Jag radar upp i mitt huvud de funderingar och sk svårigheter jag ställts inför denna veckan, Opeln som är sönder och måste lagas, vilken bilstol vi ska välja till Tristan eftersom han måste byta snart, hur vi ska lägga upp föräldrarpenningen så den räcker lite längre, vilken barnomsorg vi ska välja till Tristan och om jag verkligen skulle ätit den där kakan förrut då jag håller på att gå ner i vikt. Ja funderingarna känns ju ganska så små när jag tänker på det och drar det i samband med barnen vi just nu samlar in pengar till. Vi lever i så olika världar och när det nu är som det är så är jag både stolt och glad att jag kan bidra. Att så många människor faktiskt tillsammans gör någonting för även om det alltid kommer finnas barn som svälter och lider kring hela vår jord så gör det som vi tillsammans samlar in så oerhört mycket. När jag tänker på kvällen och den välfyllda sporthallen här i min kommun så känner jag också en stolthet och glädje över att jag är en del av alla de människorna som var där ikväll, att vi är så många som vill hjälpa till.
Vi fick en trevlig kväll, vi fick mingla och träffas samtidigt som vi bidrog till en god sak. Det kan kännas som en ganska märklig kontrast men om solen skiner när det regnar så bildas det en vacker regnbåge.

Just nu lever jag i ett lyckorus, jag kan liksom inte se något negativt med livet som det är idag. Det kan nog sticka i ögonen på många och det retar nog upp en och annan att jag dessutom skyltar med att jag känner så här. Men jag vet att de som står mig nära unnar mig detta, de som stod vid min sida när jag kämpade som mest för att hålla mig vid ytan. De som höll mig kvar stående när livet kändes orättvist, de är glada för mig nu.
Några av dem mår själva väldigt dåligt just i denna stund men de kan ändå vara glada för min skull. De behöver mig och mitt stöd, inte som en frisk och glad fläkt som skriker ut min glädje utan de behöver mig för att jag orkar finnas. Jag kan använda min energi till att lyssna och bara finnas där.
Jag kan förmodligen inte hjälpa någon av dem att må bättre, kan inte ta bort deras sorg eller få dem att tänka annorlunda.
Men jag kan finnas där så som de fanns för mig. De orkade komma och fika när jag inte orkade ta mig ut själv, de orkade ringa, skicka små söta meddelanden och fråga hur jag mådde samtidigt som de faktiskt orkade ta emot mitt svar. De förväntade sig inte att jag skulle svara att jag mådde bra.
De orkade också vänta på mig, även om jag avvisade dem ibland så vände de mig aldrig ryggen. De stod lite på håll och såg till att jag inte sjönk längre ner, som små flöten såg de till att jag höll mig flytande.

Jag tror ni vet vilka ni är och jag tror att ni vet att jag finns och vill finnas för er.
Någon frågade hur hon skulle kunna tacka mig och jag svarade "du kan alltid göra något för mig en annan gång"
För sådant är livet, som en berg och dal bana och när vindarna vänder så vill jag att du finns där.

Jag trampade nyss på en av Tristans leksaker, första känslan var att skrika ut en rad med svordomar. Det var givetvis smärtan som fick mig att känna den känslan. När den lagt sig så dök en annan känsla upp.
Tacksamhet...... ja du läste rätt, jag kände mig så enormt tacksam över att kunna trampa på en leksak, min sons leksak, lille Tristan som nu är 6 månader.
När jag sitter här och tänker på det så är jag till och med tacksam över den senaste tidens sömnbrist.
Det finns så många där ute som skulle göra allt för att byta med mig. Så många i den där facebookgruppen jag är med i, för oss som behöver hjälp att få barn, som fortfarande kämpar. Som faller gång på gång och reser sig igen om och om igen.
Jag är så tacksam för att jag slipper allt det där nu, leksaken som jag nyss trampade på påminner mig om att kampen är över, den påminner mig om att vara tacksam.