Inlägg publicerade under kategorin Hälsa och välmående

Av Rose-Marie - 23 mars 2016 21:47

Om en och en halv vecka är det dags att tävla i Judo igen. Denna gången blir det både i veteran- och vanlig seniorklass. Jag har kikat på deltagarlistorna och vet att jag hittills har tre duktiga motståndare i seniorklassen och förmodligen en i veteran (blir nog bäst av tre där)
Men tillskillnad från sist då det var min debut i comebacken så är jag inte alls lika nervös nu. Jag är varken bättre eller sämre tränad men känner ändå inte att jag är helt chanslös till att göra bra ifrån mig.
För det största motståndet är jag själv, det är mig jag ska vinna över i första hand, jag behöver inte bevisa något för omvärlden. Allt jag behöver göra är att göra mitt bästa och det duger till 100%.
Men visst går jag in för att vinna och jag tänker minsann inte låta mig besegras hur lätt som helst.


ANNONS
Av Rose-Marie - 16 mars 2016 20:41

Jag hade egentligen inte tänkt skriva detta för det är andra som redan skrivit om det. Men det gnager i mig och enda sättet att få ur mig känslor är att skriva.
Det började redan i Måndags kväll......

Efter Judoträningen kröp jag ner i ett varmt bad, jag bara njöt och började känna hur tröttheten smög sig på.
I samma ögonblick började jag våndas över att det bara var Måndag och hela veckan kvar innan det är helg.....
Plötsligt kom den där hemska tanken igen. Tårarna brände i ögonlocken och jag började återigen tänka på beskedet jag fick innan jag gick hem från Judon denna kväll. Jag behöver inte gå närmre in på det men jag kan säga att i precis samma stund som jag låg där i badet och gnällde över att veckan är lång så satt en 10-årig flicka med sin mamma på ett transferhotell i Göteborg för att dagen därpå bli tillbaka skickade till Azerbardjan.
De önskade nog att timmarna vore mycket längre.

Vår Judokamrat som beskrivs som en av de gladaste tjejerna man kan möta. Hon har tillbringat mer än halva livet i Sverige och talar flytande svenska, har vänner och älskar Judo.
Nu skickas hon till ovissheten.....
I samma sekund som jag njöt av mitt bad och samtidigt våndades över veckan jag hade framför mig så satt hon och hennes mamma med mycket värre våndor än mig. Jag varken kan eller vill veta hur de kände.
Jag önskar nästan att jag vore mer känslokall. Men då vore jag inte jag......
"För det är svårt att vara känslokall när hela jag brinner av känslor"
(ett uttryck jag fann på nätet)
Jag önskar att jag inte behövde fundera på vad denna flicka och hennes mamma gör idag, Just nu, när jag ligger här och tänker på dem igen.
Jag kan inte stänga av när något är orättvist och jag kan inte låta bli att försöka göra något om jag kan.
Jag önskar att vi kunde gjort något denna gång, jag önskar att det inte vore försent.....

Det enda jag egentligen kan göra trots att det inte hjälper dem är att vara jävligt tacksam för det liv jag lever.
Att uppskatta varje dag och att sprida denna flickans leende och livsglädje vidare till så många jag bara kan.
Jag hoppas att hon trots allt på något jäkla sätt kan fortsätta att le.

ANNONS
Av Rose-Marie - 12 mars 2016 21:40

Då kom tillslut denna dagen, dagen som jag tränat inför. En av mina milstolpar och ett av målen med min träning. Min debuttävling i min comeback inom judon.
Jag har våndats, drömt drömmar och sett scener i huvudet inför denna dag. Jag visste redan för någon vecka sedan vilka mina motståndare var och jag var förberedd på att det var tjejer som var erfarna och dessutom nästan hälften så gamla som mig.
Men det skulle inte få skrämma mig från att ta mig tillbaka till tävlingsmattan.
Det var en seger i sig att bara göra detta, att återigen känna att detta var kul. Det var ett stort steg att släppa det förflutna och glömma pressen, rädslan som är en av orsakerna till mitt avhopp 1996.
Jag hade redan nått mitt mål direkt jag satte foten på tävlingsmattan idag.
Jag vann den första matchen, förlorade visserligen de två nästa men inte helt utan att de fick ett motstånd enligt mig själv.
Jag fick en bronsmedalj på min 39:e tävling. Detta blev därmed medalj nummer 41 (har deltagit i två klasser på två av tävlingarna tidigare)
När jag var med i Färgelandas tävling Judodraget 2006 så skojade jag om att även ta en medalj 2016. Det var inget jag ens vågade drömma om då utan ett skämt eftersom jag gjorde min första tävling 1986 och slutade 1996.
Men nu blev det skämtet plötsligt verkligt.

Jag får heller inte glömma att jag för några år sedan var i rätt dålig kondition då jag vägde 20 kilo mer än nu, fick andnöd i backar och trappor, hade stundvis så ont i lederna att jag höll mig i väggarna här hemma.
Jag hade börjat acceptera mig själv sådär. Jag orkade inte bry mig.
Men efter att min son föddes för 2 år sedan och jag hade gått upp ytterligare 14 kilo så gav jag mig bara fan på att jag skulle göra en förändring.
Judon fanns inte med i den planen och att tävla fanns absolut inte med.
Jag var klar med det där!

Men tydligen ska man aldrig säga aldrig, den 2 April är jag anmäld till en tävling till och i den finns även möjligheten att delta i en veteranklass om det bara blir tillräckligt många.
Jag känner att efter dagens tävling så är jag faktiskt inte helt klar med judon, det finns fortfarande krut kvar i stålmormor ;-)

Av Rose-Marie - 24 februari 2016 22:19

Jag är taggad, motiverad och förväntansfull inför kommande Judotävling i Karlstad den 12 Mars.
Jag är nervös och ljuger om jag påstår annat men samtidigt så tänker jag.....
"Vad sjutton! Det är ju inte på liv och död"
Jag vet att Sensei Tommy Widekärr är bekymrad för att jag återigen ska ställa krav på mig själv, han känner mig, han vet att inom mig finns den där tävlingsmänniskan, drömmaren och envisheten som har en tendens att dyka upp i dessa sammanhang eller gjorde iallafall det förr.
Jag kan lugna honom med att den mognare jag har tagit över lite, den där som jag själv tycker är lite tråkig och som nästan hindrar mig för att "hon" tänker efter för mycket. "Hon" kör inte bara på så som förr.....
Jag hoppas faktiskt att vid tävling så är gamla versionen av mig tillbaka igen fast en lite mer uppdaterad och modernare variant där man har tagit bort barnsjukdomen som gjorde att de där kraven som jag ställde blev ett hinder, en rädsla och som tog bort en del av glädjen. Jag hoppas och jag tror att den nya moderna, uppdaterade varianten av mig i judosammanhang är programmerad med massor av känsla för skoj.
För alla förberedelser inför tävling är superskoj vilket jag i inte tyckte förr.
Nu vill jag fokusera, jag vill ha sammanhållningen och jag vill planera. Det är ju nästan den roligaste biten och att sedan få se resultatet av allt man gjort. Det är moroten!
Vi är några tjejer i klubben som ska åka iväg på tjejträning i Göteborg på Söndag och en sådan grej ger sammanhållning, inte bara under den dagen utan även före och kanske också efteråt. Vi planerar ihop, är nervösa ihop och peppar varandra inför denna dag. Det är skoj och det ger motivation.

Så ja sensei Tommy, du har nog rätt i att den gamla tävlingsjudokan i mig finns kvar där inne MEN i en ny modernare och uppdaterad version.
En "Rosa 2,0" (1 del tävlings inriktning och 1 del skoj och gemenskap)
Men jag vill fortfarande ha en medalj 2016, det är både tävlings- och den sociala delen i mig som har fokus på det. Inte för vinnandets skull utan även för att det vore förbannat skoj att ha en medalj på mitt 30:e år inom Judon!

Av Rose-Marie - 15 februari 2016 22:40

Jag skriver inte så ofta om André och hans funktionsnedsättning i bloggen längre.
Mest för att det mesta fungerar så bra så det finns inte mycket att rapportera men nu närmar han sig vuxen världen och jag vet inte om det är jag eller han som är mest nervös inför detta.
Det är ganska mycket förberedande redan nu. Han fyller 17 år nu i Mars så vi har ju 1 år på oss men det går fortare än man tror, plötsligt är man där.
Idag var vi på ett möte på habiliteringen och jag tycker för det mesta att vi träffat bra läkare men idag träffade vi en som utmärkte sig extra.
Han såg verkligen till att André var med i samtalen och att det var jag som satt bredvid och lyssnade, det brukar faktiskt oftast vara tvärtom.
Jag behöver lära mig att släppa taget lite för att inte göra honom en gentjänst. Men det är svårt att veta vart man ska dra gränsen, inte för kravfyllt men ändå inte för enkelt.......

Läkaren föreslog att vi skulle träffa en kurator just för att kunna prata om sådana saker och det tror jag är bra.
Han fick även André att samtycka i förslaget.
Han har växt så oerhört mycket de senaste två åren, tar för sig och agerar moget. Ni ska veta att jag är så jäkla stolt över honom, aldrig har han verkat missnöjd på någotvis och han har alltid varit sig själv. Jag känner verkligen ingen oro för honom......

Han har slutat med medicin sedan i höstas och även det funkar kanon.
Som läkaren sa, när vardagen fungerar och skolan fungerar så finns det inte alltid ett behov av medicinering.
A och O är att se till att allt runt omkring fungerar i första hand, medicineringen är en hjälp i de kritiska stunderna.
Jag är så oerhört tacksam över all hjälp vi fått och faktiskt även över att jag har orkat kämpa. Ibland kan man få klappa sig själv på axeln också även om vi ofta är rätt blygsamma med sådant.

Nu är det bara några månader kvar på Högstadiet och sedan börjar gymnasiet, han har valt hantverk och ska gå särgymnasiet på Östrabo.
Jag tror det blir kanonbra!
Andre känns super lugn.....
Jag däremot behöver nog förbereda mig mentalt, vart tog min lilla grabb vägen? Vart tog tiden vägen?
Vart finns nödbromsen?
Jag skulle gärna vilja dra i den lite lite bara.......

Av Rose-Marie - 8 februari 2016 15:25

Jag har vid flera tillfällen skrivit om min tävlingskarriär inom Judon, om hur jag kände press av att alltid vilja vara bäst, hur jag trodde att andra förväntade sig det utav mig.
Nu har jag återigen lockats av Judons lockande rop och jag är tillbaka på mattan med en känsla och motivation som jag inte haft på många år.
Klubben är mer sammansvärjad än på länge, mina kamrater är engagerade på flera olika sätt. Mångfalden är stor och flera vuxna tävlar.
Suget drar i mig...... JAG VILL OCKSÅ TÄVLA!

Samtidigt skrämmer den tanken mig och jag undrar varför?
Varför vill jag tävla och varför är jag nervös?
Är det gamla känslor, räddslan att misslyckas eller är jag rädd att folk ska förvänta sig saker utav mig?
Nej numera är nervositeten nog kopplad till att det var så länge sedan jag tävlade, tänk om jag gör bort mig eller glömmer alla regler osv....
Jag tävlade ju en gång 2006, för 10 år sedan och då var det 10 år sedan jag lade ner tävlingskarriären. Nu 20 år med andra ord och det är 30 år sedan jag gjorde min första tävling. 30 års jubileum, HÄFTIGT!!!

När jag tänker så ja då känns det ju faktiskt kul, nervöst men kul!
När jag tävlade 2006 så var det också för att det var kul.
Vinna vill man ju självklart men det är inte längre livsviktigt.
Frågan dyker återigen upp i mitt huvud, varför tävlar man då?
En fråga som jag skulle vilja ställa till barnen i klubben, mest för att få höra diskussionerna kring det och hur de känner.
För 20 år sedan hade jag svarat:
-för att vinna och visa att jag är bäst!
Idag är jag mer blygsam och svarar:
- för att det är kul, gemenskapen, pushen och peppen som man får. Det är också en morot för att träna och ett sätt att mäta sina framgångar.
Vinna vill jag givetvis, den gången jag inte vill vinna är jag förmodligen senil.
Dock vet jag inte om jag faktiskt tycker att det är kul att tävla längre, det finns bara ett sätt att få svar på den frågan!

12 Mars kanske kan bli debut

Detta är två tävlingar på samma ställe och det är grymt intressant då Swedish Judo Open Masters är en veterantävling

Av Rose-Marie - 30 januari 2016 23:10

Det är skönt att bara fly bort ibland, inte för att jag på någotvis vantrivs med livet som jag lever utan för att ta vara på stunder med familj och vänner.
Stanna upp i vardagen lite och bara använda tiden till att umgås.
Denna helgen är det med familjen, vi har hyrt en stuga på Gustavsviks Camping i Örebro. I skrivandetsstund ligger jag i stugan på en divansoffa med ett glas vin och ser på TV med Roger bredvid. André och Tristan sover, de var trötta efter en eftermiddag på Gustavsviks äventyrsbad - Lost City. Ett mycket trevligt och mysigt ställe.
Att ha denna stunden utan att behöva tänka på saker som städ och tvätt är helt underbart.

Nästa helg ska jag med min syster och två gemensamma vänner till Göteborg. Vi ska bo på hotell och gå på Melodifestivalen delfinal 1.
Lika viktigt som att göra något med familjen tycker jag det är att man tar sig tid för vänner. Lagra på med lite ny energi och känna att även om man lever familjeliv så är man en egen individ.
Genom att ibland vara ifrån varandra påminns man om hur det är att sakna någon. Det är viktigt att man inte tar varken familj eller vänner förgivet.
Livets väg kanske inte ser ut imorgon som det gör idag!

Stugan på Gustavsviks Camping Örebro

Bad och lek på Gustavsviks Äventyrsbad -Lost City

Kvällsmyser i Stugan med kex, vin och TV

Av Rose-Marie - 17 januari 2016 00:59

Lägger mig bredvid en varm liten kropp, hör små andetag och känner en enorm lycka över att jag fått äran att dela livet med denna underbara lilla människa.
I rummet bredvid hör jag snarkningar från en något större kille men minst lika underbar. Mina två grabbar som förgyller livet och ger mig så mycket livslust.
Ja visst är det även stunder då de faktiskt kan reta mig till vansinne men det bra överväger det dåliga tusen gånger om.
Kramar, skratt och glädje övervinner bråk och ilska med hästlängder.
I vardagsrummet sitter min sambo, han som finns där i vått och torrt, min själsfrände och livskamrat. Tillsammans är vi alla något av det finaste man kan vara..... en familj.
Vad vore jag utan dem?

Varje litet ögonblick som jag har tillsammans med dem är värda så mycket för livet är så skört och oförutsägbart.
Man vet aldrig vad nästa dag har att erbjuda och det är kanske tur ändå.
Att leva i nuet och att ta vara på dagen låter så oerhört klyschigt men är samtidigt så viktigt även om man också ska blicka framåt. Jag känner mig bara så lyckligt lottad så jag vill hålla den känslan och inte fundera så mycket på saker som jag just frågade mig "vad vore jag utan dem"
Jag har dem här och nu och jag får leva i tron att så kommer det alltid att vara för annars går man ju under.
Jag väljer glädje före sorg så långt det bara är möjligt och likaså väljer jag lugn före oro för jag har själv en möjlighet att kunna påverka mina tankar genom att glädjas över det jag har nu. Just nu i denna stund, i detta ögonblick. För min familj finns här tillsammans med mig, i samma hus.... här och nu.

Familjen på Stellas Lekland i Uddevalla, där var vi idag 16/1-16

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se