Inlägg publicerade under kategorin Kärlek och vänskap

Av Rose-Marie - 1 juli 2014 23:38

"Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå men det kan vara svårt att tro om man inte ser den"........
För mig är det för tillfället tvärtom, det regnar men jag ser ändå en blå himmel.
Jag måste medge att det är svårt att låta andra känslor än lycka finnas i mitt sinne just nu.
Idag är en tung dag, pappa skulle fyllt 60 år, nu i midsommar var det 11 år sedan han lämnade oss och både midsommar och födelsedagen har varit tunga dagar med jobbiga minnen.

Idag gick jag med barnvagnen till affären och köpte rosor, jag gick med BARNVAGNEN upp till graven och satte dessa rosor från mig, Tristan och André.
Mig, Tristan och André......
Det regnade och pappa saknas men just det där med att kunna gå med barnvagn, att vara mamma till Tristan och André känns så underbart ändå. Jag inser att om inte pappa varit avliden så hade Tristan inte funnits för då hade jag inte träffat Roger.....
Det känns konstigt och det känns kluvet att känna den lyckan samtidigt som jag stod där vid pappas grav.
Han saknas.....

När jag sedan skulle gå vidare så besökte jag en vän som haft det lite tufft, jag funderade på vägen om jag verkligen ska komma oanmäld. Så gör man sällan nu förtiden. Spontanbesök uppskattas inte alltid och kanske än mindre om man inte mår bra. Eller så är det just då man behöver det, det är ett lotteri men jag chansar hellre än att skita i det.
Min vän blev glad över besöket och vi hade ett par trevliga timmar tillsammans.
Tristan var dessutom på sitt strålande humör och hans leende och glädje är en bra medicin för en ledsen själ.
Återigen insåg jag att jag förmodligen inte hade gått till henne om jag inte skulle till graven.

Påväg hem så regnade det fortfarande, ett stilla, tunt och fint sommarregn. Det bekom mig inte alls att det regnade. Jag tittade på ett av husen som jag gick förbi, där brukade jag vara hos en kompis när jag var liten. Tänk så många gånger jag gått här.
Jag fick plötsligt en trygg och varm känsla inom mig. Tänk att jag bor här som jag är uppväxt, där jag har alla barndomsminnen. Ja till och med i samma hus. Jag kan erbjuda mina barn samma miljö som jag själv hade.
Tänk att jag nu går med en barnvagn på den väg som jag så många gånger gått och cyklat som barn.
Men pappa fattas, hade han inte gjort det så hade jag förmodligen inte bott här.
Ja regnet föll där jag gick, tankarna på pappa kändes tunga men i samma ögonblick kände jag en enorm lycka inombords och samtidigt som regnet föll så var himlen blå.

ANNONS
Av Rose-Marie - 28 juni 2014 00:42

Oj vad tiden går fort, det är en månad sedan jag skrev sist. Min blogg handlar om min vardag och ni läsare måste ju tycka att den är oerhört innehållslös om jag inte haft något att skriva om på en hel månad.
Sanningen är den att jag nog aldrig haft en mer givande vardag än nu.
Jo självklart hade jag det väldigt bra innan Tristan kom också men han förgyller dagarna lite extra det måste jag medge.

Jag kände mig osäker på vad jag gav mig in på när vi först planerade barn. Orkar jag bli småbarnsförälder igen?
Hur ska det bli nu när André äntligen börjar klara sig så bra utan mig hela tiden?
Har jag tålamod? Ja tankarna var många men de försvann mer och mer ju längre tiden gick. När vi fick kämpa så oerhört för att ens få barn så förvandlades all tvivel till en stark vilja. Under graviditen kom frågorna tillbaka då och då.
Det är en förändring att få barn det kan man inte sticka under stolen med. Men för oss har det enbart varit en positiv förändring.
Jag ångrar ingenting och att bli mamma igen nu vid 37 års ålder är det bästa som hänt mig. Tänk att jag alltid sagt att efter 35 år är det stopp, inga barn då inte. Det har jag helt ändrat uppfattning om nu.

Jag lever mest i ett lyckorus tillsammans med mina pojkar. Dagarna går fort och jag försöker att bara njuta och inte ha massa krav på mig själv.
Jag måste säga att jag är rätt bra på att koppla av hemma i soffan när det behövs men jag tycker också att det är väldigt trevligt att träffa andra mammor så det blir både barnvagnspromenader och mamma-barnträning varvat med hemmamys.
Tristan växer och blir mer och mer social och vill vara med. Han jollrar och skrattar. Ett smittsamt skratt som man inte kan låta bli att dras med i. När han skrattar stannar världen upp helt och hållet. I det ögonblicket kan ingenting ta bort mitt lyckorus.

ANNONS
Av Rose-Marie - 12 maj 2014 01:36

Idag har jag läst igenom lite vad våra olika partier står för och försökt hitta något som passar mina värderingar. Det finns flera som tycker lika i många frågor och alla har väl något bra och något dåligt. Men det som ligger mig närmast hjärtat är ju barnen. Barnen är våran framtid och det kan ju aldrig vara fel att investera i framtiden.
Därför fördjupade jag mig i vad de olika partierna anser om skolan. Gick ännu djupare och letade upp hur man vill stötta barn som inte har det så lätt.
Ett barn som av olika anledningar har svårare att anpassa sig blir inte sällan stökiga. De märks mer än andra barn och får ofta ta en jäkla massa skit rent ut sagt. Hur vill partierna stötta och hjälpa dem?

Jag blev förargad när jag läste att iallafall ett parti anser att man löser situationen genom att flytta barnet!
Man flyttar alltså "problemet" någon annanstans. Vad händer när det inte funkar "någon annanstans"???? Flyttas barnet igen och igen och........
Vad händer med ett barn som i tidig ålder får klart för sig att ingen vill ha mig.
Hur känner man sig när man i stort sett skriker SE MIG, HÖR MIG, HJÄLP MIG OCH FÖR GUDSSKULL ÖVERGE MIG INTE!
Och det är precis vad man gör, släpper taget, sparkar på barnet och vänder ryggen åt. För det är lättast så, det är billigast och dessutom mår de andra barnen och fröknarna i klassen mycket bättre.
Problemet är löst...... eller?

Nä för det har just precis börjat och det blir ännu värre. Vad händer i tonåren och i vuxen ålder när man blir utanför och utstött ur samhället?
Om man inte passar in i normen så är man ingenting värd. Kan man inte anpassa sig så får man skylla sig själv.
Vet vi egentligen vad utanförskapet kostar i längden? Hur mycket billigare hade det blivit att försöka stötta och hjälpa barnet från första början?

Jag vill satsa på framtiden, jag vill rösta på ett parti som ser värdet i att investera för framtiden, våra barn!

Av Rose-Marie - 6 maj 2014 22:44

Imorgon blir Tristan två månader.....
TVÅ månader!!!!
Samtidigt som tiden har gått superfort så känns det som om han alltid funnits i mitt liv. Minns nästan inte hur det var innan han kom till oss. Nu har man börjat komma in i vardagen och har vant sig att han finns där, det är en självklarhet.
Men jag sätter värde på varje sekund.
Älskade lilla vän, så mycket glädje du ger.
André är en stolt storebror och hjälper mig så mycket på kvällarna när Roger jobbar.
Jag kommer på mig själv med ett fånigt leende när jag tänker på min underbara familj.
Visst man kan vara trött och grinig ibland men vi ser alltid till att reda ut saker och irritation kvarstår inte så länge.

Idag har det regnat ute så jag har tillåtit mig själv att ligga på soffan med Tristan på magen i stort sett hela dagen. Tiden går så fort så jag tycker att man ska ta vara på de stunder man kan ligga och bara mysa.
Vad finns det att göra som inte kan vänta?
Vad skulle vara viktigare än att ta sig en dag för bara mys?

André sa igår till Tristan "vi har världens bästa mamma" bara så där utan att jag gjort något eller att han ville ha något för att jag skulle vara förtjänt av den titeln.
Jag började då tänka på hur ofta jag själv säger "jag har världens bästa barn" rakt ut till dem.
Ja till andra och i skrift säger jag det ofta men helt spontant till André kan jag inte minnas när jag sa det senast.
Jag har ju världens bästa familj och jag menar det men jag tar dem nog förgivna för ofta och visar nog min uppskattning för sällan.
Jag tänker bli bättre på det för utan min familj vore jag ingenting.
De gör mig hel!

Av Rose-Marie - 31 mars 2014 14:19

Ni kan reta mig till vansinne när ni har dåliga dagar, vilket fömodligen mina dåliga dagar även gör med er.
Ni kan få mig att sväva bland molnen med er kärlek, vilket förmodligen min kärlek även får er att göra.
Ni kan få mig att skratta av glädje av lyckoruset ni ger mig, såsom förmodligen även jag ger er lyckorus då och då.

Känslorna jag har för er är obeskrivliga, jag kan inte med ord tala om hur ni får mig att känna.
Glädje, ilska och rädsla, rädslan att förlora er. Den känslan är hemsk, vad vore jag utan er? UTAN ER....... tanken får mig att rysa.
Min underbara familj, ni är mitt allt.
I ilska, sorg, rädsla och glädje så finns ni alltid vid min sida och jag hoppas att det så kommer att förbli.
Ingenting i världen väcker så mycket känslor inom mig som ni gör.
Det är obeskrivliga känslor, min älskade familj.

André och Tristan, mina underbara barn.

Roger min underbara sambo

Av Rose-Marie - 12 mars 2014 22:50

Vårt lilla mirakel har äntligen kommit till oss efter 16 dagar över tiden, egentligen hade jag tänkt skriva en förlossningsberättelse men inte ikväll.
Jag är alldeles för lycklig och förälskad i denna underbara lilla varelse för att vilja minnas det jobbiga dygnet mellan Torsdag 6 Mars och Fredag 7 Mars. Jag skriver den sedan när jag har landat lite.
Just nu vill jag bara uttrycka min glädje, kärlek och känslan av att sväva på moln.
Ingenting känns jobbigt just nu och ingenting spelar egentligen så stor roll mer än min fina lilla familj.
André som varit lite bekymrad över hur det skulle bli sa i förrgår:
"Mamma jag är väldigt nöjd med lillebror, han är så söt"
Ja André är en stolt och nöjd storebror, det riktigt lyser om honom när han sitter med lille Tristan i sin famn.
Jag Tristan blev namnet på vår son, vårat efterlängtade barn som efter 3 år av väntan och kamp tillslut kom till oss.
Jag finner inga ord för känslan jag kände när han låg där på mitt bröst i Fredags den 7 Mars kl 12:15.
Då när livet plötsligt förändrades och sedan dess har jag befunnit mig där uppe, svävandes bland molnen.
Lilla Tristan så underbar, älskad och efterlängtad.

Första bilden
Tristan var 56 cm lång och vägde 4560 gram

Några timmar gammal

Stolt pappa

Stolt storebror

Stolt mamma

Av Rose-Marie - 28 december 2013 23:03

Jag vet inte riktigt hur man ska avrunda året som varit. Det började inte så bra då vi faktiskt startade året med att ta farväl av vår älskade vän Stig Lennarth Larsson, i westernsammanhang kallad kocken.

Därefter låg hoppet om att det tråkiga skulle övergå till lycka då vi februari satte in ett av våra frysta embryon som väntade på oss på Sahlgrenska och ja lycka blev det när det visade sig vara ett plus på graviditestestet.
I November 2013 skulle vi få vårt efterlängtade barn. Vi var så glada och bara väntade på att få komma till Sahlgrenska för att göra ett tidigt ultraljud då vi skulle få se hjärtat slå.
Detta gjordes i vecka 7-8 men där tog glädjen slut då det visade sig att embryot dött i vecka 6 och eftersom kroppen inte själv stötte ut det så skulle vi behöva framkalla ett missfall. Detta var nästan det som fick mig att vilja ge upp alla planer om ett barn. Nu skulle vi få börja om från början med hormoner och allt igen, eftersom de tre embryon vi hade i frysen gick åt vid upptining.

Det fick mig dock att inse hur mycket det gör med stöd från andra, vänner som peppar, tröstar och finns där. Inte bara familjen och nära vänner utan även de som man ser som bekanta och ja t.o.m läsare här i bloggen som jag aldrig träffat.
Alla kommentarer gjorde att jag vägrade ge upp och att jag orkade utsätta min kropp för dessa hormomer igen, för äggutplock och insättning, väntan på att få göra ett graviditetstest och få svar, därefter väntan och rädslan för det tidiga ultraljudet som skulle tala om ifall hjärtat slog.
Denna gången verkade det som vi hade lyckats fast ändå vågade jag inte koppla av.
I vecka 19 gjorde vi rutin ultraljud som visade ett underbart barn, en pojk.
Den känslan som uppstod vid detta tillfälle går inte att beskriva.

Ja lyckan verkade komma till oss för sommaren har varit fantastisk med massa westernäventyr och även ett besök hos min bror och hans familj i Tyskland.
Hösten har också varit bra och nu den sista tiden på året likaså.

Vi fick dock tyvärr avliva vår älskade katt Tirsha i början av sommaren och det var faktiskt mer ledsamt än vad jag trodde det skulle vara. Hon fick förmodligen epilepsi eller någon hjärntumör. Eftersom hon var runt 18-19 år så fanns det inte så mycket att göra mer än att låta henne få somna in och glädjas åt att hon haft massa fantastiska år och fått vara pigg in i det sista.

Mamma flyttade tillbaka till Färgelanda på våren 2013 och det är ju skönt att kunna ha henne nära. Hon har bott uppe i Jämtland några år.

Ja att sätta någon form av "stämpel" på året som varit känns nästan omöjligt med tanke på starten. Som jag alltid har sagt är livet både med och motgångar, glädje och sorg, kanske för att vi ska sätta mer värde på de bra stunderna. Kanske för att vi inte ska ta saker för givet. Framförallt ska vi vara tacksamma för det vi har och det vi får, för vänner som stöttar och peppar när livet inte känns så lätt. Vi får inte glömma bort det sedan när våra vänner har motgångar, då även de behöver stöd och pepp.
För tro mig...... alla faller vi någon gång då och då.

Jag önskar er alla ett bra slut på 2013 och ett gott nytt 2014.

Av Rose-Marie - 9 juli 2013 23:31

Man har ju så sällan tid att träffa sina vänner, dagarna rusar på med annat.
Annat, vadå? Bara annat helt enkelt.
Jag funderar på vad jag skulle gjort för "annat" idag om jag inte hade bestämt träff med två väninnor.
Troligtvis samma som alla andra dagar, sovit en stund, lagat mat och grejat hemma för att sedan sova igen. Idag tog jag mig tid för "kafferep" istället för att göra annat.

Jag gav mig iväg strax före 18 och kom hem strax före 23.
Fem timmars egentid med underbara tjejer och huset stog faktiskt kvar när jag kom hem. André och Roger hade inte svultit ihjäl och jag är piggare än någonsin.
Fem timmars prat som inneburit både allvar och skojigheter, fem timmars samtalsterapi och fnitter på samma gång. Allt från att vara utbränd förälder till vad som händer i sängkammaren.
Sådant som man nickar instämmande i när man hör någon annan berätta sin story, jo jag fattar precis, precis så är det.
Man är inte så olika ändå.

Vi skulle nog kunnat suttit till långt in på småtimmarna och skulle säkert kunnat tillbringat natten ihop utan några problem med att fylla den med samtalsämnen.
Vi skulle kunna göra detta oftare, om vi bara tog oss tid. Om vi bara struntade i det där "annat" då och då. Om vi bara släppte kontrollbehovet för en stund och litade på att familjen klarar sig utan oss ett litet tag.

Jag hoppas på fler kafferep istället för att göra annat.



Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Senaste kommentarerna

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se