Inlägg publicerade under kategorin Hälsa och välmående

Av Rose-Marie - 10 april 2016 15:25

Väldigt ofta dyker det upp artiklar om attityden kring barnens tävlingar.
Man läser den ena berättelsen efter den andra och fasas över hur illa det faktiskt kan vara på tävlingarna. Det är inget nytt fenomen det är jag helt övertygad om, det som är nytt är att vi nu kan komma hem från en tävling och berätta om våra upplevelser direkt ute på sociala medier. Spridningen blir enorm och åsikterna är många.
Vissa tycker att man helt ska sluta med tävlingar för barn och i den åsikten kan jag inte riktigt hålla med. Varför ska inte barnen få åka på tävlingar för att VUXNA inte kan hantera detta?! Kanske borde vi införa vuxenförbud på barnens tävlingar istället?
Ja ni hör ju själva hur dumt det låter......
Det är inte att hantera problemet eller hur.
Vi slutar tävla och problemet är löst......

Hur vore det om vi vuxna faktiskt lärde oss vett och etikett vad gäller tävlingar?
Jag har erfarenheter av tävlingar och började tävla i Judo när jag var 8-9 år.
Självklart vill man vinna, det är ju lite därför man ställer upp och jag var en dålig förlorare men inte så att det gick ut över andra.
Jag blev arg på mig själv och ingen annan. Skillnaden för mig är att jag hade vuxna runt mig som stöttade och berömde mig oavsett hur det gick. Jag hade ingen som gapade och skrek eller spädde på min besvikelse. Efter en stund var min förlust glömd och man kunde ta nya tag.
Det var roligt att vinna men det var ingen som krävde att jag skulle göra det. 

Vad vi ska ta upp med barnen är nog snarare allt annat runt omkring tävlingarna. Vad ger det oss? Är det kul och varför?
För min del gav det mig kunskap om vad jag behövde träna mer på och vad jag var bra på. Men framförallt gav det mig gemenskap, tillhörighet och empati för andra.
Jag lärde mig åka tåg, buss och till och med flyg. Jag lärde mig geografi och jag lärde mig att passa tider.
Det viktigaste av allt, det har gett mig så otroligt många minnen, skratt och vänner som jag aldrig hade träffat annars.
Idag när jag pratar med gamla klubbkompisar om vår judotid från förr så minns vi inte om vi vunnit eller förlorat en viss match med 7 eller 10 poäng. Vi pratar inte om det utan det vi minns är allt det där som jag nämnde innan, resan till och från tävlingarna, stunderna före och efter matcherna. Det är vad vi tagit med oss från tävlingarna och det är kanske det vi ska fokusera på med barnen. Inte hur de kunde gjort för att göra en bättre insats. Det kan man träna ändå utan att man just behöver tala om varför.

När man sedan börjar komma upp i åldern och när man närmar sig eliten ja då kan man kanske mer gå in och peta i vad man behöver och inte behöver göra för att vinna men ändå på ett sätt som lyfter idrottaren snarare än sänker.
Jag skrev själv tävlingsdagbok för att kunna se vad som lyckades bra och mindre bra.
När satsningarna blir på ännu högre nivå så tror jag också att det är viktigt med någon form av rådgivning i hur man ska hantera pressen som kommer. För den kommer och för vissa blir den värre än andra och det är därför vi behöver en bra grund, bra erfarenheter redan från barnsben.
Vi behöver inte börja med att bli pressade, gapade på, nedtryckta och lära oss att man vinner till varje pris för att det viktigaste är att vinna.

Jag är övertygad om att det egentligen är ganska lätt att lära barnen ett bra beteende i tävlingssammanhang, den svåra biten är att lära de vuxna detta.
Vad ger man barnen för signaler när man sitter hemma och tittar på idrott tex....
Hur beter man sig?
Ska vi verkligen behöva införa barnförbud vad gäller idrott?!
Nej jag tror att vi behöver jobba mer aktivt med problemet, liksom man försöker i skolan mot mobbning. En nolltolerans mot idottshets  där vi alla som har med idrott att göra sätter ned foten. Vi kanske behöver åtgärdsprogram i klubbarna för att redan tidigt tala om vår ställning och att de som inte kan hantera barnens tävlingar faktiskt inte får delta.

En sådan sak skulle även hjälpa ledarna inte minst yngre ledare, jag förstår att det är svårt att ensam säga till någon att de måste tagga ned. Jag var själv en ung ledare och jag skulle nog haft svårt för att sätta en förälder eller annan ledare på plats.
Men med ett åtgärdsprogram så hade jag vetat vad jag skulle göra för att gå vidare med problemet. Det är lättare om man är fler.

Tillsist vill jag berätta om en ny händelse vad gäller detta och som är ett bra exempel på hur barnen tar efter vårt beteende:

För någon månad sedan var jag på tävling och min son Tristan 2 år var med.
Han satt med min sambo på läktaren och när han såg andra som hejade på deltagarna på mattan så gjorde han exakt samma sak.
Ställde sig upp med armarna i luften och ropade JAAAA!!!!
Detta var ju en rätt gullig syn tyckte både jag och sambon men tänk er att de personerna han efterapade betedde sig på ett helt annat sätt än att visa glädje!

ANNONS
Av Rose-Marie - 8 april 2016 20:59

Den senaste veckan har varit minst sagt en tid av massa tankar som snurrat runt i mitt huvud. Jag fick nämligen ett ryck att bara följa min impulsivitet och kasta mig ut i det okända, jag bestämde mig för att prova en väg som för mig är okänd på många sätt men jag tror inte att jag kommer ångra mig, snarare tvärtom, jag kommer kanske aldrig kunna gå den vägen igen.
Jag bestämde mig för att delta i veteran-EM i Judo som kommer vara i Kroatien på midsommar.
För det första så har jag aldrig rest utomlands förrut eller jo, Norge, Danmark och Tyskland men inte flugit och jag gör det själv. Jag har heller aldrig varit med på en tävling i utlandet mer än en gång i Norge och det största mästerskapet är SM.......
Internationellt var största Stockholm Open där jag kom trea.
Förvisso är det nu veteran jag ställer upp i men å andra sidan kan det vara värre.
Erfarenheter och kunskaper som många av dem besitter ska man inte underskatta.
Det finns nog fler än jag som undrar vad sjutton jag ger mig in i men samtidigt så känner jag att jag gör detta för att det är en kul grej, ett äventyr och det kommer bli ett minne som jag aldrig kommer att glömma. Oavsett hur det kommer gå så kommer det vara en stor seger för mig att ställa mig på mattan och vara med på detta.
Det är helt ärligt en stor grej att jag ens har bestämt mig, bokat boende och flyg.
Det krävdes massor av inre övertalan och ja även uppmuntran från vissa i min omgivning, de vet nog vilka de är.

Jag gör detta även för att jag hoppas att om det finns några kvinnor där ute som drömmer om att få gå upp på tävlingsmattan igen eller kanske bara ta steget ut på träningsmattan som en comeback eller kanske en nystart så gör det bara. Tänk inte så mycket på om och men..... Utan prova en gång, känn efter hur det kändes och prova sedan en gång till för att vara riktigt säker på om den första känslan var rätt. Därefter kan du bestämma dig för om det var positivt eller negativt det du kände. Oftast har man ingenting att förlora av att pröva.

Jag har precis påbörjat min comeback, har tränat sedan Januari i år och tävlat två gånger med resultat en tredje plats och sist ingen placering alls vilket även det var en ny erfarenhet och som jag skrev då så var det inte så farligt att inte hamna på pallen.
Jag har tävlat i senior båda gångerna för det verkar som sagt inte finnas tillräckligt med veterandamer i Sverige som går i min viktklass.
Jag känner dock att jag inte riktigt är färdigtävlad och jag har mer att ge men behöver självklart mer träning om jag ska kunna förvänta mig några högre placeringar mot dessa erfarna tjejer som jag mött.
Det är stort av mig att inse det, att faktiskt se att jag gör något bra trots att jag inte står som segrare. Med tanke på hur få tjejer i min ålder som gör detta så bör jag inte underskatta mig själv ett enda dugg!

Jag håller tummarna för att fler vill och vågar....... 


 


 

ANNONS
Av Rose-Marie - 3 april 2016 10:04

   Igår 2/4-16 blev jag en erfarenhet rikare, kanske ingen rolig erfarenhet men ändå nyttig och bra för mig trots allt.
Jag lämnade en judo tävling för allra första gången utan medalj. För övrigt var detta min 40:e tävling men inte sista.
Jag har faktiskt varit rädd för den dagen då detta skulle ske, jag vet inte varför men så är det.
Idag vaknade jag upp hemma och mitt liv ser, hör och häpna, likadant ut som förut.
Det var ju inte så farligt..... Det kanske till och med var bra för mig för jag kan faktiskt känna att jag gjort ett bra motstånd ändå. Min grupp innehöll 6 mycket bra motståndare och det är tjejer som är hälften så gamla som mig, de har tränat och tävlat regelbundet under några år. Flera av dem deltar både i damer under 21 år och senior (över 17 år tror jag) medans jag deltar i senior och veteran (över 30 år) tyvärr blev det ingen veterangrupp för min del då min motståndare hoppade av. Men jag känner faktiskt inte att jag inte platsar in bland seniorerna trots att det är åldersskillnad, jag känner inte ens av den skillnaden.
Jag har ju för sjutton nyss påbörjat min comeback, jag har tränat sedan Januari i år och tävlat 1 gång för ett par veckor sedan då jag faktiskt kom trea och även då gjorde bra motstånd.
Igår tog jag till och med poäng och ingen av mina motståndare var överlägsna mot mig, absolut inte och med mer träning och erfarenhet så borde dessa tjejer inte vara oövervinnerliga.

Igår var också min tränare Tommy med mig så som han alltid varit under min 30 åriga Judotid.
Vi kan bli griniga på varandra, jag är fortfarande omöjlig att diskutera med under tävling men efter att man fått tänka en stund så har Tommy alltid rätt ;-)
Vi skulle heller aldrig låta skitsaker förstöra något mellan oss.
För mig har det av någon anledning alltid varit viktigt vad han tycker, att han tror på mig och att han vill samma saker som jag.
Igår insåg jag att han faktiskt finns där även fast jag inte tar medalj. Han tror på mig och beundrar mina insatser lika mycket som om jag hade tagit guld. Dessutom lyckas han att återskapa min självkänsla även när jag som igår kände mig lite besviken.
Nu kan det ju bara bli bättre!
Jag kommer fortsätta delta i seniorklasserna men jag hoppas även på fler damer i veteran så jag kan delta i veteran SM i November.
Nu kör vi!!!!




Bild på mig och Tommy (till höger SM i Bollnäs 1992) (till vänster Sörmlandsträffen 2/4 2016)

Man är trots allt lite stolt över att kunna titulera sig som veteran/master men jag hoppas på fler deltagare bland damer.

Av Rose-Marie - 26 mars 2016 19:07

Jag har fått lite förfrågningar om hur det går med zinzino balance oil som jag började med i Höstas så här kommer en liten rapport.
Jag har som ni säkert läst varit rätt aktiv vad gäller träningen och det har nog gjort en heldel vad gäller förbättring av mina leder men jag tror även att oljan har varit bidragande för att jag faktiskt kunnat vara aktiv.
Jag tränade en del förra året också men på vintern var det svårare då mina leder gjort sig mer påminda vid kyla.
Denna vintern har jag knappt haft ont alls!
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna börja med Judon igen och än mindre tävla. Nu har jag förvisso bara hållt på sedan i Januari i år så man kanske inte ska ropa hej ännu men det känns bra.
Jag kommer fortsätta så länge kroppen vill det, jag är trots allt 39 år ;-)

Något jag är nyfiken på är att se vad mina blodprov kommer att visa när det gäller ämnesomsättningen, tänkte ringa och be dem ta ett nytt för det är 1 år sedan sist.
Jag läste någonstans att zinzino balance oil kan vara bra vid hypotyreos (för låg ämnesomsättning)

Jag är glad att jag följde med min vän på en informationsträff i Höstas och jag är glad att jag vågade prova.
Jag brukar ju vara rätt negativ till allt sådant men så ont som jag haft i lederna i flera år gör att man är beredd att testa nästan vad som helst om det kan ge resultat.
Jag började med att gå ned i vikt, träna Yoga, jogga och sedan dagligen ta oljan och nu tränar jag och tävlar i Judo igen. Det kunde jag som sagt aldrig drömma om för ett par år sedan då jag stundvis hade så ont att jag höll mig i väggarna för att kunna gå inomhus.

Vill ni veta mer om oljan så kan ni gå in på www.zinzino.se

 

Här är mitt tidigare inlägg om zinzino

http://rosetta.bloggplatsen.se/2015/10/17/11199707-jag-ger-zinzino-balanceoil-en-chans-i-mitt-liv/


Av Rose-Marie - 23 mars 2016 21:47

Om en och en halv vecka är det dags att tävla i Judo igen. Denna gången blir det både i veteran- och vanlig seniorklass. Jag har kikat på deltagarlistorna och vet att jag hittills har tre duktiga motståndare i seniorklassen och förmodligen en i veteran (blir nog bäst av tre där)
Men tillskillnad från sist då det var min debut i comebacken så är jag inte alls lika nervös nu. Jag är varken bättre eller sämre tränad men känner ändå inte att jag är helt chanslös till att göra bra ifrån mig.
För det största motståndet är jag själv, det är mig jag ska vinna över i första hand, jag behöver inte bevisa något för omvärlden. Allt jag behöver göra är att göra mitt bästa och det duger till 100%.
Men visst går jag in för att vinna och jag tänker minsann inte låta mig besegras hur lätt som helst.


Av Rose-Marie - 16 mars 2016 20:41

Jag hade egentligen inte tänkt skriva detta för det är andra som redan skrivit om det. Men det gnager i mig och enda sättet att få ur mig känslor är att skriva.
Det började redan i Måndags kväll......

Efter Judoträningen kröp jag ner i ett varmt bad, jag bara njöt och började känna hur tröttheten smög sig på.
I samma ögonblick började jag våndas över att det bara var Måndag och hela veckan kvar innan det är helg.....
Plötsligt kom den där hemska tanken igen. Tårarna brände i ögonlocken och jag började återigen tänka på beskedet jag fick innan jag gick hem från Judon denna kväll. Jag behöver inte gå närmre in på det men jag kan säga att i precis samma stund som jag låg där i badet och gnällde över att veckan är lång så satt en 10-årig flicka med sin mamma på ett transferhotell i Göteborg för att dagen därpå bli tillbaka skickade till Azerbardjan.
De önskade nog att timmarna vore mycket längre.

Vår Judokamrat som beskrivs som en av de gladaste tjejerna man kan möta. Hon har tillbringat mer än halva livet i Sverige och talar flytande svenska, har vänner och älskar Judo.
Nu skickas hon till ovissheten.....
I samma sekund som jag njöt av mitt bad och samtidigt våndades över veckan jag hade framför mig så satt hon och hennes mamma med mycket värre våndor än mig. Jag varken kan eller vill veta hur de kände.
Jag önskar nästan att jag vore mer känslokall. Men då vore jag inte jag......
"För det är svårt att vara känslokall när hela jag brinner av känslor"
(ett uttryck jag fann på nätet)
Jag önskar att jag inte behövde fundera på vad denna flicka och hennes mamma gör idag, Just nu, när jag ligger här och tänker på dem igen.
Jag kan inte stänga av när något är orättvist och jag kan inte låta bli att försöka göra något om jag kan.
Jag önskar att vi kunde gjort något denna gång, jag önskar att det inte vore försent.....

Det enda jag egentligen kan göra trots att det inte hjälper dem är att vara jävligt tacksam för det liv jag lever.
Att uppskatta varje dag och att sprida denna flickans leende och livsglädje vidare till så många jag bara kan.
Jag hoppas att hon trots allt på något jäkla sätt kan fortsätta att le.

Av Rose-Marie - 12 mars 2016 21:40

Då kom tillslut denna dagen, dagen som jag tränat inför. En av mina milstolpar och ett av målen med min träning. Min debuttävling i min comeback inom judon.
Jag har våndats, drömt drömmar och sett scener i huvudet inför denna dag. Jag visste redan för någon vecka sedan vilka mina motståndare var och jag var förberedd på att det var tjejer som var erfarna och dessutom nästan hälften så gamla som mig.
Men det skulle inte få skrämma mig från att ta mig tillbaka till tävlingsmattan.
Det var en seger i sig att bara göra detta, att återigen känna att detta var kul. Det var ett stort steg att släppa det förflutna och glömma pressen, rädslan som är en av orsakerna till mitt avhopp 1996.
Jag hade redan nått mitt mål direkt jag satte foten på tävlingsmattan idag.
Jag vann den första matchen, förlorade visserligen de två nästa men inte helt utan att de fick ett motstånd enligt mig själv.
Jag fick en bronsmedalj på min 39:e tävling. Detta blev därmed medalj nummer 41 (har deltagit i två klasser på två av tävlingarna tidigare)
När jag var med i Färgelandas tävling Judodraget 2006 så skojade jag om att även ta en medalj 2016. Det var inget jag ens vågade drömma om då utan ett skämt eftersom jag gjorde min första tävling 1986 och slutade 1996.
Men nu blev det skämtet plötsligt verkligt.

Jag får heller inte glömma att jag för några år sedan var i rätt dålig kondition då jag vägde 20 kilo mer än nu, fick andnöd i backar och trappor, hade stundvis så ont i lederna att jag höll mig i väggarna här hemma.
Jag hade börjat acceptera mig själv sådär. Jag orkade inte bry mig.
Men efter att min son föddes för 2 år sedan och jag hade gått upp ytterligare 14 kilo så gav jag mig bara fan på att jag skulle göra en förändring.
Judon fanns inte med i den planen och att tävla fanns absolut inte med.
Jag var klar med det där!

Men tydligen ska man aldrig säga aldrig, den 2 April är jag anmäld till en tävling till och i den finns även möjligheten att delta i en veteranklass om det bara blir tillräckligt många.
Jag känner att efter dagens tävling så är jag faktiskt inte helt klar med judon, det finns fortfarande krut kvar i stålmormor ;-)

Av Rose-Marie - 24 februari 2016 22:19

Jag är taggad, motiverad och förväntansfull inför kommande Judotävling i Karlstad den 12 Mars.
Jag är nervös och ljuger om jag påstår annat men samtidigt så tänker jag.....
"Vad sjutton! Det är ju inte på liv och död"
Jag vet att Sensei Tommy Widekärr är bekymrad för att jag återigen ska ställa krav på mig själv, han känner mig, han vet att inom mig finns den där tävlingsmänniskan, drömmaren och envisheten som har en tendens att dyka upp i dessa sammanhang eller gjorde iallafall det förr.
Jag kan lugna honom med att den mognare jag har tagit över lite, den där som jag själv tycker är lite tråkig och som nästan hindrar mig för att "hon" tänker efter för mycket. "Hon" kör inte bara på så som förr.....
Jag hoppas faktiskt att vid tävling så är gamla versionen av mig tillbaka igen fast en lite mer uppdaterad och modernare variant där man har tagit bort barnsjukdomen som gjorde att de där kraven som jag ställde blev ett hinder, en rädsla och som tog bort en del av glädjen. Jag hoppas och jag tror att den nya moderna, uppdaterade varianten av mig i judosammanhang är programmerad med massor av känsla för skoj.
För alla förberedelser inför tävling är superskoj vilket jag i inte tyckte förr.
Nu vill jag fokusera, jag vill ha sammanhållningen och jag vill planera. Det är ju nästan den roligaste biten och att sedan få se resultatet av allt man gjort. Det är moroten!
Vi är några tjejer i klubben som ska åka iväg på tjejträning i Göteborg på Söndag och en sådan grej ger sammanhållning, inte bara under den dagen utan även före och kanske också efteråt. Vi planerar ihop, är nervösa ihop och peppar varandra inför denna dag. Det är skoj och det ger motivation.

Så ja sensei Tommy, du har nog rätt i att den gamla tävlingsjudokan i mig finns kvar där inne MEN i en ny modernare och uppdaterad version.
En "Rosa 2,0" (1 del tävlings inriktning och 1 del skoj och gemenskap)
Men jag vill fortfarande ha en medalj 2016, det är både tävlings- och den sociala delen i mig som har fokus på det. Inte för vinnandets skull utan även för att det vore förbannat skoj att ha en medalj på mitt 30:e år inom Judon!

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Senaste kommentarerna

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se