Inlägg publicerade under kategorin Barn med särskilda behov (bla om min son)

Av Rose-Marie - 26 mars 2012 20:12

Jag tyckte att jag var ute i så god tid då jag började förbereda inför Andrés tonårstid, ja jag började t.o.m planera innan han blev 12 år. Jag tänker på detta med vård av barn och förlängd barnomsorg.

Eftersom jag trodde att detta bara gällde till den dagen man fyllde 12 år så var jag väl förberedd med att fråga på habiliteringen om vad som gällde och be om läkarintyg till försäkringskassan  så att jag kunde få förlängd vård av barn eftersom han inte klarar att vara hemma själv om han blir sjuk och eftersom jag måste vara med på tex habiliteringsbesök m.m

När det gäller vård av barn så var det rätt att det bara gällde till den dagen då han fyllde 12 år och jag förväntade mig att få strida med försäkringskassan, det är ju inte helt ovanligt.

Men detta gick förvånansvärt smidigt och lätt, inga frågor utan bara genom att skicka in läkarintyg på hans diagnos och att han går i särskola så har jag nu förlängd vård av barn tills han är 16 år.

Förlängd barnomsorg behövs inte förrän efter sommaren det året han fyller 13 år och detta skulle inte vara några problem eftersom han går i särskola, TRODDE VI, jag,lärare, habiliteringen och rektorn.

Vi hade via habiliteringen börjat på att försöka förbereda André att iallafall gå hem från skolan själv och inte behöva fritids på eftermiddagen men han totalt vägrade.

-Jag har mina kompisar på fritids, jag ska ha fritids till jag är 20 år sa han, nja det lär han nog inte vilja men vi insåg att fritids betydde mycket för honom och valde att avvakta med träningen till senare eftersom han har rätt till förlängd fritids. Istället började vi prata på om han ska börja på "stora fritids" Galaxen, där det går större barn. Den avdelningen han haft nu är bara upp till 8 år och eftersom han blir tonåring så borde Galaxen passa bättre. Han har inte velat detta innan men nu gick han med på att vara där 1 dag i veckan och på alla lov.

Det går jätte bra och han har några vänner där som han trivs med. Tanken är att han efter sommaren ska börja där helt. Det är han med på själv också, men inte förrän efter sommaren. Då ska vi också återuppta träningen med att gå hem efter skolan. En sak i taget, vi behöver inte stressa, TRODDE VI.


Nu fick jag veta att man måste ansöka om detta med förlängd barnomsorg via LSS.

Jag blev så less för även om jag genom det jag läst om våra rättigheter har rätt till LSS och därmed förlängd barnomsorg så krävs det återigen att jag ska samla ihop alla papper och alla utredningar för att lämna in detta till LSS, det är så tröttsamt att gång på gång behöva dra upp samma sak om och om igen och att behöva vänta på beslut så här i sista sekund. Precis som så många gånger förut vid denna tiden på året. Samma sak igen!

Jag önskar så att vi kunde få uppleva en skolavslutning utan stora förändringar och utan ovisshet.

Eftersom André började skolan 1 år senare än han skulle så börjar han 6:an nu efter sommarlovet och det är sista året i den klassen han går i nu (särskolan 1-6) sedan börjar han 7-9:an och då lär det bli förändringar för honom igen så därför önskar jag att vi kan få det sista året utan detta.

Jag tror nog inte det kommer bli några större problem, vi kommer nog få hjälp från LSS men de måste följa sina regler och därför måste det utredas, jag förstår det men djupt där inne finns ändå tanken: Vad gör jag OM vi inte får hjälpen?

Det var ju pga detta som jag hade varit ute i så god tid, det var ju för att vara förberedd jag tog upp frågan redan när han skulle fylla 12 år. "Det är ingen fara, det ordnar sig och vi har gott om tid på oss"

Nu sitter jag här igen bara några månader före skolavslutningen och känner mig osäker och orolig.

Ska det bli som de andra gångerna att man får svar i slutet av Maj, strax före skolavslutning?

Vad gör jag om jag får avslag? André klarar inte morgonen själv, inte ännu iallafall.

Allt jag läst, alla rättigheter och lagar säger att jag inte behöver oroa mig men den där förbaskade känslan "TÄNK OM", kommer finnas där fram tills jag har ett skrivet beslut i min hand.



 

ANNONS
Av Rose-Marie - 14 mars 2012 21:17

På Fredag ska Andrés kompis Eric sova över hos André och detta är något jag dagligen hört i 2 veckor nu, det är så att man nästan blir irriterad när han frågar när Eric ska komma och vad vi ska äta, om vi ska hyra film osv.... 

Idag på Judon pratade jag med Erics pappa Tommy som också hört detta tjatet under en lång tid.

Vi förstår givetvis att de är hemskt glada för detta och de är förväntansfulla men vi kom ändå in på detta med hur det var när vi var små. Då bestämde man samma dag att man skulle sova över,ja så där spontant.

När man kom hem från skolan så kastade man in väskan och ropade till mamma: Jag sticker ut!!!!

Idag känns det som att allt måste planeras i minsta detalj, barnen måste planera att de ska leka och vad de ska leka, vart de ska leka och gärna inomhus. Man träffas liksom inte längre ute som vi gjorde, ja man tog cykeln och tittade runt i samhället om det var barn ute som ville leka. Vart tog detta vägen?

Det känns på något sätt som att det är vi föräldrar som ska se till att deras planer träder i kraft och det är vi som ska bestämma när det passar att barnen leker.

Jag säger som Tommy: - Vart tog spontanleken vägen?

Våra barn är ändå över 10 år och bor 5 minuter från varandra, visst är man glad att de inte bara ränner runt hur som helst och att de talar om vart de tar vägen men ändå. André går knappt ut utan att fråga mig om det är okej och då är han bara utanför huset. Jag förstår att detta är ganska vanligt bland barnen idag.

Själv cyklade jag runt hela Färgelanda när jag var 7-8 år och inte hade jag någon mobil som mamma kunde nå mig på.


När jag och André åkte hem från Judon så skulle jag bara svänga in till affären och när vi såg Erics hus så sa André:

- Vi kanske kan träffas där vid sopstationen på Fredag jag och Eric.

(Tommy sa nämligen lite förbigående när vi pratade på Judon att man kan ju träffas på halva vägen om man ska leka någon gång)

Jag pustade till och frågade André: - Varför allt måste planeras så in i den minsta detalj, varför måste han fråga mig om precis allt?! När jag var liten frågade jag aldrig min mamma sådana saker.

Jag blev förvånad över svaret och fick mig en tankeställare, han har så rätt i det han säger:

- Din mamma kanske inte hade så mycket att göra jämt, ni kanske var hemma mycket!


Jag började fundera på hur jag själv gör när jag ska träffa kompisar, jo det planeras ganska långt innan för att det ska passa både mig och den jag ska träffa,bestämmer vart vi ska träffas och när och nästan t.o.m vem som ska köpa fika. Här är det inga spontanbesök inte för det finns ingen som har tid med det idag.

Och skulle någon komma spontant förbi så blir man nästan helt ställd, ojdå får vi besök nu, jaha men......

Det finns sällan tid för att vara spontan, väldigt få dagar under månaden är lediga, när har man inget att göra?

När André förklarade för mig att på måndagar har vi fullt upp, onsdagar likaså, varannan helg är han hos sin pappa och dagarna där emellan har vi alltid annat att göra så han måste fråga innan så tänkte jag: 

"herre gud det är precis så det är" Vi är helt enkelt för upptagna för att ha spontanitet i vardagen nu för tiden.

Jag vet att många av mina kompisar känner likadant.


När André frågade om Eric kunde sova över så pratade han om förra helgen men då skulle han till sin pappa och denna helgen skulle han egentligen också till sin pappa, helgen därpå var vi upptagna och helgen därefter likaså och så fortsatte det en lång tid framåt. Vi fick helt enkelt ändra planen för Andrés "pappahelg" för detta kändes ju bedrövligt, ska han behöva vänta till sommaren för att kunna ha en kompis som sover över här?!

Jag vet att jag alltid kommer ha saker att göra men jag inser att jag nog måste börja prioritera lite ändå, detta går ju inte. Hur gjorde mamma, vi var alltid hemma kändes det som. Jag behövde aldrig fråga henne om jag kunde leka med mina kompisar. Jag var däremot nästan aldrig hemma för jag var alltid ute och lekte!!!!



 

ANNONS
Av Rose-Marie - 13 mars 2012 20:49

Jag satt nyss och läste en artikel från gårdagens Aftonblad och där stod det om Anders Eklund som våldtog och mördade tioåriga Engla Höglund och Pernilla Hellgren, 31. Han hade blivit beviljad permission och Englas mamma hade gjort ett uttalande om att de inte fått veta något om detta, inte för att hon trodde de skulle stöta på honom men tänk om.

Jag kände bara att nu efter snart 4 år ska de återigen behöva se dessa tidningsartiklar och bilder på honom.

Han som tog ifrån dem det mest älskade de hade. Jag lider givetvis också med Pernillas anhöriga och andra som fallit offer för denna man. Men detta med Engla minns jag så starkt, den händelsen resulterade i en dikt som jag kommer avsluta detta inlägg med.


Jag minns kvällen då jag såg på nyheterna och fick veta att Engla blivit våldtagen och mördad. Hon var bara något år äldre än Andre´ och jag minns hur illa berörd jag blev.

Tänk om någon skulle skada mitt barn, man kan inte ens i sin värsta mardröm sätta sig in i hur det skulle kännas.

Hur man än förlorar sitt barn är det givetvis lika jäkla ofattbart men att få veta att någon tagit sig rätten att avsluta ens barns liv. Jag mår bara dåligt av tanken och gud förlåte mig för vad jag skulle kunna göra om jag träffade på denna människa som gjort detta.


Innan jag satte mig där och tittade på nyheterna denna kväll i April 2008 så hade jag och André bråkat om någonting, jag minns inte vad men helt säkert något dumt som tandborstning och att han skulle lägga sig.

Jag minns iallafall att han var jätte arg och gick och lade sig i ren ilska. Han somnade utan att vi hade rett ut vårat gräl. Just då tänkte jag inte så mycket på det för detta var inte jätte ovanligt.

Det var först när jag fick höra detta om Engla som jag började tänka efter, det kändes inget bra att vi inte kramade varandra god natt. Jag gick in till honom i rummet och han sov tungt så jag ville inte väcka honom utan gav honom en kram och puss på kinden. Jag minns att jag kände mig ledsen, tänk om jag någon gång inte skulle få ha den här möjligheten. Tänk om jag inte skulle kunna krama honom god natt, tänk om jag aldrig skulle få se honom igen. Och tänk om detta skulle bero på att en människa bestämt sig för att ta honom ifrån mig, att ta hans liv. Nej det finns inte i min vildaste fantasi, jag kan aldrig sätta mig in i hur det skulle vara.

Jag insåg i denna stund att man minsann ska ta vara på de stunderna man har tillsammans. Klart vi blir ovänner än idag, flera gånger i veckan men jag brukar försöka i den mån det går att inte avsluta dagen så eller lämna varandra som ovänner. Det händer dock ändå och de dagarna känns inget bra.


Att jag minns just detta med Engla så väl beror som sagt på att jag den kvällen satte mig och skrev följande dikt:


Kära barn vad jag är lycklig som har dig!

Någon tog sig rätten att avsluta en flickas liv!

Varför gnäller jag över våra gnabb och våra små kiv?

Alltför sällan visar vi kärleken vi känner,

Varför bråkar vi istället för att vara vänner?

Min son jag älskar dig, jag håller dig så kär,

Jag hade inte kunnat leva utan dig här.

Jag tittar in i ditt rum,du sover så sött,

Det hugger i hjärtat, en liten flicka i din ålder har dött.

En tår från kinden faller ner,

Tänk om jag aldrig skulle få krama dig mer!

En tanke jag sänder till Englas mor och far,

Jag kysser dig god natt och tänker: vilken underbar son jag har!


 


Av Rose-Marie - 8 mars 2012 20:52

Jag har precis kommit hem från en fantastisk föreläsning med Lasse Mattila som höll en musikalisk föreläsning om självkänsla och att våga sätta sina drömmar i verklighet. När han berättar om sitt arbete med barn som har det svårt och sjunger sina underbara sånger som säger så mycket så kan man inte håll tårarna tillbaka.  

Ja det går inte förklara hur intressant det är, jag upptäckte mig själv med att sitta och verkligen längta till vissa saker jag vill göra. Samtidigt träffar man på andra människor som inspirerar en till att vilja göra något.

På föreläsningen idag berättade han om hur ett intresse kan få en att växa och hur stor betydelse det kan ha för en i livet. (Ni kan läsa mer om honom på http://www.lassemattila.com/index.html)


När jag sedan kom hem såg jag André sitta och skriva, inte på datorn utan han hade penna och papper!!!!

Detta är ingen vanlig syn kan jag lova och jag blev än mer förvånad då jag såg att han faktiskt nästan hade skrivit ett helt A4 blad.

-Jaha du gör läxan sa jag

-nä den har jag redan gjort, nu sitter jag och skriver om rymden svarade han precis som om det var något han gjorde varje dag.

Han satt och skrev av fakta ur en bok och verkligen gick in för det, inte ett ljud om att det var jobbigt eller att han fick ont i handen som jag brukar få höra när det är något han ska skriva då han har läxa.


Jag inser nu hur otroligt mycket ett intresse gör, han har på senare tid börjat intressera sig för rymden och eftersom han tycker detta är intressant och roligt blir skrivandet heller inte så betungande, det blir istället kul.

Han har valt det själv och tänker därför inte på att han faktiskt gör något som han annars tycker är tråkigt.

Skriva, han verkligen hatar det annars.

Detta är ju verkligen ett tips till skolan, skrivläxa är helt okej om han själv får välja ämnet att skriva om.


Jag kan bara gå till mig själv och mitt intresse för barn med särskilda behov, jag har lärt mig mer genom att vara mamma, genom Attention och självstudier än vad jag lärde mig under min tid på barn och fritid. Jag var helt enkelt inte intresserad nog för att ta in kunskapen då.

Intresse skapar motivation och engagemang helt enkelt!


Jag sitter fortfarande förbluffad över min syn då jag kom hem idag


 

 




Av Rose-Marie - 29 februari 2012 21:15

Som jag skrivit flera gånger förrut så var Judon den sport jag föll för redan som 7-åring och av många idrotter jag testade på var Judon det jag fann som min grej. Det var det jag blev bra på och jag fick ett bra självförtroende genom den. Det har under i stort sett hela mitt liv varit mitt största fritidsintresse.



Min son André har testat på fotboll, simning och judo men fann tillslut ridning som det han föll för. Jag blev lite förvånad över valet och kände att detta kunde jag knappt någonting om men jag var glad att han hittade något som han ville göra på sin fritid. Jag tycker det är viktigt att man har ett intresse oavsett vad det är.

Nu hade han dessutom något jag inte visste mycket om, jag har inte ridit sedan jag var 11-12 år och hade nästan börjat bli lite rädd för hästar. Detta är något eget för honom och något som han är bättre på än mig.

När det gäller ridning så är det ju bra om man som förälder hjälper till med att göra iordning hästen innan lektion och det var det som skrämde mig lite. Hur skulle jag kunna hjälpa André?

Ja jag var helt enkelt tvungen att minnas tillbaka då jag höll på lite med hästar själv och fick återigen lära mig hur man sätter på en sadel och ett träns. Med andra ord lärde även jag mig något av hans intresse och nu tycker även jag att det är riktigt roligt fast jag inte rider själv.

I början var jag orolig över hur han skulle klara detta och jag var nästan lite överbeskyddande, tills han själv sa:

- Mamma gå du och sätt dig i cafét, det funkar bättre då.

Han hade helt rätt, han klarar detta så bra själv och under dessa 5 år har han lärt sig så otroligt mycket.



En häst bryr sig inte om ifall man inte kan prata rent, om man har funktionshinder, hur man ser ut eller hur man är. En häst accepterar en för den man är så länge man inte skadar den.

På en häst måste man vara skärpt och lyssna på ledaren, man kan inte sticka iväg eller göra något annat för man har ett ansvar över hästen. På någotvis fungerar detta och det har fått André att växa genom att han behövt ta det ansvaret.

Jag var lite orolig för hur det skulle bli när han närmade sig tonåren och barnen på skolan skulle tycka att ridning var "löjligt" eller en "tjejsport" så under åren har jag förberett honom på detta.

Jag har sagt att om någon säger något så fråga om cowboyar är löjliga, de rider ju och riddarna red.

Förr var det faktiskt killar som använde hästarna mest och tjejerna var nästan inte tillåtna att rida, det räknades som ofint. Ser man på travet så är det även där mest killar som är kuskar.

Han skriker väl inte ut på skolan att han rider men jag tror inte att han skäms över det heller.

Han ser dessutom upp till Roger (min sambo) som har haft häst och hållt på med wetsernridning och detta skryter han gärna om: - "min låtsaspappa är en cowboy"

Jag var även orolig för att första gången han ramlar av en häst så kommer han inte vilja kliva upp på den igen men detta hände för inte så länge sedan och han blev ledsen men var snabbt upp igen så det hade jag ju heller inte behövt oroa mig för.

Nu på senare tid har André även pratat på att han vill testa judo igen, han har ändrat sig fram och tillbaka flera gånger så vi får se hur det blir.

När han testade då han var yngre så var jag tränare och det fungerade inte alls varken för mig eller honom, nu är det en annan som tränar barnen så jag kan hålla mig utanför mattan.

Jag har aldrig velat "påtvinga" André judon även om det är en sport jag själv brinner för, jag vill inte att han ska känna att han måste följa mina fotspår för idrott är något man måste välja själv om man ska tycka det är roligt. Han får helt enkelt testa och se om det är något för honom och för mig behöver han inte välja mellan detta eller ridningen, man kan hålla på med båda delar.



Ett fritidsintresse måste ju heller inte vara en idrott utan kan ju vara så mycket annat, måla,musik,teater m.m

Ja det är ju upp till var och en vad det är. Det viktiga är ändå att man har ett intresse för någonting, det ger en självförtroende och får en att må bra. Man kanske hittar vänner med lika intresse och får en gemenskap i det.

Judon gjorde oerhört mycket för mig i mina barndomsår och inte minst i den jobbiga tonårsperioden.

Jag hittade en dikt jag skrivit som jag tänkte dela med mig av. Kom dock ihåg att jag var 13 år när jag skrev denna så det kanske inte är den bästa jag skrivit    men jag tycker ändå att den säger rätt mycket.


Judon är som balsam för själen

Jag skriver ord som jag sedan suddar ut, jag gråter tårar som aldrig tar slut.

Jag ber böner som ingen hör, morsan och farsan bara stör.

Det är jobbigt att vara 13 år, allt känns skit och skolan är svår.

På Judon är enda gången jag känner att jag är bra, på judon kan ja´ vara ja´

Judon får mig att må bra och den gör mig väl, Judon är som balsam för min själ.




Jag vill också idag hänvisa till min gamla tränare Tommy Widekärrs blogginlägg för idag, han har med säkerhet tagit upp betydelsen av detta med fritidsintresse, hur det känns när man så gärna vill vara med men inte kan pga av olika saker, som i hans fall denna veckan då han är sjuk (imorgon kväll kommer jag gästblogga i hans fantastiska blogg)

 http://tommywidekarr.blogspot.com/2012/02/saknad-och-nedstamdhet.html#!/2012/02/saknad-och-nedstamdhet.html




Jag avslutar dagensinlägg med några bilder på André och hästen Bambam. Han fick vara modell på ridskolan för Färgelanda fotoklubb.

     

 

Av Rose-Marie - 28 februari 2012 14:18

Idag har jag varit med André hela dagen på skolan och det var både trevligt och intressant.

När man är liten funderar man på vad man vill bli när man blir stor, inte alltför sällan vill barnen bli skådespelare, poliser eller artister. Jag minns inte vad jag ville bli men det var nog skådespelerska som stod högst på listan.

Det är inte ens lätt när man går i 9:an att göra sitt val för framtiden, man ska välja en gymnasieutbildning som kanske avgör resten av ens liv när man är 15 år och knappt börjat livet. Dessutom är det inte helt ovanligt att man i detta läget är så trött på skolan att man helst av allt vill slippa gymnasiet. Betygen kanske sätter stopp för det man verkligen vill bli och man väljer istället en utbildning som kräver lägre betyg, bara för att komma in.


Jag var inte den bästa eleven på skolan och brydde mig inte speciellt mycket heller, man inser inte hur viktigt det är och när vuxna säger som jag gör nu så tyckte man de var tjatiga.

- Det är ju 100 år tills jag ska börja jobba, varför bekymra sig om det nu?

Jag hade redan bestämt mig för att jag skulle gå Judogymnasiet utanför Örebro så det var min plan, jag behövde bara vara bra på Judo och inget annat. Längre än så tänkte jag inte just då.

Men så fick jag veta av syokonsulenten på skolan att man måste välja en linje också, vill jag gå Judogymnasiet måste jag även komma in på en gymnasielinje, alla mina medaljer räckte inte alltså!!!

Detta var i 8:an och jag fick smått panik över beskedet för några bra betyg hade jag inte, det var dags att börja plugga. För mig var det en tuff vändning och jag var dessutom tvungen att övertyga mina lärare om att jag faktiskt ville försöka. Jag blev ofta utslängd från lektionen innan jag ens hade kommit in i klassrummet.

Varför skulle jag sköta mig bättre nu undrade vissa lärare. När jag tänker tillbaka minns jag att det var riktigt svårt att bryta gamla mönster och svårt att sudda bort en stämpel. Men när jag väl visade vad jag kunde och lärarna förstod att jag verkligen tänkte försöka så gick det riktigt bra och det var så kul att få beröm istället för massa skit.


Jag fick väl medel bra betyg när jag slutade 9:an men det räckte ju inte till för att bli vad som helst. Det där med: "välj det du vill jobba med i framtiden" går inte ihop riktigt. Jag fick tänka: "Välj det du tror du kommer in på".

Jag valde barn och fritid och det var väl inte bara för att jag trodde jag hade en chans där utan för att jag varit tränare för barn på judon och kände att barn gillade mig och jag gillade dem.

Jag kom in både där och på judogymnasiet men hoppade av Judogymnasiet efter en termin (jag har skrivit lite om varför i inlägget:http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/01/25/7181036-fargelanda-judoklubb-30-ar-klubben-som-gett-mig-sa-mycket/ )

Jag fick då fortsätta läsa barn och fritid på Agnebergsgymnasiet i Uddevalla.


Jag hade hela tiden tänkt att jag ville bli idrottslärare eller fritidsledare och när vi kom till den terminen då vi skulle välja inriktning så valde jag fritid. Det fanns en inriktning för att jobba med barn med särskilda behov men då hade jag "fördomar" om att det bara handlade om gravt utvecklingsstörda barn och jag trodde inte jag skulle klara det psykiskt. Jag skulle nog bli för berörd av deras handikapp helt enkelt.

Jag tog studenten med hyfsade betyg 1996 och flyttade direkt till Stockholm tillsammans med min dåvarande kille som kom därifrån.

Här hade jag tänkt studera vidare men jag hade inte läst den matten och allt det andra som krävdes för högskolan så det blev inget av detta. När jag sedan flyttade tillbaka till Färgelanda så jobbade jag lite inom vården och hade även timvik på olika dagis. Men när jag flyttade till Uddevalla fick jag fast jobb inom städ, jag skulle bara vara där tillfälligt hade jag bestämt och sedan fortsätta läsa. Jag blev kvar på städet i 5 år och blev sen erbjuden jobbet jag har idag. Så nu har jag jobbat som truckförare sedan 2003 och under alla mina år har jag tänkt: -när jag blir stor så ska jag göra något jag vill.


De första åren med André var så jobbiga att jag bestämde mig för att jobba med barn var inte min grej, det var nog inte det jag ville ändå.

Nu på senare år när jag börjat intressera mig så inser jag hur fel jag hade, jag skulle så gärna vilja jobba med detta.

Jag vet inte riktigt med vad men kanske socionom eller något liknande. Jag vill kunna stötta familjerna och barnen i deras vardag. Finnas där för de som har det lika jobbigt som jag en gång hade, jag skulle vilja vara den där hjälpen som jag själv saknade och jag skulle vilja se framgången hos dessa barn.

När jag var med André i hans klass på särskolan idag fick jag ännu mer känslan av att jag vill jobba med dessa barn, de är helt underbara och det är så roligt att se lyckan när barnen lyckas. Jag var med på rasten och spelade bandy och det blev André och en kompis mot mig och en tjej i hans klass. Hon var lite försiktig i början men jag såg hur hon växte under den lilla tiden vi spelade. Jag passade bollen till henne och i samspel lyckades vi göra mål på killarna, hon sken upp som en sol.


Jag har många gånger slagits med tanken om jag kanske skulle ta tag i saken och läsa upp betygen så man kan söka vidare men det är ju inte bara tiden man ska ha utan man ska ju ha råd också. Den tråkiga biten för mig är att läsa upp betygen. Att läsa de ämnen man är intresserad av är ju bara kul så den biten tror jag att jag klarar galant.

Men det är ju inte illa att jag äntligen kommit fram till vad jag vill bli när jag blir stor, synd bara att det tog mig 35 år att komma fram till det. Jag var ju i alla fall på rätt spår då jag var 15 år och valde gymnasieinriktning, jag hade bara inte fattat det då.





Av Rose-Marie - 21 februari 2012 20:13

Igår avslutade jag med att det blev beslutat att André skulle testa särskolan och starten gick över förväntan.

I september (2007) fick vi dessutom träffa en neurolog via habiliteringen och nu skulle det påbörjas en riktig utredning. Vi fick även träffa en jätte bra psykolog som tyvärr slutade efter ett tag för ett annat jobb,psykologer är som sagt efterfrågade. Vi fick även träffa en specialpedagog både via habiliteringen och via skolan.

Sen var det så bra eftersom fler barn i särskolan behövde logoped så därför kom habiliteringens logoped till särskolan och tränade med barnen och även gav råd till skolpersonalen. André tyckte plötsligt det var kul att språkträna för nu var han inte ensam om det längre.

Vi började också med medicinering,vilket folk har massa olika åsikter om. Vi valde att testa för jag hade varit på föreläsningar där vuxna berättat om hur medicin hade hjälpt dem.

Efter 3 månader började André att rita,han hade bara ritat "bebisteckningar" innan,han kunde inte rita tex gubbar och hus. Plötsligt började han kunna se mönster och kunna skriva bokstäver så han kunde skriva sitt förnamn.

Jag märkte också stor ändring i humöret och det tog längre tid innan han blev arg. Så för oss har det inte funnits något negativt med medicin. Medicin, hjälpen i skolan och mitt arbete med planering och struktur hemma gav stora och possitiva förändringar och vardagen började kännas enklare. Men det gällde att inte rubba på någonting för då rasade allt.

Under året gjordes nu en utredning för att se om André hade behörighet till särskolan och om han skulle skrivas in där eller inte. André ville inte börja i annan klass,han trivdes som fisken i havet.

När jag en dag skulle ringa habiliteringen för att få ett papper på hans diagnos till försäkringskassan så sa personen jag pratade med: ja vi kan skicka intyg till dig,han har ju en lindrig utvecklingsstörning samt aktivitet- och uppmärksamhetsstörning. Jag avbröt henne med: -en lindrig vaddå sa du?!

-Ja en utvecklinsstörning,jag trodde du visste det.

Saken hör till den att vi hade inte haft möte ännu för att gå igenom utredningen så jag trodde att hans diagnos var grav språkstörning samt aktivitet- och uppmärksamhetsstörning. Men jag hade ju fått indikationer av skolpsykologen att det lutade åt detta med lindrig utvecklingsstörning och hade läst mycket om detta,jag blev egentligen inte förvånad. Men tänk om jag var en ganska ovetande förälder som skulle bli helt chockad av ett sådant här besked och dessutom få det på telefon. Det kunde blivit fruktansvärt galet.

Personen i andra änden blev självklart väldigt generad och bad så hemskt mycket om ursäkt att hon läste upp detta utan att först se om vi gått igenom något. Så jag tror inte att hon kommer göra det en gång till.

Efter detta samtalet kontaktade jag logopeden och bad om att vi skulle ha ett möte snarast och så blev det.

Nu hade jag fått svar på mina frågor ang. Andrés svårigheter och det konstiga är att NU öppnade sig en helt ny värld,NU plötsligt hade man massa rättigheter. Det har man ändå men man får kämpa mer för sina rättigheter om man har ett barn med tex "bara" ADHD. Det finns barn med ADHD som har stora inlärningssvårigheter och de får inte hälften så bra hjälp som ett barn med låg begåvning.

André blev iallafall efter många möten och utredningar och bra information till oss föräldrar inskriven i särskolan.

Han lär sig och utvecklas men det går väldigt sakta så det är skönt att han får den tiden i skolan.

Om en månad fyller han 13 år och han väljer att gå på lilla fritids,där är barnen upp till 7 år tror jag.

Jag har frågat om han inte vill gå över till stora men det vill han inte,han är istället där och hälsar på ibland.

Jag tycker inte det spelar så stor roll om han väljer att leka med yngre barn för det är väl där han känner att han platsar in. Han har lite äldre kompisar också och går på idrotten ihop med 3:orna.

Eftersom han är över 12 år har han förlängd barnomsorg och förlängd vård av barn och jag låter honom ta det i sin takt,han kommer tala om när han är redo för att byta grupp eller kanske vara utan fritids på tex eftermiddagarna. Just nu säger han att han ska ha fritids tills han är 20 år men han kommer garanterat att ändra sig ;-)


Vi har tillsammans med habiliteringen börjat planera lite inför att träna på att klara morgonen själv men André visade tydligt att han inte var redo för det så det får bli ett nytt försök efter ett tag igen. Var sak har sin tid.

Jag har också nu på senare tid fått reda på hur mycket hjälpmedel det finns och detta har ingen talat om tidigare!!!

Det finns tex elektronisk almanacka där man lägger in bilder på dagarna UTAN att behöva klippa och klistra som jag gjort i alla år,man kan t.o.m tala in meddelanden på den som talar om exakt vad man ska göra och när man ska göra det. Ja som en liten extramamma ;-)

Det finns telefoner som talar om vem som ringer och med knappar där man sätter in kort på den man vill ringa.

En sådan köpte jag på teknikmagasinet när André var yngre och hans pappa blev sjuk en morgon. Vi kom då på att André inte kan ringa varken mig eller ambulans om det hade varit nödvändigt. Så vi köpte en telefon där man sätter in bilder i knapparna och så lagrar man in telefonnummer där. Han behöver bara trycka röd knapp och bilden på mig så ringer den mig. Dock talar den inte om vem som ringer och André svarar inte om han inte vet vem som ringer. Detta kunde vi alltså fått låna GRATIS om vi bara hade vetat om att det fanns.

Ja det är mycket rättigheter man har som man inte vet om och detta måste man också ta reda på själv,för ingen upplyser en om detta. Jag önskar så att det en dag blir bättre när det gäller att upplysa föräldrarna vad man har rätt till och vad som finns. Det är ju ändå för barnens bästa.


Jag känner inte idag att jag är en gråzonsmamma,allting är inte längre grått och trist. Det har regnat,haglat,åskat och blixtrat enormt mycket men så tittar solen fram mitt i detta och plötsligt kan jag se regnbågen.

Ja jag har fått skaffa mig egna paraplyer i regnskurarna och jag har fått bygga egna vindskydd i stormen men solen har funnits där bakom molnen hela tiden och ibland  när jag letat efter den och tittat riktigt noga så har den tittat fram.

Nu lyser den ofta på mig men jag vågar inte riktigt se mig som en solskensmamma ännu,jag kommer bli det sen,det är jag nästan säker på men jag har en bit kvar. Jag tror att jag kommer behöva min kämparglöd ett tag till. André ska gå klart skolan och sedan börja gymnasiet och sen ut i vuxenlivet. Men jag kommer njuta av solen nu när den finns här och under tiden ska jag börja planera och rusta upp mig ifall det kommer regn och blåst på vägen. Denna gången tänker jag försöka vara förberedd så det bara är att plocka fram paraplyer och vindskydd när det behövs.


Om jag tittar tillbaka på det jag berättat dessa dagarna så önskar jag att det sker förändringar i hur föräldrar behandlas. Det är klart att vi har ett ansvar som föräldar men man ska inte behöva stånga sig blodig eller hur?

BVC ska ta en på allvar,man ska bli informerad om vilken hjälp som finns att få och vilka rättigheter man har, skolan ska i tid göra utredningar om man tror att detta kan ändra planeringen för barnens skolgång, det borde finnas en kontaktperson som föräldrarna kan vända sig till och som kan stötta föräldrarna och sist men inte minst önskar jag att fokuset låg mer på barnet och dess behov än vad det ligger på ekonomin.

Jag lovar,man tjänar mycket pengar på att lägga in resurserna tidigt än att behöva ta det senare för då lär man få betala med ränta. Betalar man inte sina räkningar i tid blir det påminnelser,betalar man inte då blir det inkassokostnad och därefter kronofogden,på allt detta blir det ränta för varje dag. Man hade tjänat rätt mycket på att betala den i tid eller hur?


Vad vi än är, föräldrar, rektorer, lärare, vårdpersonal m.m så strävar vi ju ändå åt samma mål: Att barnet ska må bra och ha en fungerande vardag. Det är dessutom vårat ansvar att det fungerar. Varför inte försöka hjälpa varandra att komma dit?!

Jag hoppas att ni alla som kämpar där ute kommer få se regnbågen,den finns där fast det är svårt att tro.

Man måste bara få lite solstrålar mitt i regnet och då kommer ni se den.

Ni som jobbar med barn och föräldrar som lever i gråzonen,snälla hjälp dem. Du kanske tror att du inte kan hjälpa till men jag lovar det räcker med att bry sig,fråga hur det är,sträcka ut en hjälpande hand och motivera dem att orka kämpa. Kan du inte ge svar på frågorna de har så hänvisa dem till rätt person,hjälp dem med att visa vägen.

Det finns alltid något man kan göra för att vara den där lilla solstrålen och med många små solstrålar i regnet så tittar snart regnbågen fram. Du kanske blir den avgörande solstrålen som får dem att se den.


Låten nedan ger mig hopp :-)







Av Rose-Marie - 20 februari 2012 19:20

Igår avslutade jag med att vi var påväg att flytta från Uddevalla till Färgelanda och hade försökt få en psykologutredning gjord på André för att se om det fanns någon bakomliggande problematik.

Det verkade ju stört omöjligt trots att logopeden skickat remiss till BVC. Eftersom vi nu flyttar till annan ort tycker BVC i Uddevalla att vi ska träffa psykolog i Färgelanda och eftersom det inte fanns någon i Färgelanda blev jag nu hänvisad till skolpsykologen.

Jag kände att eftersom jag kämpat så mycket så kunde jag inte bara lägga ner nu så jag tog tag i saken och ringde till skolpsykologen,när han frågade vad jag hade på hjärtat så brast allt för mig. Jag stod i telefon och grät samtidigt som jag förklarade våran situation. Det blev jätte pinsamt och jag misstänker att han tyckte det var jag som behövde en psykolog men han var förstående och sa att han skulle se vad han kunde göra. Träffas skulle vi absolut göra sa han för det behövdes. Detta var i November 2004 och vi hade precis börjat flytta in,André var inskolad på sitt nya dagis. Jag kallar det dagis för att lättare kunna skilja begreppen dagis (barnomsorg) och förskola (6 års grupp)

Det fungerade bra på dagis och de höll på att förbereda de barn som nästa år skulle börja förskolan,André var ett av dem. I februari 2005 började skolpsykologen på sin utredning och de träffades ett flertal gånger. Undertiden hade jag skickat en egenremiss till en logoped på barnhabiliteringen eftersom det verkade omöjligt att få träffa en logoped i Färgelanda,det fanns ingen och skolan kunde tydligen inte ordna någon. André behövde ju språkträning!!!

Jag blev väldigt glad när jag fick ett mail av en av de bästa logopederna de hade,detta hade jag hört via andra.

Hon hade läst mitt brev med stort intresse skrev hon och tyvärr var hon upptagen den närmsta veckan men lovade att försöka ordna ett möte snarast. För vi behövde hjälp tyckte hon. ÄNTLIGEN tänkte jag,ett ställe med alla resurser samlat under ett och samma tak,någon som kunde hjälpa mig genom denna djungel av frågor.

Nu kändes det som att mitt kämpande började ge lön för mödan. Solen började titta fram där i allt grått.


Vårat första besök på barnhabiliteringen var i Mars 2005 och den första hjälpen var ju att få träffa logoped som även skulle kunna handleda skolpersonalen och ge dem tips på hur de kunde träna. Hon skulle även kunna hjälpa mig vid möten på skolan. Logopeden blev min kontaktperson och nu kände jag att det fanns någon som jag kunde ringa vid frågor och som kunde vara ett stöd vid möten. Jag var inte ensam längre!!

I maj 2005 kom psykologutlåtandet och vi hade möte på skolan. Där satt jag,logopeden,rektor,personal från förskolan,personal från fritids och skolpsykologen, även om logopeden var där så kände jag mig hemskt ensam,det kändes som det var de mot mig. Jag kan inte förklara varför jag kände så men jag har hört fler föräldrar som upplevt att dessa möten känns jobbiga pga att det är så mycket folk med. Jag förstår att det kan behövas men det hade varit lättare om alla dessa hade möte själva först och kanske skickade en eller 2 representanter som träffade mig som förälder och logopeden.

Utredningen visade iallafall att André var svårbedömd pga sin språlstörning och skolpsykologen vågade inte säga så mycket om resultatet. André låg väldigt lågt och hamnade långt under normalvärde men detta kunde ju bero på språket. Rådet till mig blev att André skulle avvakta 1 år med att börja förskolan och kanske mogna lite tills nästa år. Detta var i Maj,skolan slutar i Juni och i Augusti skulle André börja förskolan,trodde han.

Det låg alltså på mig att avgöra detta,det låg på mig att tala om detta för André och det skulle vara jag som fick hans besvikelse. Han hade ju varit inne på förskolan och han hade pratat om detta bla vilka på dagis som skulle börja med honom efter sommaren.

Jag insåg ju ändå att det vore bäst för honom att få 1 år till på dagis och jag hoppades på att detta skulle göra att han kom ikapp till nästa år. Så blev det och det var tufft att ta det med André,han förstod ju inte varför och jag visste inte hur jag skulle förklara. Han stod ofta och tittade in i fönstret på förskolan och det är ytterligare en sak som var lite dumt,förskolan låg precis i byggnaden mitt emot dagis.Både bra och dåligt enligt mig,bra för att övergången inte blir så drastisk som om man byter skola helt men dåligt för att det är svårt för barnen att skilja på dagis,fritids och förskola.


Under denna tiden var det fortfarande lika tufft med Andrés humör och ilska som tidigare. Han blev arg och kunde hälla en hink lera över ett barn när det blev bråk,han blev arg på mig var och varanan dag.

Att ta med honom in i affären var inget jag gjorde om jag absolut inte måste. Man började avstå saker för att slippa ha det jobbigt,det var lättare att vara hemma. 

Och alla frågor: när ska vi göra det,hur många dagar är det kvar,hur länge ska vi göra det,vilken bil ska vi åka.ja allt allt allt skulle han veta exakta svar på och ändrades något blev han hysterisk.

Jaja 6-års trots har alla barn liksom det där med 3-års trots men när folk börjar tro att det är ett dåligt uppfostrat barn jag har så är det inte längre tal om 6-års trots. Hade jag sagt att jag skulle hämta honom med våran röda bil så vägrade han åka med om jag kom med den blå. Om vi var i affären och han inte fick det han ville ha så blev han hysterisk och rev ut saker. Det var bara att bära honom ut och lämna det man skulle handla. 

Jag började känna mig som en dålig förälder,hur gör alla andra? 


När jag bodde i Uddevalla hade jag kommit i kontakt med föreningen Attention som jag skrivit om i några tidigare inlägg. 

Denna föreningen fann jag då den andra "talknuten" la ner. I Attention arbetade de för barn och ungdomar med NPF problematik. (bokstavsdiagnoser)

Jag började mer och mer fundera på om André hade något liknande,dessa diagnoser går ju mycket hand i hand,språkstörning kan vara kombinerad med ADHD och inlärningssvårigheter.

Jag vände mig till logopeden och frågade om det inte var dags för en ordentlig utredning av André,jag måste få svar på vad det var. Jag trodde att man genom habiliteringen skulle slippa behöva tjata om saker,att allt skulle lösa sig genom dem. Jag insåg snart att det var likadant där,man fick tjata och ta reda på allt själv.

Psykologer är tydligen ett yrke som få utbildar sig till för de verkar vara vakanta överallt men jag kunde väl få träffa en specialpedagog eller en kurator. Ja någon som kunde ge oss verktyg och tips på hur vi skulle hantera André. Men jag fick inte mycket svar utan började söka själv på nätet. Det fanns en föräldrautbildning som heter COPE och den fick man via habiliteringen,varför har ingen sagt det? Den ville jag gå och när jag frågade om den svarade dem att ja den fanns men de ville inte säga det till föräldrar för det kunde uppfattas som att de var dåliga föräldrar. 

Men snälla,varför inte göra ett häfte till alla nya på habiliteringen där det står allt de kan hjälpa till med och sedan kan föräldrarna själv bedömma vad de kan ha nytta av.

Jag lärde mig massor på denna utbildningen, belöningsystem, planering, struktur, avleda konflikter, bemötande,

ja det fanns massor av nytta och jag fick även klart för mig att många gånger gjorde jag precis rätt och många av konflikterna kanske skapades av att jag gjorde fel och inte tänkte mig för. Det är helt naturligt,man är ju inte mer än människa.


Nu började en tid med mycket struktur,planering,bättre bildscheman med färger för varje dag,belöningssystem och ja jag gjorde t.o.m en skattjakt när vi handlade. Vi gjorde en inköpslista med bilder på allt vi skulle handla och André fick gå i affären och leta upp varorna. Genom detta kunde han även se redan hemma att det fanns inget godis med på listan så det blev inte lika mycket tjat i affären´sen. Nu började solen skina igen trots att det var ett enormt jobb jag fick lägga ner men det var heltklart värt det. 


André hade nu börjat förskolan och det var tufft i början för nu stod han i fönstret och tittade in på dagis istället,han hade istället för att komma ikapp snarare börjat känna sig mer bekväm bland de ännu yngre barnen.

Men efter ett tag så var han ändå med i gruppen fast fröknarna hade svårt att få med honom i arbetet.

Jag började ta med övningar från logopeden och hoppades på att personalen skulle ha nytta av dessa.

Nu kommer då en vädjan till skolpersonal,jag vill inte klandra någon men jag vill bara ge lite eftertanke.

Jag förstår att det är ont om tid,personal och stora barngrupper och det är svårt att ta ett barn för att träna.

Men detta är inget som jag som förälder vill höra ja iallafall inte som ett, pust och stön, detta har vi inte tid med.

Även om jag förstår så ger det mig dåligt samvete för att mitt barn kräver mer tid eller att jag belastar personalen.

Säg istället att ni ska ta upp detta med chefen och se om det går att lösa via någon resurs då och då eller föreslå att man kan spela spelen med flera barn eller be mig som förälder att hjälpa er trycka på hos chefen.

På detta vis inser jag som förälder att ni vill,ni försöker men ni vet inte hur ni ska få tid.

Det räcker för mig för att jag ska tycka att det är en jätte bra personal.


Nu var det iallafall dags att fundera på detta med 1:an och André var oerhört förväntansfull,de började prata om detta redan i Januari. Fröken på förskolan började dock förbereda mig på att det nog skulle bli jätte tufft för André,hon undrade om det var klart med någon utredning eller om skolpsykologen planerat någon utvecklingsbedömning av André. Jag kunde inte ge svar på någonting,för ingen hade sagt något.  

Hon lovade iallafall att hjälpa mig stöta på så att det skulle gå fortare.

I Mars fick jag veta att skolpsykologen skulle göra en bedömning av André och se vart han ligger i utvecklingen men han hade inte tid förrän i April.

Så återigen satt vi där, skolpersonal, förskolepersonal, rektor, skolpsykolog, specialpedagog, logoped och jag.

Återigen kände jag mig helt ensam. Nu fick jag beskedet om att André låg så lågt att det var tal om särskola.

Han låg på lätt utvecklingstörning och en vanlig klass skulle bli väldigt tuff för honom.

Det var återigen upp till mig att besluta vad det skulle bli,återigen skulle jag trycka ner André.

Han hade t.o.m hunnit vara inne i sitt klassrum med sina blivande klasskompisar. Ännu en gång sitter vi där i Maj och ska fatta ett sådant här beslut,jag hade fram till Juni på mig.


När jag var inne på särskolan och tittade så såg jag ju att de hade likadana bildscheman med samma färger för varje dag (det är standard) det var struktur,planering,man skulle lära sig genom att göra,de hade avgränsade platser och det fanns hörselkåpor vid varje plats,det gick nästan en lärare/elev. Ja det var som klippt och skuret för André,jag visste det. Men skulle han tycka det? Nä han blev hysterisk och var jätte ledsen.

Jag förstod honom och lovade att det bara var på prov och han skulle få gå på vanliga fritids för det var kraven jag ställde. André gick tillsist med på att prova och nu skulle vi njuta av ett härligt sommarlov!


3:e och sista delen för temat från gråzonsmamma till regnbågsmamma kommer imorgon kväll

Jag avslutar med lite bilder på saker jag gjorde som underlättade för oss här hemma


 


 


     

 



Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se