Idag läste jag i tidningen att vi svenskar är mest egoistiska i världen och vi är de som blir minst lyckliga av att hjälpa andra. Jag nickade lite för mig själv och minns hur irriterad jag var i fredags när jag åkte hem från jobbet och en bil körde av vägen. Inget allvarligt men den hamnade på sned ner i diket. Före mig var det minst 10 bilar som bara for förbi utan att knappt bromsa in trots att ingen klev ur bilen som låg i diket.

Jag är inte någon ängel men i ett sådant läge stannar jag,det är inte ens någon tvivel om det. Alla äger inte en mobil och det kunde varit en pensionär som hade svårt att ta sig ur bilen eller någon som blev chockad eller kanske fick en stroke m.m

Jag stannade och då klev en kille ur bilen,jag stämde av med honom att allt var bra och att han hade en mobil så han kunde ringa hjälp och frågade om det fanns något annat jag kunde hjälpa till med. Han svarade att allt var okej och jag kunde köra vidare,det tog knappt 5 minuter av min Fredag. Jag undrar vad alla de andra hade så bråttom till,vad var egentligen viktigare än att hjälpa en medmänniska? Vad det än var så hade de nog inte blivit halshuggna av att de kom några minuter sent.

Jag tänkte att jag ska minsann aldrig bli så stressad att jag inte har tid att vara en god medmänniska,aldrig!!!

På kvällen satt jag och tittade på filmen: The day the earth stood still som handlade om att jorden fick besök av utomjordingar som skulle utplåna mänskligheten- för att rädda jorden från att bli förstörd av människan.

De tyckte vi var destruktiva,själviska och satte inte värde på det vi hade. Jorden var inte våran och vi skulle lära oss att ta hand om den. Ja jag vet det är bara en film men budskapet var ändå att få oss att tänka till. 

De har ju rätt,inte förrän vi står vid ruinens kant är vi beredda att ändra på oss,eller hur?

Ta en sådan sak som separationer,det är först när vår partner är beredd att lämna oss som vi börjar be om en chans och säga att vi ska ändra oss bara de stannar kvar. Det är först då man funderar på var någonstans det gick fel.

Vi skrattar när forskare säger att jorden ska gå under men vad gör vi den dagen en forskare har rätt?

Vårt klimat har ju ändå ändrats,det är bevisat. För att inte tala om all stress vi utsätter oss och våra barn för, det är först när vi går in i väggen som vi stannar upp och funderar på hur vi kan ändra situationen. 

På jobben är det pengar som räknas mest,tid är pengar och hur folk mår är inte lika viktigt.

Har man tex tid inom äldrevården att ta ut en boende på en promenad så är man förmycket personal.

Äldre människor med hemtjänst,städar själva för att hemtjänsten istället ska ta sig tid att sitta och prata för det är viktigare för dem. 

När jag och min sambo pendlade 75 mil enkel väg för att ses så sa vi alltid: Åh vi skulle kunna bo ett skjul ute i skogen bara vi fick vara med varandra varje dag. Inget annat betyder något. Men idag när vi bor ihop och åker upp till vårat fritidsställe i Jämtland så gnäller vi över vattnet som frusit eller här hemma om TV:n gått sönder eller annat dumt. Plötsligt glömmer man det där, "bara vi får vara tillsammans är vi lyckligast i hela världen,ingenting annat betyder något." 

När någon blir sjuk eller dör inser vi hur mycket den personen betyder/betydde och det är då vi ångrar att vi inte tog oss mer tid till den personen,innan det tar man dem ofta förgivet.

Jag minns tex min före detta svärfar,han ringde ofta när han ville ha hjälp med något och ibland kände man sig "tvungen" att åka dit,vadå TVUNGEN?! Vi hade så fullt upp med allt annat att vi inte hade tid att besöka honom så ofta. När man väl gjorde besök så var det ofta för att hjälpa honom med något. Det är klart att vi åkte för sällskap många gånger också men man borde prioritera det mer än allt annat onödigt man gjorde istället. 

Vi hjälpte honom och fanns där så fort han behövde så jag säger inte att han på något sätt skulle vara missnöjd med det,han var jätte tacksam och jag är glad att vi iallafall fanns där när han ville ha en hjälpande hand och tröst.

Jag känner ändå att vi kunde gjort det även när det inte behövdes,bara för att.

Jag menar inte att vara en moralkärring och är som sagt inte rätt person att döma men det viktiga är ändå att vi tänker efter,man kan inte göra allt men man kan göra något. Det krävs inte mycket för att tex stanna vid en bilolycka,inte kasta skräp i naturen,gå korta sträckor istället för att ta bilen (vilket jag är väldigt kass på) ja små saker som egentligen inte kräver så mycket energi av oss. Men kan göra ganska mycket för andra människor och naturen.

Och fram för allt, vi kanske ska ta och stanna tiden ibland och tänka till, Vad kan jag göra för att vara mindre egoistisk? Vad kan jag göra för att vara en god medmänniska? Vad är extremt viktigt för mig och vad skulle jag gjort om jag förlorade det? Är den fina bilen det viktigaste jag har i mitt liv eller skulle jag kunna offra den om jag var tvungen. Är jag viktigare än någon annan människa?

Jag såg en annan film en gång som jag inte minns namnet på men den handlade om att ett par fick valet att få flera miljoner kronor mot att en för dem okänd människa dog. Det var helt säkert att de aldrig träffat denna och heller inte hade vänner som kände denna personen. Vad skulle du välja? Tänk först och läs sen vidare. 

Det är ju ganska frestande om man har dålig ekonomi och tänk allt man skulle kunna göra för de pengarna,leva ett härligt liv mot att en annan okänd människa dör. Kan ju vara en 90-åring som ändå ligger dödssjuk.

Men nu när du funderat på detta,tänk om något annat par också får detta erbjudande,ett par som du absolut inte känner och ingen av dina vänner känner dem heller. Det paret väljer pengarna och låter någon okänd dö.

Du,din sambo,era barn,era nära och kära är okända för dem.

Idag tänkte jag slå ett slag för kärleken,jag och min sambo Roger är ett exempel på kärlek utan gränser och att kärleken kan övervinna allt.

Vi träffades för 3,5 år sedan genom vårt gemensamma intresse country och western.
Ja egentligen träffades vi långt före det men eftersom jag hade ett förhållande då så var det som vänner och ingen av oss tänkte på varandra på det viset som nu. 

Jag hade varit tillsammans med min sons pappa sedan jag var 19 år och hade egentligen tänkt att så skulle det vara resten av livet men någonstans på vägen tappade vi bort varandra och jag antar att vi började ta varandra förgivet vilket nog är ganska vanligt efter många års förhållande.

Jag började i alla fall mer och mer känna att jag inte mådde bra och något måste ändras i mitt liv.
Det var inget lätt beslut att bryta upp 12 års förhållande och dessutom vara den som splittrade familjen.

Min son André var fruktansvärt ledsen och hans pappa likaså. Jag kände mig hemsk och lovade mig själv att inte träffa någon ny förrän jag var helt säker på att det var rätt

Men så åkte jag iväg och levde westernliv en helg med Peacemakers westernshow och det var där jag första gången såg Roger på ett annat sätt än bara som vän.
Men nej jag hade lovat mig själv att inte rusa in i något och dessutom bodde Roger i Jämtland vilket är 75 mil från mig. Det skulle aldrig funka så det var lika bra att glömma det direkt.

Det kändes ändå lite ledsamt att säga hejdå och åka åt varsitt håll,jag fick verkligen ljuga för mitt eget hjärta och tänka att nej han är inget för mig.
När jag kom hem så kände jag dock att jag måste skicka ett sms och tacka för en trevlig helg men problemet var att jag inte fått hans nummer och han hade inte fått mitt.
Hur många med hans namn kan det finnas på den lilla orten i Jämtland som han bodde på?
Jag sökte helt enkelt på eniro och körde en chansning och träffade rätt!
Efter det skickade vi nog sms till varandra varje dag och pratade timtals i telefon.
Japp jag föll och det skulle dröja en hel månad innan vi kunde ses igen.
Jag slogs ändå med tankarna på avståndet,det skulle ju helt enkelt inte funka. 

Jag har en son att tänka på och kan inte flytta hur som helst och Roger hade en gård och häst och hur lätt är det att bara flytta sådär?

Man ska ju hitta jobb också,ja ursäkterna var många och jag var påväg att ge upp innan vi ens hade påbörjat något.

När det hade gått en månad var det dags för nästa peacemakerträff och både jag och Roger hade längtat efter detta enormt mycket.
När vi väl träffades var det som om vi redan var ett par,det kändes så naturligt på något vis och nu hade jag åkt dit på riktigt. Vi bestämde oss för att försöka och se vart det ledde,funkar det så funkar det och ja det måste lösa sig helt enkelt,det fanns ingen annan utväg.

Nu började en tuff och kämpig tid med saknad,längtan och resande (150 mil tur och retur.)

Vi träffades i snitt var tredje vecka och oftast bara några dagar varje gång eftersom vi båda hade jobb.
Det bästa var ju när man var långledig och kunde umgås en hel vecka,det var lyx!!!

Jag ska inte säga att det var lätt,det var fruktansvärt och jag hatade att ta farväl av Roger varje gång vi for ifrån varandra. Tårararna rann och André tyckte det var jätte jobbigt att se mig så ledsen. Han brukade också börja gråta,han visste att jag var ledsen och sörjde med mig.

Han gav mig uppmuntrande ord: -Mamma ni ses ju snart igen,det går fort och så kan ni prata i telefon.
Det gjorde ju att jag började grina ännu mer,bara för att han var så gullig,min goa lilla pojk.

Jag och roger kämpade på och längtade,saknade,pendlade,njöt av tiden vi hade tillsammans och hatade varje gång vi skulle ta farväl.
Oftast åkte vi bil men ibland kom man över billiga tågbiljetter och jag måste säga att en tågbiljett är hejdlöst dyrt,en normal biljett tur och retur skulle kosta 3200 kr för mig!!!

De billiga gick på ca 600 kr tur och retur så det var bara att ragga på nätet helt enkelt.
Men så hände det som inte fick hända och jag hade varit orolig för det varje lång bilresa jag gjorde.

Jag var påväg till en westernhelg i Holmsveden (i närheten av Bollnäs) och fick sladd på bilen,det blev en rejäl smäll och jag tackar gudarna för att både jag och André klarade oss utan större skador.

Jag skadade nacken och hade väldigt ont länge efter detta och speciellt när jag körde långt,jag hade dessutom fått en helt annan respekt för detta med långkörning. 

Om man kör 10-11 timmar i sträck klarar man inte att vara koncentrerad hela tiden,det säger sig själv. 

Men vi fortsatte pendla och jag började ta längre raster på vägen och hade även hittat ett billigt övernattningställe i Arboga så där brukade jag och André sova ibland. 

Det gjorde resan mycket mysigare också.

Dock var jag fruktansvärt trött på att inte se något slut på vårat kämpande och något måste hända,det hade gått nästan 2 år!!!

Det var då det hände,Roger blev erbjuden jobb som inhyrd svetsare där jag jobbar (volvobussar i Uddevalla) och nu började man få lite lön för mödan.

Så i slutet av Maj 2010 flyttade han hit,det var helt underbart och allt funkade så bra. 

Vi bestämde oss för att behålla gården i Jämtland för både min och Rogers mamma bor där uppe och det kan vara skönt att ha något eget att komma till när vi ska upp på besök. 

Jag älskar naturen där uppe och de människor jag träffat är helt underbara och gästvänliga så jag har absolut inga problem med att åka dit så ofta vi kan,nu är vi dessutom 2 som kör vilket gör resan betydligt lättare.

Roger har bott här i snart 2 år och jag var orolig för att han skulle vilja flytta upp igen eftersom det är lite skillnad på att bo i en liten by i Jämtland med ganska långa avstånd till stan och komma ner hit där det är lite mer liv och rörelse. 

Jag vet det eftersom jag själv flyttade här ifrån och upp till Stockholm när jag var yngre. 

Jag gillar Stockholm och jag älskade att vara där innan jag flyttade dit,jag trodde att jag skulle trivas kanonbra men så blev det inte. Jag fick hemlängtan och flyttade hem igen.

Det var detta jag var orolig med Roger,tänk om det inte funkar nu när vi väl har kommit dit vi ville.

När vårat kämpande äntligen är slut.

Men det fungerar bra och vi åker som sagt upp så ofta vi kan vilket blir flera gånger under året och så blir det ju längre tid under semestern.
Vi förlovade oss 17 juli 2010 och hoppas på att vi kan utöka familjen också men det verkar vara lättare sagt än gjort fast det är en en annan historia. Vi har iallafall varandra,det betyder mest!

Även om det var en jätte tuff tid då vi pendlade så var det nog ganska bra för min del,jag hade nästan aldrig bott själv och trodde nog inte att jag skulle klara det men nu fick jag testa detta under 2 år och ändå känna att jag inte var helt ensam. 

Jag hade min frihet och kunde hitta mig själv trots att jag samtidigt hade kärleken.

Jag insåg mycket under den tiden som tex hur mycket man inte ser vad ens partner gör förrän han/hon inte finns där längre. Plötsligt stod jag ensam med ALLT (klippa gräs,städa,tvätta osv) det var allt lättare när man var 2.

Jag tror att jag blivit mer tacksam för småsaker och jag tror (hoppas) inte att jag ska ta någon förgiven igen.
Både jag och Roger är noga med att inte falla in i det där berömda ekorrhjulet. Men det gäller att hålla det också även när det gått 10-15 år,det gäller att stanna upp ibland och fundera över vart man är påväg egentligen. 
Ingen vet vad framtiden har att ge men man kan påverka framtiden lite själv också och jag hoppas att vi ska ha kvar våran kämparglöd även i framtiden. Den där envisheten och bestämdheten som vi hade då när vi totalt trotsade avståndet emellan oss. 

Vi fick t.o.m höra av andra att detta kommer aldrig fungera,hur har ni tänkt att hålla liv i detta och hur ska ni orka,det är ju jätte lång väg?!

Det fanns några som aldrig trodde att Roger skulle flytta, -Du kommer aldrig få Roger att flytta ner,glöm det!!!

Jag säger bara tack till er för det var en liten spark i arslet som gjorde att vi blev ännu trotsigare.

Vi skulle minsann visa att våran kärlek övervinner allt,det är kärlek utan gränser helt enkelt! Vi ger inte upp!

Igår var jag på tok för stressad för att blogga och idag hade jag idétorka och frågade på Facebook om tips till min blogg och någon skrev katter.

Vissa människor kan skriva om vad som helst och få det jätte intressant de kan t.o.m be folk dra åt helvete och folk ser med glädje fram emot resan. Ja så duktig är inte jag på att skriva men eftersom jag skriver mycket om gamla minnen och saker som hänt i mitt liv så tänkte jag att ska jag skriva om katter får det bli om min kära barndomsvän Rasmus.

Han var en stor kolsvart bondkatt och fanns i mitt liv ända tills jag var 14-15 år och det var tufft när han dog.

Jag försöker dra mig till minnes om jag har något sådär första minne av honom men han fanns ju i familjen redan när jag var nyfödd så jag vet inte hur gammal jag var då jag minns honom först.

Han älskade att ligga i mitt dockskåp men gillade inte lika mycket att bli runtkörd i min dockvagn.

Jag minns att jag ofta satte på honom dockkläder och en gång så smet han och var försvunnen i flera timmar så jag gick runt och frågade grannarna om de sett en katt med kläder på.

Han var ganska duktig på att försvinna och jag vet inte hur många gånger vi sprungit runt i Färgelanda och letat efter honom.De gånger vi skulle åka till sommarstugan i Norge var han väl medveten om detta och eftersom han hatade att åka bil så stack han gärna dagen före avresa. Men ett tillfälle minns jag extra mycket och det var på vintern,han hade varit borta i flera dagar och jag hörde mamma och pappa prata om att han kanske blivit överkörd.

Jag var så ledsen och var ute och letade i flera timmar,det var kallt och mörkt när jag bestämde mig för att sluta leta. När jag kom hem satte jag mig i en snöhög och tittade på stjärnorna,det var en sådan där fin stjärnklar vinterkväll. Jag bad till gud,ja så där som man gjorde som barn,om du uppfyller min önskan sak jag alltid tro på dig.

Jag reste mig ur snöhögen och bestämde mig för att gå in. Plötsligt kom Rasmus springande som från ingenstans.

Jag var överlycklig och grät,han satte sig och slickade mina tårar. Han var bra på att trösta när man var ledsen,precis som om han förstod att jag var ledsen. Idag vet jag bättre,katter gillar salt och tårar är salta.

Det där jag ska alltid tro på dig gud tog jag dock tillbaka men använde det massa gånger under min  uppväxt.

Pappa brukade alltid gnälla på "den där katten" som han sa ibland och vara lite sådär anti fast med kärlek.

Man märkte tydligt att pappa faktiskt brydde sig om honom för på natten låg han t.o.m utanför kudden för att Rasmus skulle få plats också.

Han klättrade t.o.m jätte högt upp i ett träd för att hjälpa Rasmus ned,när pappa väl kom upp så hoppade Rasmus ner utan problem. det blev svårare för pappa att komma ner kan jag säga.

Påtal om pappa och Rasmus så var det en gång mamma hade köpt kattgodis som såg ut som lakritsfiskar och pappa öppnade en påse,tog en hel näve och stoppade i mun. Han trodde det var just lakritsfiskar,han spottade och svor rejält efter detta.

Rasmus var ett riktigt matvrak,han åt allt och stod jämt och skrek vid matskålen.

En dag stod mamma och lagade middag och jag stod bredvid och tjatade om smörgås,mamma blev självklart irriterad och sa att det blev inget före middagen. Mitt i detta kom Rasmus och skrek vid matskålen och liksom åt mig röt mamma ifrån och sa: -Ska du också komma och tjata nu!!!!

Detta gjorde mig jätte arg så jag talade om för mamma att jag skulle rymma och jag skulle ta Rasmus med mig för i detta huset fick varken katter eller ungar mat. Jag skulle rymma till mammas kompis Monica.

Grejen är den att Monica var livrädd för katter och speciellt stora som Rasmus.

Men jag tror man kunde göra vad som helst med honom utan att han gjorde någonting.

Jag kan inte ens komma på att han någon gång rivit eller bitit mig och ja som jag skrev,jag satte t.o.m på honom dockkläder och tryckte ner honom i min dockvagn.

Han var t.o.m rädd för kråkor och en sommar såg jag honom högt uppe i ett träd och kråkorna stod nere på marken och det såg ut som de skrattade åt honom.

Jag minns faktiskt inte så mycket tiden då han blev sjuk men han slutade äta och magrade av snabbt.

Eftersom det var väldigt olikt honom att inte äta så blev mamma orolig och efter ett tag blev hans tunga gul så mamma tog honom till vetrinären.

Det var något med levern så mamma tvingades ta beslutet att avliva honom. Jag minns iallafall att hon kom hem med en låda och ville inte att jag skulle titta i den. jag förstod självklart att det var Rasmus och att han var död.

Den dagen blev han begravd bakom vårat garage och han hade haft ett bra liv,han hade levt hos oss sedan han var kattunge och var ju över 15 år så det var väl inte så oväntat att han skulle lämna oss inom snar framtid men det blev tomt efter honom.

Många tycker det är löjligt att man gråter över djur mindre än hundar men lever man med djur en lång tid så blir de ens familjemedlem. Jag har haft flera katter efter Rasmus och alla har de olika personligheter.

Alla djur har ju en personlighet och har man djur som sällskapsdjur så blir de en del av familjen.

Ja så är det iallafall för mig,jag tyckte t.o.m att det var skit jobbigt när Andrés marsvin Molle dog för några år sedan.

Då lovade jag mig själv att aldrig mer skaffa ett djur.

Men när Roger flyttade in här för 1,5 år sedan så kunde jag ju självklart inte neka honom att ta med katten Tirsha och jag var ju redan fäst vid henne. Så ja nu har vi en katt här och tyvärr är hon uppåt 15 år så jag våndas inför den dagen hon lämnar oss. För mig är det inte bara en katt för mig är det ett kärt sällskap och hon blir glad när jag kommer från jobbet,hon pratar med mig (på sitt sätt),somnar och vaknar vid min sida.

Hon finns i min närhet varje dag precis som Roger och André gör. Hon tillhör min familj!!

Nu ska jag ta lilla Tirsha och min älskade Roger med mig till sängen och sova.

Imorgon är jag tillbaka här med Fräcka Fredag!!!