Inlägg publicerade under kategorin Barn med särskilda behov (bla om min son)

Av Rose-Marie - 19 februari 2012 19:33

Efter att jag skrev ett inlägg om André den 12 januari (min son) så har jag fått frågor och meddelanden om hur jag fått hjälp och lite andra frågor kring ämnet. Jag har även märkt att inlägg som handlat om barn med dessa svårigheter har blivit uppskattade. För en vecka sedan avgick jag som ordförande i Attention och under denna veckan har det varit ganska mycket kring detta ämnet. Jag har dessutom i slutet av denna veckan hjälpt en kompis att skriva en sammanfattning så det är nog inte så konstigt att jag natten till igår drömde om att jag höll en föreläsning för lärare,vårdpersonal och föräldrar om hur det är att vara förälder och stånga sig blodig för att få hjälp.

Jag har aldrig hållt en föreläsning i hela mitt liv men i drömmen var det som om jag inte gjort annat.

När jag vaknade på morgonen så tänkte jag att ja det kan bli ett bloggtema. Det skulle bli för långt för att skriva i ett inlägg så jag tänkte att jag gör som med berättelsen om pappa,delar upp det i delar.

Här kommer därför första delen så fortsätter jag imorgon. Det blir kanske tråkigt för er som inte är intresserade men jag känner att det är guld värt om så bara en förälder läser och kanske av detta får kraft att orka kämpa eller en lärare,rektor,kurator,vård personal får en insikt i hur det är att vara förälder och behöva kämpa så mycket för att få hjälp. Jag gör inte detta för att på något sätt klaga eller lägga skuld på någon,absolut inte. Det är som sagt enbart för att väcka en aha-upplevelse och förhoppningsvis kunna förändra något.


Som jag skrev i inlägget: min son den 12 januari så var André ett oerhört lugnt och stillsamt barn då han var bebis.

Men när han var runt 9 månader började hans öroninflammationer och förkylningsastma att störa lugnet.

Strax efter han fyllt 1 år hade han opererat in rör och gick på astmamediciner. Nu började en tid då sjukdomarna kom och gick varannan vecka. Min dåvarande chef blev arg när jag ringde och anmälde vård av barn,han tyckte jag kunde stoppa i André vitaminer så han höll sig frisk. Jag tyckte mer synd om mig själv som var tvungen att anmäla vård av barn än vad jag tyckte om André som var sjuk. Jag började nästan t.o.m bli irriterad på André för att han var sjuk så ofta.


När André var runt 2 år började jag även oroa mig för hans språk eftersom han inte pratade och jag hade inte ens hört honom säga mamma. Jag tog kontakt med BVC som lugnade mig med att det kommer snart,plötsligt skulle han bara prata massor en dag. Jag kan säga att jag väntade väldigt på den där dagen då vi skulle vakna upp en morgon och han bara spottade ur sig massa ord. Det hände aldrig.


Vid 3-års ålder fick jag börja betala tillbaka för den lugna tiden vi hade när André var bebis.

Nu började en tid med hysteriska utbrott,konflikter och en daglig kamp.

Ja alla 3-åringar är jobbiga,jag vet. Men alla 3-åringar blir inte så arga att de sitter och dunkar huvudet i väggen och skriker ajajaj så att vi föräldrar måste ställa oss på balkongen för att visa grannarna att vi inte misshandlar honom. Alla föräldrar till en 3-åring väntar inte att polisen ska komma för att barnet skriker så fruktansvärt nar man tvättar håret på barnet. André skrek värre än vi badade honom i frätande syra.

Jag vet att 3-åringar är trotsiga men normalt brukar en trotsig 3-åring trots allt kunna tala om vad han/hon vill och behöver inte ha en mamma som tror att barnet tjatar om godis när det är kissa barnet vill. Barnet behöver inte höra mamma säga nej du får vänta tills lördag när han/hon är kissnödig på en måndag.


Nu började även dagmamman att reagera,dels för att språket inte fanns där och dels för att de andra barnen skyllde allt som hände på André,han kunde ju inte försvara sig. Han kunde heller inte lösa konflikter muntligt utan blev så arg att han slog dem istället. Jag förstår att de tyckte att det alltid var André som var dum.

På kyrkans barntimmar undrade de 2 fröknarna om André verkligen måste gå där,de klarade inte av att hantera honom och förstod inte vad han sa. Han ville heller inte vara med att sjunga. Nä han kunde ju knappt prata så sjunga var inte riktigt hans grej. Han kunde inte ens imse vimse spindel. Men jag trodde ändå att kyrkan tog emot alla barn med öppna armar.

Jag och dagmamman tog kontakt med BVC som sa att alla barn är jobbiga i denna åldern.


Vardagarna var nu mer eller mindre kaos och jag visste inte hur jag skulle hantera mitt eget barn,han mådde dåligt och vi föräldrar mådde dåligt.

Jag började söka på nätet och fann en föräldragrupp som kallades talknuten,den fanns i Uddevalla där vi bodde då. Jag bestämde mig för att gå dit och när mammorna där berättade om sina barn kände jag igen allt. Jag fick veta att det fanns något som hette språkstörning och att man kan skicka självremiss till logoped på sjukhuset.

Jag fick massa tips och råd,det var allt från bildscheman till tecken som stöd och jag tyckte dessa mammor var så kunniga. Så duktig skulle aldrig jag bli. Man måste ju vara specialpedagog för att orka detta tänkte jag.

Men de gav mig styrka och jag skickade en egenremiss till sjukhusets logoped och kort därefter fick jag hjälp.

Efter 4-5 tillfällen berättade logopeden för mig att André hade en språkstörning och jag borde fått hjälp för länge sedan.


I ett utlåtande skrev hon följande:

"André har en språkstörning som måste betecknas som grav, framförallt vad gäller fonologi och grammatik, eventuellet även innefattande semantiska och pragmatiska svårigheter."


Hon frågade mig om jag hade några frågor angående detta och jag ville verka duktig och sa nej inte just nu iallafall. Direkt jag kom hem skrev jag i ett forum på internet där det fanns en grupp för föräldrar med barn som hade språksvårigheter. Jag berättade om dagens logopedbesök och undrade vad diagnosen innebar.

Jag var inte speciellt duktig på svenskan och hade nog missat lektionen då man gick igenom orden fonologi,semantisk och pragmatisk. Jag fattade ingenting skrev jag.

Strax därpå ringde telefonen och det var Andrés logoped. Hon sa att hon ringde som privatperson och tyckte ärendet kändes högst prinsamt men hon hade läst mitt inlägg och förstod med en gång att det var jag trots att jag skrev ett alias. Hon brukade vara där inne och stötta föräldrar sa hon. Jag kände att det var en enorm tur att jag iallafall skrivit om hur bra hon var våran logoped.


Vi bestämde att vi skulle ha ett möte bara jag och hon så hon kunde förklara allt mer ingående.

Det blev inom några dagar och jag kände att det var skönt att sitta där utan André för nu kunde jag verkligen spotta ur mig allt. Hur jävliga dagarna var och hur tufft det varit under en lång tid.

Sådant ville jag inte ta när André satt bredvid,han hade det jobbigt som han hade och behövde inte höra sin mamma berätta hur jobbig han var.

Logopeden lyssnade och förklarade så fantastiskt bra och ville skicka remiss till BVC för att vi skulle få kontakt med en psykolog. Dels för att utreda om det fanns någon bakomliggande problematik och dels för att det bara var 1 år kvar tills André skulle börja förskolan och då avslutas kontakten med sjukhuslogopeden,då är det skolans uppgift att se till att barnen får träffa en logoped. Det brukar dock vara svårt att få igenom eftersom skolan ofta skyller på den dåliga ekonomin.


Sagt och gjort,jag hörde ingenting från BVC!!! Efter ett bra tag ringde jag själv och undrade vad som händer.

Jag fick till svar att psykologen på BVC var upptagen just nu så det var kö,dessutom planerade vi på att flytta till Färgelanda och då tyckte de att en Psykolog där skulle hjälpa oss. De lovade att skicka ärendet vidare dit.

Jag väntade i en månad och hörde ingenting så strax före vi flyttade ringde jag upp igen. Nu fick jag veta att BVC i Färgelanda inte hade någon psykolog för tillfället och eftersom det var ang. skolan så skulle jag nog vända mig till skolpsykolgen i Färgelanda. Dit skulle jag få ringa själv för det hade inte BVC med att göra.


Nu hade jag kommit till det läget att jag var på väg att ge upp,jag orkade inte mer. Jag jobbade heltid och efter jobbet gick all energi åt till att klara av vardagen,lösa konflikter,göra bildscheman,lära mig tecken som stöd och söka information på nätet. Jag orkade helt enkelt inte mer.


Jag avslutar här och fortsätter imorgon så det inte blir för långt och tungt att läsa.

Jag vill lägga in en dikt jag skrev till André i det läget jag befann mig i dagens slut på inlägget.


Jag tänder ett ljus


För dig mitt barn ett ljus jag tänder

 för att du utstår allt som händer


för att jag håller dig så kär

 Tänk så stark du egentligen är


För dig mitt barn ska lågan alltid brinna

 min kärlek till dig kommer aldrig att försvinna


Du kämpar även när det är svårt

 du skrattar och är glad fast livet kan vara hårt


För dig mitt barn tar glöden aldrig slut

 det är för din skull jag orkar att stå ut


Du möter motstånd varje dag

 men orkar du så orkar jag


Du står emot smärta och hårda ord

 du är min största hjälte på denna jord


För dig mitt barn ett ljus jag tänder

 för att du utstår allt som händer







ANNONS
Av Rose-Marie - 16 februari 2012 18:38

När André var yngre testade han på lite olika idrotter så som fotboll,simning och Judo men inget av det fungerade eller passade honom.

När han började särskolan var det en i klassen som hade sitt kalas på ridskolan och efter det var han fast.

Det passade honom perfekt och han vill helst inte missa en enda lektion.

Det är så kul att se hur han växt i detta och det känns så skönt att han funnit sitt intresse.

Det fanns massa olika anledningar att de andra idrotterna inte fungerade och jag vet att det finns många barn som inte riktigt hittar sin grej.

Det är ännu svårare för barn med olika funktionshinder och det har gett mig en sådan enorm lust att starta något för dem.

Jag satt och tittade på gamla filer i min dator och hittade t.o.m en färdig mall jag gjorde för ett antal år sedan och en bra planering med vad jag ville göra men jag vågade inte sätta mina planer i handling.

Tänk om jag inte har nog med kunskap,att det inte finns behov i våran kommun och att allt bara blir ett fjasko?

Ja dessa tankar gjorde att jag la ner alltihop. Hur gör man för att starta något och vart vänder man sig,ska man betala med egna medel för att hyra lokal och redskap? Mina frågor var många och jag gjorde aldrig något för att ta reda på svaren.

Nej lika bra att strunta i det för om det hade funnits behov så hade ju någon redan gjort det.

Men ändå finns det fortfarande kvar i bakhuvudet,jag önskar så att jag var mer företagsam och att jag hade det där som jag tycker alla andra har. Lite mer mod och självkänsla,detta kan jag,jag kör på det!!!


Det finns många sådana där saker som jag skulle vilja göra som aldrig blir av,så många ideer som jag aldrig tar tag i. Mest för att jag inte vågar,för att jag tror att jag inte kan. Men tänk vad man skulle växa om man vågade testa.

Jag ser verkligen upp till alla er som verkligen gör det ni vill och som satsar för det. All heder åt er!!!


Jag vet inte om jag någonsin kommer ta tag i någon av mina planer men vem vet kanske dyker det där tillfället upp någon gång och kanske tar jag mig mod och satsar. Det kan gå åt helsike men det kan ju faktiskt lyckas också.

Vad är jag så rädd för egentligen?!


ALLA KAN!


 





ANNONS
Av Rose-Marie - 12 februari 2012 20:25

Attention är som jag tidigare skrivit en förening för barn,ungdomar och vuxna med NPF problematik. NPF=neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Tex ADHD,Aspergers,tourette och läs- och skrivsvårigheter. Man har bla koncentration,uppmärksamhet och inlärningsvårigheter.Det är ett funktionshinder som inte syns utanpå men känns inuti.När jag kom till Attention första gången var jag väldigt behov av stöd,jag visste väldigt lite om min sons svårigheter och fick ingen hjälp någonstans.På mitt första möte skulle jag presentera mig och berätta om våran situation,mitt i detta brast jag ut i gråt.Det kändes väldigt pinsamt inför dessa nya människor som jag aldrig pratat med förr. Jag märkte dock snabbt att detta var inget ovanligt här,ingen tyckte jag var konstig. Jag fick kramar,förståelse och råd,jag insåg snabbt att dessa människor var eller har varit i precis samma situation. De visste precis hur jag kände det. På alla möten kunde jag vara mig själv och på familjeträffarna kunde barnen vara precis som de är. Ingen tittar snett eller undrar varför barnen gjorde som de gjorde.Jag lärde mig massor och började få förståelse för min son. När jag själv kände att våran vardag fungerade och jag hade mer koll så ville jag vara med och hjälpa andra som var där jag en gång varit.Jag gick med i styrelsen och efter några år blev jag ordförande. Förra året började jag dock känna att ordförandeskapet gjorde att jag hade mer fokus på möten och hålla koll på saker än vad jag gjorde praktiskt.Energin till det jag ville göra fanns inte och jag började känna att jag nästan fick panik när de andra i styrelsen lämnade förslag på massa aktiviteter,jag orkade inte engagera mig längre och gav nog lite negativ energi till de andra. Det var då jag insåg att det var dags att avgå,jag kan inte göra ett bra jobb när jag kände som jag gjorde.Så idag 12 feb. 2012 hade vi årsmöte och jag lämnade min post som ordförande och även min plats i styrelsen. Men mitt engagemang lämnade jag inte utan jag hoppas att istället kunna vara aktiv i bakgrunden och använda min energi till praktiskt arbete.Att finnas för styrelsen och underlätta deras arbete är guldvärt har jag lärt mig. Nu kanske jag kan lägga tiden på sådant jag vill göra och göra det för att det är kul.Jag har varit på många föreläsningar och träffat många människor med erfarenheter om NPF och man lär sig så mycket av det.Att se andras glädje när de finner någon som förstår dem eller se barnens glädje när de hittar en vän är det som får en att tycka det är så givande. För en vecka sedan kom en man upp till lokalen och berättade om sig själv,han hade ADHD och har haft eget företag men efter att han sålde det var han nu anställd. Han hade mycket kundkontakt och ett ansvarsfullt jobb. Han sa att han inte sagt till någon på företaget eller kunder att han har dessa svårigheter. Han hade skaffat sig olika metoder för att klara av jobbet utan att hans problematik märktes för mycket. Givetvis fanns det folk som tyckte han var speciell som han sa men det påverkade inte hans jobb.Däremot tyckte han själv att det krävdes så mycket energi att dölja detta och han kunde inte vara sig själv.Han var i våran lokal i ca 2 timmar och pratade och när han skulle gå så han: -tack,vad skönt det var att få vara den jag är utan att verka konstig.Jag har tänkt på denna mannen under veckan och undrat hur det skulle kännas att vara på jobbet 8 timmar varje dag och inte få vara sig själv. Det är nog så för många av barnen i skolan också och då är det inte konstigt att man släpper lös allt hemma där man känner sig trygg.Det är sådana här saker som gör att man vill fortsätta sprida information och kunskap och stötta andra för alla har väl rätten att kunna vara den man är. Ingen ska väl behöva skaffa sig metoder för att dölja sin personlighet och anpassa sig för att passa in. Med mer kunskap och förståelse kan dessa människor accepteras och få möjlighet till ett normalt liv.

Av Rose-Marie - 8 februari 2012 16:57

Idag fick jag en facebook inbjudan från en vän som med sina vänner gör små kortfilmer om mobbning.

De ska visa sina filmer de gjort. Det tråkiga är att jag inte kan komma då eftersom jag har svårt att få ledigt på jobbet och det är på dagtid.

Men jag tycker det är så fantastiskt med människor som gör något och speciellt ungdomar. Att de har ideér och faktiskt gör något av dem. Att de kämpar för något som de tycker är fel.

Gruppen kallar sig 451Produktion och har lagt ut flertal filmer på youtube och även blivit intervjuade av vår lokaltidning Bohuslänningen angående sitt arbete.

De har även en facebookgrupp https://www.facebook.com/events/#!/groups/451produktion/ 


Mobbning är ju ett svårt ämne och otroligt svårt att bekämpa,hur kan man stoppa det?

Handen på hjärtat,har du mobbat någon? Varför? Hur ska man kunna svara på det?

Ja jag erkänner att jag har mobbat eller fryst ut eller vad man nu vill kalla det. När man sitter och pratar med vänner angånde detta så vill vi på något sätt få det som att det inte var så farligt,inte så allvarlig mobbning som man kan läsa om att människor utsatts för. För VEM var det inte så farligt??? Frågar jag den/de som blev utsatta av oss så gissar jag på att den personen helst av allt vill spotta mig i ansiktet.

Det allra värsta är att ingen av oss i "gänget" kan någonsin svara på varför. Jag kan säga själv att jag var osäker och jag trodde jag var tuff. Jag kan inte skylla på mina vänner för jag var lika delaktig som alla andra.

Jag tror dessutom att de skulle svara precis som mig,alla ville vi vara tuffa och alla gjorde det inför varandra.

Varför ville mina vänner vara tuffa inför mig? Jag som inte alls hade någon självkänsla.

Vi mobbade eller frös inte ut någon speciell person utan det var mer attityden vi hade mot de som faktiskt tyckte vi var tuffa,de som kanske t.o.m kände sig rädda för oss eller de som tyckte vi var idioter.

Det handlar nog mest om att synas,att man har så dålig självkänsla själv att man spelar ett spel utåt.

På insidan känner man sig mest liten och obetydlig.

Jag kan absolut inte säga hur man skulle kunna stoppat det,kanske genom att bli påkommen som osäker,fast det hade nog inte rasat muren man byggt upp ändå.

Jag tycker iallafall att det är viktigt och helt fantastiskt att folk ändå gör något,att man inte sätter sig med armarna i kors och säger:  -nä det finns inget som kan stoppa mobbning så vi skiter i det.


Jag har även känt på andra sidan,att jag själv blivit utstött. Det var det jag skrev om i ett annat inlägg då jag började på Judogymnasiet och 2 tjejer där fick för sig att av någon anledning vara emot mig.

Det var inte heller den där mobbningen som man kanske anser som värsta mobbningen och hade du frågat de tjejerna så hade de säkert inte ens kommit ihåg det. De hade bara tyckt jag var löjlig som fortfarande minns detta.

Därför vet jag att oavsett hur man anser mobbningen grov eller inte så sätter den spår hos den utsatte.

Jag går inte och tänker på detta jämt,absolut inte men det finns i mig och det har satt spår. Det tillhör mitt förflutna och eftersom jag fortfarande minns det så gjorde det något med mig. Det kan få mig att undra ibland,saker som:

Om de inte fryst ut mig,hade jag gått färdigt judogymnasiet då? Vad hade det blivit av mig?

Egentligen borde jag tacka dem för mitt liv kanske inte hade sett ut som det gör idag,jag hade kanske valt helt andra vägar än de jag valde.

Ibland kan jag undra om de kanske minns,sitter de som jag och känner, fy hur kunde jag göra så?

Var de också osäkra och såg de mig som ett hot? Jag borde stått på mig och gått emot dem istället kanske hade de slutat då. Men nu är det som det är och jag har som sagt ett bra liv som jag inte skulle vilja ändra på.

Så tack till dem!


För dig som är mobbad är det ingen tröst att veta att den/de som plågar dig förmodligen är jätte osäkra och de kommer till 100% att ångra sig en dag. Det finns inget jag kan säga som tar bort det de gjort/gör mot dig och tyvärr har jag inget att säga som kan stoppa det. För hur mycket jag än vill så vet jag inte hur jag ska hjälpa dig.

Det är inte ofta jag blir "mållös" men just nu sitter jag här och vet inte vad jag ska skriva.

Hur kan jag skriva något som tröstar dig? Inget kan ta bort din smärta.

Men jag är glad att det finns människor som ungdomarna i 451Produktion som gör något,som sprider information och som kämpar för dig och alla andra utsatta. Kanske kan det även öppna ögonen på de osäkra mobbarna med dålig självkänsla.


Ni som bor här omkring uddevalla med omnejd och är lediga Torsdagen den 16 Februari gå till Akademi Sinclair Margretegärde, 451Produktion kommer nämligen hålla en gratis filmvisning där hela dagen mellan 9-17.

Då visas alla filmer de gjort och även nya som håller på att göras och det är självklart i antimobbnings syfte.


Jag avslutar detta med att länka till en eftertänksam och underbar låt med Lasse Mattila- Djupt ner i hjärtat det svider.



http://youtu.be/qIzwR_CKaXc

Av Rose-Marie - 7 februari 2012 20:56

Vaknade när Roger gick till jobbet imorse och kunde inte somna om fast jag hade 1 timma kvar att sova.

Efter en halvtimme somnade jag iallafall men då var det ju bara en halvtimme kvar att sova och när klockan ringde var jag sååå trött. Bara lite till tänkte jag och låg och drog mig en stund. Då kom jag på att André har gymnastik idag och jag har glömt packa väskan. Plötsligt var det ont om tid och jag väckte André med att ropa:

-Åh nu är vi sena så vi får skynda oss. Gå upp nu!

Det förbjudna ordet: -Skynda!! Det innebär stress och André hatar stress,ja det gör väl alla men för honom blir det verkligen kaos och våra morgonrutiner rasar totalt. Han blir irriterad och då blir jag irriterad.

Vi blir arga på varandra och morgonen börjar med bråk. Bra start!!!

När vi båda ska borsta tänderna samtidigt så knuffar han mig och jag blir argare än innan,han blir väldigt lättretlig och svär m.m när våra rutiner rubbas. Ingenting fungerar för varken mig eller honom.

Jag märker också att när jag stressar så blir han långsammare,han liksom segar ut tiden och får mig ännu mer stressad än vad jag behöver vara. Inom mig vet jag att allting är mitt fel från början men det är inte vad jag får André att känna. På mig låter det nog som att allt är hans fel,stressen,bråket och att vi blir sena.

Jag vet att det är gympa på tisdag och torsdag,har t.o.m en tavla i hallen där detta står med tydliga bokstäver så André ska ha koll på det och ja även för mig inser jag. Varför såg jag inte till att vi packade väskan igår?!

Nu hittar man ju plötsligt ingenting!!!


När vi äntligen är klara är det dags att ge sig ut i bilen och jaha jag hade glömt sätta i motorvärmaren och kupévärmaren så det är bara att börja skrapa rutorna.

André är känslig för ljud och vill inte sitta i bilen när jag skarpar rutorna för han tycker det låter så.

Istället står han utanför och ber mig skynda mig för han fryser. Jag blir ännu mer irriterad.

Nu är vi riktigt ovänner och säger inte ett ljud till varandra på vägen till fritids.

När vi kommer fram kliver André ur,tar sin väska och säger: -Förlåt mamma, för att jag var bråkig!


Förlåt,säger han...... Jag insåg mitt misstag och bad om ursäkt och sa att det var mitt fel,jag vet så väl att det blir så här när vi stressar. Jag är den vuxna och ska se till att vi kommer upp i tid och att våra morgonrutiner kan flyta på som de ska. Allt fungerar så bra när jag tar den tiden.


Hela vägen till jobbet tänker jag på morgonen och på hur jag kunde gjort istället,jag vet ju precis,det är så invant och inrutat så det borde inte bli såhär.

Jag funderar på hur skoldagen blir för André när morgonen börjar såhär,jag vet ju själv hur min arbetsdag blir,jag blir lättirriterad och lättstressad hela dagen. Men jag kan iallafall förklara detta för mina kompisar och jag kan behärska mig och försöka lägga morgonen bakom mig.

Det kan inte André utan risken är att det fortsätter såhär med konflikter hela dagen och han kommer känna sig skyldig till dessa,för det är han som blir klassad som jobbig och störande.

Som tur är har han bra fröknar och bra personal på fritids så oftast löser det sig under dagen ändå.

Men det hade sparat dem massa tid om morgonen fungerat som den ska.


När jag kommer och hämtar André på eftermiddagen är jag återigen stressad för jag ska iväg direkt så jag lämnar André hemma hos Roger,säger hejdå och sticker iväg med en gång.

När jag kom hem nu på kvällen hade André somnat och nu sitter jag här och ångrar att morgonen inte blev bättre.

Den enda tiden jag haft med min son idag var kaos och dessutom kände André att det var hans fel.

Men nu har jag planerat allt,kläderna ligger där de ska,väskan står i hallen och allt är förberett i minsta detalj och jag tänker inte dra mig en sekund på morgonen för jag får inte ut något positivt alls utav det. Får ingen mer energi än om jag går upp då jag ska,snarare tvärtom. Allt fungerar så mycket bättre när jag ser till att rutinerna fungerar och det är mitt fel om det inte gör det. Det är jag som är vuxen. Tänk att jag aldrig lär mig!!!!


Kärleken till mitt barn

Jag älskar dig hjärtat alla dagar,

även då jag är arg,gnäller och klagar.

Ibland är jag trött och tappar mitt humör,

det är då mitt tålamod försvinner och jag säger att du stör.

Du vet när du tycker att jag bara är arg,sur och dum,

de där gångerna när vi ligger arga i varsitt rum.

Ibland är det svårt att vara stark och försöka förstå,

det är inte ditt fel att det blir så.

Jag försöker göra så gott jag kan och göra allt rätt,

att vara mamma är inte alltid så lätt.

Vissa kvällar sitter jag vid din säng och gråter,

du sover stilla och jag hoppas att du mig förlåter.

Jag älskar dig hjärtat oavsett hur dagen ser ut,

du ska veta att min kärlek till dig aldrig tar slut!


Av Rose-Marie - 31 januari 2012 20:46

Dagens blogginlägg blev hastigt påkommet för en stund sedan när jag läste några kommentarer till min kompis på facebook. Hon var och avlivade sin sjuka katt idag och hade lagt ut en bild när katten var sövd och låg inlindad i en handduk. Det var helt enkelt en bild på en katt som sov i en handduk,ingen död katt och ingen hemsk bild.

Jätte fin var den.

Någon kommenterade detta med att det var ingen lämplig bild på facebook för det finns barn som kan se den.

Vissa höll med men de flesta tyckte att bilden inte alls var farlig. 

Jag har sett bilder vandra runt på facebook där katter är hängda,hundar som är misshandlade och en hund som fått käken söndersprängd och inte en enda har kommenterat detta med att det vore olämpligt för barn!

Varför är en bild på en sövd katt i en handduk olämplig? och varför är det så hemligt med döden inför barn?


När min pappa dog var min son 4 år och jag hade egentligen bestämt att han inte skulle vara med på begravningen och jag tror att det var mest för att jag ville ha lugn och ro den stunden.

Min kompis var snäll och körde mig hem till mamma då mamma hade ringt om att pappa somnat in och på vägen berättade kompisen att när hon var i Andrés ålder var hon med på sin mormors begravning och hon mindes det som något fint.

Det var då jag bestämde att André visst skulle få vara med,jag kom ihåg när min farfar dog och allt var så hemligt.

Ingen pratade om det och jag fick inte vara med på begravningen. Då var jag 9 år och jag trodde att när man dör så går man sönder. Man är blodig och ser ut som ett hemskt spöke. Jag vågade inte prata med mamma och pappa om hur farfar dog,varför han dog och om han hade ont osv.... Det var ju så hemligt allting. Jag visste inte ens att han varit sjuk.


När jag kom hem till mamma hade hon och min syster gjort pappa jätte fin,han dog hemma efter en jobbig sjukdomstid i cancer. Han såg så fridfull ut och hade en blomma i handen. Han såg frisk ut och inte alls som jag trodde att en död människa såg ut. Han var den första döda jag sett. Alla bekymmer från hans ansikte var som bort blåsta och han såg ut som att han sov fridfullt.

Saken är den att dagen före hade vi varit där och hälsat på,André var med och pappa var jätte dålig den dagen. Han såg verkligen lidande ut och jag misstänkte att snart var allt över. Jag tror André också märkte detta för han sa -moffa ont,moffa fuk, när vi satt i bilen hem.

När jag satt där och tittade på pappa nu när han såg så smärtfri och fridfull ut så ville jag att André skulle komma och få se honom. Ja många tycker säkert det är helt bedrövligt att man låter en 4-åring se sin döda morfar men jag ville att han skulle få en fin bild av pappa och inte minnas honom som att han hade ont och var sjuk som han sa dagen innan.

Andrés pappa kom med André och jag tog med honom in i rummet där pappa låg,jag förklarade lite försiktigt att nu skulle inte morfar ha ont mer och jag sa att han var död och skulle inte finnas hos oss längre men att han skulle slippa vara sjuk.

André tittade på pappa och tittade på mig så tittade han på pappa igen och sa: -Hejdå Moffa och sen sprang han ut och lekte. Jag pratade mycket om vad han sett och vad som händer sedan,att det skulle vara begravning och då kommer morfar till himlen,vilket jag själv vill tro att man gör. 


André var med på begravningen och han var jätte lugn och han tröstade mig när jag grät och sa: -Moffa inte ont nu,moffa himlen och pekade upp mot en blå himmel.

Jag bestämde att vi avslutar med begravningen så urnsättningen var han inte med på. Jag tänkte att det skulle krångla till allting,först ligger de i en stor kista och ska upp till himlen och sen ligger de i en liten kruka som ska ner i jorden. Det blev för svårt att förklara. André pratade mycket om pappa både före och efter han dött,när pappa var sjuk och André såg sjukhusskyltar så sa han Moffa men nu efter begravningen så sa han Moffa varje gång han såg en kyrka.


Detta var vad vi valde och det som kändes rätt för oss och många tycker säkert att barn inte ska behöva veta så mycket om detta med döden men jag tycker det är synd om man gör döden till något fult.

Jag ville inte att André skulle tro att pappa led även efter sin död,jag ville att han skulle få en bra bild och det tror jag att han fick. Han minns inte så mycket idag (han är snart 13 år) men när vi pratar om det så minns han lite iallafall och det är huvudsaken.

Av Rose-Marie - 26 januari 2012 21:39

Igår på judon pratade jag och Tommy om att våra barn kunde träffas och leka någon dag,våra söner leker mycket på fritids och varje gång vi har judoträning så vi tänkte att de skulle tycka det vore kul att träffas hemma också.

Jag sa till André att denna veckan blir det inte men kanske nästa vecka.

När vi satt i bilen påväg hem från judon frågade André: Mamma när är nästa vecka?

Jag svarade att ja det är ju veckan efter denna,efter söndag. Ja men NÄR är det nästa vecka frågade han lite irriterat.

Men nästa vecka är ju nästa vecka,det som kommer efter söndag upprepade jag.

André blev mer irriterad och frågade är det Måndag eller tisdag eller vilken dag är nästa vecka?!

Jag fick förklara att det kan vara vilken dag som helst,nästa vecka är alla dagar hela veckan.

Jag började fundera lite på det där med saker som är så självklara för de flesta inte är så självklart för alla.

Hur lätt det blir missuppfattningar och hur lätt det påverkar människor med särskilda behov.

Det finns de som skrattar åt nyheter i klartext men tänk vad bra det är för de som behöver det.


Försök att sätta dig in i hur det skulle vara om folk säger saker som du inte begriper,folk pratar på och räknar med att alla ska förstå. Du kanske inte är så stark att du vågar fråga vad de menar,de kanske tycker du är konstig om du inte förstår. De kanske skrattar åt dig.

Tänk att du sitter i ett stort klassrum med 25 andra barn och fröken frågar dig en för de andra väldigt enkel fråga,du förstår inte vad fröken menar och vad hon/han vill ha för svar. Samtidigt blir du orolig för att dina 25 klasskompisar ska skratta om du svarar fel. Vad hade du gjort?

För många av de här barnen blir det kanske att de försöker göra sig lustiga istället eller kanske blir trotsig mot fröken. Ber fröken hålla käft eller rusar ut ur klassrummet. De här barnen gör allt för att slippa avslöja sig som att de skulle vara dumma.

Pga uppståndelsen som blev,blir nu fröken arg och börjar skälla för sådär beter man sig inte och du ställer alltid till med bråk. Fröken ringer hem till dina föräldrar som självklart också blir arga och även de tycker att det börjar bli jobbigt med allt du ställer till med. Nu får du skärpa dig säger dem,kanske blir du bestraffad med extra läxa eller mindre tid vid TV:n och det får dig att bli ännu argare. Det är ju ingen som fattar någonting,alla är emot dig och ingen tycker om dig. Livet är bara skit!!!

Det är sådana här små saker som kan förstöra en hel dag,bara för att ingen ser,ingen förstår och ingen frågar varför det blir som det blir. Barn är experter på att dölja deras svaga sidor med att spela clown eller bråka istället.

Ingen vill ju vara annorlunda eller hur? Alla ska ju vara som normen,alla ska vara normala och jag undrar vad är normalt? Vem säger vad som är normalt?

Om du inte kan dansa så avstår du från att dansa genom att säga nej tack om du blir uppbjuden men man kan inte säga nej tack i skolan. Man kan inte säga nej jag avstår matten för jag kan inte matte. Då måste du lära dig och hur ska du kunna lära dig när ingen tar sig tid att förklara i klartext. Hur ska man lära sig att dansa om man kommer in i en grupp där alla redan kan och läraren kör på i den takten som de andra lär sig,de ligger långt före dig och du hinner inte komma ikapp.


Tänk dig att du är förälder till ett barn som har svårare att förstå självklara saker,att du alltid i klartext måste förklara saker och ting som för dig är självklart. Tänk dig att det blir stora konflikter för sådana små saker.

Omgiviningen förstår inte och de tycker ditt barn är jobbigt och störande i skolan,ditt barn är konstigt. Du är nog en dålig förälder och har uppfostrat ditt barn dåligt.

Du gör allt du kan för att vardagen inte ska vara totalt kaos och du griper efter varje halmstrå för att hitta hjälp,för att inte bryta ihop. Du börjar själv fundera på om du kanske är en dålig förälder och vad du gjort för fel.

Ditt barn kanske inte kan vara med på idrottsaktiviteter eller andra sammanhang där de behöver extra stöd,tydliga instruktioner och rutiner för det finns inte tillräckligt med kunskap eller resurser för att tillgodose ditt barns behov.


Om man inte följer normen eller om man behöver extra hjälp så hamnar man lättare utanför i samhället man platsar inte in och man hör inte hemma någonstans för du är ändå för "normal" för att det ska finnas rätt hjälp för dig.

Det finns inget mellanting.

Det är dessa barn som hamnar i gråzonen,de hamnar mellan stolarna och platsar inte in någonstans.

Ingen vill egentligen känna att de är deras ansvar,det finns inget fack att stoppa dem i,det finns ingen regel för vem som ansvarar för dessa barn.


Man kan jämföra det med en person som ser dåligt,utan glasögon kan han/hon inte läsa,inte skriva och kanske snubblar på saker. Om ingen upptäckte att detta beror på synen så skulle denna personen snart börja känna sig annorlunda och kanske också börjar dölja detta genom att hävda sig.

Med ett par glasögon blir vardagen och livet mycket enklare och man kan leva ett normalt liv.

Omgivningen förstår att utan glasögon som hjälpmedel är den här personen funktionshindrad.


Vem tar ansvar för att ge gråzonsbarnen ett par "glasögon" vem tar ansvar för att dessa barn ska kunna leva ett normalt liv???

På dessa barn syns det inte utan på och det som inte syns finns inte eller?


Min son har fått bra hjälp så jag gnäller inte för det men jag har kämpat för den och frågan är ska man behöva göra det? Ska man behöva krypa fram på knäna för att få hjälp för att man tillslut ska få ett par "glasögon"???


Avslutar med ännu en dikt till min älskade son (skriven för väldigt länge sedan vill jag tillägga)

 

Förkrossande glädje


Mamma,mamma jag lekte kung,riddare och slav med de andra barnen idag!

Jag fick vara med dem och slaven det var jag.

Jag skulle göra som de ville och hämta det de ville ha.

Mamma jag har vänner, det är väl bra?

-Så ont det gör i hjärtat mitt,så svårt det är att höra.

Ska jag säga vad jag tror,nej det kan jag inte göra.

Kan inte krossa din glädje och sudda ut ditt skratt.

Åh, Vad svårt det är, min kära lilla skatt!





Av Rose-Marie - 12 januari 2012 17:06

Även om de flesta av er som läser min blogg troligtvis redan känner mig så tänkte jag köra de här första inläggen som liten presentation om vem jag är och mina intressen så de som inte känner mig får en liten bakgrund av mig.

Nu har vi kommit till min son André som snart är 13 år,herre vad tiden går,jag är ju fortfarande 25 år  


André är anledningen till att jag började som aktiv i föreningen Attention,han har en utvecklingsförsening och jag vill hjälpa andra i samma situation. Ett osynligt funktionshinder finns oftast inte för allmänheten. Det som inte syns finns inte eller hur?!

När André var bebis var han ett mönsterbarn som man kallar det,alla tyckte att han var så lugn och gjorde inga större väsen av sig. Jag tyckte också detta var jätte skönt,han var som tjuren ferdinand som trivs bäst ensam under sin korkek. Så länge André fick vara i fred och leka med sitt babygym så trivdes han gott.

Men så började öroninflammationerna,han hade 9 före han ens fyllde 1 år och dessutom fick han lunginflammation samtidigt. Jag tyckte dock att det var märkligt att en så liten kan ha så många lunginflammationer utan att läkarna ens kollar upp det ordentligt så jag kontaktade tillslut en privat barnläkare som konstaterade att det var förkylninsastma och inte lunginflammationer. Så med mediciner höll vi iallafall detta i schack och när han hade fyllt 1 år satte de in rör i öronen så öroninflammationerna blev också mer sällsynta.


Men jag tyckte ändå inte att han var riktigt som mina kompisars barn i samma ålder,han pratade nästan inte och verkade inte intresserad av att prata. Naturligt i detta läge misstänkte jag att han inte hörde så bra och kontaktade då BVC som förmodligen tyckte att jag var en av många löjligt orolig förälder men de gjorde hörseltest på sjukhuset och det visade sig att han hade en fullgod hörsel. Språket kommer ska du se sa dom och klappade mig på axeln.

När André var 3 år så sa han fortfarande inte mycket och det han sa begrep ingen,jag hade fortfarande inte hört honom säga mamma. Nu började t.o.m dagmamman ifrågasätta om det inte var dags för någon utredning men BVC hävdade fortfarande att alla barn är olika. Jag undrar just varför de har språkkontroller på BVC????


Detta skapade så hemskt mycket frustration hos både André och oss föräldrar,han började få raseriutbrott när vi inte förstod vad han menade trots att han hade ett fantastiskt bra kroppspråk. Allt kändes som kaos och jag började tro att det var jag som inte gett honom nog med tid,han var ju inte så intresserad av böcker när han var mindre så jag läste inte så ofta,jag kanske hade pratat för lite med honom,ja tankarna var många.

Tillslut fick jag kontakt med en tjej som hade en dotter med samma sena språkutveckling. Dett kunde vara en språkstörning men hur mycket jag än tjatade hos BVC var det ingen som lyssnade.

När André var 4 år så kontaktade jag barnhabiliteringen och jag fick äntligen träffa en logoped som efter första besöket sa: Denna hjälpen skulle ju ni haft för länge sedan så ni kunde fått "tecken som stöd" utbildning! 

Jag ville så gärna spela in det hon sa och sen bege mig raka vägen till BVC och spela upp det,jag blev så ledsen och arg för att ingen lyssnat på mig. Men nu äntligen skulle vi få hjälp.

När André var ca 4,5 år hörde jag honom säga mamma första gången; LYCKA!!!


André var ändå så otroligt duktig på att försöka hitta andra ord när han inte visste vad saker hette så folk skulle förstå honom ändå som tex när min mamma var med honom vid havet och André ropade: -TITTA HAJBÅTAR!! Mamma begrep inte vad han pratade om förrän hon tittade ut på havet som var fullt med SEGELbåtar. (hajfenor)


Men ibland fick han vara extra tydlig som när han på en Måndag tjatade om diss och eftersom han oftast sa slutet på alla ord så förstod jag han menade godis. Jag sa bestämt att nej det är Måndag och du får vänta tills Lördag!!

Han blev mer och mer hysterisk när jag sa att det minsann var 5 dagar kvar till Lördag och han tjatade så jag tillslut sa åt honom att gå in på rummet. Då tog han mig i handen och drog in mig på toaletten och pekade och sa bestämt DISS!!!! Jaha han behövde visst KISSA!!! Jag förstod varför han blivit så hysterisk,tänk er själva att behöva hålla er i 5 dagar!


Ja så man har både roliga och tråkiga saker av alla dessa missförstånd som uppkom men vi lärde oss tillslut att förstå varandra och André blev bättre på att uttrycka sig sakta men säkert.

Dock låg han långt efter de jämnåriga både språkmässigt och mognadsmässigt så efter att han väntat 1 år längre på att börja förskolan så trodde man att han skulle komma ikapp lite.

När det sen blev dags för ettan så var hans inlärningssvårigheter såpass stora att jag blev rådd om prova särskola.

Det var ett svårt beslut att fatta men tillslut gick jag med på att testa 1 år.

Undertiden gjordes nu en grundlig utredning och det visade sig att André hade en lindrig utvecklingsförsening.

Han utvecklas men det går lite långsammare.

Idag går han sitt femte år i särskolan och han har lärt sig läsa,vilket jag var orolig för att han inte skulle.

Skriva kan han också hyfsat men slipper gärna. Särskolan har passat honom som handen i handsken och han vill inte ens därifrån. De har rutiner,scheman,lugn och tiden att få lära sig precis som han behöver.


Rutiner är också en sådan där sak som vi varit tvugna att följa till punkt och pricka här hemma.

Man vågar inte lova någonting utan att veta att det är 100% säkert och jag behöver planera in dagarna så att André ska känna sig trygg.

Ja jag skulle kunna skriva en hel bok om hur det är att vara förälder och kämpa för sitt barn men jag avslutar med en dikt jag skrev till André när han var yngre. Den säger nog en del om detta med rutiner och planering.

Och jag lär säkert återkomma till detta ämnet senare i min blogg.


Planering,rutin och struktur
 

Livet med dig lilla vän innebär mycket planering och rutin.

Blir något fel rasar vardagen likt en ruin.
På alla frågor krävs ett korrekt svar.
-ska vi åka bort imorgon och var?
-Vilken bil ska vi ta,den röda eller blå?
-ska vi cykla eller gå?
-hur länge ska vi stanna,hur många nätter ska vi sova?
Jag måste tänka på svaren,vågar inget lova.
Livet med dig lilla vän kräver mycket struktur.
Går något snett är det som att riva en mur.
Men när allt är ordning och reda då går allt så bra.
Ett liv utan dig skulle jag aldrig vilja ha!









Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se