Inlägg publicerade under kategorin Kärlek och vänskap

Av Rose-Marie - 28 juni 2016 21:09

Jag är nu tillbaka på hemmaplan efter en resa som inte bara har inneburit en resa till Kroatien där jag deltagit i veteran EM i Judo utan en resa som gett mig så mycket mer.
Såsom insikt, självförtroende och nya vänner.......
Jag tror inte att de jag umgåtts med inser vad mycket de har gjort för mig dessa dagar.
Jo jag talade om det, men för dem är det en självklarhet att ta emot en med öppna armar för det är så de är som människor.

Min tid i Judon hade jag ansett som ett avslutat kapitel och när jag efter att Tristan föddes bestämde mig för att gå ner alla kilon jag dragit på mig under åren före graviditeten och under graviditeten så var målet att väga 30 kilo mindre, orka jogga vårruset och helt enkelt må bättre psykiskt och fysiskt, inte att delta i ett veteran EM i Judo.
Jag har nått mina mål sedan 1 år tillbaka och när min syster och hennes man återupptog Judon och tävlandet så lät det så kul att jag bara måste testa.
Mitt nästa mål var därför att börja Judo och delta i någon tävling för skoj skull.
Sagt och gjort.....
I Januari i år så började jag igen efter flera års uppehåll.
Två tävlingar här i Sverige under våren och jag fick blodad tand.

När jag började delta lite i Judo5 träningarna i Göteborg så blev jag lockad av tanken att få åka med till Kroatien och ställa upp i veteran EM men jag slog bort tanken ganska snabbt. Den där rösten som talar om att man inte är tillräckligt bra och att man inte platsar in i gemenskapen har ofta en ganska stor övertalningsförmåga och den hindrar en ofta från att göra det man vill.
En annan liten röst viskar försynt..... "Gör det ändå" "våga"
Och denna gången lät jag den lilla viskande rösten göra sig hörd, dock med hjälp av andra människor men det var ändå jag som tog det avgörande beslutet att våga.
Jag ångrar mig inte ett enda dugg!

Jag flög för första gången utomlands och med tron att jag förmodligen skulle få vara rätt mycket för mig själv men med hopp om att jag kunde få lite hjälp av gänget från Göteborg och kanske andra judo veteraner från Sverige. Dock kände jag att jag inte kunde ta det för givet, så väl känner jag inte dessa människor.
Ack så fel jag hade, jag har nog aldrig känt en sådan trygghet i en ny grupp förut.

Jag reste inte själv, VI reste TILLSAMMANS, jag blev coachad, peppad och fick tips.
Jag vann förvisso ingen match och jag kände mig rätt underlägsen i min första match men blev peppad att ändå kämpa på.
Gör ditt bästa och ha kul!!!
Jag kom sist men fick en tapperhets medalj som jag kallar den. De delade ut två brons medaljer så även fyrorna fick en vad jag förstod då vi bara var fyra i min viktklass.
Medaljen är dock inte det som jag kommer minnas, den är en fin sovunir men minnena finns inom mig.

Dagen efter den individuella tävlingen var det dags för lagtävling. Jag hade äran att få vara reserv i Sveriges första damlag i Veteran EM. Det är en stor grej.
Självkänslan var väl inte den bästa efter den individuella tävlingen så jag var rätt glad att jag bara var reserv men pga skador så fick jag hoppa in ändå.
Med facit i hand så var det bra, jag gjorde en bättre match, förlorade i och för sig men jag var tuffare och mer fokuserad.
Det gjorde att jag blev än mer taggad och motiverad till att fortsätta.
Jag vet vad jag behöver träna på och jag är mer villig än någonsin att göra det.
Just nu ser jag fram emot hösten med träning och några tävlingar. Allt för att det är skoj och inga krav eller förpliktelser.
Men just i närtid ska jag smälta alla intryck och ha en härlig semester med familjen.
Samla energi och kraft inför kommande termin.

Sammanhållningen och gemenskapen som jag kände under denna resan, inte bara med mitt resesällskap utan med alla andra Svenska veteraner gjorde så otroligt mycket.
Man liksom längtar efter att få ses på någon tävling eller läger igen och jag kommer nog aldrig mer att vara orolig för att jag skulle känna mig ensam om jag åkte iväg själv.
Judo må vara en individuell sport men teamkänslan jag känt dessa dagar är helt fantastisk.

Jag avslutar med att citera Coachen Jörgen från Göteborgs judo klubb
"Man kan sitta hemma och inte våga satsa eller så kan man åka på tävling och göra sitt bästa, man väljer själv"

Jag valde att våga och jag vann förvisso inga matcher men jag gjorde mitt bästa och vann så mycket annat!

ANNONS
Av Rose-Marie - 25 maj 2016 22:44

Med en risk att det blir tjatigt om morfar som vi begravde igår så känner jag ändå att jag behöver skriva av mig lite.....
Det är ju bla det min blogg är till för.
Jag har tänkt så mycket idag och jag anade inte att morfar innebar så otroligt många och starka minnen.
Han var som en länk på någotvis, sommarstugan, alla sommarlov som jag har tillbringat där, havet, båt, fiske och måsarna ja allt det där är morfar.
Kanske känns det extra mycket då dessa minnen kommer upp eftersom de då även väcker liv i minnena av mormor och pappa.
Det är främst sommarstugan på Ön Asmaløy på Hvaler i Norge jag minns och även om jag inte haft tiden eller varit så engagerad i att åka dit de senaste åren så har det på någotvis inte känts så starkt förrän nu när minnena kommer upp.
Jag försöker ta till mig min systers mans kloka ord när vi pratade om detta igår.
Han är också uppväxt med en stuga och massa minnen därifrån men deras stuga är nu såld och som han sa så är det minnena från det förflutna som ger en känslorna för i vuxen ålder fanns inte de känslorna kvar.
Det stämmer för när jag sitter och tänker tillbaka så är det minnen från barndomen och tonåren som lockar mig dit, inte de senaste årens minnen. Allt är så förändrat där på ön nu och det är egentligen bara sommarstugan som är sig exakt lik, mina gamla teckningar, några leksaker och lite annat finns där.
Men inte mormor,morfar eller pappa, inte min lillasyster och bror som barn och inte heller alla andra barn runt omkring för de är liksom jag vuxna nu. Inte ens den lilla butiken finns kvar för idag har de byggt en stor affär där, även campingen har blivit större..... Det är inte mycket som är kvar av idyllen vi hade förr.
Som Anders (min systers man) sa:
-man får skapa nya minnen åt barnen och de minnena man har finns ju alltid kvar.
Det är sant, jag försöker tänka så jag också.
Just nu är det kanske de minnena som gör ont, de minnena plockar fram saknaden av så mycket, mormor, morfar, pappa och ja allt det förflutna.....
Minnena från barndomen!
Morfar var länken till alla de där minnena och de kommer fram nu!
En dag hoppas och tror jag att det gör mindre ont att minnas.
Men just nu känns det tungt.......

ANNONS
Av Rose-Marie - 24 maj 2016 21:56

Idag har jag varit i Norge på begravning för min älskade Morfar.
Det var tungt men gav många tankar och mycket minnen.
Prästen hade fått helt rätt uppfattning av honom och höll ett fint tal.
Det gav minnesbilder ända från barndomen och fram tills nu. Han har varit en krutgubbe hela vägen och hållt sig i god form.
Han hade tex alltid ork och tid att leka och alla barn älskade morfar och det var ömsesidigt. Att vara på sommarstugan utan morfar var rent utav trist.
Han har lärt alla barnbarn att simma och förr när jag var liten så tävlade jag med honom om vem som badade först men han vann alltid och inte minst de senare åren då han badade året om.

Det var nu i Januari som han blev sjuk och inte återhämtade sig, egentligen var det väl precis så här vi önskade att det skulle bli den dagen då han skulle lämna oss.
För alla ska vi dö, det vet vi ju med all säkerhet.
Jag har alltid sagt att när det är morfars tur så vill jag inte att han ska bli liggande sjuk, jag ville att han skulle få ett snabbt avslut.
Att bli liggande vore rent utav plågsamt för denna aktiva man.
De gånger han har legat på sjukhus så har han varit för kry för att ligga still, han har tagit sig upp snabbt och t.o.m när han hade skadat sitt knä så illa att han hade en järnställning runt benet så var han för aktiv för att kunna följa läkarnas schema för rehabilitering. Morfar skruvade upp skruvarna och cyklade till sjukgymnasten för att sedan skruva fast dem innan han gick in.
En gång glömde han att skruva fast skruvarna och när sjukgymnasten upptäckte detta så sa morfar att han inte kunde cykla med dem åtskruvade, de ansåg då att han kunde rehabilitera sig utmärkt utan deras hjälp.

Han byggde huset som han bodde i och han byggde även en egen båt, samtidigt jobbade han heltid.
När morfar gick i pension 62 år gammal så gjorde han inte det för sin egen skull utan för att lämna plats för ungdomar som behövde jobbet bättre. Själv var han regelbundet på fabriken och jobbade frivilligt med det sk veterangänget bara för att det var kul.
När hans grannar som var äldre (ja ungefär i hans ålder) inte klarade av att klippa gräset så hjälpte han dem för han var ju inte gammal och dålig.
Han var på ålderdomshemmet och hälsade på "gamlingarna" som han sa själv (vissa yngre än honom) för att de tyckte att det var så roligt när han kom.
För några år sedan när morfar inte längre orkade cykla i uppförsbackar så köpte han en elcykel för inte ville han sluta cykla helt.

Ja det var så morfar var, ständigt igång och full av liv. Orädd och påhittig..... Ibland undrade jag om han någon gång var orolig för någonting, allting ordnar sig.
"Det går fint det här" är ett uttryck jag minns honom säga.
Jag önskar att jag vore mer som honom och är det något jag vill ärva av honom så är det hans mod, hans envishet och hans energi.
Han är för mig en stor förebild som aldrig gav upp.
Imorgon skulle han fyllt 87 år och jag tror att han får en fin födelsedag tillsammans med mormor som han nu får vila bredvid.

Men han kommer vara saknad här hos oss, oerhört saknad........



Av Rose-Marie - 14 maj 2016 19:27

Hej migrationsverket
Jag skriver inte detta för att ni ska fundera över ett beslut eller ändra ett redan fattat beslut för jag antar att det redan är försent, ni har nämligen redan skickat iväg 10 åriga Fatmanur och hennes ensamstående mamma till Azerbajdzjan, det landet de en gång flydde ifrån när Fatmanur var liten.
Hon är uppväxt här i Sverige, har gått i Svensk skola, har fått svenska vänner och talar flytande svenska. Sverige är hennes land, hennes hem fanns här.

Jag undrar nu migrationsverket om ni kan berätta för mig hur det har gått för Fatmanur och hennes mamma?
Vart bor de? Vilken skola går hon i och kan ni berätta om hon börjat träna Judo där hon bor nu?
Hon älskade Judo och dagarna efter ni skickade iväg henne så skulle hon vara med och tävla.
Själv känner jag henne inte så väl utan jag såg henne på klubben där jag också tränar. En glad tjej som vi minns som klubbens leende. Det finns numera ett vandringspris till minne av Fatmanur, klubbens glädjespridare. Det är nog ett av det finaste priset man kan få i mina ögon.
Vi i klubben glömmer nämligen inte Fatmanur och vi går inte oberörda genom detta, vi undrar vad som händer med vår lilla vän.
Kan ni inte svara på det?

Okej men då ska jag stilla er undran för ni på migrationsverket måste väl också vara nyfikna på vad ni åstadkommit med ert beslut?
Ida som är Fatmanurs bästa vän har nämligen lite kontakt med henne.
Jag kan därför meddela att hon och hennes mamma är hemlösa, de bor tillfälligt hos en vän och Fatmanur har inga vänner då hon inte har råd att gå i skola. Hon har heller inte råd att gå i Judo men det finns en stor klubb där hon bor. Hennes mamma är alltid ledsen och mår dåligt. Men Fatmanur säger:
"När jag blir ledsen tänker jag att man ska vara glad"
En 10 årig flicka som precis har förlorat allt, som litade på att vuxna skulle vara de som gav henne trygghet och som inte ska behöva oroa sig över framtiden.
Hon är ett barn och ska få vara det tills hon är vuxen. Hon ska kunna få vara glad så som hon vill vara.

Kära migrationsverket, jag känner mig ledsen efter ert beslut och tyvärr kan jag inte
tänka så som Fatmanur gör.....
"när jag blir ledsen tänker jag på att man ska vara glad"
Jag vill tänka så men i detta fallet går det inte. Hur känner ni efter att ha fått veta detta? Finns det något ni känner att ni skulle vilja göra för att hjälpa Fatmanur och hennes mamma? Skulle ni vilja göra denna flicka glad igen?
Nej jag tänkte väl det........
Men även här kan jag informera att Ida som jag nämnde innan, hon är verkligen en vän som jag önskar att alla skulle ha.
Hon har startat en insamling till Fatmanur för att hon ska kunna gå i skola och förhoppningsvis även börja i Judo så småningom. Helt fantastiskt! Tycker ni inte?!
Så nu kära migrationsverket, nu kan ni stilla ert samvete med att sätta in en peng eller varför inte bli månadsgivare, ni skulle kunna sova mycket bättre på nätterna då kanske.
Följ bara infot som finns som bilder här i inlägget.

Eller gå in på Idas facebookevenemang för insamlingen:

www.facebook.com/idasinsamlingtillfatmanur
Tack för att ni tog er tid att läsa kära migrationsverket!

Av Rose-Marie - 13 maj 2016 23:36

Inte ens när vi vet att döden kommer knacka på vår dörr inom kort är vi beredda på det, inte heller om vi skulle få ett brev med ett fast datum skulle vi vara beredda.......
Det enda vi med säkerhet vet i livet är att vi alla någon gång kommer att dö, vi hoppas givetvis att det dröjer länge men ingen vill egentligen bli gammal och sjuk, eller hur?
Vi vet också att med åldern så kommer sjukdomar, i många fall livshotande och garanterat påfrestande som medför massa lidande. Inte bara för den drabbade utan också för dess omgivning.
Jag har nyligen upplevt detta och i förrgår tog jag farväl av min älskade morfar.
Efter några månader av sjukdom som verkligen plågade honom och även oss anhöriga så fick han stilla somna in.
Det låter ju egentligen rätt skönt när man kämpat så som han gjorde och självklart inser vi alla att detta var det bästa, det skulle ske förr eller senare. Men ändå var vi inte förberedda.......
Vi ville få några år till men när de åren gått så kommer döden vara lika jävla illa ändå.
Det spelar ingen roll när och hur det sker för vi kommer alltid ta det lika hårt.
Vi måste ta oss igenom det och vi får helt enkelt tillåta oss själva att sörja.
Istället för att tänka på vad vi aldrig mer kommer att kunna uppleva med morfar så borde vi kanske tänka på allt vi faktiskt har fått uppleva. Ännu en gång slår jag ett slag för att inte bara blicka framåt utan att faktiskt se lite vad man har bakom sig också. Alla minnen, allt man kan vara tacksam över och bevara.
Just i detta läget är framtiden mindre viktig, just nu kan vi stanna upp lite och bara minnas. Framtiden kommer ändå ikapp tids nog för oss som lever kvar.

Jag skulle givetvis vilja ha lite mer framtid med morfar men inte till vilket pris som helst. Inte om han skulle vara sjuk och olycklig, det är inget värdigt liv för min älskade morfar.
Vila i frid!

Första bilden är på morfar och min numera 17 åriga son André (17 maj 1999)
Andra bilden är på morfar och min numera 2 åriga son Tristan (17 maj 2014)

Av Rose-Marie - 3 april 2016 10:04

   Igår 2/4-16 blev jag en erfarenhet rikare, kanske ingen rolig erfarenhet men ändå nyttig och bra för mig trots allt.
Jag lämnade en judo tävling för allra första gången utan medalj. För övrigt var detta min 40:e tävling men inte sista.
Jag har faktiskt varit rädd för den dagen då detta skulle ske, jag vet inte varför men så är det.
Idag vaknade jag upp hemma och mitt liv ser, hör och häpna, likadant ut som förut.
Det var ju inte så farligt..... Det kanske till och med var bra för mig för jag kan faktiskt känna att jag gjort ett bra motstånd ändå. Min grupp innehöll 6 mycket bra motståndare och det är tjejer som är hälften så gamla som mig, de har tränat och tävlat regelbundet under några år. Flera av dem deltar både i damer under 21 år och senior (över 17 år tror jag) medans jag deltar i senior och veteran (över 30 år) tyvärr blev det ingen veterangrupp för min del då min motståndare hoppade av. Men jag känner faktiskt inte att jag inte platsar in bland seniorerna trots att det är åldersskillnad, jag känner inte ens av den skillnaden.
Jag har ju för sjutton nyss påbörjat min comeback, jag har tränat sedan Januari i år och tävlat 1 gång för ett par veckor sedan då jag faktiskt kom trea och även då gjorde bra motstånd.
Igår tog jag till och med poäng och ingen av mina motståndare var överlägsna mot mig, absolut inte och med mer träning och erfarenhet så borde dessa tjejer inte vara oövervinnerliga.

Igår var också min tränare Tommy med mig så som han alltid varit under min 30 åriga Judotid.
Vi kan bli griniga på varandra, jag är fortfarande omöjlig att diskutera med under tävling men efter att man fått tänka en stund så har Tommy alltid rätt ;-)
Vi skulle heller aldrig låta skitsaker förstöra något mellan oss.
För mig har det av någon anledning alltid varit viktigt vad han tycker, att han tror på mig och att han vill samma saker som jag.
Igår insåg jag att han faktiskt finns där även fast jag inte tar medalj. Han tror på mig och beundrar mina insatser lika mycket som om jag hade tagit guld. Dessutom lyckas han att återskapa min självkänsla även när jag som igår kände mig lite besviken.
Nu kan det ju bara bli bättre!
Jag kommer fortsätta delta i seniorklasserna men jag hoppas även på fler damer i veteran så jag kan delta i veteran SM i November.
Nu kör vi!!!!




Bild på mig och Tommy (till höger SM i Bollnäs 1992) (till vänster Sörmlandsträffen 2/4 2016)

Man är trots allt lite stolt över att kunna titulera sig som veteran/master men jag hoppas på fler deltagare bland damer.

Av Rose-Marie - 16 mars 2016 20:41

Jag hade egentligen inte tänkt skriva detta för det är andra som redan skrivit om det. Men det gnager i mig och enda sättet att få ur mig känslor är att skriva.
Det började redan i Måndags kväll......

Efter Judoträningen kröp jag ner i ett varmt bad, jag bara njöt och började känna hur tröttheten smög sig på.
I samma ögonblick började jag våndas över att det bara var Måndag och hela veckan kvar innan det är helg.....
Plötsligt kom den där hemska tanken igen. Tårarna brände i ögonlocken och jag började återigen tänka på beskedet jag fick innan jag gick hem från Judon denna kväll. Jag behöver inte gå närmre in på det men jag kan säga att i precis samma stund som jag låg där i badet och gnällde över att veckan är lång så satt en 10-årig flicka med sin mamma på ett transferhotell i Göteborg för att dagen därpå bli tillbaka skickade till Azerbardjan.
De önskade nog att timmarna vore mycket längre.

Vår Judokamrat som beskrivs som en av de gladaste tjejerna man kan möta. Hon har tillbringat mer än halva livet i Sverige och talar flytande svenska, har vänner och älskar Judo.
Nu skickas hon till ovissheten.....
I samma sekund som jag njöt av mitt bad och samtidigt våndades över veckan jag hade framför mig så satt hon och hennes mamma med mycket värre våndor än mig. Jag varken kan eller vill veta hur de kände.
Jag önskar nästan att jag vore mer känslokall. Men då vore jag inte jag......
"För det är svårt att vara känslokall när hela jag brinner av känslor"
(ett uttryck jag fann på nätet)
Jag önskar att jag inte behövde fundera på vad denna flicka och hennes mamma gör idag, Just nu, när jag ligger här och tänker på dem igen.
Jag kan inte stänga av när något är orättvist och jag kan inte låta bli att försöka göra något om jag kan.
Jag önskar att vi kunde gjort något denna gång, jag önskar att det inte vore försent.....

Det enda jag egentligen kan göra trots att det inte hjälper dem är att vara jävligt tacksam för det liv jag lever.
Att uppskatta varje dag och att sprida denna flickans leende och livsglädje vidare till så många jag bara kan.
Jag hoppas att hon trots allt på något jäkla sätt kan fortsätta att le.

Av Rose-Marie - 24 februari 2016 22:19

Jag är taggad, motiverad och förväntansfull inför kommande Judotävling i Karlstad den 12 Mars.
Jag är nervös och ljuger om jag påstår annat men samtidigt så tänker jag.....
"Vad sjutton! Det är ju inte på liv och död"
Jag vet att Sensei Tommy Widekärr är bekymrad för att jag återigen ska ställa krav på mig själv, han känner mig, han vet att inom mig finns den där tävlingsmänniskan, drömmaren och envisheten som har en tendens att dyka upp i dessa sammanhang eller gjorde iallafall det förr.
Jag kan lugna honom med att den mognare jag har tagit över lite, den där som jag själv tycker är lite tråkig och som nästan hindrar mig för att "hon" tänker efter för mycket. "Hon" kör inte bara på så som förr.....
Jag hoppas faktiskt att vid tävling så är gamla versionen av mig tillbaka igen fast en lite mer uppdaterad och modernare variant där man har tagit bort barnsjukdomen som gjorde att de där kraven som jag ställde blev ett hinder, en rädsla och som tog bort en del av glädjen. Jag hoppas och jag tror att den nya moderna, uppdaterade varianten av mig i judosammanhang är programmerad med massor av känsla för skoj.
För alla förberedelser inför tävling är superskoj vilket jag i inte tyckte förr.
Nu vill jag fokusera, jag vill ha sammanhållningen och jag vill planera. Det är ju nästan den roligaste biten och att sedan få se resultatet av allt man gjort. Det är moroten!
Vi är några tjejer i klubben som ska åka iväg på tjejträning i Göteborg på Söndag och en sådan grej ger sammanhållning, inte bara under den dagen utan även före och kanske också efteråt. Vi planerar ihop, är nervösa ihop och peppar varandra inför denna dag. Det är skoj och det ger motivation.

Så ja sensei Tommy, du har nog rätt i att den gamla tävlingsjudokan i mig finns kvar där inne MEN i en ny modernare och uppdaterad version.
En "Rosa 2,0" (1 del tävlings inriktning och 1 del skoj och gemenskap)
Men jag vill fortfarande ha en medalj 2016, det är både tävlings- och den sociala delen i mig som har fokus på det. Inte för vinnandets skull utan även för att det vore förbannat skoj att ha en medalj på mitt 30:e år inom Judon!

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se