Inlägg publicerade under kategorin Barn med särskilda behov (bla om min son)

Av Rose-Marie - 7 april 2013 21:43

Av någon konstig anledning så har jag läst mycket idag om just detta med vad man bör och inte bör lägga ut på Facebook och i bloggar. Jag blev lite inspirerad av andra och hänger därför på med en risk för att bli kallad härmapa ;)


Jag har ju skrivit förut om att några tycker att jag lämnar ut för mycket både vad gäller André och barnplanerna. Men jag tycker inte att jag skadar någon med det jag skriver och för mig är detta inga hemligheter. Jag skäms inte över André och hans svårigheter och därför har vi även pratat mycket om detta hemma så att han själv ska känna att han kan vara den han är.
Vi bor på en ganska liten ort och det är omöjligt att undgå att få veta att han går på särskolan såvida de inte skulle lägga särskolan i en dold lokal långt från skolan, vilket jag är starkt emot.
Att vara öppen med varför han går där gör det mindre intressant för folk att spekulera själva. Vid tillfällen då det förekommer finns det alltid någon som tagit sig tid att läsa min blogg, finns bland mina vänner på Facebook eller är någon av dem jag umgås med som tar död på historierna genom att säga: -jag VET att det där inte är sant!
De har nämligen läst eller hört MINA ord, de ord som berättar sanningen. För jag är ingen skvallerreporter, jag skriver om vardagen och MITT/VÅRT liv. Jag bestämmer själv vad jag delar med mig av.


Samma visa med våra försök att få barn, där har jag också hört från andra att någon sagt si eller så om varför vi inte kan få barn (Rogers eller mitt "fel") och även där har uppmärksamma människor kunnat flika in med sanningen, mina ord om det hela.
De har läst om min låga ämnesomsättning och att jag har för få ägg och att det är mig det beror på.
Det har inget med att göra att "Roger inte skulle vara karl nog"


Det mest förvånansvärda jag hört är dock när någon sa att Andrés pappa hade dött, jag blev helt paff och undrade vart människan fått detta ifrån. Ytterligare en gång kunde personen som fick höra det, ta död på ryktet och få Andrés pappa att återuppstå eftersom hon hade mig på Facebook och visste att André brukade vara hos sin pappa varannan helg.
Antagligen har den andra fått allt om bakfoten, vi bodde i mitt barndomshem när vi gick isär.
Plötsligt syntes inte Andrés pappa till här längre och någon kanske har sagt att MIN pappa är död och lade ihop ett plus ett och fick det till tre. Vad vet jag.


Jag hävdar fortfarande att min Facebooksida är min och min blogg är min, jag skriver och lägger upp det jag känner för, hur ofta jag vill.
Så länge jag inte sårar andra eller sprider lögner och förtal.
Jag skriver inte om vare sig Andrés funktionsnedsättning eller våra barnplaner för att folk ska få medkänslor eller för att de ska få något att snacka om, jag skriver för att upplysa om hur det kan vara.
Som jag sagt förr så ger det mig så mycket peppning av andra samt att jag får skriva av mig, som en öppen dagbok.
Det märks ju uppenbarligen att folk ändå skaffar sig egna historier och spekulationer om saker och ting så varför inte ge dem sanningen istället? Då lär det inte bli lika kul och lätt att sprida rykten och osanning.


På Facebook finns det ju en möjlighet att gruppera sina kontakter och på så vis bara dela vissa inlägg med några i en viss grupp. Vilket innebär att man tex kan ha de under tex 18 i en grupp, nära vänner i en annan, bekanta och annat i en grupp för sig osv....
Det gäller bara att ta sig tiden att göra det men har man väl gjort det så är det lätt att sedan välja grupp när man skickar ett inlägg. Väldigt smart anser jag.
Stör man sig på att folk lägger ut saker som man inte vill se eller uppdaterar för ofta kan man även välja att dölja den i nyhetsflödet om det är någon man ändå vill ha kvar i kontakterna. För vänner kan man ju vara fast man inte är intresserad av just samma saker eller delar åsikter.


Vad jag menar är att istället för att hålla på att störa sig och reta sig på vad folk skriver och gör i denna cybervärld så gör ditt val för att slippa använda energin till att reta upp dig och klaga på allt. Vad folk skriver, vad de gör, tycker och tänker, hur de stavar osv.....
Att man har olika åsikter om saker tycker jag är helt okej om man även tillåter att andra inte delar dem. Diskussioner på ett bra sätt tror jag bara är nyttigt och bra.
Man är ju inte sämre människa än att man kan ändra sig om man får en annan syn på saken ifråga.



ANNONS
Av Rose-Marie - 4 april 2013 23:05

André fyllde ju 14 år nu den 30 Mars och efter det så har han pratat mycket om ålder och hur man känner sig, vilken ålder man tycker sig själv vara.
Han har vid ett flertal tillfällen sagt
"jag känner mig inte som 14 år, mer som 10"
Han har nog en ganska rätt känsla känner jag, det är ju runt den åldern hans vänner är och han trivs med det. Det är väl ändå så det ska vara, man ska trivas och må bra i den person man är.
När jag lite skojsamt sa att jag ibland känner mig som 80 så svarade han att jag iallafall inte ser så gammal ut.


Detta med ålder är ju ändå bara en siffra. Den säger ju inte mycket om hur vi känner oss eller vart i livet vi egentligen befinner oss.
Visst finns det normer för vad man borde klara och sådant men borde vi inte få vara de vi är och befinna oss där vi känner att vi platsar in?


Många gånger får André höra, inte minst från mig, "du är såpass gammal att det klarar du av"
Jag säger det mest för att jag vill att han ska försöka för att han ger lätt upp eller tror inte att han kan. Han kan så mycket mer än han tror många gånger. Nu tränar vi på att han går själv till fritids vissa dagar. Mest för att han varit tvungen eftersom min bil inte fungerar. För många är detta en självklarhet när man är 14 år (de har iofs normalt inte fritids då) och även en sådan sak som tandläkarbesök bör de klara av själva enligt många.
Men så är det inte i vissa fall, inte i vårt fall. På utsidan är han 14 men på insidan är det som han själv säger inte riktigt där han befinner sig ännu.
Vi tar lite i taget och varje framsteg är ett stort steg. Han är ändå såpass stor nu att han kan förklara själv hur han känner även om han ibland behöver lite hjälp framåt. Han verkar trivas där han är och hans vänner verkar trivas med honom och jag tror nog att han följer dem, när de tar sina kliv framåt och blir äldre så hänger han på.
Han är klok och öppen, han försöker inte vara någon annan än den han är och det är inte alla som klarar det när man är 14 år.
Jag önskar att jag hade haft samma förmåga.

ANNONS
Av Rose-Marie - 24 mars 2013 14:09

För en tid sedan så började jag sortera mina inlägg i olika ämnen så att det ska vara lätt att hitta de inlägg man tror man är intresserad av att läsa. Eftersom jag skriver om så olika saker så lockar det olika läsare och alla är kanske inte intresserade av alla ämnen jag skriver om. Så nu har jag kommit en god bit på väg iallafall.

På sidan av min blogg där det finns olika flikar, finns det en flik som heter ÄMNEN. Där ser ni vilka som finns just nu och hur många inlägg som finns. Det är bara att klicka där så får ni upp det som handlar om just det ämnet.

Vissa inlägg finns med under flera ämnesrubriker och ALLA inlägg finns med i fliken Allmänt där man kan läsa bloggen i sin helhet.


ÄMNEN SOM ÄR SORTERADE NU



  • Barn med särskilda behov (bla min son)

    Här skriver jag om att vara förälder till barn med funktionshinder och andra saker som passar in under detta ämnet.


  • Djur och natur

    Ja detta handlar just om det djur och natur helt enkelt


  • Idrott, hälsa och välbefinnande

    Här skriver jag om idrott bla min gamla sport Judo och även om hur jag mår och annat som har med välmående eller icke välmående att göra


  • Kära pappa (dog av hudcancer 2003
    Inlägg om min älskade coh saknade pappa som fick hudcancer och lämnade oss midsommar 2003,
    48 år gammal/ung. Han hade så många år kvar att leva om han bara hade fått vara frisk.

  • Kärlek och vänskap
    Jag och min Sambo Roger pendlade 75 mil enkel väg i 2 år för våran kärlek. Han bodde uppe i Jämtland och jag nere i Dalsland. Men efter 2 år flyttade han hit ner till mig. Kärlek utan gränser.
    Men här skriver jag även om när jag separerade med min sons pappa och även om vänskap och saker som har med vänskap att göra.

  • Skrivarglädje - dikter och texter
    Jag älskar och skriva dikter och har lagt in några i vissa inlägg, här finns sammanfattning på vilka som finns i bloggen. Jag älskar även att skriva små noveller och annat och är med i en skrivarförening så saker som har att göra just med skrivarglädje hamnar här.

  • Vägen till ett barn (när man måste kämpa)
    Jag och min sambo längtar efter ett gemensamt barn men det är lättare sagt än gjort så nu får vi hjälp via IVF (provrörsbefruktning)
    Vi har i skrivandetsstund gjort 2 försök vilket resulterat i 2 missfall, i April hoppas vi på tredje gången gillt.

  • Westernlivet - En livsstil
    Ett intresse jag och min sambo delar och brinner för är country och western, vi är med i Peacemakers westernshow och har vänner i hela Sverige och även några i Norge som vi delar detta intresse med.
    Vi åker runt på olika tillställningar och lever westernliv helt enkelt. Klär oss och lever som man gjorde i 1800-talets vilda västern. I det livet kallas jag Rosetta och är oftast en glädjeflicka, därav namnet på min blogg.


Ja detta är ämnen som jag hittills sorterat in mina inlägg i, jag får ta några i taget för det är ju 1 års inlägg att gå igenom. Men som sagt ALLA inlägg finns under Allmänt.


Tack alla som läser min blogg, jag är inte ute efter att ha flera 1000 läsare/dag fast det är ju roligt att de tär många som uppskattar det jag skriver. Mest skriver jag för min egen skull, för att få ur mig tankar och känslor och för att jag tycker det är roligt att skriva. Sedan vill jag självklart säga något med det jag skriver, inte bara skriva hej hej bloggen idag har jag...... bla bla bla..... det kan jag göra på facebook   

Med bloggen hopppas jag kunna upplysa om saker, dela med mig och kanske få läsarna att tänka efter vissa gånger eller ge stöd till er som upplevt samma saker. Men samtidigt fr jag så oerhört mycket stöd och råd av er läsare också.

Jag vill ha ett budskap med det jag skriver och därför skriver jag när jag tycker att jag har något att skriva om och inte bara för att skriva något. Därav blir det ibland uppehåll emellan inläggen, fast jag försöker att inte ha för många dagar emellan såklart.

 

Tack för att ni finns

MVH

"Rosetta" 
(
Rose-Marie)


Av Rose-Marie - 23 mars 2013 18:48

Äntligen kom dagen då det skulle firas att André fyller 14 år (egentligen är det den 30 Mars) som han har pratat om denna dag och längtat till detta kalas.
I år fick han äntligen ha sitt kalas på Ridskolan vilket vi har pratat om i några år nu men det har liksom aldrig blivit av då han inte riktigt velat skrika ut på skolan att han rider. Han har varit lite rädd för vad de andra grabbarna ska säga. Men nu äntligen fick vi till det. Och de andra barnen verkar ha längtat lika mycket som honom.
De blev 7 pojkar och 2 flickor, alla verkade gilla detta med att rida så de tyckte att André var riktigt tuff som höll på med det.
Detta fick självklart honom att växa och han fick visa upp sina kunskaper i galopp när de andra fick ta det lite lugnare.
En av tjejerna som var där rider också så hon fick självklart också galoppera.
Men annars var det verkligen Andrés dag idag.
Sådant stärker en när man annars är den som har det lite svårare med saker.


Det fina med att ha kalaset just på Ridskolan är ju att alla verkligen kunde vara med. André har ju kompisar både i sin klass på särskolan och även de som går i vanliga klasser. Här kunde han bjuda alla och ingen vän behövde känna sig sämre än någon annan för de var nybörjare nästan allihop. Man behöver inte känna att ens eventuella funktionsnedsättning gör att man inte kan vara med. Så jag hoppas och tror att dagen inte bara gav André glädje utan även hans gäster.


Tänk att han blir 14 år nu, vad tiden rusar på. Och precis som alla andra föräldrar säkert säger så är han det jag är mest stolt över av allt jag lyckats med i mitt liv. Men man vill ju nästan uppfinna en nödbroms att kunna dra i så tiden inte går fullt så fort, snart firar man hans 18 årsdag och jag gissar att det blir något helt annat än ridskolekalas ;)

Av Rose-Marie - 19 februari 2013 17:39

Idag har vi varit på barn och ungdomshabiliteringen igen, det var dags för en hab.planering och utvärdering av förra året. André hatar sådana där "pratmöten". Jag kan förstå honom för det krävs att man både plockar fram det positiva och det negativa. Vad går bra och vad går dåligt, hur ser vi på framtiden och vad bör vi göra härnäst?
Det är jobbigt både för mig och för honom, även om det flyter på och går bra så som det är så måste vi se framåt. Vi kan ju inte bara stå still här utan man ska hela tiden utvecklas.

André är tonåring (snart 14 år) i kroppen men långt därifrån när det gäller insidan. Hela tiden jämförs han med vad en 14 åring bör kunna. Själv vet jag inte alls vilka krav jag borde kunna ställa på honom, är han 14 eller 10? Vilket ska man gå efter egentligen? Jag menar det är en stor skillnad om jag tittar på ungdomarna som går i 7:an och på en som går i 4:an. Inte konstigt att det blir svårt för André att veta vad han räknas som när knappt jag vet.
Jag har helt ärligt inte tänkt så mycket på det eftersom det flyter på och fungerar men som vi sa idag, tiden går fort och om några år förväntas han klara mer än så här. Det är dags att börja förbereda. Hur gör man det med en som inte vill? Hur tvingar man någon att stå på egna ben när de inte känner sig redo själva?

Om André själv får välja så kommer det aldrig någonsin att ske, han har bara en önskan och det är att behålla fritids.
Att tänka på vuxenlivet finns inte just nu och att förbereda inför detta blir därför så mycket svårare.
Jag har heller inte tänkt förrän idag hur mycket han kommer att utvecklas.
På habiliteringen sa de att man aldrig vet, det kan finnas ett tak. Kanske ökar klyftan mellan honom och hans jämnåriga ännu mer senare i åren, ingen vet förrän vi är där.
När jag ser hur han utvecklats genom åren så går det i och för sig långsamt men han har ju hela tiden utvecklats. Att det kan ta stopp har jag aldrig haft en tanke på, den tanken väcktes idag och det gör att jag än mer vill träna inför framtiden. Jag vill ge honom så stora förutsättningar det bara går att kunna leva ett så normalt liv som möjligt men det är så svårt när han inte vill själv. Ibland känner jag mig nästintill maktlös.

Man får börja med de viktigaste sakerna som tid, planering, ekonomi och socialt. Vad är okej och vad är inte okej när man är bland andra människor. Ta en sådan sak som tjejer, hur förhåller man sig tex när man tycker om någon och hur gör man för att inte vara för påstridig osv...
Vissa saker kommer naturligt när vi växer upp till tonåringar, man liksom vet vad man bör göra och inte. Kanske har man lärt sig via vännerna eller ja jag vet inte hur man vet vad som är "pinsamt" och inte. Man bara visste det liksom. För alla är dock inte detta naturligt, alla vet inte vart de gränserna går. Det är det som märks tydligast nu i tonåren. Det märks om man är för barnslig och det märks om man är annorlunda.
Jag har alltid förespråkat att man ska vara sig sjäv och stå för det men tyvärr är det inte alltid så det fungerar.
Vissa saker kan vara bra att veta att "så kan man inte göra" "så kan man inte säga" ibland har vi oskrivna sociala regler som man bara ska veta om. Det är inte alla som kan tyda dem.
Jag insåg idag att om 4 år blir André 18 år, då räknas han som vuxen.
Eftersom hans funktionsnedsättning inte syns utan på kommer folk räkna med att han uppför sig som en vuxen, att han kan alla oskrivna sociala regler.

Av Rose-Marie - 7 februari 2013 20:19

Det är ju lätt att man sjunker för djupt in i sig själv när man är mitt uppe i provrörsbefruktning och väntan.
Lätt att man glömmer bort det som finns runt omkring och som betyder mycket för en. Tankar, hopp och önskan tar överhand och det som man har tas lätt som en självklarhet.


Det är ändå tur att Andrés svårigheter inte yttrat sig så mycket just denna tiden och att allt verkar fungera både på skola och fritids, ja även här hemma går allt som på räls trots mitt svängande humör. Man kan ju tycka att det borde vara nu han tillkallade uppmärksamhet och ville märkas lite extra men så har det inte varit och det är jag tacksam för.


Idag hade vi tid hos läkaren på barn- och ungdomshabiliteringen och det är ett under att jag inte har glömt bort detta. André själv hade nog föredragit att jag hade glömt men det gick bra, han var medgörlig och svarade på läkarens frågor så besöket gick fort.
Dock tycker han det är jobbigt att de alltid byter läkare och att han inte har möjlighet att välja en manlig läkare. Jag kan inget annat än att hålla med för det byts väldigt ofta. Att han vill ha en manlig kan jag också förstå för han är tonåring nu och vissa kontroller är lite känsliga i denna åldern.
Jag vet att habiliteringen själva inser problemet och att de önskade att situationen vore annorlunda.
Jag vet att det enda svar jag skulle få om jag tog upp det hela skulle vara
- tyvärr kan vi inget göra åt det som läget ser ut nu.
Därför gör jag mig inte ens besväret att säga något utan vi tackar för oss och går.


Det är vid sådana här tillfällen som jag stannar upp och kommer på att André behöver min tid ibland, tid med mig och kunna få hela min uppmärksamhet utan att jag har massa andra tankar eller måsten som stör. Så när vi sätter oss i bilen så säger jag:
- Vi åker till Mc Donalds och sen går vi och tittar på nya ridbyxor.
Jag har lovat honom nya ridbyxor i flera månader nu men inte tagit mig tiden att hålla mitt löfte. Nu var det minsann dags!


Mätta i magen och med ett par nya ridbyxor for vi sedan hemåt för att avsluta "Mamma - André dagen" med ridskolan där de nya byxorna invigdes.


Ibland bör man stanna upp och tänka efter, ta sig tiden att släppa alla andra tankar och måsten för att se det man har.

Av Rose-Marie - 28 november 2012 19:43

När man lägger mycket tid på en sak och går in i sig själv för mycket så blir det lätt att man försummar det som man faktiskt har framför sig. Sådant som man nog tar förgivet alltför ofta. Jag väcktes lite ur min dvala idag av min kloka underbara son som verkligen har haft ett stort tålamod under IVF-perioden. Jag är medveten om att rökstopp, hormonbehandling och nu ett misslyckande inte direkt gynnat varken honom eller Roger. Jag har väl inte varit så jätte sällskaplig, jag glömmer saker och ja jag blir liksom okoncentrerad.


André har inte undanhållits våra planer om ett barn utan jag har talat om för honom att vi får hjälp av doktorn och varför jag tar sprutor osv...
Han har varit väldigt förstående på alla sätt och vis.
Idag var han lite arg och grinig när vi kom hem från fritids och när jag frågade varför så svarade han bara att han var trött. Sedan förklarade han att det nog var ungefär så som jag har varit när jag varit arg och irreterad.
-Då har ju du också sagt att du varit trött mamma.
Och han har ju helt rätt, varför skulle det vara okej för mig att vara grinig när jag är urbalans och inte för honom?
Har vi vuxna ensamrätt på att vara trötta och sura och kunna skylla på det? När barn är likadana så talar vi om för dem att sluta upp med det beteendet. Varför undrar jag?!
Måste man alltid vara glad och trevlig?


När jag lät honom vara en stund precis så som jag själv vill när jag är trött och sur så började det gå över. Det slutade med att han och Roger gjorde maten och med en enorm mättnadskänsla sitter jag nu och njuter av lugnet. Tackade André för maten och blev varm i hjärtat när han sa:
-Tur att du har mig mamma!


Ja jag inser verkligen det nu, vilken tur jag haft som fått ett barn.
En underbar go och klok son!

Av Rose-Marie - 19 oktober 2012 23:32

När många av oss diskuterar i olika samhällsfrågor och annat så är vårt största argument skattepengar.
Jo så är det, när det gäller våra skattepengar är vi giriga. Vad är vi beredda att betala för? Vi klagar gärna på sjukvården och när saker läggs ned. Men vi är heller inte beredda att lägga pengar på det. Vi ska ha billig och bra sjukvård, barnomsorg och skola men vi ska ha låg skatt. Vi ska kunna överleva när vi är arbetslösa, pensionärer och sjukskrivna men vi är inte beredda att betala för det. Vad är nödvändigt och vad är onödigt? Åsikterna är olika beroende på vilka personer vi är, vilka liv vi lever. Jag säger inget om det för visst anser man att ens egna intressen kommer i första hand. Människan kan vara fruktansvärt egoistisk när det gäller pengar.
Jag säger inte att alla är det, nej långt ifrån, det finns så många godhjärtade. Så många som gör så otroligt mycket för andra, helt oegoistiska. Helt utan baktankar. Jag beundrar er så otroligt mycket.


Men det faller sig naturligt nu mitt i våran behandling för barnlöshet att jag läser extra mycket om åsikterna kring hjälpen man får när man inte kan få barn. Vissa bekostar det själva med minst 25000 kr för 3 försök medans andra väljer att gå via landstinget där man får 3 försök till reducerat pris. Åsikterna angående detta är spridda. Vissa anser att de inte vill bekosta detta med sina skattepengar andra tycker det är självklart. Jag påstår att alla barn oavsett hur de kommer till bekostas av skattebetalarna. Ja även när de ligger i magen, från det att kvinnan blir gravid bekostas kontroller, ev ledighet och annat med skattepengar. Detta barnet kommer under sin uppväxt hela tiden bekostas av skattebetalarna.
Enda skillnaden är att själva "tillverkningen" inte gör det.
Jag tar åt mig när jag läser många av motståndarnas åsikter, några mer elaka än andra. Vissa är till och med riktigt grymma. Tex att om man inte kan få barn naturligt så bör man inse att man inte ska ha barn. "Man har förmodligen dåliga gener som inte borde föras vidare". Jag önskar självklart att vi slapp genomgå detta.
Det finns de som får barn som inte borde ha det, många av de oönskade barnen kostar bra mycket mer än ett provrörsbarn. Ja det kostar till och med skattepengar när par inte vill ha barn, p-piller, spiraler, aborter och liknande är också reducerade priser.
Ibland bör man tänka efter innan man börjar tycka saker.


Se på andra länder med lägre skatt, se vad vi får för den skatten vi betalar och var inte så egoistiska. Alla får vi del av skattepengarna någon gång i livet. Jag håller med om att man blir förbannad när man läser om div fester, resor och lägenheter våra pengar går till, jag är helt och hållet emot sådant.
Jag håller också med om att man kanske kan fördela skattepengarna på bättre sätt än vad som görs.
Men jag håller inte med om att skatten är onödig. Jag tycker inte vården, mediciner, barnomsorg, skola och stödet för arbetslösa, sjuka och pensionärer ska drabbas för att jag är girig och inte vill dra mitt strå till stacken. Jag tycker heller inte att jag ska bli "avundsjuk" för att andra får större del av skatten, jag har nämligen inte en aning om vad som kommer hända mig själv i framtiden. Jag har inte en aning om när jag kommer ha användning för de där skattepengarna.
Det är en känslig fråga, pengar är ett känsligt ämne och människan tycks gå över lik för att komma åt dem.
Det är pappers lappar och metallbitar, ändå gör vi allt för dem.

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se