Idag har jag legat i sängen hela dagen,det blev nämligen en oplanerad ute kväll igår.

Det brukar faktiskt bli bäst när man inte planerar så mycket.

Ja det var karaokekväll på Stampes eller 172:ans Pizzeria heter det och innan det blev det förfest såklart.

Många som bor på mindre orter gnäller ofta över att det aldrig händer något och det är så jäkla tråkigt när det inte finns något att göra på helgerna och man måste ta sig till stan för att gå på krogen.

När det äntligen händer något på orten ja då gnäller samma personer på att folk går dit!

-Vad ska man gå dit för,gud vad löjligt,jag skulle aldrig gå ut här på orten!!!

Jag själv får inte ihop det riktigt för äntligen händer det något här och det händer där som det är mest troligt att jag kommer känna de flesta. Jag behöver inte vara orolig som i stan att jag går ut och det inte finns en enda som jag känner där. Hur kul är det att gå på krogen och inte känna någon?!

På stampes har man satsat mycket på att det ska hända något och det händer ofta och de gånger jag varit där har det alltid varit mycket folk. Jag har aldrig kommit dit utan att få en enda kram eller en glad min av någon.

Jag skulle t.o.m kunna gå dit själv och veta att när jag kommer dit lär jag inte behöva sitta ensam,där finns kompisar från förr,kompisar jag träffar oftare,människor man hejar på i affären,grannar och folk jag aldrig träffat förr.

Varför skulle det vara löjligt att gå ut och ha skoj med dem,det är ju den ultimata festen,man träffar folk man annars inte tar sig tid att umgås med så ofta.

Igår innan jag tog den första cidern så lovade jag mig själv 3 saker: Jag skulle inte sjunga karaoke vilket jag brukar ha svårt att låta bli när det är sådana kvällar,jag skulle inte ha efterfest vilket jag alltid är snabb att föreslå sådär kl 02:00 då krogen stänger och det sista jag lovade var att jag skulle upp före 9:00 för vi hade planerat att åka till Åmål och åka slalom.

Okej,jag hade iallafall inte efterfest   

Men det blev en jätte kul kväll med mycket spontanitet och galenheter.

Jag tror faktiskt inte att jag hade haft lika roligt på värsta inne placet i Stockholm,jag hade inte kunnat koppla av som jag gör här hemma. Jag går ju ut för att jag vill träffa folk och inte för att sitta ensam på en stol en hel kväll.

Så ni som sitter och läser detta nu och tänker nä fy fan,jag vägrar gå ut här hemma på orten,ge det en chans det värsta som kan hända är att du går hem tidigt men det kan ju faktiskt vara så att du råkar få riktigt jävla kul också.

Några av er är nog som jag var då jag blev ensam och ville så gärna gå upp till Stampes men vågade inte.

Till er kan jag säga,det är bara stunden innan du sätter foten innanför dörren som är jobbig,sen är det som om man inte gjort annat än festat där.

Gå dit några dagar innan om du inte varit där,beställ en pizza och kolla miljön,var är toan och var är baren,det är allt du behöver veta   

Ett stort beröm till alla bykrogar som kämpar för att man ska kunna gå ut och ta en öl även på de mindre orterna!

Jaha då var det fräcka fredag igen och denna veckan har jag varit hängig och har bloggat dåligt.

Kan medge att det inte alls känns som någon Fräck Fredag idag,jag är på något konstigt humör som inte alls passar på en Fredag. Fredagsmys blä,vara social fy,pust och stön...... Har känt mig lite små irriterad hela veckan och det känns som det är dags att vända det nu så det blir ett bra avslut.

Samtidigt känner jag att man faktiskt har rätt till att känna såhär ibland,bara man inte blir bitter för evigt.

Så till dagens sanning om mig själv: Ibland kan jag vara en riktig fröken tvärtemot

Om jag är på dåligt humör spelar det ingen roll vad folk hittar på jag tycker det är löjligt just i den stunden,min sambo vill se en rolig film och jag säger men fy den är ju inte ens kul,hur kan du gilla sådan skit. Egentligen tycker jag inte alls det jag säger,det kommer bara ur mig för att vara sur och tvär. Jävligt kul att se på film med mig då,eller hur?!

När jag gick högstadiet så skulle vi göra nässelstuvning i hemkunskapen och jag sa blä,fy vad dåligt innan jag ens smakat. Självklart var ju ALLA tvugna att smaka och vi hade nässelstuvningen på rostat bröd. Jag minns att jag tyckte det var såååå gott. Men det kunde jag ju inte erkänna efter min totala negativa inställning jag hade innan.

Fast jag ville ha mer så satt jag där och intygade min fröken att jag hatade det. URS OCH FY!!

Under denna tiden i högstadiet var jag nog extremt negativ vad gällde skolarbete och jag minns att vi skulle ha syslöjd och göra bordstabletter (sådana man ställer tallriken på) våran lärare hade bestämt att de skulle vara ovala och de skulle vara enfärgade,ja allt var enligt en mall. Jag blev extremt sur över att jag inte fick bestämma själv hur MIN bordstablett skulle se ut. Tillslut fick jag min vilja fram och det blev en trekantig bordstablett som var randig på ena sidan och prickig på den andra. Det var verkligen de fulaste tygen jag hittade. Allt för att vara tvärtemot.

Sen tog jag min bordstablett och gav den till min engelskalärare bara för att vara lustig och hon bara älskade den!!!

Jaha då kunde jag ju inte sura mer.

Jag kan vara sådär på tex jobbet när man får för sig att ändra på saker,jag fattar inte varför man ska ändra saker som funkar? Vad är vitsen med det? Vi har alltid gjort så här och så här ska det alltid vara. Jätte motsträvig blir jag men efter att testat det nya arbetssättet kan jag tycka att det var riktigt bra. Idag kan jag dock erkänna när jag har fel,ja för det mesta iallafall.

För ett tag sedan köpte min sambo en iPhone och jag tycker detta med nya saker och det senaste på marknaden är så överdrivet av folk, Man ska liksom ha det bara för att. Jag verkligen pikade honom för denna iPhone.

Sen fick jag en själv då jag bytte abonnemang och ja jag ändrade mig lite men så fantastisk är den faktiskt inte.

Den är helt klart bra än så länge men långt ifrån något jag absolut skulle köpa för dyra pengar.

Det här med rökning är nog det värsta ändå,ju mer folk predikar och pekar med fingret om hur farligt och dumt det är dessto mindre lust får jag att sluta röka. Ja man kan jämföra det med en trotsig 3 åring.

Kanske funkar det där med omvändpsykologi utmärkt på mig,du klarar nog inte sluta röka det är därför du fortsätter.

Om någon säger nä det där klarar du inte,ja då ska jag bannemej göra tvärtom och bevisa att det kan jag minsann visst. (men nu funkar det inte med rökningen efter ni läst detta,försök inte hehe)

Ja gud jag har massa exempel på mina konstiga åsikter när jag är på det humöret och som tur är har man blivit äldre och är ändå inte lika negativt inställd som i tonårstiden.

Men jag kan allt fortfarande när jag är på det humöret men jag är vuxen nog att erkänna det och man är ju inte sämre människa än att man kan ändra sig.

Idag tror jag ändå att jag ska lägga mig i tid och sova ut imorgon så kanske man vaknar på rätt sida och är samma glada som före denna veckan började.

Man måste ju snubbla för att kunna resa sig eller vad man nu säger

ha en trevlig helg allihop,jag ska faktiskt försöka ta mig tid att blogga denna helgen

Dagens blogginlägg blev hastigt påkommet för en stund sedan när jag läste några kommentarer till min kompis på facebook. Hon var och avlivade sin sjuka katt idag och hade lagt ut en bild när katten var sövd och låg inlindad i en handduk. Det var helt enkelt en bild på en katt som sov i en handduk,ingen död katt och ingen hemsk bild.

Jätte fin var den.

Någon kommenterade detta med att det var ingen lämplig bild på facebook för det finns barn som kan se den.

Vissa höll med men de flesta tyckte att bilden inte alls var farlig. 

Jag har sett bilder vandra runt på facebook där katter är hängda,hundar som är misshandlade och en hund som fått käken söndersprängd och inte en enda har kommenterat detta med att det vore olämpligt för barn!

Varför är en bild på en sövd katt i en handduk olämplig? och varför är det så hemligt med döden inför barn?

När min pappa dog var min son 4 år och jag hade egentligen bestämt att han inte skulle vara med på begravningen och jag tror att det var mest för att jag ville ha lugn och ro den stunden.

Min kompis var snäll och körde mig hem till mamma då mamma hade ringt om att pappa somnat in och på vägen berättade kompisen att när hon var i Andrés ålder var hon med på sin mormors begravning och hon mindes det som något fint.

Det var då jag bestämde att André visst skulle få vara med,jag kom ihåg när min farfar dog och allt var så hemligt.

Ingen pratade om det och jag fick inte vara med på begravningen. Då var jag 9 år och jag trodde att när man dör så går man sönder. Man är blodig och ser ut som ett hemskt spöke. Jag vågade inte prata med mamma och pappa om hur farfar dog,varför han dog och om han hade ont osv.... Det var ju så hemligt allting. Jag visste inte ens att han varit sjuk.

När jag kom hem till mamma hade hon och min syster gjort pappa jätte fin,han dog hemma efter en jobbig sjukdomstid i cancer. Han såg så fridfull ut och hade en blomma i handen. Han såg frisk ut och inte alls som jag trodde att en död människa såg ut. Han var den första döda jag sett. Alla bekymmer från hans ansikte var som bort blåsta och han såg ut som att han sov fridfullt.

Saken är den att dagen före hade vi varit där och hälsat på,André var med och pappa var jätte dålig den dagen. Han såg verkligen lidande ut och jag misstänkte att snart var allt över. Jag tror André också märkte detta för han sa -moffa ont,moffa fuk, när vi satt i bilen hem.

När jag satt där och tittade på pappa nu när han såg så smärtfri och fridfull ut så ville jag att André skulle komma och få se honom. Ja många tycker säkert det är helt bedrövligt att man låter en 4-åring se sin döda morfar men jag ville att han skulle få en fin bild av pappa och inte minnas honom som att han hade ont och var sjuk som han sa dagen innan.

Andrés pappa kom med André och jag tog med honom in i rummet där pappa låg,jag förklarade lite försiktigt att nu skulle inte morfar ha ont mer och jag sa att han var död och skulle inte finnas hos oss längre men att han skulle slippa vara sjuk.

André tittade på pappa och tittade på mig så tittade han på pappa igen och sa: -Hejdå Moffa och sen sprang han ut och lekte. Jag pratade mycket om vad han sett och vad som händer sedan,att det skulle vara begravning och då kommer morfar till himlen,vilket jag själv vill tro att man gör. 

André var med på begravningen och han var jätte lugn och han tröstade mig när jag grät och sa: -Moffa inte ont nu,moffa himlen och pekade upp mot en blå himmel.

Jag bestämde att vi avslutar med begravningen så urnsättningen var han inte med på. Jag tänkte att det skulle krångla till allting,först ligger de i en stor kista och ska upp till himlen och sen ligger de i en liten kruka som ska ner i jorden. Det blev för svårt att förklara. André pratade mycket om pappa både före och efter han dött,när pappa var sjuk och André såg sjukhusskyltar så sa han Moffa men nu efter begravningen så sa han Moffa varje gång han såg en kyrka.

Detta var vad vi valde och det som kändes rätt för oss och många tycker säkert att barn inte ska behöva veta så mycket om detta med döden men jag tycker det är synd om man gör döden till något fult.

Jag ville inte att André skulle tro att pappa led även efter sin död,jag ville att han skulle få en bra bild och det tror jag att han fick. Han minns inte så mycket idag (han är snart 13 år) men när vi pratar om det så minns han lite iallafall och det är huvudsaken.

Idag läste jag i tidningen att vi svenskar är mest egoistiska i världen och vi är de som blir minst lyckliga av att hjälpa andra. Jag nickade lite för mig själv och minns hur irriterad jag var i fredags när jag åkte hem från jobbet och en bil körde av vägen. Inget allvarligt men den hamnade på sned ner i diket. Före mig var det minst 10 bilar som bara for förbi utan att knappt bromsa in trots att ingen klev ur bilen som låg i diket.

Jag är inte någon ängel men i ett sådant läge stannar jag,det är inte ens någon tvivel om det. Alla äger inte en mobil och det kunde varit en pensionär som hade svårt att ta sig ur bilen eller någon som blev chockad eller kanske fick en stroke m.m

Jag stannade och då klev en kille ur bilen,jag stämde av med honom att allt var bra och att han hade en mobil så han kunde ringa hjälp och frågade om det fanns något annat jag kunde hjälpa till med. Han svarade att allt var okej och jag kunde köra vidare,det tog knappt 5 minuter av min Fredag. Jag undrar vad alla de andra hade så bråttom till,vad var egentligen viktigare än att hjälpa en medmänniska? Vad det än var så hade de nog inte blivit halshuggna av att de kom några minuter sent.

Jag tänkte att jag ska minsann aldrig bli så stressad att jag inte har tid att vara en god medmänniska,aldrig!!!

På kvällen satt jag och tittade på filmen: The day the earth stood still som handlade om att jorden fick besök av utomjordingar som skulle utplåna mänskligheten- för att rädda jorden från att bli förstörd av människan.

De tyckte vi var destruktiva,själviska och satte inte värde på det vi hade. Jorden var inte våran och vi skulle lära oss att ta hand om den. Ja jag vet det är bara en film men budskapet var ändå att få oss att tänka till. 

De har ju rätt,inte förrän vi står vid ruinens kant är vi beredda att ändra på oss,eller hur?

Ta en sådan sak som separationer,det är först när vår partner är beredd att lämna oss som vi börjar be om en chans och säga att vi ska ändra oss bara de stannar kvar. Det är först då man funderar på var någonstans det gick fel.

Vi skrattar när forskare säger att jorden ska gå under men vad gör vi den dagen en forskare har rätt?

Vårt klimat har ju ändå ändrats,det är bevisat. För att inte tala om all stress vi utsätter oss och våra barn för, det är först när vi går in i väggen som vi stannar upp och funderar på hur vi kan ändra situationen. 

På jobben är det pengar som räknas mest,tid är pengar och hur folk mår är inte lika viktigt.

Har man tex tid inom äldrevården att ta ut en boende på en promenad så är man förmycket personal.

Äldre människor med hemtjänst,städar själva för att hemtjänsten istället ska ta sig tid att sitta och prata för det är viktigare för dem. 

När jag och min sambo pendlade 75 mil enkel väg för att ses så sa vi alltid: Åh vi skulle kunna bo ett skjul ute i skogen bara vi fick vara med varandra varje dag. Inget annat betyder något. Men idag när vi bor ihop och åker upp till vårat fritidsställe i Jämtland så gnäller vi över vattnet som frusit eller här hemma om TV:n gått sönder eller annat dumt. Plötsligt glömmer man det där, "bara vi får vara tillsammans är vi lyckligast i hela världen,ingenting annat betyder något." 

När någon blir sjuk eller dör inser vi hur mycket den personen betyder/betydde och det är då vi ångrar att vi inte tog oss mer tid till den personen,innan det tar man dem ofta förgivet.

Jag minns tex min före detta svärfar,han ringde ofta när han ville ha hjälp med något och ibland kände man sig "tvungen" att åka dit,vadå TVUNGEN?! Vi hade så fullt upp med allt annat att vi inte hade tid att besöka honom så ofta. När man väl gjorde besök så var det ofta för att hjälpa honom med något. Det är klart att vi åkte för sällskap många gånger också men man borde prioritera det mer än allt annat onödigt man gjorde istället. 

Vi hjälpte honom och fanns där så fort han behövde så jag säger inte att han på något sätt skulle vara missnöjd med det,han var jätte tacksam och jag är glad att vi iallafall fanns där när han ville ha en hjälpande hand och tröst.

Jag känner ändå att vi kunde gjort det även när det inte behövdes,bara för att.

Jag menar inte att vara en moralkärring och är som sagt inte rätt person att döma men det viktiga är ändå att vi tänker efter,man kan inte göra allt men man kan göra något. Det krävs inte mycket för att tex stanna vid en bilolycka,inte kasta skräp i naturen,gå korta sträckor istället för att ta bilen (vilket jag är väldigt kass på) ja små saker som egentligen inte kräver så mycket energi av oss. Men kan göra ganska mycket för andra människor och naturen.

Och fram för allt, vi kanske ska ta och stanna tiden ibland och tänka till, Vad kan jag göra för att vara mindre egoistisk? Vad kan jag göra för att vara en god medmänniska? Vad är extremt viktigt för mig och vad skulle jag gjort om jag förlorade det? Är den fina bilen det viktigaste jag har i mitt liv eller skulle jag kunna offra den om jag var tvungen. Är jag viktigare än någon annan människa?

Jag såg en annan film en gång som jag inte minns namnet på men den handlade om att ett par fick valet att få flera miljoner kronor mot att en för dem okänd människa dog. Det var helt säkert att de aldrig träffat denna och heller inte hade vänner som kände denna personen. Vad skulle du välja? Tänk först och läs sen vidare. 

Det är ju ganska frestande om man har dålig ekonomi och tänk allt man skulle kunna göra för de pengarna,leva ett härligt liv mot att en annan okänd människa dör. Kan ju vara en 90-åring som ändå ligger dödssjuk.

Men nu när du funderat på detta,tänk om något annat par också får detta erbjudande,ett par som du absolut inte känner och ingen av dina vänner känner dem heller. Det paret väljer pengarna och låter någon okänd dö.

Du,din sambo,era barn,era nära och kära är okända för dem.

Nu har det varit ett par inlägg som varit lite jobbiga och ledsamma men idag är det Fredag och då är det dags för lite roligt som fräcka Fredag-den nakna sanningen om mig själv.

Fast jag märker att av någon anledning gillar folk när det är sorgligt bättre än när det är kul.

Det tar mig rakt in på dagens avslöjande om mig själv,JAG ÄR EN RIKTIG LIPSILL!

Ja jag har alltid haft lätt till tårar ända sedan jag var liten. Jag grät när jag såg Pippi Långstrump då hon skulle åka med sin pappa och lämna Tommy och Annika. När mamma såg att jag grät frågade hon varför.

Jag ville ju självklart prata bort det och sa att jag nog var allergisk mot våran katt.

För att inte tala om när jag såg filmen Lassie herre gud vad tårarna rann. Barn borde inte få titta på detta sa jag.

Jag gillade ändå sorgliga böcker och filmer,på biblioteket här visste bibliotekarien exakt vad jag ville ha och ibland kom hon med en nyinkommen sorglig bok som passade mig. Det var mycket om djur som sprungit bort och barn som for illa.

Men det var inte bara böcker och sorgliga saker,brorsan fick mig att grina jämt genom att retas och ge små tjuvnyp,gärna vid middagsbordet. När mamma då satte oss långt ifrån varandra så fortsatte jag grina för brorsan satt och gjorde grimarser åt mig. Han brukade även blåsa upp munnen och så sa han: ROOOOSAAA POOOSAA SKET I TROOOSAAA. Då började jag också grina. Stackars mamma tänker jag nu.

Men ibland höll vi ihop också,jag minns en gång när brorsans kompis hade tappat kedjan på sin cykel och brorsan skulle hjälpa honom. När han hade fingrarna mellan kedjan och kugghjulet så trampade hans kompis så brorsan fastnade med fingrarna i kedjan. Han lyckdes tillslut ta sig loss och sprang gråtande hem till mamma, efter kom jag och tårarna sprutade värre än på brorsan. Mamma frågade vad som hade hänt mig då och jag svarade hysteriskt:

-Jag grinar för att Rino grinar!

Ja jag hade väldigt mycket sympati för andra och grät när jag såg nyheterna och de visade svältande barn.

Men jag är likadan idag,jag älskar sorgliga böcker och filmer och tårarna sprutar även åt lyckliga filmer.

Som tur är så är min sambo nästa värre än mig så jag behöver inte hitta på några dumma bortförklaringar längre.

Men när jag var på bio med min son och såg rädda willy så sa André: -mamma sluta gråta det är pinsamt!!!

Jag blir sällan arg för när jag blir arg blir jag ledsen och det kan bli väldigt pinsamt när man ska skälla på någon och man börjar gråta istället.

Om folk är för snälla emot mig börjar jag också gråta och berörande tal kan jag absolut inte hålla.

Om folk slutar på jobbet eller flyttar är det också skit jobbigt,jag kan inte ta farväl utan att börja gråta.

Vi har haft ganska stressigt på jobbet och då kan jag samla på mig massa frustration men kommer någon och frågar snällt hur jag mår egentligen så brister jag ut i gråt.

Ja jag är riktigt blödig och en riktig lipsill helt enkelt men som tur är har jag lika lätt till skratt som till tårar.

Nu ska jag också  gråta en skvätt för nu ska jag gå och hacka lök till kvällens Tacomys.

Undrar om det är någon sorglig film på TV ikväll   

Ha en mysig Fredag allihop!!!

Igår på judon pratade jag och Tommy om att våra barn kunde träffas och leka någon dag,våra söner leker mycket på fritids och varje gång vi har judoträning så vi tänkte att de skulle tycka det vore kul att träffas hemma också.

Jag sa till André att denna veckan blir det inte men kanske nästa vecka.

När vi satt i bilen påväg hem från judon frågade André: Mamma när är nästa vecka?

Jag svarade att ja det är ju veckan efter denna,efter söndag. Ja men NÄR är det nästa vecka frågade han lite irriterat.

Men nästa vecka är ju nästa vecka,det som kommer efter söndag upprepade jag.

André blev mer irriterad och frågade är det Måndag eller tisdag eller vilken dag är nästa vecka?!

Jag fick förklara att det kan vara vilken dag som helst,nästa vecka är alla dagar hela veckan.

Jag började fundera lite på det där med saker som är så självklara för de flesta inte är så självklart för alla.

Hur lätt det blir missuppfattningar och hur lätt det påverkar människor med särskilda behov.

Det finns de som skrattar åt nyheter i klartext men tänk vad bra det är för de som behöver det.

Försök att sätta dig in i hur det skulle vara om folk säger saker som du inte begriper,folk pratar på och räknar med att alla ska förstå. Du kanske inte är så stark att du vågar fråga vad de menar,de kanske tycker du är konstig om du inte förstår. De kanske skrattar åt dig.

Tänk att du sitter i ett stort klassrum med 25 andra barn och fröken frågar dig en för de andra väldigt enkel fråga,du förstår inte vad fröken menar och vad hon/han vill ha för svar. Samtidigt blir du orolig för att dina 25 klasskompisar ska skratta om du svarar fel. Vad hade du gjort?

För många av de här barnen blir det kanske att de försöker göra sig lustiga istället eller kanske blir trotsig mot fröken. Ber fröken hålla käft eller rusar ut ur klassrummet. De här barnen gör allt för att slippa avslöja sig som att de skulle vara dumma.

Pga uppståndelsen som blev,blir nu fröken arg och börjar skälla för sådär beter man sig inte och du ställer alltid till med bråk. Fröken ringer hem till dina föräldrar som självklart också blir arga och även de tycker att det börjar bli jobbigt med allt du ställer till med. Nu får du skärpa dig säger dem,kanske blir du bestraffad med extra läxa eller mindre tid vid TV:n och det får dig att bli ännu argare. Det är ju ingen som fattar någonting,alla är emot dig och ingen tycker om dig. Livet är bara skit!!!

Det är sådana här små saker som kan förstöra en hel dag,bara för att ingen ser,ingen förstår och ingen frågar varför det blir som det blir. Barn är experter på att dölja deras svaga sidor med att spela clown eller bråka istället.

Ingen vill ju vara annorlunda eller hur? Alla ska ju vara som normen,alla ska vara normala och jag undrar vad är normalt? Vem säger vad som är normalt?

Om du inte kan dansa så avstår du från att dansa genom att säga nej tack om du blir uppbjuden men man kan inte säga nej tack i skolan. Man kan inte säga nej jag avstår matten för jag kan inte matte. Då måste du lära dig och hur ska du kunna lära dig när ingen tar sig tid att förklara i klartext. Hur ska man lära sig att dansa om man kommer in i en grupp där alla redan kan och läraren kör på i den takten som de andra lär sig,de ligger långt före dig och du hinner inte komma ikapp.

Tänk dig att du är förälder till ett barn som har svårare att förstå självklara saker,att du alltid i klartext måste förklara saker och ting som för dig är självklart. Tänk dig att det blir stora konflikter för sådana små saker.

Omgiviningen förstår inte och de tycker ditt barn är jobbigt och störande i skolan,ditt barn är konstigt. Du är nog en dålig förälder och har uppfostrat ditt barn dåligt.

Du gör allt du kan för att vardagen inte ska vara totalt kaos och du griper efter varje halmstrå för att hitta hjälp,för att inte bryta ihop. Du börjar själv fundera på om du kanske är en dålig förälder och vad du gjort för fel.

Ditt barn kanske inte kan vara med på idrottsaktiviteter eller andra sammanhang där de behöver extra stöd,tydliga instruktioner och rutiner för det finns inte tillräckligt med kunskap eller resurser för att tillgodose ditt barns behov.

Om man inte följer normen eller om man behöver extra hjälp så hamnar man lättare utanför i samhället man platsar inte in och man hör inte hemma någonstans för du är ändå för "normal" för att det ska finnas rätt hjälp för dig.

Det finns inget mellanting.

Det är dessa barn som hamnar i gråzonen,de hamnar mellan stolarna och platsar inte in någonstans.

Ingen vill egentligen känna att de är deras ansvar,det finns inget fack att stoppa dem i,det finns ingen regel för vem som ansvarar för dessa barn.

Man kan jämföra det med en person som ser dåligt,utan glasögon kan han/hon inte läsa,inte skriva och kanske snubblar på saker. Om ingen upptäckte att detta beror på synen så skulle denna personen snart börja känna sig annorlunda och kanske också börjar dölja detta genom att hävda sig.

Med ett par glasögon blir vardagen och livet mycket enklare och man kan leva ett normalt liv.

Omgivningen förstår att utan glasögon som hjälpmedel är den här personen funktionshindrad.

Vem tar ansvar för att ge gråzonsbarnen ett par "glasögon" vem tar ansvar för att dessa barn ska kunna leva ett normalt liv???

På dessa barn syns det inte utan på och det som inte syns finns inte eller?

Min son har fått bra hjälp så jag gnäller inte för det men jag har kämpat för den och frågan är ska man behöva göra det? Ska man behöva krypa fram på knäna för att få hjälp för att man tillslut ska få ett par "glasögon"???

Avslutar med ännu en dikt till min älskade son (skriven för väldigt länge sedan vill jag tillägga)

Förkrossande glädje

Nu är sista träningspasset gjort på Judon för denna veckan och på Lördag ska det bli väldigt trevligt för då firar klubben 30 år. Detta fick mig att börja tänka bakåt i tiden igen :-)

Själv började jag då jag var runt 6-7 år (1983-1984) så jag var inte helt med från början men Judon är och kommer förbli en stor del av mitt liv. Jag har så mycket minnen från Judon och inte bara träning och tävling utan alla vänner man träffat under alla dessa år och rivalerna man minns. För att inte tala om kärleken ;-)

Oj vad vi sprang runt på tävlingarna och spanade grabbar jag och min bästa judokompis Marlene.

Min första riktiga kärlek träffade jag genom Judon,han bodde i Stockholm så det var också ett distansförhållande.

Jag var 14 år då och vi var tillsammans tills jag var 19,bodde ihop ett tag men när jag flyttade till stockholm så trivdes jag inte och det tog slut.

Men det är så mycket Judon gett mig och skulle jag skriva ner allt så skulle det bli en hel bok.

Men jag tror att det är viktigt att man hittar ett intresse i ungdomen och att man känner sig delaktig i någonting.

Judo var väl inte det alla anda höll på med utan helst skulle man träna handboll eller fotboll för att vara mer som alla andra. Jag testade ganska många olika sporter men Judon var det jag kände mig bra i,det var jag och där hade jag självförtroende. När det gick som bäst för mig och folk här på orten började känna till mig så tyckte kompisarna också att Judon var min sport,det skulle jag hålla på med.

Jag hade inte super betyg i skolan och var absolut inte intresserad av skolan de första åren i högstadiet men när det började närma sig 9:an och jag insåg att för att komma in på Judogymnasiet så räckte det inte att vara duktig på Judon,jag måste ha betyg för att komma in på en gymnasieutbildning också.

Detta fick mig att kämpa extra i skolan också och ja jag hade hyfsade betyg då jag slutade.

Jag kom in på Judogymnasiet och lyckan var enorm,min dröm blev sann och allt kämpande gav resultat.

Jag flyttade till Frövi strax utanför Örebro.

Det blev inte som jag tänkt mig,från att ha kommit från en klubb där gemenskapen var tajt och man kände sig välkommen och uppskattad så kom jag till ett ställe där jag fick prestationsångest och kände mig utanför.

Jag säger inte att människorna där gjorde det så men jo det fanns ett par tjejer som av någon anledning inte gillade mig (tror jag) Jag mådde skit och ville inget annat än därifrån.

Mitt självförtroende var i botten och inte ens en plats i landslaget gav mig det tillbaka. Jag kände mig helt kass och idag kan jag ju undra hur sjutton jag kunde känna så när jag var bland de bästa.

Vissa sa att dessa tjejerna bara var avundsjuka men det hjälpte mig inte mycket,jag ville bara hem.

Jag var 16 år och 30 mil hemifrån och jag ringde mamma var och varanan dag och grät.

Hade det inte varit för min klubbkompis Linda och en kille som heter Janne som gick sista året på Judogymnasiet då jag gick första, så vet jag inte om jag ens kämpat mig igenom första terminen.

De stöttade mig jätte mycket och jag är hemskt tacksam för det. Detta var första gången i mitt liv som jag undrade om jag verkligen platsade in i Judon. Om jag inte tränar Judo vad ska jag då göra? Vem är jag utan Judon? Det enda som jag någonsin känt mig bra i och som gett mig självförtroende var Judon och nu var det totalt raserat. Och om jag flyttade hem igen,tänka vad besvikna alla skulle bli på mig då. Vad skulle min tränare Tommy säga och vad skulle alla kompisar säga när jag var totalt misslyckad?

Efter en tids kämpande och många samtal till mamma så flyttade jag iallafall hem efter första terminens slut och det var ingen som tyckte att jag gjorde fel. Alla tog emot mig med öppna armar och i min klubb var de bara glada att jag var tillbaka. Jag började tycka Judon var rolig igen och självförtroendet började komma tillbaka.

Jag tävlade och lyckades lika bra som tidigare,glädjen var tillbaka.

Jag började träna barnen och började se dem bli duktiga och först då förstod jag min tränare Tommys glädje i att se sina elever på tävlingar. Jag hade aldrig fattat det innan,han la ner så otroligt mycket tid på oss och åkte med på läger och tävlingar var och varanan helg. Han var ju inte så gammal då så nog måste det funnits något roligare att göra på helgerna. Festa och träffa tjejer tex

Men när man ser sina elever bli duktiga och se deras glädje och ja även en heldel ilska på tävlingar så ger det en belöning för att fortsätta. Barnen ser dessutom upp till en och för dem är man betydelsefull och viktig.

Jag insåg också att det var inte framgångarna i sig som gjorde att man tyckte det var roligt att träna barnen utan det var deras kämparanda och sammanhållning. Hur de stöttade och peppade varandra på tävlingar och tröstade varandra när det gick mindre bra. Det var precis som när jag var yngre. Härlig känsla!! 

Jag förstod då att mitt misslyckande på Judogymnasiet var inget misslyckande i Tommys ögon,jag gjorde så gott jag kunde helt enkelt.

Idag ångrar jag inte att jag hoppade av men det störde mig ganska länge att jag gav de där 2 tjejerna den stora glädjen. Jag tror helt ärligt att det är som många sa,de såg mig som ett hot helt enkelt. Japp såpass kaxig är jag och kan säga att jag tror faktiskt det.

Det är med glädje jag går på 30 års jubileumet på Lördag för där kommer mina sanna Judovänner vara,de som stöttat mig i vått och torrt och som alltid trott på mig.

Vi är inte den största Judoklubben i Sverige och har kanske inte samma möjligheter som de stora klubbarna men vi har fått fram många jäkligt bra Judo tjejer och killar,vi har bra meriter och framför allt vi har en sammanhållning och glädje i klubben där ingen lämnas utanför, ingen är mer eller mindre värd än någon annan.

Det är det som gör att jag vill hålla på och har så svårt att hålla mig därifrån när jag av och till gjort uppehåll.

Det är inte i min Judo jag har självförtroendet utan det är med mina kompisar i klubben,det är de som stöttar,peppar och alltid är glada att se mig som ger mig självförtroende.

Tack till er alla gamla och nya medlemmar i Färgelanda Judoklubb

Idag tänkte jag slå ett slag för kärleken,jag och min sambo Roger är ett exempel på kärlek utan gränser och att kärleken kan övervinna allt.

Vi träffades för 3,5 år sedan genom vårt gemensamma intresse country och western.
Ja egentligen träffades vi långt före det men eftersom jag hade ett förhållande då så var det som vänner och ingen av oss tänkte på varandra på det viset som nu. 

Jag hade varit tillsammans med min sons pappa sedan jag var 19 år och hade egentligen tänkt att så skulle det vara resten av livet men någonstans på vägen tappade vi bort varandra och jag antar att vi började ta varandra förgivet vilket nog är ganska vanligt efter många års förhållande.

Jag började i alla fall mer och mer känna att jag inte mådde bra och något måste ändras i mitt liv.
Det var inget lätt beslut att bryta upp 12 års förhållande och dessutom vara den som splittrade familjen.

Min son André var fruktansvärt ledsen och hans pappa likaså. Jag kände mig hemsk och lovade mig själv att inte träffa någon ny förrän jag var helt säker på att det var rätt

Men så åkte jag iväg och levde westernliv en helg med Peacemakers westernshow och det var där jag första gången såg Roger på ett annat sätt än bara som vän.
Men nej jag hade lovat mig själv att inte rusa in i något och dessutom bodde Roger i Jämtland vilket är 75 mil från mig. Det skulle aldrig funka så det var lika bra att glömma det direkt.

Det kändes ändå lite ledsamt att säga hejdå och åka åt varsitt håll,jag fick verkligen ljuga för mitt eget hjärta och tänka att nej han är inget för mig.
När jag kom hem så kände jag dock att jag måste skicka ett sms och tacka för en trevlig helg men problemet var att jag inte fått hans nummer och han hade inte fått mitt.
Hur många med hans namn kan det finnas på den lilla orten i Jämtland som han bodde på?
Jag sökte helt enkelt på eniro och körde en chansning och träffade rätt!
Efter det skickade vi nog sms till varandra varje dag och pratade timtals i telefon.
Japp jag föll och det skulle dröja en hel månad innan vi kunde ses igen.
Jag slogs ändå med tankarna på avståndet,det skulle ju helt enkelt inte funka. 

Jag har en son att tänka på och kan inte flytta hur som helst och Roger hade en gård och häst och hur lätt är det att bara flytta sådär?

Man ska ju hitta jobb också,ja ursäkterna var många och jag var påväg att ge upp innan vi ens hade påbörjat något.

När det hade gått en månad var det dags för nästa peacemakerträff och både jag och Roger hade längtat efter detta enormt mycket.
När vi väl träffades var det som om vi redan var ett par,det kändes så naturligt på något vis och nu hade jag åkt dit på riktigt. Vi bestämde oss för att försöka och se vart det ledde,funkar det så funkar det och ja det måste lösa sig helt enkelt,det fanns ingen annan utväg.

Nu började en tuff och kämpig tid med saknad,längtan och resande (150 mil tur och retur.)

Vi träffades i snitt var tredje vecka och oftast bara några dagar varje gång eftersom vi båda hade jobb.
Det bästa var ju när man var långledig och kunde umgås en hel vecka,det var lyx!!!

Jag ska inte säga att det var lätt,det var fruktansvärt och jag hatade att ta farväl av Roger varje gång vi for ifrån varandra. Tårararna rann och André tyckte det var jätte jobbigt att se mig så ledsen. Han brukade också börja gråta,han visste att jag var ledsen och sörjde med mig.

Han gav mig uppmuntrande ord: -Mamma ni ses ju snart igen,det går fort och så kan ni prata i telefon.
Det gjorde ju att jag började grina ännu mer,bara för att han var så gullig,min goa lilla pojk.

Jag och roger kämpade på och längtade,saknade,pendlade,njöt av tiden vi hade tillsammans och hatade varje gång vi skulle ta farväl.
Oftast åkte vi bil men ibland kom man över billiga tågbiljetter och jag måste säga att en tågbiljett är hejdlöst dyrt,en normal biljett tur och retur skulle kosta 3200 kr för mig!!!

De billiga gick på ca 600 kr tur och retur så det var bara att ragga på nätet helt enkelt.
Men så hände det som inte fick hända och jag hade varit orolig för det varje lång bilresa jag gjorde.

Jag var påväg till en westernhelg i Holmsveden (i närheten av Bollnäs) och fick sladd på bilen,det blev en rejäl smäll och jag tackar gudarna för att både jag och André klarade oss utan större skador.

Jag skadade nacken och hade väldigt ont länge efter detta och speciellt när jag körde långt,jag hade dessutom fått en helt annan respekt för detta med långkörning. 

Om man kör 10-11 timmar i sträck klarar man inte att vara koncentrerad hela tiden,det säger sig själv. 

Men vi fortsatte pendla och jag började ta längre raster på vägen och hade även hittat ett billigt övernattningställe i Arboga så där brukade jag och André sova ibland. 

Det gjorde resan mycket mysigare också.

Dock var jag fruktansvärt trött på att inte se något slut på vårat kämpande och något måste hända,det hade gått nästan 2 år!!!

Det var då det hände,Roger blev erbjuden jobb som inhyrd svetsare där jag jobbar (volvobussar i Uddevalla) och nu började man få lite lön för mödan.

Så i slutet av Maj 2010 flyttade han hit,det var helt underbart och allt funkade så bra. 

Vi bestämde oss för att behålla gården i Jämtland för både min och Rogers mamma bor där uppe och det kan vara skönt att ha något eget att komma till när vi ska upp på besök. 

Jag älskar naturen där uppe och de människor jag träffat är helt underbara och gästvänliga så jag har absolut inga problem med att åka dit så ofta vi kan,nu är vi dessutom 2 som kör vilket gör resan betydligt lättare.

Roger har bott här i snart 2 år och jag var orolig för att han skulle vilja flytta upp igen eftersom det är lite skillnad på att bo i en liten by i Jämtland med ganska långa avstånd till stan och komma ner hit där det är lite mer liv och rörelse. 

Jag vet det eftersom jag själv flyttade här ifrån och upp till Stockholm när jag var yngre. 

Jag gillar Stockholm och jag älskade att vara där innan jag flyttade dit,jag trodde att jag skulle trivas kanonbra men så blev det inte. Jag fick hemlängtan och flyttade hem igen.

Det var detta jag var orolig med Roger,tänk om det inte funkar nu när vi väl har kommit dit vi ville.

När vårat kämpande äntligen är slut.

Men det fungerar bra och vi åker som sagt upp så ofta vi kan vilket blir flera gånger under året och så blir det ju längre tid under semestern.
Vi förlovade oss 17 juli 2010 och hoppas på att vi kan utöka familjen också men det verkar vara lättare sagt än gjort fast det är en en annan historia. Vi har iallafall varandra,det betyder mest!

Även om det var en jätte tuff tid då vi pendlade så var det nog ganska bra för min del,jag hade nästan aldrig bott själv och trodde nog inte att jag skulle klara det men nu fick jag testa detta under 2 år och ändå känna att jag inte var helt ensam. 

Jag hade min frihet och kunde hitta mig själv trots att jag samtidigt hade kärleken.

Jag insåg mycket under den tiden som tex hur mycket man inte ser vad ens partner gör förrän han/hon inte finns där längre. Plötsligt stod jag ensam med ALLT (klippa gräs,städa,tvätta osv) det var allt lättare när man var 2.

Jag tror att jag blivit mer tacksam för småsaker och jag tror (hoppas) inte att jag ska ta någon förgiven igen.
Både jag och Roger är noga med att inte falla in i det där berömda ekorrhjulet. Men det gäller att hålla det också även när det gått 10-15 år,det gäller att stanna upp ibland och fundera över vart man är påväg egentligen. 
Ingen vet vad framtiden har att ge men man kan påverka framtiden lite själv också och jag hoppas att vi ska ha kvar våran kämparglöd även i framtiden. Den där envisheten och bestämdheten som vi hade då när vi totalt trotsade avståndet emellan oss. 

Vi fick t.o.m höra av andra att detta kommer aldrig fungera,hur har ni tänkt att hålla liv i detta och hur ska ni orka,det är ju jätte lång väg?!

Det fanns några som aldrig trodde att Roger skulle flytta, -Du kommer aldrig få Roger att flytta ner,glöm det!!!

Jag säger bara tack till er för det var en liten spark i arslet som gjorde att vi blev ännu trotsigare.

Vi skulle minsann visa att våran kärlek övervinner allt,det är kärlek utan gränser helt enkelt! Vi ger inte upp!