Inlägg publicerade under kategorin Hälsa och välmående

Av Rose-Marie - 10 juni 2015 00:11

Ingen vill väl påstå att vädret hittills har gett någon försmak av sommaren men idag har det varit riktigt fint väder och när jag var ute förrut så såg jag hur mycket allt har slagit ut, fort har det gått. Äppleträdet är i full blom och likaså syrenbuskarna, det är så vackert.
Att se lilla Tristan gå omkring i trädgården och leka är också vackert. Jag är så oerhört tacksam att vi fått denna möjligheten.
Att vi tillslut lyckades. Ibland glömmer jag bort hur det var att kämpa, ibland glömmer jag till och med bort att vara tacksam.
Men idag när allt det vackra fick lyckokänslorna att komma fram lite extra så tänkte jag tillbaka ett par år.
Det måste ju ändå ha varit lika vackert med alla blommor då som nu?
Kanske såg jag inte det, kanske tog det mörka och tråkiga över det som var ljust och fint. Kanske ville jag inte se eller kunde inte, skuggorna skymde allt det där.

Men idag ser jag, idag njuter jag, idag är allting annorlunda.
Jag vill alltid känna så här, vill slippa alla skuggor som skymmer det som är vackert.
Men kanske behöver vi då och då de där skuggorna, annars kanske vi inte njuter av det vackra. Vi kanske börjar ta det förgivet och slutar uppskatta det.
Som min för mig högt uppskattade gamla judotränare och vän Tommy Widekärr sa när han höll tal på nationaldagen då han funderade över varför vi firar den så dåligt.
"Vi kanske har det för bra för att uppskatta vårt land"

Ja jag tror att om vi aldrig behövde oroa oss, aldrig mötte motgångar eller behövde kämpa för någonting då skulle vi nog sluta att vara tacksamma, vi skulle sluta vara glada och vi skulle nog även sluta drömma.
För om vi aldrig möter motvind så kommer vi ju aldrig uppskatta medvind eller hur.

ANNONS
Av Rose-Marie - 7 juni 2015 23:49

Ibland får jag frågan "vart sjutton får du all energi ifrån" och ibland undrar jag det själv för ibland har jag hur mycket energi som helst för att sedan nästan gå i ide ett tag.
Jag har därför lärt mig att använda mig av energin när jag har den och ta vara på den. Jag vet inte hur länge den finns eller hur lång tid det kommer ta att få ihop ny energi. Men på senare tid har jag lärt mig vart jag kan hitta den och hur jag kan lagra den, som en powebank. Jag tror iallafall att jag har lärt mig för än har inte energin tagit helt slut. Min största energikälla är förvisso stundvis även väldigt energikrävande men det är mitt lilla enegiknippe till son, ja hela min familj är energigivande men Tristan är i den åldern nu då det händer massor och glädjen han sprider laddar mina batterier dubbelt upp. Som jag skrev så kräver han endel av den energin också.

Men jag har på någotvis, jag tror faktiskt både av Yogan och genom mindfulness, funnit ett sätt att stressa ner och på så vis ladda på ny energi och samtidigt lägga mig på sparläge när det behövs och jag kan göra det vid rätt tillfällen.
Att ge mig själv små utmaningar är också ett sätt att hålla lågan brinnande så den inte släcks lika fort för det tar energi att tända den igen. Som att hålla på att trycka av och på en ljusknapp hela tiden, till slut går lampan sönder.
Att mina utmaningar gått så bra har ju givetvis gett mig massor av bonusenergi, jag genomförde strandjoggen igår (6 Juni) och med en tid som var 5,30 min snabbare en vårruset. Fortfarande inget högt tempo men det ökar iallafall.
På Onsdag kommer den sista utmaningen innan semestern, då bär det iväg till Trollhättan för Active Sommarpass, cirkelträning utomhus med ca 300 pers.

Mitt mål på viktväktarna har jag också precis nått så nu har jag gått ner totalt 36 kilo på lite mer än 1 år. De första 14 kilona var ju gravid kilon så de gick rätt snabbt. Jag skrev in mig på viktväktarna efter jag gått ner de 14 gravidkilona så 22 kilo har jag tagit med hjälp av dem sedan 1 Juni 2014. Kändes oerhört skönt att få den sista stjärnan. Men den stora utmaningen jag har framför mig nu är att hålla detta. Det är en långsiktig utmaning men jag måste bara klara det. Det handlar ju om att fortsätta leva i den livsstil jag har levt nu under 1 år och jag har nog aldrig mått så här bra så det borde gå.

Ja vart får jag energin ifrån?
Jag hittar min energi i de ljusa små ögonblicken i vardagen. Det finns laddstationer lite överallt men det gäller bara att hitta dem. Var och en måste hitta sina egna depåer och oftast finns de närmre och mer lättillgängliga än vad man tror.

Jag hamnade på plats 91 av 183

Min största energigivare men kräver även massor av energi

ANNONS
Av Rose-Marie - 24 maj 2015 23:05

Insåg precis att jag faktiskt i allt annat jag hållt på med "glömt bort min blogg"

Vårruset var min andra utmaning till mig själv och jag tog mig dit trots regn. Träffade Blossom Tainton och fick lite peppande ord, så träffade jag en gammal arbetskompis och sprang hela vägen med henne som draghjälp, ja jag sprang faktiskt hela vägen, 5 km utan att stanna.
För många är det väl inget att skryta om men för mig är den medaljen lika mkt värd som mitt SM-guld i Judo. Ja det skryter jag fortfarande om fast det håller på att rosta pga alla år som gått sedan 1992.

Tredje utamaningen var ju majalöpet i Högsäter som var i Torsdags men då hade jag HLR-utbildning så jag fick avboka. Istället blir min tredje utmaning att springa strandjoggen (5 km) i Uddevalla den 6 Juni.

Veckan som varit nu har haft ett helt annat fokus än träning och god kosthållning.
Jag har nämligen sedan i Februari planerat att dra igång en ALLA Barns dag i Färgelanda. Ett stort barnkalas för alla våra barn. Barnen är det bästa vi har och är värda en dag där de får vara i fokus. En dag där ALLA barn kan få vara med utan att mamma eller pappa måste säga nej för att de inte har råd.
Denna dagen skulle allt vara gratis.
Och tänk att vi har så många frivilliga i Färgelanda, privatpersoner, föreningar och företag som faktiskt kontaktat mig och erbjudit sig att vara med. Jag har knappt behövt fråga någon.
Denna dag var igår Lördag den 23 Maj.
Regnet har tyngt mig hela veckan för jag hade ingen reservplan vid regn. Det måste bli sol. Men inte ens detta hade jag behövt oroa mig för. Igår när jag vaknade sken solen rakt in i ansiktet på mig och riktigt ropade "vakna, det är alla barns dag idag"
Ja till och med solen tyckte att våra barn i Färgelanda skulle får en fantastisk dag.
Och jag tror faktiskt vi lyckades!

När jag stod och tittade ut över ett hav av människor, hörde massor av skrattande barn i vår såkallade park mitt i Centrum så tänkte jag "ett levande Centrum, så härligt att se"

Och när min sambo igår kväll berättade om en liten flicka som stod vid en gunghäst som jag ställt vid westernlägret vi hade, hon stod där och klappade gunghästen som för övrigt blev uppskattad bland de mindre besökarna.
När hon stod där sa hon
-Åh detta är mitt livs bästa dag!
När Roger berättade detta då insåg jag att vi faktiskt lyckades.
Hennes ord kommer driva mig att även satsa nästa år. Jag misstänker att jag då får ännu mer frivilliga med mig.
För vem vill inte ge fler barn möjligheten att uppleva sitt livs bästa dag?!

Jag och Blossom på vårruset

Jag gjorde det!

Affischerna till Alla barns dag

Ett välbesökt ALLA Barns dag

Av Rose-Marie - 4 maj 2015 22:03

Jag sitter och tittar i min gamla träningsdagbok som jag väckt liv i igen.
Första gången jag skrev var 26/4-06 och vägde då 62 kilo, lår 56 cm, stuss 99 cm och midja 73 cm. Jag har väl egentligen hela tiden strävat efter att nå tillbaka dit igen.
20/1-13 hade jag gått upp en himla massa och gjorde ett halvtaskigt försök att gå ner. Det var väl egentligen inte läge att mitt i den jobbiga perioden försöka med detta. Kämpa med IVF och hela tiden pendla mellan hopp och förtvivlan samtidigt som man försöker gå ner i vikt krävs en jävlar anamma, vilket jag inte hade då.
Jag vägde 78 kilo, lår 67 cm, stuss 116 cm och midja 88 cm. Resultatet av mitt förök blev att jag ökade mer i vikt så när jag skrev in mig hos barnmorskan vägde jag 82 kilo.

När det var dags för förlossning hade jag en vikt på 96 kilo och jag var glad om jag skulle gå ner till mina 82 igen.
1/5-14 ungefär 2 månader efter Tristan föddes hade jag lyckats gå ner mina 14 gravidkilon och då gav jag mig fan på att gå ner ännu mer. Jag skulle ta hjälp av viktväktarna online och målet var att mina mått skulle vara samma som när jag startade min träningsdagbok 26/4-06 men då ville jag gå ner till 60 kilo eftersom man oftast går upp 2-3 kilo igen.
Jag väckte återigen liv i dagboken och skrev in vikt 82 kilo, lår 67 cm, stuss 118 cm och midja 89 cm.
Jag skulle alltså minska 22 kilo, lår -11 cm, stuss -19 cm och midja -16 cm.

Nu 4/5-15, 1 år senare känns det därför så jävla bra att kunna skriva in 61,5 kilo, lår 56 cm, stuss 101 cm och midja 75 cm.
Jag har 1,5 kilo kvar till mål och låren är jag i mål på, stuss 2 cm kvar och midja 2 cm kvar om man nu ska vara petnoga.
Jag satsar dock mer på att tajta till mig lite och att kämpa upp konditionen.
Jag SKA jogga hela vårruset i Vänersborg 5 km den 12 maj och jag SKA jogga i majalöpet i Högsäter 5 km den 21 maj och jag SKA köra hårt på Active sommarpass i Trollhättan den 10 Juni.
Det är mina stora mål och jag tror att träningen inför detta även kommer hjälpa mig att nå de där sista vikt- och kroppsminskningsmålen.
Den stora utmaningen kommer bli att aldrig någonsin behöva ta upp denna kamp igen, det är den svåra biten i det hela.

Är inte förtjust i egobilder men har märkt att de gör nytta när jag jämför sedan och jag börjar bli ganska nöjd men nu fokus på uppbyggnad.

Jag har hämtat ut startlappen för vårruset, Tristan hejjar på mamma!

Av Rose-Marie - 26 april 2015 22:23

Jag hade förväntat mig regn idag men blev glatt överraskad då solen sken när jag vaknade imorse.
Det var riktigt härligt ute så därför föreslog jag en eftermiddags vandring till Karolinerstugan. Dit kan man ta sig från två håll, ena vägen är 6 km medans den andra är 3 km. Denna gången föreslog jag den korta då vi skulle inviga bärstolen som vi köpt till Tristan just för att vi ska kunna göra sådana här saker även fast vi har en liten. Man behöver inte ge upp sina intressen för att man får barn anser jag.
Det finns alltid möjligheter om man bara vill se lösningarna och inte massa hinder.

Tristan verkade trivas i stolen och satt där bak på min rygg och babblade hela vägen, det kändes väldigt bra så detta blev minsann inte sista gången.
Väl framme grillade vi, drack kaffe och bara njöt av naturen och det fina vädret.
Vägen tillbaka fick Roger ta Tristan och även han tyckte att vi har gjort ett bra köp.
Det var verkligen en fantastisk eftermiddag och ett bra slut på denna veckan.
Nu väntar en ny vecka och jag har laddat upp med ny energi från naturen och ja detta blev verkligen dagens ljusglimt.

Av Rose-Marie - 23 april 2015 23:03

Ibland är det upp och ibland är det ner, sådant är livet och jag överdriver nog inte när jag säger att vi ALLA har det så.
Jag tror inte det finns någon som ständigt är lycklig, bekymmersfri eller ens felfri och om så vore ja då tror jag den människan måste ha ett relativt tråkigt liv.
Men jag tror att vi var och en kan göra så de där jobbiga stunderna faktiskt känns mer drägliga. Den som nu sitter där och läser detta samtidigt som livet här så hårt det bara kan bli känner sig nog irriterad över mitt påstående..... med all rätt för jag vet hur jag kände när pappa dog, när jag kämpade för André som har en funktionsnedsättning, då när jag separerade och nu när vi kämpade för att få barn. Jag vet hur förbannat jobbigt det är att få höra "ryck upp dig" "efter regn kommer solsken" och alla härliga kommentarer från överdrivet glada människor. De stod mig upp i halsen för jag ville inte rycka upp mig just då, jag orkade inte och jag behövde få gråta, skrika, låsa in mig och deppa. Vi behöver det när livet är jobbigt och vi måste få lov att känna så.
Det är inte alls så jag menar med att vi kan förändra våran situation utan det jag menar är att vi när det är så jobbigt behöver hitta små ljusglimtar i tillvaron. De kan vara skitsvåra att hitta när allt är helt mörkt och ofta letar man nog för mycket. Jag är övertygad om att om vi stannar upp ett litet ögonblick, andas och känner efter. Öppnar ögonen och ser oss omkring så kan vi hitta våran lilla ljusglimt just för den stunden, här och nu. Skit i morgondagen och glöm gårdagen och känn efter bara just i denna stund.
När jag den senaste tiden har hållt på med just detta så har jag hittat de där små obetydelsefulla sakerna som de allra bästa. De finns alltid där men vi tar dem förgivna och det är väl därför vi har svårt att se dem som ljusglimtar.

Jag har efter att jag börjat med Yoga även börjat testa mindfulness och nej inget av detta gör underverk eller att livet är en daglig dans på rosor men det har fått mig att stanna upp. Att andas, leva i nuet bara för ett ögonblick. Det varar inte för evigt och jag är inte frälst eller en bättre människa.
Problem finns där ändå, de försvinner inte men just i den stunden gör de det.
I det ögonblicket är det bara jag, min kropp och min själ som betyder något.
Det kanske är lite så det känns när folk flyr verkligheten med hjälp av droger eller alkohol. Men detta är ett betydligt sundare sätt och jag tycker faktiskt att det hjälper mig även i vardagen. Andningen har man alltid med sig och när saker känns jobbigt kan man alltid stanna upp och ge sig själv tid för lite andrum. Kanske hittar man just i det ögonblicket någon ljusglimt att hämta kraft och energi ifrån. Kanske finns det något som ger en liten smula glädje just nu. Det lilla kan göra så mycket. För mig har det just nu varit naturen, solen, fåglarna och tanken på jag får börja och avsluta varje dag i närhet av min familj som gett mig livsglädje och energi.
Även om jag just då sitter i skuggan så kan jag se solen framför mig.
Bara för att det är mörkt just där man sitter så betyder det inte att solen är borta.

Av Rose-Marie - 12 april 2015 23:05

För ett par år sedan hade jag tusen ursäkter till att inte ens försöka gå ned i vikt, jag hade nog ställt in mig på att jag lika gärna kunde ha mina överflödiga kilon resten av livet. Jag kom till den punkten att så länge jag låg under 100 så fick det gå, jag låg på 82 kilo.
Då var det jobbigt för mig att gå upp för backen när jag skulle till affären som tar ett par minuter att gå till. Jag tog oftast bilen eller så gick jag andra vägen som inte innebar en lång uppförsbacke.
Jag kan säga att då, för ett par år sedan.... då trodde jag aldrig att jag skulle ligga här idag efter en hård dag med massa träning. Jag har nämligen genomfört min utmaning till mig själv, Laneloges trainingcamp!
I min hjärna så skulle jag aldrig klara det. Jag skulle iofs aldrig ens komma på tanken att anmäla mig till något sådant heller för den delen.
Men jag gjorde det och jag överlevde och lite mer än så faktiskt.

Men för ett par år sedan vågade jag inte ens drömma om att vara tillbaka på banan igen, att komma ner i en vikt som jag hade för flera år sedan och att känna den där härliga känslan som träning kan ge.
För ett par år sedan var det faktiskt rent ut sagt plågsamt att träna, lederna gjorde ont, (det gör de än idag men de stoppar mig inte så som förr) hjärtat slog hårt och mjölksyran kom av att prata prata om träning. Ja nästintill så var det. Det var som sagt träning nog att gå till affären.

Idag ligger jag här och är så nöjd med mig själv, jag gjorde det trots att jag under veckan varit så förkyld. Men jag ville så gärna göra detta att jag verkligen har gjort allt för att kurera mig och det gick.
Visst jag var lite snuvig och tät vilket hindrade mig att köra maximalt men jag ska inte klaga, jag var allt bra slutkörd.

Dagen började med poweryoga vilket jag hållt på med ett litet tag nu och det har jag verkligen fallit för. Sedan var det bootcamp med militärfemkamp och andra stationer utomhus, löpning med bildäck och rullning av traktordäck bla.
Superkul men tufft!
Därefter var det lunch och efter lunchen ett Zumbapass. Zumba har jag aldrig testat men det var kul, kanske inget jag kommer börja med men roligare än jag trodde.
Dagen avslutades med lite nervarvning med yinyoga.

Nu när detta är över så känns det plötsligt lite tomt, vad ska jag kämpa inför nu?!
Jo jag har ju gett mig en utmaning till..... vårruset som är i Maj och jag har gett mig sjutton på att jag ska jogga de fem kilometerna så det är bara att ge sig ut och träna på att jogga. Jag har redan börjat den träningen och har kommit en bra bit framåt men har en hel del kvar för att orka hela vägen. Men för ett par år sedan orkade jag knappt springa en meter så jag har kommit långt om man jämför.
Skam den som ger sig är nog mitt nya motto! För visst kan jag så mycket mer än vad jag tror........

Jag och min syster Pernilla kör knäböj med bildäck på axlarna

Av Rose-Marie - 13 mars 2015 23:55

Jag läste idag en artikel om mamman till två mordmisstänkta grabbar i 20-årsåldern, antar att ingen missat det tragiska trippelmordet i Uddevalla, endast 3 mil från där jag bor.
Självklart är detta en helt fruktansvärd handling och självklart vill man som förälder tro att ens barn är oskyldigt.
Jag försvarar ingen MEN nog kan jag tycka att mamman inte ska behöva stå tillsvars för vad hennes söner gjort och inte ska hon väl heller klandras för att hon älskar sina söner?!
Flera av kommentatorerna till denna artikel var just av den åsikten att mamman borde skämmas och att hon inte uppfostrat sina söner bättre. Hur hon kunde sitta där och vara ledsen och i stort sett försöka rentvå dessa två som trots allt inte blivit dömda ännu.
Jag tror att det är en helt normal reaktion av en förälder för man vill nog ha det där lilla hoppet in i det sista, man vill så gärna tro att det inte är mitt barn som gjort detta.

Jag är också allergisk emot den ständiga klandringen av föräldrar till barn som hamnar snett. "Var finns föräldrarna" "kan de inte uppfostra sina barn"
Alla är vi så otroligt duktiga på barnuppfostran att vi var och en tror att våra barn aldrig skulle kunna hamna snett i livet. Men jag är övertygad om att det kan hända vem som helst. Jag har själv varit strulig i tonåren, ja inte alls så jag har varit på den tungt kriminella sidan men jag kunde lika gärna ha gjort det. Flera av mina vänner hamnade riktigt snett och några är döda idag. Mina föräldrar var helt fantastiska och mitt strul berodde enbart på mig själv och mina egna val. Att det inte blev värre är också mitt val men visst mina föräldrar fanns alltid där, likaså andra vuxna i min omgivning och så hade jag min sport, judon, som höll mig på rätt väg.
Allting runt en spelar roll och alla vuxna i ens omgivning har ett ansvar i mina ögon.
Föräldrarna ensamma klarar inte av att leda en ungdom som hamnar snett upp på vägen igen. Jag vet att det finns föräldrar som stångar sig blodiga, som ber om hjälp och som gång på gång möter motstånd och inte får hjälp. Jag vet att det finns massor av föräldrar som inte alls ska kallas "dåliga" föräldrar men deras barn hamnar snett ändå. Och ja jag vet också att det finns föräldrar som av olika anledningar inte finns där. Men borde det inte finnas massor av andra vuxna som också har ett ansvar. Som ska finnas som stöd för föräldrar oavsett man man klassas som bra eller dålig?

I fallet med de misstänkta i trippelmorden så säger man "alla i hela Uddevalla visste att dessa ungdomar var kriminella"
ALLA i hela Uddevalla....... ändå har ingen lyckats få dem på rätt väg.
Hur ska då en förälder klara detta?
Om vi nu är så duktiga på barnuppfostran varför har då INGEN funnits där att hjälpa föräldrarna att "uppfostra" sina barn?
Folk frågar "vart fanns föräldrarna"
Jag frågar vart fanns ALLA de som visste att något var helt fel?

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se