Inlägg publicerade under kategorin Barn med särskilda behov (bla om min son)

Av Rose-Marie - 20 september 2014 00:26

Jag trampade nyss på en av Tristans leksaker, första känslan var att skrika ut en rad med svordomar. Det var givetvis smärtan som fick mig att känna den känslan. När den lagt sig så dök en annan känsla upp.
Tacksamhet...... ja du läste rätt, jag kände mig så enormt tacksam över att kunna trampa på en leksak, min sons leksak, lille Tristan som nu är 6 månader.
När jag sitter här och tänker på det så är jag till och med tacksam över den senaste tidens sömnbrist.
Det finns så många där ute som skulle göra allt för att byta med mig. Så många i den där facebookgruppen jag är med i, för oss som behöver hjälp att få barn, som fortfarande kämpar. Som faller gång på gång och reser sig igen om och om igen.
Jag är så tacksam för att jag slipper allt det där nu, leksaken som jag nyss trampade på påminner mig om att kampen är över, den påminner mig om att vara tacksam.

Av Rose-Marie - 23 augusti 2014 09:32

Igår läste jag en fin facebookstatus som min vän Lina hade skrivit. Den handlade om civilkurage och om medkänsla även för människor som hamnat snett.
Den fick mig att tänka på en kille som jag känner.
En kille som hamnade snett, så snett att det kom in droger och brottslighet i hans liv. Han både brukade och sålde droger.
Det är de vi föraktar mest, de som säljer skiten. Det är de som prackar på andra och kanske är det hans fel om våra barn köper av honom. Eller?
Är det kanske vårt fel? Vi som föräldrar?
Ja när det gäller denna killen säger nog folk "vart fanns föräldrarna"
Men skulle det gälla våra egna barn ja då är det nog hans fel, han som sålde och förmodligen tvingade våra barn att testa.
"Han borde få ett skott i pannan den jäveln"

Ja han, han som jag känner eller en gång kände, som en mycket härlig liten kille.
Vi lekte, skrattade och föräldrarna ja de fanns där som vilka föräldrar som helst.
De hade det lite kämpigt ibland då grabben hade "myror i brallan", han hade svårt att anpassa sig och han märktes för mycket i skolan.
Det hette att han störde och inte kunde vara i skolan.
Hans föräldrar kämpade, försökte och fanns där hela tiden. Andra människor runt om kunde inte tro att denna goa killen hade det svårt. Han som är så lugn och trevlig.

Några år av jobbig tid, flera byten av skola, hemstudier, skäll, anklagelser (både befogade och icke befogade), misstänksamhet och undansparkade fötter gång på gång blev denna pojkens uppväxt redan från första klass.
Jo föräldrarna fanns där, kämpande, ibland gråtande, misstrodda och anklagade av andra. "De hade ju ingen pli på ungen"

Det blev värre i tonåren och tillslut kom drogerna in i bilden.
Inget någon ens i sin vildaste fantasi kunde misstänka. Alkohol och tobak var väl det man la fokus på och försökte hindra pojken från att bruka. Ja precis som vilken tonårsförälder som helst.
Men droger....... vem kunde ana.....
Killen var visserligen lite svårare än många andra tonåringar men inte farlig eller på någotvis en "missbrukare", han var ju bara en tonåring som alla andra.
Det var först när polisen blandades in som föräldrarna förstod. Då var det nästan försent. Drogerna tog över mer och mer, man började tappa kontrollen men föräldrarna fanns fortfarande där. Kämpande...... man ger inte upp sitt egna barn så lätt.
Inte lika lätt som många andra vill
"slå ihjäl idioten och gräva ner honom"
"göra samhället en tjänst"

På senare år har jag fått höra många som sagt: ja den där killen har hållt på med både det ena och andra. Det vet ju alla.
När jag då ställt frågan varför de inte sagt något så har jag fått svaret:
-Man vill ju inte lägga sig i

Fråga inte bara vart föräldrarna är utan fundera även på, vart är jag och vad kan jag göra?
Men det är kanske inte din ensak att förhindra denna pojkens liv att rasa samman, det är inte ditt barn.
Men nästa gång kanske det är det, när ditt barn inte kan säga nej till drogerna som denna grabben vill sälja. Kanske blir även ditt barn lockad av pengarna och börjar själv sälja.
Då när folk frågar vart ditt barns föräldrar är, ser de inte vad ungen håller på med?!
Men vi tänker inte lägga oss i och meddela, vi är inte dens föräldrar.

Av Rose-Marie - 15 augusti 2014 23:00

Jag har precis suttit och tittat på filmen Återträffen, en film om och av Anna Odell.
Jag är ingen filmkritiker vars jobb är att lämna omdömen om filmer men just denna film berörde mig.
Nej jag tyckte väl egentligen inte att den var speciellt bra som en underhållande film, det var egentligen en sevärd och underhållande film jag hade tänkt mig ikväll.
Men denna var bra som en upplysande dokumentär som vill lämna eftertanke.
Det var precis vad den gjorde och såpass mycket att det blev ett blogginlägg.
Den handlar om mobbning och det bästa är att den inte handlar om mobbning så som vi är vana att filmerna speglar den utan här river man upp mobbningen flera år senare.
Man konfronterar mobbarna och ger dem en chans att lämna sin syn på saken.

Att bli konfronterad i vuxen ålder för något man gjort i ungdomen är tufft. Det svider och ingen vill nog stå för det man gjorde då, ingen vill bli klassad som mobbare.
Att någon som blivit mobbad plötsligt ställer en mot väggen och vill ha svar på frågan varför eller vill berätta hur han/hon känt under uppväxten är nog inget man känner sig bekväm med.

Precis som flera i filmen vill jag inte påstå att jag allvarligt mobbat någon men jag är rädd för att jag varit med och stött ut och ignorerat vilket förmodligen eller jag vet att det har satt sina spår.
Jag har nämligen blivit konfronterad med det av personen ifråga och det behövdes inte mycket i ord för att jag skulle förstå vad hon menade. Det krävdes bara en enda mening och inledningen till den meningen stod jag för själv.
Jag brukar träffa denna tjej ofta och vi pratar och skrattar ihop, det finns inga agg mellan oss idag.
Det var just i ett av våra samtal som hon fick in sin armbåge i sidan på mig, jag förtjänade den.

Vi stod och pratade om min son André om att han går i särskola och inte har så många vänner. Jag sa att ingen är nog egentligen dum mot honom och han har ju ett par vänner men han är väldigt mycket själv.
"Han är väl inte den som de andra vill hänga med antar jag", sa jag.
Det var då hon fick in sin kommentar:
- Nä då vet du kanske hur jag kände det.
Hon behövde inte säga mer än så för att få mig att känna mig som en fullkomlig idiot och skitstövel.

Så ja idag när jag såg filmen Återträffen så var det henne jag tänkte på.
Hon fick kanske inte min uppmärksamhet i skolan men hon fick den verkligen nu ikväll.



Av Rose-Marie - 12 maj 2014 01:36

Idag har jag läst igenom lite vad våra olika partier står för och försökt hitta något som passar mina värderingar. Det finns flera som tycker lika i många frågor och alla har väl något bra och något dåligt. Men det som ligger mig närmast hjärtat är ju barnen. Barnen är våran framtid och det kan ju aldrig vara fel att investera i framtiden.
Därför fördjupade jag mig i vad de olika partierna anser om skolan. Gick ännu djupare och letade upp hur man vill stötta barn som inte har det så lätt.
Ett barn som av olika anledningar har svårare att anpassa sig blir inte sällan stökiga. De märks mer än andra barn och får ofta ta en jäkla massa skit rent ut sagt. Hur vill partierna stötta och hjälpa dem?

Jag blev förargad när jag läste att iallafall ett parti anser att man löser situationen genom att flytta barnet!
Man flyttar alltså "problemet" någon annanstans. Vad händer när det inte funkar "någon annanstans"???? Flyttas barnet igen och igen och........
Vad händer med ett barn som i tidig ålder får klart för sig att ingen vill ha mig.
Hur känner man sig när man i stort sett skriker SE MIG, HÖR MIG, HJÄLP MIG OCH FÖR GUDSSKULL ÖVERGE MIG INTE!
Och det är precis vad man gör, släpper taget, sparkar på barnet och vänder ryggen åt. För det är lättast så, det är billigast och dessutom mår de andra barnen och fröknarna i klassen mycket bättre.
Problemet är löst...... eller?

Nä för det har just precis börjat och det blir ännu värre. Vad händer i tonåren och i vuxen ålder när man blir utanför och utstött ur samhället?
Om man inte passar in i normen så är man ingenting värd. Kan man inte anpassa sig så får man skylla sig själv.
Vet vi egentligen vad utanförskapet kostar i längden? Hur mycket billigare hade det blivit att försöka stötta och hjälpa barnet från första början?

Jag vill satsa på framtiden, jag vill rösta på ett parti som ser värdet i att investera för framtiden, våra barn!

Av Rose-Marie - 18 november 2013 23:40

Jag blir uppriktigt bekymrad och orolig för de barn som inte platsar in någonstans, känner med de föräldrar som står maktlösa och inte vet vart de ska vända sig för att få hjälp.
Föräldrar som kämpar, som förväntas veta vilka rättigheter de har när ingen annan finns där och talar om det för dem.
Så ofta hör jag hur skolan nästan kräver att föräldrarna ska hitta lösningar när de själva inte kan klara av barnen.
Jag klandrar inte lärarna, nej absolut inte, de kämpar och försöker så gott de kan.
Det är verkligen inte lätt med de här barnen som inte riktigt platsar in, ingen vill ju att de ska må dåligt och de vill inte ens själva vara som de är.
Nej jag klandrar ingen men det skrämmer mig att man lägger över bekymret på föräldrarna.
Hur ska de kunna lösa skolsituationen om inte skolan tillsammans med BUP och andra "specialister" kan lösa det?!

Allt oftare hör jag föräldrar som helt enkelt får vara hemma med barnen eller vara med barnen i skolan.
Till och med fall där barnen helt enkelt inte fått lov att gå kvar, små barn. Föräldrar som själva fått leta upp nya skolor.

Jag har hört fall där man tvingat föräldrarna vara hemma för vård av barn för att de inte kan ha barnet i skolan. Nyligen har en bekant fått söka vårdbidrag för att man anser att någon av föräldrarna måste vara hemma då barnet blivit nekad fritids.
Vårdbidrag är inget man söker genom att skicka in en enkel blankett.
Det ska skrivas en noggrann ansökan, utredas, ha massa läkarutlåtande och ska igenom en lång process på försäkringskassan och har man tur får man till att börja med 1/4 vårdbidrag vilket är drygt 1600 kr. Det täcker inte mycket i inkomstbortfall om man tvingas vara hemma ett par timmar om dagen.
Som förälder knäcks man mer och mer, psykiskt, ekonomiskt och ja hur ska man orka finnas för barnet när man inte har energin till sig själv?

Vad ger vi för signaler till barnet?
Oönskad? Misslyckad? Utanför?

Jag förstår att man måste vidta åtgärder och jag förstår att det är svårt. Det är en svår situation för alla men allra mest för barnet.
Det krävs samarbete och ja föräldrarna har ett ansvar men det måste ju ändå vara kommunen, skolan, BUP och vilka det nu må vara som kan ge föräldrarna info om vilka vägar som finns.
Är det inte lite väl lättvindigt att säga till föräldrarna att barnet måste vara hemma och sedan inte försöka ordna en åtgärd undertiden?
Är inte det ett ansvar som ligger i specialisternas händer?
Jag tror inte någon tjänar en krona på att borsta bort bekymret, snarare tvärt om, smällen kommer hårdare sedan.

Jag hör det här oftare och oftare, det får mig bekymrad för framtiden.
För barnens framtid, vem finns för dessa "gråzonsbarn"?
Vem ger dem hopp och tro på en bra framtid?
Deras liv har börjat med utanförskap!

Av Rose-Marie - 7 maj 2013 21:53

Många gånger så tycker vi föräldrar att det är skolans uppgift att se till att barnen håller sams och ja de har ju en stor del av barnens vardag där våra barn träffar andra barn. Personalen på skolan och fritids ser ju delar av barnens vardag som inte vi ser.
Den stunden på dagen kan vi föräldrar inte se vad barnen gör eller hur de uppträder.


Däremot vet jag av egen erfarenhet att vi föräldrar kan påverka mer än vi tror. Utan att lägga ut namn så ska jag försöka beskriva en sådan händelse.


När André i höstas flyttade över till fritids för de äldre barnen så blev detta en stor omställning för honom. Han var van med betydligt yngre barn vilket för det mesta innebar få konflikter för honom. Han var enormt nervös inför tiden på Galaxen som hans "nya" fritids heter. Efter första veckan var han ledsen och ville inte gå dit mer, jag hade aldrig tidigare hört honom säga att han inte ville gå till fritids och tog därför detta rätt allvarligt.
Efter ett tag fick jag veta att han hela tiden hamnade i konflikt med en annan pojk och fick även detta bekräftat från fritidspersonalen. Det var fortfarande semestrar så det var inte så många av den ordinarie personalen där ännu.
Eftersom vi bor i ett mindre samhälle så visste jag vem mamman var så jag bestämde mig för att kontakta henne.
Det är aldrig ens fel att två träter så kanske kände hennes pojk samma som André.


Vi skrev mycket till varandra genom Facebook om det som hänt och pratade med barnen. Berättade för dem att vi två kände varandra och brukade prata. Båda pojkarna tyckte nog att "okej vi kan försöka hålla sams men ska inte vara bästisar" så sa iallafall André till mig.
Jag förklarade att man inte måste älska alla MEN man ska respektera varandra.


Det gick ett tag och allting började gå bättre, jag hörde mer sällan att det varit konflikter dem emellan.
Jag och mamman träffades då och då eftersom vi fann en vänskap efter allt skrivande till varandra.
Tillslut började grabbarna fråga varför de aldrig fick vara med när vi träffades. De hade nämligen börjat leka på fritids och André bjöd X på sitt kalas. Så ja det är ju klart att de ska få träffas utanför fritids vilket de har gjort ett par gånger nu.


Även vänner blir ovänner ibland men jag har faktiskt inte hört någonting efter att vi föräldrar tog tag i detta.
Vi kunde ha struntat i att ens försöka, kunde sagt att det är fritids sak att ordna det hela. Vi kunde ha retat oss på att barnen bråkade, kunde skylt på varandras barn osv....
Men vi försökte och det verkade ha fungerat bara genom att visa att vi vuxna faktiskt pratar med varandra, tala om att vi vet vad som händer på fritids. Personalen upplyser oss om detta utan att för den delen skuldbelägga någon.
Vi tvingade inte pojkarna att bli bästisar eller ens tycka om varandra utan vi uppmuntrade dem om att respektera varandra. Vi skyllde inte på någon av pojkarna utan förklarade för dem att det är aldrig ens fel att två träter


Nu när André skulle lägga sig så sa han:
- Hoppas X kommer till fritids imorgon, kan du skriva till hans mamma och fråga det.


Jag tror nog du (X mamma) läser detta och hoppas att du tycker det är okej att jag lägger ut vårt exempel på hur man kan skapa vänskap. Tack för gott samarbete och "nyfunnen" vänskap.

Av Rose-Marie - 5 maj 2013 20:37

Jag fick syn på en bild på killen som dödat massa katter, han är vad jag förstod 15-16 år. Denna sprids på Facebook och kommentarerna under bilden skrämmer mig. "Sprätt upp magen på honom och häng han i ett träd"
"Han vill jag döda" osv....
Det är inte första gången jag läser att folk vill döda människor som begått brott och varje gång tänker jag, vad säger det om dem?!

Den ena sidan av mig känner ett enormt förakt mot människor som skadar andra människor och djur, människor som utan känslor kan begå sådana brott. Jag mår illa varje gång jag läser om sådant och anser att varje människa ska veta vad som är rätt och fel, alla ska ha en sådan spärr att man bara inte klarar av att utföra sådana handlingar.
Så vore det i en perfekt värld.

När jag läser vidare under dagens bild så ser jag även länkar till anhörigas Facebooksidor där man har skrivit "ingen i hans familj verkar ju normala"
"Killen har dödat familjens djur redan som barn"

Då tänker den andra sidan av mig, varför har ingen hjälpt grabben och familjen tidigare?!
Vad har denna familjen i bagaget som gör den så trasig? Har de kanske kämpat i många år för att få hjälp?
Har man inte lyckats att ge dem rätt hjälp och stöd? Finns det kanske fler som kanske borde ha "skulden" för pojkens beteende?
Ja frågorna är många och jag känner mig kluven. Om det vore min son hur hade jag reagerat när folk vill döda honom? För tro det eller ej, hur bra man än tycker att man uppfostrar sina barn så kan även de växa upp och hamna fel. Nej inte våra barn såklart!

Jag vet att det finns massor av familjer som kämpat och funnits för sina barn men ändå har något blivit fel på vägen, de frågar sig "vad gjorde vi för fel?" Jag vet att det är långa köer till både barn- och vuxenpsyk idag och man får vänta länge för att få hjälp om man ens lyckas ge alla hjälp.
Jag vet också hur svårt det kan vara för personal inom vården och skolan att veta hur man ska kunna hjälpa, även de kan stå maktlösa i vissa fall. Men ska vi ha ihjäl de människorna då, i förebyggande syfte?

Fortsättningsvis under bilden så stod det "han är en psykopat"
Jag skulle vilja veta vilka folk idag anser vara psykopater för det ordet tycker jag man hör nästan jämt, alla verkar vara psykopater och då ska man tydligen bestraffas med döden.
Varför inte vård, hjälp och stöd?

Förr (faktiskt inte så länge sedan) ansåg man att vänsterhänta hade hjärnfel och att de var obegåvade och tvingades därför skriva med höger hand. Var man vänsterhänt borde man liksom skämmas.
Barn med språkstörningar och dyslexi fick ofta bo på speciella hem för de ansågs också vara "mindre värda".
För att inte tala om utvecklingsstörda, de blev inspärrade på mentalsjukhus.

När jag läser det jag just skrev inser jag att allt det där i den beskrivningen är vad min son har. Med de kombinationerna kan ni ju räkna ut själva vad man hade ansett om honom på 40-50-talet. Är det åt det hållet vi är tillbaka idag? Är det så vi vill ha det?
Se bara debatten om att man bör göra abort på foster som riskerar kromosomavvikelser, är det för att vi ska "slippa ha dem i vårt perfekta samhälle"?

Min goda sida tänker då, hur många barn på 50-talet satt inspärrade utan rätt hjälp och stöd och hur lätt är det då att få en trygg uppväxt?
Hur många av dem är idag klassade som brottslingar och borde enligt vissa bestraffas med döden idag?
Hur många av dem har familjer som är trasiga där även barnen har svårigheter av olika slag?

Men min andra sida med svarta glasögon tänker i och för sig inte att folk borde bestraffas med döden men nog mår jag illa av att läsa allt skit som händer idag. Nog känner jag ett visst hat när någon våldtar, dödar, skadar och inte har någon som helst empati eller sympati för sina offer.
Det de gjort/gör kan inte förlåtas, inte ens av min goda sida.
Tänk om någon skulle skada mina nära och kära?!
Men ingen av mina sidor kan förstå hur folk kan tänka "sprätt upp honom och häng han i ett träd" det får mig att må lika illa som pojkens handlingar.

Dessa åsikter sprids öppet och utan eftertanke på nätet där våra barn förmodligen läser och vad ger vi för budskap till dem?
Skulle vi hemma vid köksbordet sitta och nämna sådana tankar för dem?
- Döda alla "dumma" människor för de har ingen rätt att leva.
Barn tycker nog nämligen att väldigt många är dumma när de blir arga.

Av Rose-Marie - 8 april 2013 22:29

Det är lätt att man ger ris när saker inte fungerar men man är sämre att ge ros när något är bra.
Jag vill inte att min blogg blir en missnöjesblogg utan jag vill även tala om när jag uppskattar saker.


Idag var jag med André till tandläkaren och sedan vi flyttade hit så har han haft samma tandläkare hela tiden. Faktiskt samma tandläkare som jag själv haft så länge jag minns. Även tandsköterskan har varit den samma i alla år. Jag är väldigt glad över detta, inte minst när det gäller André som pga mediciner behöver extra kontroller.


De känner André och jag behöver inte gång på gång förklara saker utan de har full förståelse för varför jag tex fortfarande följer med honom när han är 14 år. De förklarar också tydligt för André vad de ska göra och varför de gör det samt gör ingenting som han inte är förberedd på utan då får vi hellre en ny tid. På så sätt kan jag förbereda honom på vad som ska hända vid varje tandläkarbesök och inga jobbiga överraskningar dyker upp.


Jag måste även ge ros för att de faktiskt tar detta med ljus- och ljudöverkänslighet på allvar.
Jag vet att Attention i Uddevalla har träffat några tandläkare och upplyst om detta men jag trodde faktiskt inte att det skulle uppmärksammas så bra.


För några år sedan kunde André knappt ligga still i tandläkarstolen, han vred och vände på sig och vi förstod väl inte riktigt varför. Tandsköterskan sa att vissa barn gjorde det men att André verkade lite väl otålig och det blev svårt att undersöka honom.
Hon frågade honom om det var ljudet eller ljuset som störde och han svarade då att lampan var så stark. Hon bad oss vänta lite och kom sedan tillbaka med ett par solglasögon. Sedan dess har han legat helt stilla.
Jag fick även veta att de har hörselskydd om man är ljudöverkänslig.
Helt fantastiskt att så små saker kan göra en sådan skillnad och att man faktiskt uppmärksammat detta.


Ja jag är väldigt nöjd med tandvården som André får och från att ha haft ett helsike med detta går det nu hur bra som helst.

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards